Berättelse · Föreningen Gamla Båstad
eller
Till Sigrid med djup tacksamhet
Alan Brown
Isabella Cameron, som härefter kallas "Belle", var en rik amerikansk dam i trettioårsåldern. Hon kom från North Carolina och var både andligen och kroppsligen ståtlig att skåda och mycket, mycket rik. Hon hade fått polio några år innan denna berättelse börjar 1933, men hade sluppit undan nästan utan men. Enast det ena benet var något försvagat, vilket tvingade henne att använda en elegant käpp. I själva verket underströk käppen hennes eleganta uppenbarelse och uppträdande och dessutom klädde hon sig dyrt och elegant.
Hon var tydligen av skotsk härkomst, ty hon var mycket bestämd och medveten om pengars värde – hon var en riktig personlighet. Hennes enda önskan var troligen att få en man, men eftersom hon var en sådan stark personlighet, visade sig detta vara en något svår önskan att uppfylla, och därför reste hon jorden runt och letade efter den rätte, och på samma gång breddade hon sin livserfarenhet. Vart hon än reste, sökte hon hela tiden efter någon som kunde förbättra hennes fysiska kondition.
Så kom hon en dag att resa till Nord Kap, till Midnattssolens Land. På fartyget fanns en svensk gymnast – Karin – som behandlade henne. Karin berättade för henne om en vän i Göteborg, som specialiserade sig på efterbehandling av polio. Eftersom hon inte hade något särskilt att göra installerade sig Belle, när kryssningen var slut, på Grand Hotel i Göteborg och fick behandlingar av Karins vän, Mrs Christensen, som härefter kallas Mrs Chris. De blev mycket goda vänner.
Efter någon månad längtade Belle efter att få besöka London och tog båten till Tilbury för en shoppingtur på Oxford Street, och det var på Oxford Street som olyckshändelsen ägde rum, som kom att ändra livet för ett antal personer. Belle ramlade på trottoaren och spräckte knäskålen. Hon ville inte åka till något annat sjukhus än Nuffield Orthopaedic Centre i Oxford, eftersom hon kände en av läkarna där. Så dit var ambulansen tvungen att ta henne, och hon lades in på en privat avdelning.
Sjukhuset, som på den tiden hette Wingfield-Morris Hospital, var ganska nytt, byggt bara i en våning och mycket rymligt och det sköttes på ett okonventionellt sätt. Många av patienterna var långliggare och det rådde en mycket hemtrevlig atmosfär. Det var ganska lätt för patienterna att komma i kontakt och lära känna varandra. De som inte kunde komma ur sängen kördes – med säng och allt – till samlingsrummet för underhållning, och de som kunde sitta i rullstol kunde förflytta sig var som helst i sjukhuset.
Det dröjde därför inte länge förrän Belle upptäckte, att det fanns flera allvarliga poliofall, som hade legat där i åratal eller som skulle komma att ligga där länge, och hon blev mycket upprörd. Inte därför att det var ett dåligt sjukhus – det var ett bra sjukhus – men därför att hon tyckte att man lade alltför stor vikt vid vila vid behandlingen, och att detta var fel.
Belle övertalade därför överläkaren att tillåta att hon skickade efter sin vän Mrs. Chris, så att hon kunde ge en demonstration av sin behandlingsmetod. Hon måste verkligen ha haft ofantliga mått av övertalningsförmåga!
Ett telegram skickades "Är på sjukhus ….. kom genast!" Och Mrs. Chris kom genast, och vid sin ankomst till sjukhuset fann hon, att Belle gav ett cocktailparty till hennes ära.
Demonstrationen av Mrs. Chris' metod ägde rum, och på hösten reste två unga damer, svårt drabbade av polio, till Göteborg för att få behandling. För vissa patienter är rörelsebehandling efter det att sjukdomen har lämnat sitt akuta stadium nödvändig, om patienten någonsin skall kunna röra sig igen. På den tiden kunde detta bara organiseras för några få.
Jag tror att Mrs. Chris' motto måste ha varit: "Det omöjliga kan göras!" Hennes entusiasm smittade människor – detta var troligen hennes största gåva – jag säger gåva – ty hon gav den till sina patienter.
Man förstår detta när jag beskriver de två försökskaninerna, Mary och Marion, som reste iväg för att upptäcka. De var båda intelligenta, men de hade bara två armar och två ben tillsammans – den ena hade benen och kunde inte uträtta något med sina armar, och den andra kunde endast med yttersta svårighet gå och i bandage.
De hade snart upptäckt att tillsammans kunde de uträtta det mesta, och de gav sig iväg till Sverige försedda med lexikon, grammatikor och böcker med svenska fraser.
