Berättelse · Föreningen Gamla Båstad
Två minnesbilder från Båstad under andra världskriget, nedtecknade av Bruno Westerlind 2007. Den första handlar om den brittiska “flygande fästning” som störtade i Båstads utkant en natt mot krigets slut. Den andra om köpmannafamiljens vardag, faderns Opel Kadett — och de beredskapssoldater som plötsligt fyllde gårdarna i Påarp våren 1940.
I. Den flygande fästningen som störtade
När jag växte upp i Båstad, präglades livet dels av ruskigt kalla vintrar (mer om detta en annan gång) och dels av det pågående kriget – kallat andra världskriget. Det pågick, som bekant, år 1939–1945. I krigets slutskede kom det närmare oss än tidigare. De allierade styrkorna hade bestämt sig för att söndersmula fiendelandet. Det skulle bombas, så att man inte skulle kunna känna igen det. Det har ju – även under senare tid – visats mycket om detta på TV i form av dokumentärserier. Hitlers sista dagar etc.
Stora grupper av bombplan bl a av typen Lancaster (brittiskt), mer kända under tillnamnet “flygande fästningar”, angrep Tyskland, även då kriget i Europa hade avgjorts. Än idag anförs det stora tveksamheter i det att t.ex. den mycket vackra staden Dresden nästan utplånades endast av hämndorsaker – här fanns inga militära mål, utan det blev framför allt civilbefolkningen i Dresden – gamla, sjuka, barn – som fick sona med sina liv, trots att de var till allra största delen helt oskyldiga. Dessutom bombades ovärderliga kulturella byggnader och konstföremål sönder och samman. Man hade dock tidigare gömt undan en del konstverk på säkra ställen.
De stora flygarmadorna flög över Sverige, till och med mitt på dagen, men huvudsakligen på natten. Några timmar senare kom de samma väg tillbaka, på mycket lägre höjd. Både på dagen och natten gjorde svenskt luftförsvar medvetet tafatta försök att skjuta mot planen. Det fanns luftförsvar kvar i mindre omfattning i Tyskland och även i det ockuperade Danmark.
En natt blev det synnerligen dramatiskt i Båstad. En “flygande fästning”, som blivit beskjuten och skadad av tyskt eller danskt luftvärnsartilleri, störtade i Båstads utkant. Jag och mina föräldrar hade ju hört när flyget var på väg till Tyskland, och vi visste att det inte blev många timmars sömn innan vi blev väckta av de hemvändande planen, som vi tyckte strök över takåsarna. Därför var vi vakna och kunde se hur det uppstod en väldig eld, synlig på flera kilometers avstånd, och höra något som liknade en åskskräll. Flera fönsterrutor och skyltfönster gick sönder i orten. Min far trodde faktiskt att det var som man bombade oss.
Alldeles intill nedslagsplatsen fanns en mindre bondgård, vars ägare min familj var mycket god vän med. Min far var rädd att det gått galet för gården, men som genom ett under, undgick denna både skador och eld. Det brann visserligen alldeles intill, men inget skadades. Far fick kontakt med sin vän (Gustav Johansson?) – båda var troende, och gårdsägaren sade i telefon att det brann intill hans fastighet, men sade han, “jag såg ingen som släckte det,” varefter han föll i gråt.
Vi var många, både unga och gamla, som på morgonen, då det hade ljusnat, gav oss i väg till platsen. Många av oss hade aldrig sett ett stort flygplan på marken och vi fick naturligtvis inte se det nu heller. En skrothög var allt vi fick se. Flera lyckades med att få “souvenirer”, nästan alltid i aluminium, med hem. När jag kom fram, såg jag en skolkamrat som i full fart lämnade platsen med ett landningshjul…
Av hemvärnet fick vi veta att bombaren haft tio mans besättning och att nio var återfunna levande, eftersom de hoppat ut i fallskärm. Den tionde saknades emellertid och så småningom infann sig ytterligare hemvärnsmän, bärande på en trälåda med röd text: VARNING! INNEHÅLLER SPRÄNGÄMNEN. Och detta var dynamit, för man hade bestämt sig för att spränga “skrothögen”, för att se om den tionde besättningsmannen fanns under allt skrot. Hur detta skulle gå till, blev aldrig klarlagt. Efter kanske en timmes tid, bars dynamitlådan nämligen iväg igen. Och det var ju bara att fråga närmaste hemvärnsman: Varför?
Jo, den tionde besättningsmannen hade också hoppat ut, men landat på Hallands Väderö. Han såg det upplysta svenska landet, men var övertygad om att han hade hamnat i det ockuperade Danmark och gömde sig därför. Hunger och törst hade dock så småningom tvingat honom att söka upp fyrmästaren, som kunde meddela att han var i Sverige och att han kunde ta allt med ro. Och så meddelade naturligtvis fyrmästaren vederbörande myndighet, och detta resulterade alltså i att sprängningen inställdes.
För en påg satte detta nattliga drama sina spår. Även efter kriget kunde jag vakna, full av ångest, om det hördes flygplan som flög över Båstad. Det var först när jag kommit långt upp i åren, som jag slutade att känna obehag om jag hörde flygbuller på natten.
