Berättelse · Föreningen Gamla Båstad
När Gert-Håkan Ericsson under en kammarmusikfestival bad mig berätta om mina sommarminnen från 1940-talets Båstad, var jag först tveksam. Men minnesbilderna ligger förbluffande nära ytan: pensionatet, kapellen, tennisbanorna, dansavslutningarna — och kriget som färgade hela tiden. Det här är några av dem.
Frågar man oss, som ha vår hemort här, vad vi själva anse vara det säregna för Båstad och Malen, så skall vi nog svara: här finns hav och strand, där ejdrarna häcka, sand och klippor, tång och sälta, kort sagt den svenska västkusten – men här finns också den rika och bördiga, den soliga och öppna bygden, det är uttytt Skåne, och inte långt från de lummiga bokskogarna, där näktergalar slå, sträcka ljunghedarna sin matta över åsen, och storspovens vissling skär genom tystnaden. Det är stora rikedomar samlade på en plats – och skattkammaren står öppen!
Fredrik Böök, från sitt Båstad-essä
Vackrare än litteraturprofessorn Fredrik Böök som bodde här från 1920-talet kan man väl inte skriva om vårt kära Båstad. Så såg jag nog inte på Båstad när jag som barn kom hit. Först i vuxen ålder kan jag se allt det natursköna som Böök skriver om.
När jag nu sätter mig och försöker minnas min barndom beror det på det samtal som jag för något år sedan under Kammarmusikfestivalen hade med Gert-Håkan Ericsson från Föreningen Gamla Båstad. Han trodde att mina sommarminnen från 1940-talets Båstad kunde intressera hembygdsföreningen
Först var jag tveksam. Det kan väl inte vara så mycket att skriva om som är intressant för andra att läsa, tänkte jag. Men när man väl sitter och börjar skriva är det en hel del roliga minnen som dyker upp. Några fotografier i det gamla albumet hjälper också till att minnas och ganska snabbt flyter sedan skrivandet på i en jämn takt. Gamla brev dyker också upp i en kartong. Riktigt roligt börjar det faktiskt bli…!
Malens Havsbad och våra första somrar
År 1941 var alltså den första sommaren som jag bodde med mina föräldrar och min bror i Båstad/Malen (Båstad heter kommunen, då en köping. Malen är den östra delen av kommunen). Malen var fullt av större och mindre pensionat. Vårt hette Malens Havsbad och var ett sommarpensionat med en stor restaurang och många hus i olika storlekar, där pensionatsgästerna bodde.
När man i seklets början skulle annonsera hette det så här:
Drivande sedan länge när det gäller Malens utveckling som badort var familjen Hjorth, Malens Havsbad som de ägde byggdes redan i början av 1900-talet samtidigt som en stor byggnadsverksamhet påbörjades. Restaurangen, kallad Societetshuset, utgjorde samhällets centrum under sommaren. I trädgården, jag minns de vita trämöblerna, samlades man efter lunchen, mina föräldrar drack sitt kaffe och lyssnade på underhållningsmusik, som strömmade ut genom restaurangens öppna fönster. Där spelades också tennis i parken och barnen lekte kurragömma och tafatt bland buskarna.
Danskvällarna på Havsbadet var mycket populära. Stämningen var familjär, flera generationer kunde samtidigt svänga runt i dansens virvlar. Även vi barn fick vara med i början av kvällen, innan det var läggdags. Mamma och jag dansade foxtrot. Vals var inte – och är fortfarande – inte min melodi.
Duktiga musiker spelade upp till dansen men stod också för underhållningsmusiken på eftermiddagarna. Den jag kommer ihåg bäst är Oscar Rundquist, allinstrumentalist, 47 instrument tror jag han spelade inkl lergök från Ängelholm, och humoristisk med glimten i ögat var han också. När orkestern spelade på eftermiddagarna brukade vi barn sitta och spisa musiken. Oscar kunde senare höras i berömda sånggruppen Flickery Flies. (Min pappa, operaentusiast, berömde Oscar för hans vackra basröst, de blev bekanta och han bjöd oss på sin debutkonsert som romanssångare i lilla salen på Konserthuset senare under 40-talet)
Det är lustigt hur minnesbilden av familjen Hjorths alla medlemmar så tydligt står fram. Hjortharna, flera generationer, såg man röra sig över hela Malen och inne i restaurangfastigheten låg det s k kamrerskontoret, där Philip Hjorth och hans hustru basade. En blivande fru Hjorth arbetade som växeltelefonist. Sönerna hade mer hand om den operativa verksamheten. Jag minns att det verkade som Hjortarna kände alla gästerna, pappa och mamma hälsades alltid med ett vänligt God dag, direktör Haas eller fru Haas.
Lilla Strandgården nedanför restaurangen blev vår bostad den första sommaren, den andra bodde vi i den s k Läkarvillan. Idag är restaurangen och de flesta av husen rivna. Det är sorgligt att det är så, restaurangen var en mycket vacker träbyggnad med många fönster och torn. Lilla Strandgården har dock flyttats till Drivans tennisanläggning, där den används i samband med tennisläger. På ängen nedanför restaurangen där barnen varje eftermiddag samlades under ledning av ungdomsledare ligger idag den fina 50-metersbassängen.