Jag kan inte i detalj beskriva vad som hände i Sverige, eftersom jag inte var med dem, men jag vet vad som hände, när de kom tillbaka – de började leva. Det lyckades bra för dem båda. De avlade båda akademiska examina; en gifte sig och utförde dessutom mycket nyttigt arbete under kriget, och den andra utbildade sig till kurator och blev till slut första kurator vid Nuffield Orthopaedic Hospital – samma sjukhus men mycket större, som hon lämnade för att resa till Sverige.
Detta är bara början på historien. Det låg en ung man på en av avdelningarna, från Stowe School, lång, kraftigt byggd och framstående cricketspelare en gång, men nu var han lång, smal och utan muskler i benen.
Hans liv räddades av järnlungan, och han var den förste att använda den i England. Johns andningsmuskler var angripna och man höll liv i honom genom respiratorn. Detta var den enda respiratorn i London på den tiden, och den var inte hopsatt, när man skulle använda den. Hans föräldrar var båda initiativrika personer och hans pappa var ingenjör och chef för ett stort företag.
Respiratorn sattes ihop i en skåpbil på vägen till Oxford och avlämnades på sjukhuset, varpå John placerades i den.
I de flesta fall av polio tillfrisknar de drabbade musklerna, och lyckligtvis återvann Johns andningsmuskler sin aktivitet, så när jag placerades på samma avdelning som John, hade han blivit en av de livligaste patienterna på sjukhuset.
Detta hände i november 1934.
Jag skall inte gå in i detalj vad beträffar de första månaderna av min sjukdom. Det räcker att säga, att jag låg där i en säng med ett långt gipsförband om mina ben och högra armen spjälkad. Jag hade varit gift i precis 15 månader och blivit omskött under de första fyra svåra veckorna i min mors hem av en sjuksköterska och min vackra, unga fru, Kathleen. Det fanns bara en bra sak med det hela: Kathleen blev inte smittad av den hemska sjukdomen.
Här måste jag taga tillfället i akt att hylla familjedoktorn, som mycket snabbt diagnostiserade min "feber" och som såg till att mina fötter kom i gipsförband så snart de första tecknen på förlamning visade sig. Jag kan fortfarande inte lyfta mina tår, men hade det inte varit för hans gipsförband, hade jag haft spetsfot för alltid. Han satte sig i förbindelse med Oxford, en läkare därifrån kom och gav mig serum och efter fyra veckor togs jag i ambulans till Wingfield.
Lyckligtvis hade vi en liten B.S.A. sportbil, i vilken Kathleen körde till Oxford varje dag för att hälsa på mig. Hon lyckades få ett deltidsarbete, mot kost och logi, vilket gjorde det möjligt för henne att besöka mig nästan varje dag på sjukhuset. Där fick hon ett annat deltidsarbete med att hjälpa till att bada barnen, som det fanns många av. Det fungerade utmärkt – hon satte på sig en vit overall och kunde komma och gå på sjukhuset som hon ville.
Det är svårt att tro, att så fria arbetsformer kunde förekomma – utan minskning av disciplin och effektivitet, när man vet, hur mycket byråkrati som finns nu för tiden. Det var ett mycket hemtrevligt sjukhus.
Låt oss nu återvända till John. Det dröjde inte länge förrän den första svenska gymnasten, som hade behandlat Isabella Cameron på kryssningen till Nordkap – Karin Huitfeldt – kom till Oxford bara för att behandla John. Fråga mig inte hur det hela organiserades utan att någon blev sårad, men snart och efter hennes övertalning blev det bestämt att John skulle resa till Sverige. Innan han reste, fick han mig att lova, att jag skulle komma över till honom längre fram, ett löfte som jag egentligen inte hade någon rätt att ge, eftersom jag inte hade någon möjlighet att betala en sådan resa. I själva verket var det så fullkomligt omöjligt att jag tyckte att han måste förstå, att det inte var något löfte alls.
I februari 1935 kördes John i ambulans till Albingdon flygplats och togs ombord på ett privat plan, som flög honom til Sverige, där han lades in på Carlanderska sjukhuset i Göteborg.
Det var på detta sjukhus som Mrs. Chris började behandla honom. Hemma i Oxford smidde Johns mamma sina planer för sommaren.
Det var Mrs. Christensens vana att flytta till en mondän badort 200 kilometer söder om Göteborg, som heter Båstad. Hit flyttade hon den första juni varje år för att stanna där under sommarmånaderna juni, juli och augusti, och sålunda måste omsorgsfulla åtgärder göras för att John skulle kunna vara där under denna tid. Det är här vi kommer in i bilden.