II. Opel Kadetten och beredskapssoldaterna i Påarp
Min älskade far – köpmannen, kyrkvärden, kommunalmannen mm Gustav Westerlind, † 1947 – (detta skrivet som orientering till “nya båstadsbor”) lät 1937 bygga ett eget hus i funkisstil vid Gröna Torg. 1938 köpte han en bil av märket Opel med tillnamnet Kadett, för en då ansenlig summa. Men så blev det ju kristider. Allt blev ransonerat, så även bensin.
Så småningom blev det helt stopp med bensintillgången, och en liten Opel Kadett var föga lämpad för gengasdrift. Resultatet blev att bilen fick härbärgeras i väntan på bättre tider. Detta i ett garage i Torekov, hos min moster Emma. Där uppallades den och hjulen togs av. När kriget höll på att ta slut sände, t.ex. Philipssons bil, ut köpare till alla uppallade bilar. Far föll för frestelsen och sålde kadetten. Resultatet för Philipssons blev ett bilpalats i Malmö.
Söndagen den 28 april 1940 – det gick då fortfarande att få bensin – satt vi i bilen för att besöka min mors syskon i Påarp, Västra Karup. Först besökte vi morbror Emil och moster Malin (och alla deras barn – bl.a. Dan, som när detta skrives (2007), fortfarande brukar föräldragården, dock inte som lantbruk utan som plantskola och handelsträdgård).
Jag kommer inte ihåg om vi blev bjudna på förmiddagskaffe, eller kanske middag, hos morbror Emil. Under måltiden hördes det emellertid plötsligt och oförmodat en ganska bestämd knackning på ytterdörren. Morbror Emil gick och öppnade, och vi hörde att det pratades i farstun. Morbror Emil kom in och tog en ytterrock på sig, och sa’ jag kommer strax. Strax blev ungefär en halvtimme och nu var vi ju alla frågande om vem som hade knackat på dörren och vad han eller hon ville. Vi fick då veta att besökaren var en infanteri-kapten, som ville se om det fanns plats för ett kompani i de tre gårdar som låg intill varandra (morbror Emils i mitten) ifall det skulle behövas i “framtiden”. Det var ju s.k. beredskapstid och man ville i förväg veta om det skulle finnas inkvarteringsmöjligheter. Men, sa morbror Emil, det blir nog inget av, inte i år i alla fall. Så hade han bedömt kaptenens intresse.
Vi fortsatte en stund senare vår resa och kom till Påarp nr 7, där vi stannade hos mors bröder resten av eftermiddagen. Min vana trogen gick jag och pratade med gårdens dräng, kallad Lille-kal, och var också ute i lagården och fick se nyfödda griskultingar. Mor och far tyckte inte om lukten som jag hade med mej därifrån…
Så blev det tid att köra hem. Klockan var väl så där kvart över sju på kvällen och vi kom fram till de tre gårdarna, där vi hälsat på i den mittersta, bara några timmar tidigare. Vad får vi då se – jo en 6–700 meter lång rad med bussar i alla regnbågens färger, som avlastade ett helt kompani med beredskapssoldater! Kaptenens uppgift om “framtiden” var alltså inte längre än ett par timmar. Ungefär 60 bussar räknade jag till och medan vi i sakta mak passerade hela raden, blev vi ofta stoppade av bussförarna (som var civila) som ville att vi skulle posta deras snabbt skrivna kort från “någonstans i Sverige”. Per telefon fick vi senare veta att många av soldaterna hade slagit upp tält bakom gårdarna och att på morbror Emils gård hade officerarna bosatt sig, liksom den matpluton, som svarade för hela kompaniets utspisning under deras tid i Påarp.
Moster Malin fick snabbt inrätta en officersmäss, där hon serverade kaffe o.s.v. Soldaterna var till stor nytta för gårdarna, eftersom de deltog i arbetet på resp. ställe. Det blev en livaktig vår och försommar i Påarp. Både gårdarnas folk och soldaterna inrättade sig i den nya – inte alls otrevliga – ordningen. Midsommarfest firades så småningom med glam, musik och dans. Omkring den 1 juli kom emellertid förflyttningsorder – om jag inte minns fel – till Hjärnarp. I långa rader med bilar och hästvagnar och gående gav sig “beredskaparna” i väg till den nya platsen. Allt blev så tyst och lugnt och det var mycket känslomässighet som tog sig uttryck på de tre “helt tomma” gårdarna, som under tre månader varit föremål för liv och glädje. Man sov inte så bra de första nätterna efter “utrymningen”, eftersom det var tyst…
Under beredskapstiden fanns det även soldater i Båstad, ganska självklart eftersom det fanns hamn. Det var lägerplatser invid hamnen, och många var de syföreningar, missionsföreningar etc. som skickade små grupper, som sent på kvällen och i skydd av mörkret, tog sig till lägerplatserna (tält) och hade med sig nybakat och nystickat, dvs och t.ex. strumpor. Dessa besök blev synnerligen positivt välkomnade av manskapet.
Alla transporter av olika slag företogs med häst och vagn. Jag har ett särskilt minne av en kraftigt grön flakvagn som drogs av en eller två hästar i ganska lugn takt. Baktill fanns små klaffar, som gjorde att det var lätt att kliva på vagnen bakifrån, och det gjorde vi “pågar” ofta. Kusken hade inget däremot, utan tyckte bara det var trevligt med lite sällskap.
Bruno Westerlind, december 2007