Den tredje sommaren och resten av 40-talet bodde vi i byggmästare Aron Bengtssons villa nedanför Läkarvillan och på andra sidan landsvägen. Paret Bengtsson flyttade ner i källaren och vi bodde i deras rum ovanför.
Att bo vid en landsväg på 40-talet var inte särskilt störande; under kriget och även senare var det inte så vanligt att ha bil. Grannhuset ägdes av familjen Angel, ägare av en riktig institution, Angels kiosk, vid den lilla parken framför restaurangen. Här köpte man tidningar och cigaretter åt pappa och pengen räckte oftast också till godis och/eller glass. En gång i veckan köpte jag Levande livet och Rekordmagasinet.
Från Berlin till Båstad
Varför hamnade vi egentligen i Båstad? Och i Sverige? Mycket kortfattat är bakgrunden den här:
Jag är född i Berlin år 1934 i en judisk familj, där pappa Leopold arbetade i en tysk-judisk grossistfirma med import av malmer och metaller, bla från Sverige.. Företaget var agenter för flera kända svenska bruk, som exporterade sina produkter till de tyska stålverken. Det nazistiska Tyskland gjorde det under 1930-talet allt svårare för ett judiskt företag att fortsätta verksamheten. Tack vare att firman hade ett dotterbolag i Stockholm, grundat 1917, där pappa fick arbete, kunde familjen under sommaren år 1938 lämna Tyskland.
Bara några månader senare, efter Kristallnatten i början av november, var situationen helt annorlunda. Det gick fortfarande för judar att lämna Tyskland men utan det mesta av sina ägodelar. Framför allt var det dock nu Sverige som lade hinder i vägen genom att kraftigt skärpa sin invandringspolitik, vilket drabbade de många flyktande judarna hårt. (Ett ”J” för jude hade i passen på svensk (och schweizisk) uppmaning införts av tyskarna i passen så att svenska myndigheter lätt kunde identifiera vem som var jude).
Så kom krigsutbrottet i september år 1939, från april år 1940 hade tyskarna ockuperat både Danmark och Norge. Detta hindrade dock inte mina föräldrar, när de första gången skulle tillbringa en semester på Västkusten, att välja Tylösand, bara några mil från det ockuperade Danmark. Det blev dock bara en veckas vistelse, jag tror att mina föräldrar fick kalla fötter vid tanken på att tyskarna mycket väl också kunde ockupera Sverige. Och så for vi hem till Stockholm.
Men redan nästa sommar var vi tillbaka på Västkusten, nu i Båstad. Tyskarna hade i juni inlett anfallet på Sovjetunionen, kanske kände mina föräldrar att risken för en tysk ockupation var mindre nu.
Men varför just Båstad? Jag tror att det berodde på att de hade vänner i Båstad, som redan hade tillbringat flera somrar på den populära badorten och som varmt rekommenderade mina föräldrar att göra samma sak. Mina föräldrars umgänge var till stor del judiskt, många precis som mina föräldrar invandrare från Tyskland, men de hade naturligtvis också svenska vänner. Många judiska familjer sökte sig till Båstad, det var säkert bl a den kontinentala, man kan nästan säga internationella och ganska flotta atmosfären som lockade; de många pensionaten med sin speciella publik där Skånegården med restaurang Strand stod i en klass för sig, badortsatmosfären, bridgespelandet, musikkapellen, dansen på kvällarna, tennistävlingarna, utflykterna i den vackra naturen…
Om jag nu nämner mina föräldrars många judiska vänner under vistelserna i Båstad, och överhuvudtaget noterar att så många judar besökte Båstad, så måste jag också nämna att det fanns många som inte med någon större sympati betraktade dessa oftast från de blonda svenskarna avvikande människorna. Det här är iakttagelser som säkert mina föräldrar förmedlade till mig, innan jag själv blev medveten om förhållandet. Så småningom noterade även jag alla ”gubbar” som vandrade omkring med den nazistiska Dagsposten under armen eller kastade elaka blickar på mina mörka föräldrar.
Jag träffade många barn som jag regelbundet umgicks med och först när jag kom hem till dem upptäckte jag var familjens sympatier låg. (Långt senare när jag bor i en bostadsrätt på Skånegården träffade jag ett av dessa barn och hennes mamma, som bad mig att installera en TV åt dem. Det gjorde jag naturligtvis men gamla känslor dök plötsligt upp – vad hade hänt om Sverige ockuperats?)
Det var roligt att bo i Båstad om somrarna. Vi var många barn som träffades varje år. Kriget gjorde att utlandsresor – om man nu hade velat resa utomlands – var omöjliga. Även efter kriget tog det många år innan vi barn började åka på språkresor. Från sommar till sommar fortsatte vänskaperna.