Jag hade aldrig menat att mitt löfte till John skulle tagas på allvar – men där hade jag fel. När allt kommer omkring, hur kan en person som ligger till sängs med benen i gipspaket och högra armen spjälkad besluta eller lova att han skall resa någonstans? Dessutom var det en fråga om pengar.
Det finns människor för vilka allt är möjligt, och Johns mamma var en av dem.
Först tog hon reda på att jag hade tillräckligt med pengar att betala för behandlingen. Sedan hyrde hon ett hus i Båstad intill Mrs. Chris' hus, såg till att en välgörenhetsorganisation betalade våra biljetter till Göteborg, anställde en hushållerska och min fru som sjuksköterska. Jag kom med som sällskap till John och två andra patienter hjälpte till att fylla huset. Allt jag måste bidraga med var min lilla bil!
Det hela var helt enkelt otroligt. Allt vi behövde göra var att komma ombord på båten i Tilbury i tid. När man inte har andra framtidsutsikter än att ligga till sängs, är möjligheten till en utlandsresa minst sagt spännande.
Bilen måste ses över och göras i ordning, försäkring och tullhandlingar måste ombesörjas. När vi sedan gjorde några försöksturer, fann vi, att om man flyttade främre passagerarsätet bakåt i bilen och lade ut litet sängkläder, kunde jag ligga i en bakåtlutande ställning i bilen. Till påsk bar man ut mig, lade mig i bilen och körde mig hem.
Den 29 maj körde vi iväg till Tilbury. Kathleen körde "The Green Goddess" och hennes mamma och bror följde i en annan bil. De hade också vårt bagage och en bår, som min bror hade gjort så att man skulle kunna bära mig ombord.
Vi kom till Tilbury ungefär kl. 15 och så småningom bars jag ombord på Svenska Lloyds ångare Britannia och stoppades i säng i vår hytt, medan bilen firades ombord och sänktes ner i lastrummet. Vi sade adjö till våra följeslagare och kl. 18 lossades förtöjningarna till vårt fartyg.
Som medpassagerare hade vi en av flickorna, som hade rest till Sverige året innan som "försökskanin". Hon var nu på väg tillbaka för att få fortsatt behandling och vara en av dem som skulle fylla huset i Båstad.
Överfärden varade 36 timmar, under vilka inget särskilt hände utom att vi njöt av den goda maten på båten, och vi anlände till Göteborg den 31 maj kl. 6 på morgonen. Kl. 7 anlände Mrs. Chris till min hytt för att ta sig en första titt på den patient som hon åtagit sig att behandla. En sådan chock hon måste ha fått – jag vägde mellan åttio och nittio kilo och var stel som en bräda!
Hon tittade en lång stund på gipsbandagen som mina ben vilade i, avgjorde på stående fot, att de inte mer behövdes och gav stewarden order om att se till att de kom bort.
Sedan bar man mig iland till vår lilla bil, som blivit lossad, och vi körde till ett hotell, där rum beställts, varpå jag stoppades i säng.
Sedan följde en noggrann undersökning av tillståndet hos varje muskel, och när detta var klart, kom en man med en filmkamera för att filma vilka rörelser jag kunde resp. inte kunde göra. På detta sätt fick vi ett visuellt protokoll på mitt tillstånd vid ankomsten. Detta skulle sedan jämföras med ett liknande prov, som gjordes innan min avresa ett halvår senare. Vilken underbar idé!
När detta var klart, kom Peter och hälsade på; han skulle bli den fjärde patienten, som skulle bo i huset i Båstad.
Peters ben var orörda av polion, men hans armar och händer var i mycket dåligt skick, och han var arkitekt!
Jag kommer inte ihåg mer av vad som hände den dagen, men det hade varit litet av en omväxling efter de föregående åtta månaderna!
Nästa dag, den 1 juni, var det Kathleens födelsedag och det var en solig och varm dag och vi gjorde oss i ordning för den 20 mil långa resan till Båstad.
Eftersom vi skulle ha en medpassagerare, en svensk flicka som skulle vara vår hushållerska, sattes främre passagerarsätet på plats igen, och för första gången skulle jag sitta i bilen i stället för att ligga. Vi betalade räkningen och jag bars ner till bilen. Sedan körde vi till Carlanderska sjukhuset, där John hade vistats sedan februari.
Utanför sjukhuset väntade en stor taxi, och efter en stund kom John ut stödd på båda sidorna av starka hjälpare. Han placerades i bilen, i vilken också Mrs. Chris, Mary och Peter skulle åka. Så började vår resa söderut.
I Varberg stannade vi på en grässlänt vid fästningen nere vid havet, där vi åt våra smörgåsar och hade det skönt. Detta låg ungefär halvvägs och hittills hade vägen varit ganska bra. Vi hade anlänt till Sverige ungefär vid den tidpunkt då det började utveckla sig till den moderna välmående stat det är idag från att ha varit ett gammalmodigt och ganska outvecklat land. Det fanns mycket få bilar, och man höll på att bygga om huvudvägarna, dvs. man gick över från grusväg till asfalt- eller betongbeläggning. Om och om igen fick vi köra omvägar på små skumpiga byvägar eller på bara klippan. Grusvägarna underhölls med stora maskiner, som var försedda med väldiga diagonala borstar och skrapor, som föste det lösa gruset från kanten av vägen tillbaka till mitten, där det lämnades som en kam, som trafiken fick platta till. Den hårda ytan under det lösa gruset blev mycket ojämn, ungefär som ett tvättbräde, och det var inte bra för fjädrarna på vår lilla bil.
Lyckligtvis hade vi inga problem med bilen och anlände så småningom i underbart väder till Pomonaallén i Båstad framåt eftermiddagen. Den lilla gatan var kantad med äppleträd i full blom, en underbar syn.
Jag kommer inte ihåg vem som bar in mig i huset. Det var troligen Mrs. Chris och Kathleen, och jag vet inte hur, men polisen i Båstad kanske hjälpte till, eftersom det var hans hus vi hyrde.
Vad jag emellertid kommer ihåg är, att man satte mig på en vanlig stol och ställde en annan bredvid, varpå jag skulle försöka att flytta mig från den ena stolen till den andra. Det gick bra, och sedan kunde jag alltså förflytta mig runt i huset på första våningen.
Vi hade ett vardagsrum, kök, tre sovrum och toalett för dem som inte kunde gå eller ta sig upp för trappor. På andra våningen låg sovrum för Peter, hushållerskan och för gäster och i källaren fanns garage. Vad kunde vara mer bekvämt! Och det låg vägg i vägg med Mrs. Chris' eget hus.
Nästa dag skulle behandlingen börja och det var mycket arbete för Kathleen. Jag skulle tvättas och rakas till kl. 8, då jag skulle ha en timmas övningar och behandling. Detta följdes av en timmas massage. Medan jag fick min behandling, gjorde Kathleen i ordning för Johns två timmar. Vår massös hade själv haft polio i Usa, medan hon behandlade polio. Hon hette Rose och var gift med en ingenjör, som låtit henne resa till Båstad med de tre barnen under sommaren för att hjälpa till med vår behandling.
Vanligtvis kom flygupplagan av Times kl. 11, och om solen sken, satt Peter och jag i trädgården under äppleträden och försökte lösa korsordet.
Efter lunch, om det var vackert väder, och det brukade det vara, packades vi in i bilen, John där framme och Mary och jag bak, och sedan körde vi till Fiskarstugan, ungefär en kilometer utanför Båstad, medan Peter och Mrs. Chris promenerade. Bilen kunde köras alldeles intill en liten sandig kanal, som hade gjorts i ordning för fiskebåten. Här kunde vi krypa ner i havet och simma, simma, simma!
Innan vi reste till Sverige, hade mina högra ryggmuskler, tack vare spjälkningen av armen, hämtat sig mycket bra, och fast de var svaga, var de nu tillräckligt bra för att balansera mig i vattnet. Mina ben var inte till mycken nytta, men vattnet gjorde att jag kunde ge dem litet rörelser.
På kvällarna brukade vi spela tjugoett med tändstickor.
När jag beskrev vårt hus i Båstad, nämnde jag gästrummet. Detta användes snart av Johns föräldrar under deras sommarsemester. De kom i egen bil, och de brukade följa med oss till Fiskarstugan. Dessutom ordnade de med olika utflykter i omgivningarna. Det var under en av dessa vi upptäckte, att ett av däcken på vår bil var så slitet, att man egentligen inte skulle köra med det. Eftersom däck av rätt storlek inte fanns att uppbringa i Sverige, ordnade Johns far med att ett nytt däck skickades över med flygpost från England.
Lyckligtvis fanns det en reparationsverkstad inte långt från vårt hus, som ägdes av en mekaniker som hette Lars Hansson. Han hade varit i Amerika och kunde alltså tala engelska. Han var mycket hjälpsam och klarade oss ur mången knipa.