Vad gjorde vi hela somrarna, då skolloven i varje fall verkar ha varit mycket längre än de är idag? Aktiviteterna var många, här kommer en liten exposé som också berättar om vännerna jag umgicks med:
Sommarens rytm: lekar, dans och vänner
Lekarna är samlingsnamnet för de aktiviteter med ungdomsledare som vi ägnade oss åt några timmar varje eftermiddag. De organiserades med mycket grupp- och lagtävlingar, något som passade mitt kynne utmärkt. Jag har alltid älskat att tävla i idrott. Det var stafetter med sked och ägg, vanliga stafetter, treben (två springer med ihopbundna ben ikapp med andra), brännboll (här var Lette Schlyter och Ulf Hallén kungarna som kunde slå upp bollen på kondistaket) och gränsbrännboll och annat. Lekarna var nog dagens höjdpunkt, här träffade man kamraterna som man umgicks med även utanför lekarna. Varje säsong avslutades med tävlingar, också ett kortare terränglopp ingick. Rödhårige Allan slog mig 1944…
Danslektionerna är ett kapitel för sig. Anna Skovsgaard , vår lärare, var en känd danspedagog, jag tror hon senare fick det fina Carina Ari-priset. Hennes danslektioner inleddes med att vi först lärde oss dansstegen i de populäraste danserna; foxtrot och vals minns jag att jag lärde mig. När man kunde stegen fick man öva med de duktigare tjejerna, ofta lite äldre och längre. Jag minns fortfarande hur jag blev illamående av att följa partnern genom att stirra på hennes fötter. Så småningom gick det bättre och bättre. Vi höll till i ett litet hus, Lekstugan, nära nuvarande pensionat Hjorten, huset ligger kvar. Under Lekarna användes det vid regnigt väder.
Dansavslutningen var en mycket högtidlig tillställning inne på Malens Havsbads restaurang med föräldrarna som åskådare. Den inleddes med en väl inövad polonaise där alla fick gå runt i vackra formationer och vara artiga mot varandra, buga djupt och ta en svängom. Sedan var det balettuppvisning, jag glömmer aldrig de vackra flickorna Svensson…och sen följde pardans. Vid åttaårsålder mötte jag den första kärleken, Gill Krokström hette hon och det är dags att gå över till nästa kapitel.
Att skriva några rader om kärleken och vännerna är inte svårt. Minnesbilderna är väldigt tydliga. Ja, den första flickan i mitt liv hette som sagt Gill, var från Gävle. Så vackra korkskruvar i håret hon hade och hon var väldigt söt. När vi inte längre träffades i Båstad så fortsatte vi att brevväxla. Jag har ett brev kvar som Gill skrev till mig. Få se om jag hittar det.
Vi träffades också ibland i Stockholm, dit Gill reste med sin mamma för att inte bara träffa mig utan även gå till tandläkaren. Våra möten, Gill och jag, hennes mamma och min pappa (förkläden?) ägde rum på Grand Hotell Royal, där det bjöds på saft och kakor. Så småningom upphörde brevväxlingen, när vi blivit lite äldre. (År 1955 var jag tillfälligt i Gävle och sökte upp Gill. Det var dagen före hennes studentexamen och inte rätt dag att prata om gamla tider.Sen träffades vi några gånger till hos gemensamma vänner.)
Nya kärlekar dök upp. Nästa – som jag minns – hette Yvonne Collin och bodde i grannkåken, Angels hus. Hon hade också vackert hår men jag tror – så här efteråt – att det var mer en kärlek på avstånd. Jag måste fråga henne. (Yvonne har inte varit i Båstad på länge så vitt jag vet men syskonen, Lennart och Birgitta, har tillhört mina Båstad-vänner i många år. Lennart, nu avliden, och jag har år ut och år in, även under Stockholm Open, stått vid sidan av banorna och kommenterat tennisspelarna. Och Birgitta och jag ses varje år under Kammarmusikfestivalen. Så Birgitta får hälsa till Yvonne och fråga vad hon minns av sin beundrare).
Nästa kärlek hette Carin Nordenstam, hon var väldigt stilig och dansade mycket bra. (Så småningom växte hon förbi mig och då var det inte längre lika roligt att dansa med henne.Att hon dansade bra var ingen tillfällighet, har jag förstått. När vi träffades för något år sen i Kattvik så berättade hon att hon hade fortsatt professionellt med dansen). Carin och jag var med i ett gäng med en massa ungdomar. På kvällarna, då var vi redan lite äldre, tog jag med mig mammas resegrammofon, en sån där som man vevar upp, ut i skogen, där vi hade dansseanser. Mammas skivor, Benny Goodman, Glenn Miller (Moonlight serenade), Artie Shaw (Beguine the beguine), Frank Sinatra (Nature boy)var härliga att dansa till. Jag tror vi var ganska oskuldsfulla på den tiden, jag minns inte en enda kyss.