En utflykt vi gjorde var till en ö utanför Torekov. Vi körde till den lilla hamnen där och hyrde en motorbåt i vilken vi gjorde överfärden till ön. När vi kom dit, upptäckte vi, att man för att komma iland måste klättra uppför några klippor. Detta var ju något av ett problem både för dem som inte kunde gå och för dem som skulle bära oss. Men Mrs. Chris var aldrig rådlös. Vi skulle till en liten sandstrand, som låg ungefär 500 meter längre bort. Alltså slängdes de som inte kunde gå överbord och fick simma dit!
Vi fick alltså en simtur och lunch, men hur skulle vi nu komma tillbaka på båten. Det är en sak att slänga en människa, som inte kan gå, överbord, men det är mycket svårare att lyfta henne tillbaka i båten. Alltså skickades spejare ut, och till allas förvåning återvände dessa snart med en gammal skottkärra, som fortfarande kunde användas.
Sedan forslades alla som inte kunde gå per skottkärra bort till båtens anläggningsplats, och sedan bars vi på något sätt nedför klipporna och kom ombord. Men jag kommer aldrig att glömma den där skottkärran eller brännässlorna, som vi körde igenom!
Innan Johns föräldrar reste, hade de en stor bjudning. Alldeles intill vårt hus låg den berömda Skånegården. Den var byggd av en Nobel, som tillhörde den berömda familjen med Fredspriset. Litet längre bort låg Strand Restaurant. Det var där man åt, och därifrån hade man en underbar utsikt över bukten. Det var här bjudningen gick av stapeln.
Varje kväll spelade en engelsk dansorkester under och efter middagen, och vi hade fått ett långbord vid kanten av dansgolvet. Vi åt en underbar middag med de rätta vinerna, tills vi alla var mycket uppspelta. Rose, vår massös, reste sig och läste upp en dikt hon hade skrivit på engelska, i vilken hon gick igenom var och en av oss och allt vi hittat på från dag till dag. Alla vi från England fick en extra utdelning den kvällen, för vem fick vi se på dansgolvet? Jo, ingen mindre än Alvar Lydell, den kände radiokommentatorn från B.B.C. Han kände John och hans föräldrar och kom och satte sig vid vårt bord en stund.
Så sade vi adjö till farbro Alfred och tant Mabel. Nästa spännande händelse var Tennisveckan. Denna ägde rum varje år mitt i Båstad, där Nobel hade byggt ett antal tennisplaner. Under denna vecka var också kungen av Sverige hans gäst, ty denne spelade trots sin höga ålder fortfarande och deltog varje år i mixed double. Det var vanligtvis segraren i Wimbledon som var hans partner. Detta gjorde att han kunde hålla sig kvar i tävlingen ett ganska stort antal matcher.
För att göra det möjligt för mig att titta på tennisen, köpte vi en korgstol. Snickaren i byn gjorde sedan en vagn och satte barnvagnshjul på den. Detta var mycket billigare än att köpa en invalidstol. Den tjänade sitt ändamål, den var lätt, och den höll i många år, som en vanlig stol.
Till att skjuta på stolen hade jag hjälp av en medicine studerande från Edinburgh. Hon hade arbetat som sjuksköterska året innan i Oxford och hade sett Mrs. Chris demonstrera sin metod där. Hon hade blivit så intresserad, att hon tillbringade sin semester i Båstad för att där sköta en barnpatient. När barnets mamma var i Båstad, kunde Connie hjälpa oss på Pomonaallén. Och det var på så sätt jag blev presenterad för Kung Gustav! Jag tycker att ordet "presenterad" är mycket lämpligt.
Hans Majestät och Fräulein Krauwinkel, hans partner, hade just avslutat en match, och folk strömmade mot utgången med Connie och mig mitt i alltsammans. Connie var en stor och stark flicka, som föste alla framför sig. Då plötsligt var vi ensamma och precis framför min stol reste sig två höga pelare av vit flanell, och över dessa en kropp klädd i en vit sweater och längst upp i skyn kungens huvud krönt av en panamahatt. Den fria platsen hade gjorts för att pressen och andra fotografer skulle kunna ta kort av kungen och hans partner. Där befann vi oss nu mitt i centrum och Connie fick snabbt lägga in backen!
Det gick mycket glatt till i den lilla staden under tennisveckan. Flaggor från olika länder vajade från höga vita flaggstänger, och vart enda rum i hela Båstad var upptaget utom vårt gästrum. När John därför hördet att Prins Knut av Danmark inte kunde få något rum för natten, skickade han honom ett telegram och bjöd honom komma till oss. Men vi hade ingen tur. Han beslöt att återvända till Danmark, men vi fick ett svar med tack från hans adjutant.
Det fanns tillfällen, då vi inte hade några bärare som kunde hjälpa oss från bilen till vattenbrynet, när vi skulle ha vår simtur på eftermiddagen. Då brukade vi åka till Skummeslöv. Där fanns en sandstrand, som var en mil lång och där man kunde köra bil. Stranden var säker att köra på så länge man höll till den högre upp liggande delen eller bara inte stannade. Första gången vi åkte dit, visste vi inte, att det fanns partier av kvicksand. Vi parkerade bilen alldeles vid strandkanten, och Mary och jag kunde ta oss ur bilen i våra badkläder och kravla oss ut i sjön. Det var inte något särskilt bra badställe, eftersom vattnet var så grunt, men det var en bra övning. När vi hade tagit vårt dopp, kröp vi tillbaka till bilen och upp i den. Det var här vi gjorde vårt misstag. Vi satt alla i bilen, Kathleen, Rose (vår massös), som själv var invalid, Mary och jag och vi tog fram våra termosar med te.
Vi satt där lugna och nöjda tills det var tid att åka hem. Kathleen startade motorn, lade in växeln och tryckte på gaspedalen, men inget hände. Vi tittade ut och upptäckte att bilen hade sjunkit ner i sanden ända till fotstegen. Vi satt ordentligt fast.
En frisk chaufför, två passagerare som inte kunde gå alls och en som bara kunde gå med svårighet! Lyckligtvis dröjde det inte länge innan en stor Buick kom körande. Vi stoppade den. Ingen hade något rep, men vår bil hade ett reservhjul bak, som var i samma höjd som främre kofångaren på Buicken på grund av att vi hade sjunkit ner i sanden.
Buicken backade ett tiotal meter, körde sedan framåt och gav vår lilla bil en ordentlig knuff där bak. Vi sköt upp ur sanden som en kork, vinkade vårt tack och stannade inte förrän vi var hemma igen.
Isabella Cameron, som hade startat allt detta, kom också själv till Båstad. Hon bodde på Skånegården men var ofta med oss ute på våra olika expeditioner. För att lättare kunna resa omkring hade hon köpt en begagnad tvåsitsig sportbil, och eftersom hon inte använde den så ofta, lånade hon många gånger ut den till Peter. Peters armar var visserligen svårt förlamade, men han kunde styra, bara han fått tag i ratten. Han var alldeles frisk i ben och fötter men att växla var ett problem. Bilen hade en mycket stark motor och genom att arbeta med kopplings- och gaspedalen lyckades han emellertid snart köra bilen på den växel han valt innan bilen startade. Ibland körde Peter ner John på Skummeslövs strand och ibland bytte de.
En eftermiddag hade John beslutat att han skulle stanna hemma och skriva brev och inte fara med till Fiskarstugan. När vi kom hem vid femtiden på eftermiddagen, var John försvunnen. Vi hade lämnat honom sittande vid skrivbordet. Peter hade gått ut på en promenad och bara hushållerskan var hemma. John kunde inte gå, och det behövdes två vuxna personer för att bära ut honom. Vart hade han tagit vägen?
Så småningom fick vi veta, att Peter hade kommit tillbaka och på något sätt, med hushållerskans hjälp, fått John ut i bilen och gett sig iväg. Vi trodde genast att de hade kört till Skummeslöv och fastnat i sanden, liksom vi gjort. Så Kathleen och jag körde till Skummeslöv och körde längs hela stranden där och letade efter dem, men vi hittade dem inte. När vi kom hem klockan sju, hade de ännu inte kommit tillbaka och klockan åtta började vi vår middag, fast aptiten var det inte mycket bevänt med.
Efter en stund kom polisen, som vi hyrde huset av, hem och skrattade gott. Fast han inte kunde säga ett ord på engelska, lyckades vi till slut förstå, att Peter och John kört i diket uppe på åsen i Kungsparkens skog. Han sa, att vi inte behövde vara oroliga, de skulle komma i sinom tid, och det gjorde de också – vid tiotiden.
De hade kört ut för att utforska småvägarna på åsen och hade kommit in på en skogsväg med djupa diken på båda sidor. När Peter skulle ta en snäv kurva, hade han kört i diket. Peter kunde inte ett ord svenska, så han frågade John efter ordet "häst", och gav sig iväg för att hämta hjälp. John fick han lämna sittande i bilen i en mycket obekväm ställning och utlämnad åt myggorna. Peter gick och gick och till slut hittade han en gård, där han, hur det nu gick till, lyckades få tag på en häst och ett rep och fick bilen dragen upp ur diket.
Det enda som hade oroat John var att han alltid brukade ta ett piller klockan åtta på kvällen, och nu kunde han inte göra det förrän kl. tio!