Pojkvänner hade jag många och vi upplevde ett och annat äventyr. På kvällarna smög vi omkring bland villorna och hartsade. Det vet kanske inte alla längre vad det är för något. Man fäster en bit sytråd vid fönsterblecket och drar tråden till ett gömställe, så att man inte kan upptäckas från fönstret. Så tar man en bit fiolharts och stryker den mot tråden. Ett skärande, gnällande ljud hörs inne i huset, helst vill man att någon ska reagera med några ilskna rop…
Walter Hülphers var en av mina bästa kompisar, något år äldre än jag, tror jag. Han var definitivt ganska busig och påhittig. En dag satte vi ett nät över den smalaste delen av ån, som passerade Bengtssons hus. Det blev mycket öring tills vi upptäcktes. Med Walter som medhjälpare byggde vi slott och tunnlar på stranden, garnerade med vass och snäckor..
När jag tänker på strandlivet så ser jag pappa och mamma framför mig, de ligger i sina liggstolar och njuter av solen. Stranden var full av badhytter, där man förvarade allt som dagligen behövdes på stranden; liggstolar, badkläder, leksaker… Badhytterna hyrdes över sommaren av Havsbadet.
I Malen är vattnet väldigt långgrunt, här lärde man sig inte att simma, tyvärr. Och någon bassäng fanns inte på den tiden där man hade kunna ta lektioner. Till Båstad där vattnet var djupare åkte vi inte ofta. Så någon simmare blev det aldrig av mig förrän i mer vuxen ålder, då poolerna var en lämpligare träningsplats. (Dock lärde jag mig simtagen och att simma hjälpligt redan 1941 när jag med pappa åkte till Sportpalatset i Stockholm och tog simlektioner).
Ulf Carlsson tillhörde Norrlandsgänget i Båstad, Hallénarna var en annan familj, som reste den långa vägen från Kiruna och Malmberget till Båstad. Ulf och jag blev verkligen bästisar, tävlade tillsammans i treben och vann avslutningen i Lekarna, spelade tennis och brevväxlade. På kuverten på hans brev till mig står det: Till skolgossen…och i kuvertet låg en gång ett fotografi av Ulf, där han stolt kickade boll på Stockholms Stadion.
Ulf Kalling och Janne Byström och andra deltog i badmintontävlingen som vi arrangerade hemma hos oss. Jag köpte en massa bucklor/pokaler till prisutdelningen och pappa bjöd på godis. Ulf med duktiga tennisföräldrar blev själv en av av Sveriges bästa tennisjuniorer.
Min fortfarande äldste vän, Kjell (Göransson) Engelbrecht, vi träffades på Gärdet i Stockholm år 1939, umgicks jag också med ibland på somrarna. Kjell bodde med föräldrarna i Mellbystrand, ca 1,5 mil från Båstad. Någon gång då och då cyklade jag utmed stranden upp till Mellbystrand och hälsade på. Jag minns att vi en gång spelade fotboll med några Halmstad-killar.. En annan gång hade jag med mig min sex år yngre bror på cykeln. Han satt på pakethållaren och måste ha lidit en hel del i värmen och på den obekväma sitsen. Ibland kom Kjell till Båstad med föräldrarna, hans farföräldrar var stamgäster på Skånegården. En sommar blev jag hämtad av Kjell och föräldrarna, vi skulle fira Kjells födelsedag, och då åkte vi till Margretetorp, som jag än idag minns att jag tyckte var väldigt lyxigt. Kjells pappa ägde en liten bil och det var också lyxigt att få åka med som passagerare. (Kjell och jag delar med våra familjer bostad på Skånegården sedan 1979.)
Bortsett från några danspartners och bollkalletjejerna så var det nog mest killarna man umgicks med. Ordet feminism fanns nog varken i vår vokabulär eller i föräldrarnas.
Tennisens guldår och kungen
Förr eller senare måste väl den här berättelsen hamna på kapitlet tennisen i Båstad. Jag tror att de flesta idag känner till vilken betydelse Ludvig Nobel har haft för tennisens utveckling i Båstad. Den första banan anlades redan i början av 1900-talet, det var en asfaltbana. Kung Gustaf V besökte Båstad redan på 20-talet. När han senare skadade sig på banan, lät Nobel något år senare bygga den första grusbanan. Och fick kungen att regelbundet inte bara komma till Båstad utan också delta i turneringen, som med de nya banorna började locka även utländska spelare till Sverige.
När kungen kom till Båstad var det stor fest vid stationen med röda mattan utlagd och landshövding, stins och andra honoratiores stiligt uppklädda. Vi barn vallfärdade till stationen och fick hurra och kungen lyfte på hatten. Sen kördes kungen i en flott bil till hotell Skånegården, där han tillsammans med uppvaktningen disponerade några rum.