Peter hade naturligtvis inget körkort, men på den tiden var det inte mycket trafik, och han körde ganska försiktigt. När vår polis, herr Wittgren, av oss kallad Witters, såg honom komma uppför Storgatan, brukade han diplomatiskt gå in i en affär och undvek på så sätt alla obehagligheter.
I slutet av juli upptäckte John, att det inte var någon helgdag första måndagen i augusti i Sverige som i England. Istället för att fira dagen som vi var vana från England skulle vi utsättas för samma "hårda behandling" som alla andra dagar. John gick därför i strejk och föreslog att vi, dvs. han själv, Kathleen, Mary och jag skulle köra till Köpenhamn för dagen.
Ingen av oss hade någon erfarenhet av att köra bil utomlands och inte heller visste vi vilka papper som behövdes. Jag hade emellertid de nödvändiga papperna för att få köra i Sverige, och helt optimistiskt antog vi, att det skulle gå bra att köra in i Danmark. John hade varit på en kryssning runt Östersjön några år tidigare och svor på att han kände till Köpenhamn.
Ingen försökte stoppa detta galna äventyr, så den 1 augusti kl. nio på morgonen 1935 körde Kathleen iväg till Hälsingborg med tre hjälplösa passagerare och en lunchkorg.
Det tog en timme att köra till Hälsingborg, och när färjan kom in, var det ingen som hindrade oss från att köra ombord. Det var en underbar dag, och vi njöt av överfärden till Helsingör i Danmark. Hamlets slott var mycket ståtligt i morgonsolen och efter ungefär tjugo minuter körde vi av färjan och var i Danmark. Men medan alla andra bilar fick köra sin väg, blev vi stoppade; våra papper var inte i ordning! Våra pass var i ordning, Kathleens internationella körkort var klart, men bilen var inte klar. Mina tullhandlingar var klara för Sverige men inte för Danmark. Efter en stund kom K.A.K.s representant och hjälpte oss. Han förklarade, att vi var tvungna att betala en deposition på X kr., innan bilen kunde importeras. Efter vad jag kommer ihåg, var det inte mer än 20 pund ungefär och vi skulle få dem tillbaka, när vi lämnade landet igen. Men vi hade mycket litet kontanter på oss, bara tillräckligt för bensin, så vi kunde inte betala. Slutligen gick de med på att ta en check! Då kom vi på att ingen tagit med sitt checkhäfte. När vi emellertid hade suttit och solat oss en timma eller så, kom K.A.K.-mannen tillbaka och sa, att han funnit en vän, som var villig att låna oss pengarna för en dag mot tio kr., vilket vi lyckligtvis kunde skrapa ihop sinsemellan. Och så körde vi iväg mot Köpenhamn.
Det var då som John talade om för oss, att han egentligen inte visste något om Köpenhamn. Det enda som han kunde komma ihåg var Tivoli. Alltså stannade vi vid en bensinstation, köpte bensin och bad om en karta över Köpenhamn, som vi fick gratis. Det var en utmärkt karta, och vi studerade den ingående och märkte ut en lämplig väg att köra.
Vi beslöt att vi måste se Fredriksborg, Rådhuset, Kungens slott och den lilla havsjungfrun. Vi såg alltsammans och tog kort för att bevisa att vi verkligen varit där.
Kathleen hade varit en underbar chaufför. Hon hade aldrig kört utomlands förut, och som tur var, körde man på vänster sida i Sverige. I Danmark var det emellertid en annan sak. Där måste man köra på höger sida, och det är inte samma sak att köra i stan som på landet. Hon klarade det emellertid fint. Det var inte så stark trafik på den tiden, bara en massa cyklister, och vi fann, att vi lätt kunde stanna vid trottoaren och titta på vår karta. Vi körde till och med in på borggården till Amalienborg Slott utan att någon sade något om det.
När vi skulle äta lunch, parkerade vi utanför en kiosk, där man sålde lemonad, och Kathleen gick ur bilen och köpte åt oss alla.
Sent på eftermiddagen körde vi tillbaka till Helsingör, åkte över till Hälsingborg med färjan och var tillbaka i Båstad i tid för middag och Johns piller. En sådan dag!
För läsaren låter det säkert som om vi bara hade det bra. Vi hade mycket roligt, men behandlingen på morgnarna var både hårt arbete och kunde vara smärtsam. Alla mina leder i benen hade stelnat och det var inte roligt att leda upp dem igen. För att böja mina höfter lade man mig på golvet och lyfte benen, ett i sänder, uppåt, tills stelheten slutligen gav med sig. Mina knän böjdes en liten bit mer varje dag och den uppnådda vinkeln mättes. Vi upptäckte alla, att fast vi inte uppnådde mycket, så kom vi i alla fall ett litet stycke framåt varje dag.