Tillbaka till tennisen; Låt mig då först konstatera att jag aldrig blev en duktig tennisspelare, mycket beroende på ett ögonfel jag fick i tidiga barnaår. Det hade gått att rätta till men mina föräldrar var inte tillräckligt envisa med att tvinga mig att bära de glasögon som hade korrigerat felet. Tennislektionerna jag då fick i Båstad var ganska bortkastade. Min tränare, en estnisk flykting, var snäll och jag tänker ibland att han borde fått se hur min tennis på gamla dagar blivit riktigt bra. Idag, med stora grafitracketar som tolererar att man inte träffar mitt i racketen, spelar jag nämligen mycket bättre än på träracketarnas tid.
Det är dock ett faktum att min tenniskarriär ägde mer rum i min kontakt utanför banan med tennisens storspelare och kändisar. Autografblocket var i unga år en inkörsport till de kända spelarna, men höjdpunkten i den karriären kom när jag år 2002 på VIP-läktaren i Kungliga Tennishallen satt med Sven Davidsson och han kommenterade både sitt eget spel, bl a semifinalen mot Lew Hoad i Wimbledons singel 1957, och andras spel. I mitt autografblock hade Sven år 1948 skrivit sitt namn, nu skrev han på den motsatta sidan: Sven av Borås 2002.
Jag tror praktiskt taget alla vi barn i Båstad i tidiga år lockades att spela tennis via bollkallandet. I mitt fall ägde debuten som bollkalle förmodligen rum år 1942 eller 1943. En liten röd vimpel på axeln på den vita sporttröjan markerade tillhörigheten. 25 öre per match tror jag det var man fick betalt men jag minns också en höjning till 40 öre något år senare. Bollkalleledarna bestämde med stor pondus var man skulle bollkalla. (Var det inte Percy Rosberg som var ledare på sent 40-tal eller var det Birger Folke?)
Till en början var det mest i de tidiga omgångarna av tävlingen som vi yngre fick bollkalla. Med åren kom mer ansvarsfulla uppdrag. År 1944 var jag bollkalle åt Gustaf V. Man fick gå fram och lägga bollen på hans racket och bocka. Höjdpunkten under den här perioden var när jag år 1948 fick döma juniordubbelfinalen mellan Sven Davidsson/Bengt Axelsson (möjligen Beckius) mot danskarna Kurt Nielsen/Torben Ulrich. (Nielsen var i början av 50-talet två gånger Wimbledonfinalist i single, Ulrich blev kanske mer känd som jazzklarinetist). För mig är Sven inte bara en av våra stora tennisspelare, att – som jag berättar ovan – samtala med den intellektuelle Sven var spännande.
År 1944 var jag bollkalle åt Gustaf V. Man fick gå fram och lägga bollen på hans racket och bocka.
Peter Haas
Det är lätt att fördjupa sig i tennisspelet som jag fortsatt att följa decennium efter decennium. Nu ska jag dock fortsättningsvis bara berätta om tennisen på 40-talet. Krigsårens tävlingar var naturligtvis inte lika spektakulära som de som följde efter kriget, då de utländska spelarna på nytt gästade Båstad. Gottfried von Cramm, kungens tyska partner flera gånger och tre gånger Wimbledonfinalist på 30-talet, var en sevärd och elegant spelare, alltid i långbyxor. (Hans syster hade varit min mammas klasskamrat i Tyskland). Hans konkurrent som jag också fortfarande ser framför mig var Josef Asboth från Ungern, som vann Franska 1947 och var semifinalist i Wimbledon 1948. Dubbelturneringen där kungen spelade var en handikappturnering och kungen spelade som sagt alltid med de bästa spelarna. Kungen bodde på hotell Skånegården och hämtades i bil och skjutsades de tvåhundra meterna till tennisstadion.
Att samla autografer gjorde vi alla och spelarna var inte nödbedda. Att ha kungens krävde dock lite mer.tid; man fick ställa sig i kö vid sidan av kungliga läktaren och vänta på sin tur. Kungens autograf pryder den första sidan i mitt autografblock.
Några spelare till vill jag nämna som jag inte glömmer: Svenskarna Torsten Johansson, liten, teknisk kille med ett enormt bollsinne, Sven Bramstång, med dubbelhandsfattning på båda sidor, Lennart Bergelin, med en härlig kämpaglöd och en underbar svepande forehand (jag köpte min Lambretta av Lennart år 1954), australiensarna Brown och Pails och sydafrikanen Sturgess. Av någon orsak minns jag också de filippinska tennisspelarna Ampon och Deyro, spelade de inte Davis Cup mot Sverige?
Även Malen hade sin tennisturnering; mycket intimare, inte så namnkunnigt startfält men här var också en del av mina äldre vänner med och tävlade i juniorklasserna. Några namn att minnas: Maud Nordquist, senare svensk singlemästare, Ulla Nordenskiöld, Ulf Kalling, bröderna Carlsson…Bland seniorerna fanns namn som Kalling, herr och fru, Stig Carlborn och hans bror., nån som hette Gahn eller något liknande och var tillsammans med Walters syster.
Ja, det var en härlig tid när tennisen fyllde ens dagar och man knappast hann äta något på hela dagen.
Sommaren 1945
Sjukdomar kunde förstöra nästan en hel sommar. S k Malen-sjuka, ont i magen, inträffade varje år, förmodligen var det vattnet som var infekterat. Men det var en passerande sjukdom.. Hösnuvan som blev värre med åren var inte heller rolig men drabbade mest i början av sommaren.
En mindre rolig händelse inträffade den 9 juli 1945 då det konstaterades att jag hade polio, ambulansen kom och hämtade mig och det råkade vara samma dag och timme, då solförmörkelsen ägde rum. Tre veckor på sjukhus, först i Ängelholm, sen två veckor i Hässleholm. Dit hade just en grupp överlevande koncentrationslägerfångar kommit. Med en av dem kom jag varje dag i samspråk, vi talade tyska och jag tror att vi också spelade schack. Men mellan oss var det ett fönster, ingen skulle smitta den andre, han hade tyfus, jag polio..
I Ängelholm var jag ende patient på sjukhuset. Jag behandlades som en mycket priviligierad patient, varje solig dag lyfte man ut min säng i skuggan i trädgården. Jag minns att jag låg och läste hela dagarna, alla mina och föräldrarnas vänner skrev brev och skickade böcker. Några av breven kan jag fortfarande läsa om med tårar i ögonen. Jag tänker då särskilt på mina föräldrars vän, Charles Friedländer, som själv varit sängliggande i tuberkulos i många år och skickade några tröstande ord. Min vän Kjell skrev naturligtvis också och önskade mig god bättring.
Mina föräldrar besökte mig i Ängelholm, Hässleholm låg däremot lite för långt bort för dagliga besök.
Den vänlige ambulansföraren som skjutsat mig till Ängelholm, herr Hansson, såg till att mina brev och böcker blev desinficerade så att jag kunde ta med dem hem. Vad jag läste? Jag kommer ihåg många böcker; Om internatskolan Singelton, flygaren Biggles, deckaren Sherlock Holmes, indianen Hjortfot m fl.
Jag hade tur, efter tre veckor lämnade jag sjukhuset i Hässleholm. Musklerna var svaga, det tog några år att återhämta krafterna men jag fick aldrig som så många andra men för livet.
Som säkert många äldre minns var det många poliopatienter som man förr kunde möta i Båstad och som brukade bada i havet bredvid hamnen. En sjukgymnast, mycket känd då, hade specialiserat sig på behandling av dessa patienter. Ännu långt senare kunde man se en ledstång som över stranden ledde ner till vattnet och just användes av dessa patienter. Varför lät inte mina föräldrar mig delta i sjukgymnastiken, frågar jag mig. Åren mellan 11 och 13 då jag var sämst i klassen i gymnastik minns jag med vemod.
Familjen
Vår Familj, det var pappa Leopold (mamma sa Lo) och mamma Ruth, min bror Dicky (Richard), född 1940, och min syster Ann, född 1947. Vi brukade åka ner till Båstad i slutet av juni, ibland firade vi midsommar där och dansade på gräsmattan framför restaurangen, ibland kom vi ner lite senare. Jag tror vi stannade till början av augusti. Det gäller mamma och oss barn. Papporna däremot hade på den tiden inte så lång semester, då i början av 1940-talet var den kanske 14 dagar, så pappas veckor i Båstad gick snabbt förbi. Sen kom han ofta ner också över ett veckoslut.
Resan till Båstad företogs alltid med tåg. Under kriget och de första åren efter kriget var det nog ganska ovanligt att familjerna hade bil. Tågresan minns jag som ganska besvärlig, någon gång övernattade vi t o m i Göteborg. Stor packning hade vi, cyklar och trunkar polleterades. Framme i Båstad stod stadsbuden från de olika pensionaten, mössorna angav vilket pensionat de representerade, och hjälpte oss med allt bagage.
Det var alltid extra spännande att möta pappa uppe vid stationen, nästan som när kungen kom på sitt årliga besök. Jag cyklade upp för den branta backen, stod spänt och tittade efter tåget och när jag först hörde tåget tuta och sen såg det så steg spänningen i kroppen. Så såg jag pappa stiga av och rusade fram till honom och vi kramades som vi på lite sydländskt maner aldrig slutade att göra, när vi träffades. Jag hjälpte pappa med väskan, la den på pakethållaren och så gick vi ner för backen.
(Jag bör nämna att pappa sedan 10-årsåldern haltade. En liten infektion i benet, då fanns inte antibiotika, ledde till en ettårig vistelse på sjukhus. Benet växte inte det året…Vad tänkte han när jag fick polio? Skulle även sonen bli handikappad?)
När pappa var i Båstad blev familjelivet alltid mycket roligare. Han spelade tennis, badminton och krocket med mig, han bjöd på godis och glass och vi gick tillsammans och tittade på tennisen under Malen-tävlingarna. Han lärde mig räkningen i tennis. Och han gick ofta och köpte kaffebröd hos Jönssons.
Från tiden då vi bodde på Malens Havsbad minns jag särskilt alla måltiderna på restarangen. Frukost, lunch och middag! Min bror var första sommaren bara ett år så då förpassades vi in i den s k barnmatsalen, vilken skam! Men redan nästa år satt vi i stora matsalen. Minns jag några maträtter? Ja, filbunken till lunch, jag krossade knäckebröd enl pappas metod i bunken, och glasscoupen på kvällarna. Och all läskedryck som man fick dricka under middagen; Pommac, Champis, Pomeril, Solo …
Pappa var som sagt bara kortare perioder i Båstad, han hade säkert behövt vila upp sig en längre tid, men inte ens under den korta semestern kunde han koppla av från jobbet. Hur ofta fick inte Havsbadets växeltelefonist, senare fru Hjorth, springa upp för trappan på restaurangen och meddela att direktör Haas hade telefonsamtal som väntade..
Hos Bengtssons hyrde vi som sagt från år 1943. Bengtssons flyttade ner i källaren, där de hade inrett en ganska bekväm bostad. Då hade vi naturligtvis eget hushåll., men köket var kanske inte alldeles toppmodernt. Jag minns att vi fick köpa en stor iskub då och då och lägga in i ett skåp, där varorna då kyldes. Bojan, vårt hembiträde i Stockholm, följde med ner till Båstad. Men jag minns att jag ofta följde med mamma och handlade hos den mörke torghandlaren på Malens torg: Vad ska lilla frun ha idag, frågade han alltid, pennan instucken bakom örat. Frukt, jordgubbar, körsbär och blåbär köpte mamma gärna liksom kakor och bullar hos Jönssons bageri. Vaniljhjärtana kommer jag ihåg liksom den mjuka pepparkakan. Och Båstadmusten..
Livsmedelsaffären låg före torget, ägarna var två bröder, om jag minns rätt. Den ene hade en rak mittbena..
Sen var det ju en dramatisk historia kring guldsmedsbutiken, var det under 40-talet? Ryktet gick att guldsmeden på kemisk väg framställt guld. (Senare tog Henry Svaving över affären, vi tillhörde på 50-talet samma gäng i Båstad, då man kom dit med smoking i bagaget och dansade på Strand).
När jag nu är inne på handel och köpenskap så måste jag också nämna Trollérs frisering, i hörnet av torget. Trevliga frisörer, lättpratade… en haltade svårt efter polio. Andra köpmän, far och son, var konsthandlarna från Hälsingborg som i Malen stod vid nedre tennisbanan vid gamla varmbadhuset. Hur ofta var jag inte där och beundrade både deras konstutställning och deras skicklighet som försäljare. Jag hade mina favoriter bland tavlorna; solupplysta tallar och landskap med röda stugor, små sjöar och skog. (Inte konstigt att jag i början av 60-talet köpte ett gammalt 1700-tals torp i Roslagen, falurött och med äppelträd i trädgården och en vacker skog alldeles intill).
Min bror, Dicky, född 1940, har jag knappt nämnt ännu. Sexårs åldersskillnad gjorde att vi inte umgicks så mycket i unga år. Men det är klart, i brist på annat sällskap lekte Dicky och jag på stranden och spelade badminton. Dicky hade så småningom sina egna vänner, bl a bröderna Ekbom. Min syster föddes först sent år 1947 och finns knappast i mina minnesbilder från Båstad. Min sista sommar på 40-talet i Båstad var år 1948, och då bara halva sommaren. Den andra halvan tillbringade jag med pappa på en långresa genom Norge. År 1949 var min första utlandssommar, då jag hälsade på släktingarna i USA.
Så är jag då framme att berätta om min mamma. Det är inte lätt. Vi hade ett mycket speciellt förhållande. Jag beundrade henne för hennes skönhet, jag var stolt – och hon ännu mer – när folk kommenterade hennes utseende och trodde hon var min syster. Men till skillnad från förhållandet till pappa så minns jag inte riktigt att vi stod varandra så nära. Vårt förhållande var aldrig lika varmt som det jag hade med min pappa. Mamma och jag hade förvisso stunder av närhet, men jag minns också många tråkiga diskussioner och bråk, ju äldre jag blev. Jag var säkert också ett besvärligt barn, kanske också svartsjuk på min av de flesta älskade och söta bror. (Min mamma dog i cancer redan 1953).
Mamma hade många vänner, en del med familjer, som besökte henne i Båstad , bodde hos oss eller på något pensionat i närheten. Genom att pappa – och många andra makar – var i Båstad bara kortare perioder, så kändes sig nog kvinnorna ofta ganska ensamma med barnen. Vad gjorde mamma och hennes väninnor i den situationen? De gick ofta ut och dansade, på Strand, på Riviera och andra dansställen. För mamma, redan som tonåring en bortskämd och uppvaktad kvinna som på 20- och 30-talet roade sig i det kulturella Berlin, var det säkert inte så konstigt att gå ut och dansa utan maken. Vad pappa tänkte om detta, vet jag inte. Klart är att mamma och hennes väninnor ofta gjorde bekantskaper, bl a med tennisspelarna, som även jag kunde iaktta. Stolt att min mamma var så uppvaktad, så var nog mina känslor ändå ganska blandade.
Mamma, skogen och dem vi umgicks med
Soliga dagar var mamma oftast nere på badstranden. Vi gick tillsammans genom den vackra tallskogen ner till stranden, på vägen kunde man plocka blåbär. (Jag älskar skogen även idag, joggar på sommaren förbi Riviera och utmed Stensån och tillbaka till Båstad utmed stranden. Men skogen är tyvärr inte så vacker längre…)
(Vill man veta mer om skogen och dess historia så kan man läsa vad båstadhistorikern Per Adbro skrivit bl a på nätet; bl a att tallarna i början av 1800-talet planterades mot flygsanden, att Malens skog sen kom att vara en tillgång för den dåtida turismen. Adbro skriver: I slutet av 1800-talet vandrade badgästerna från Båstad till skogen med kaffekorg och njöt av svalkan och talldoften. Malens skog blev dessutom en betydande grundpelare när Malens kur- och badort bildades 1903.
1920 byggde just vår husvärd, byggmästaren Bengtsson, ett kafé i skogsbrynet vid stranden. Där minns jag att hans fru, dotter till den siste skogvaktaren, Roxman, stod och sålde bullar och Båstadmust. Nu finns inte kaféet längre.)
I skogsbrynet låg – och ligger fortfarande – en minigolfbana. Det var många tråkiga dagars räddning. Rött grus – som på tennisbanorna – användes på alla hålen utom två, som var terrängbanor med bunkrar. Nog var den banan mycket roligare än dagens. På kvällarna spelade alltid ett gäng Båstad-killar matcher med pengar som insats. Var det var kul att följa spelet! Jag hade mina favoriter…
(Även idag är jag ute på banan, nu med barnbarnen och nu som då kan det bli lite bråkigt…)
Var vädret sämre så gjorde vi ofta utflykter, vandrade upp på åsen eller gick till Mor Olenas stuga eller in till Båstad för att dricka saft och äta kakor på Skansen eller inne i Rosenträdgården på Skånegården, där mina föräldrar ofta hade vänner som bodde på hotellet.
Ett skojigt minne är när mamma på nytt skulle lära sig att cykla. Jag tror att damen som arbetade på Svens cykel var mammas lärare. Övningsbanan var vägen mot Hemmeslöv, under kriget nästan helt bilfri. Det gick inte så bra…men jag minns att jag i dikena på samma väg plockade sommarens blommor, som jag gav till mamma som ett slags tröst för misslyckandet. Promenader till Hemmetslöv gjorde vi också, spännande var det att titta på djuren.
Mamma talade många språk, förutom tyska och svenska även italienska efter skolår på ett flickpensionat i Schweiz och också engelska och franska, de senare språken talade även pappa. (Mina föräldrar träffades år 1931 på en konversationskurs på Alliance Francaise i Berlin.) I det ganska internationella Båstad umgicks mina föräldrar mycket med utländska vänner, många diplomater. Även vi barn fick ofta vara med på bjudningarna. Joe Arista arbetade på italienska ambassaden i Stockholm och var med sin familj i Båstad. Hans hobby var måleri, hans fru Bruna var pianist och min första pianolärare. Spanska familjen Herraiz var en annan familj vi umgicks med. Deras vackert inredda villa, både in- som utvändigt spanskinspirerad, påminner mig alltid om gamla tider när jag nu går förbi huset.
Allra kärast var familjen Rahmsdorff. Ebba var en underbar ersättning för en mormor som mördats av nazisterna år 1942. Hon älskade oss barn, kunde sitta i timmar och spela kort med oss och lät oss klättra upp i hennes körsbärsträd och förse oss med så mycket bär vi orkade plocka. (Det gjorde hon också på 60-talet, när jag hälsade på henne med min familj.) Och Ebbas man, Wilhelm, körde oss runt i sin vackra Mercedes på många utflykter efter kriget. De hade en dotter, Brita, väldigt söt och mycket uppvaktad av alla. Långt senare kunde jag sitta på tennisläktaren med Gerhard Bohlin, som bodde i vackra Småryd, en av hennes beundrare, och vi drömde oss tillbaka till de glada och soliga åren i Båstad.
Och visst har alla dessa barn- och ungdomsminnen betytt mycket för min bestående kärlek till Båstad, så mycket att jag – efter flera somrar som tillfällig gäst under många tennisturneringar – med min unga familj började sommarbo igen i Båstad. Och så en vacker dag år 1979 blev vi Skånegårdare.
Åren går, nu när jag skriver detta är jag ordförande i Skånegårdens bostadsrättsförening, jag sitter med i jubileumskommittén, gemensam för Skånegården och Båstad kommun, som år 2018 kommer att fira både Skånegårdens 100 år och Ludvig Nobels födelse för 150 år sedan.
Nedtecknat 19 november 2015 · Peter Haas