Tiden gick fort, och John skulle resa hem i slutet av augusti. För att fira sin avresa beslöt han att ha ett fyrverkeri nere vid stranden. Han beställde ett stort antal fyrverkeripjäser, och vår hushållerska gjorde i ordning en härlig middag, som vi hade med oss. Mrs. Chris' tre pojkar och några andra vänner kom med för att klara av avfyrningen av pjäserna, och vi hade alla en trevlig kväll.
Flygplanet som hade fört John till Sverige, hämtade honom i Malmö. Vi körde dit ner för att säga adjö tillsammans med Mary, Peter och Constance, som följde med till England. Mrs. Chris reste till Köpenhamn på semester och Kathleen och jag var ensamma i Sverige i fjorton dagar och fick klara oss själva.
Huset, som vi hade bott i, hade nu ägaren flyttat in i igen, men istället hade vi fått en liten stuga alldeles intill. Vi körde alltså i sakta mak tillbaka till Båstad och handlade på vägen, för nu skulle vi sköta hushållet själva.
Innan Mrs. Chris hade rest på semester, hade hon hyrt eller lånat ett par kryckor till mig och dagen därpå försökte jag stå på dem. Jag upptäckte, att jag kunde göra det, och när jag stått en stund, började jag flytta fötterna litet och försökte använda min tyngd och svänga benen åt det håll jag ville. Jag hade inga muskler fram på höger ben, bara ett svagt vänsterben, och jag kunde inte lyfta fötterna. Så det var inte många centimeter jag kunde röra mig.
Motivet till att jag just då absolut ville lära mig att gå var att för att komma till toaletten måste jag först bli körd av Kathleen 50 meter runt Mrs. Chris' hus till stora ingången. Där fick jag sedan på något sätt kravla mig över tröskeln in i huset och sedan lyfta mig med armarna uppför trappan till andra våningen, där toaletten var belägen. Nedre botten av huset var nämligen uthyrt till två familjer och själv bodde Mrs. Chris med sina tre pojkar i övervåningen.
Mitt mål var nu att kunna gå den sträckan, innan Mrs. Chris kom tillbaka från sin semester, och det lyckades. Hon hade arbetat mycket hårt med mig, så hon blev mycket glad. Hon kom tillbaka till Båstad sent en kväll, och när hennes hyresgäster talade om att engelsmannen kunde gå, skyndade hon över till oss för att se om det verkligen var sant.
Nu bestod Mrs. Chris' huvudsakliga arbete i att behandla rika damer i Göteborg och hålla dem i form. Att hålla de slanka slanka och ge de feta litet hopp. Hon hade en stor lägenhet i staden och den hade ett särskilt stort och luftigt rum, som var inrett till gymnastiksal. Hit anlände hela dagen grupper av damer för behandling och detta pågick från mitten av september till maj.
Det var tänkt att Kathleen och jag skulle bo i Göteborg till slutet av november, och att jag varje dag skulle få behandling och massage. Detta skulle på något sätt passas in mellan de många damgrupperna.
Det enda som inte var riktigt klart var var vi skulle bo i Göteborg. Det faktum att vi inte hade någonstans att bo oroade inte Mrs. Chris, det skulle alltid klara sig på något sätt – kanske skulle Gud hjälpa oss och det gjorde han. I själva verket har Gud alltid hjälpt oss. Man kan naturligtvis säga, att Gud hade låtit mig hamna i det läge jag var, men den saken vill jag inte diskutera. Allt jag kan säga är, att jag alltid kommer att vara honom tacksam för det sätt han klarat mig ur alla mina svårigheter. Några skulle kanske säga, att han gav mig polio bara för att jag skulle kunna börja leva. Näst efter mitt äktenskap var det den största upplevelsen i mittliv, och vad skulle jag ha tagit mig till utan min hustru?
Dagen för vår avresa från Båstad bestämdes. Mrs. Chris frågade: "Får jag åka med er?" och vi sade: "Naturligtvis, om ni inte har något emot att tränga ihop er med allt vårt bagage." "Bra", sade hon, "jag har bara några småsaker, det andra kan jag skicka med tåget."
Det var bara en liten bil, och det fanns ingen plats för benen i baksätet, och vi skulle ha med oss en rullstol och vårt eget bagage. Men vi fick in henne också med hennes våg och hennes konserverade jordgubbar och bagage och skrivmaskin och jag vet inte allt. Däcken skrapade nästan mot stänkskärmarna, när vi startade och vi fick punktering innan vi var halvvägs. Hur vi fick bytt hjul vet jag inte, men fram till Göteborg kom vi så småningom.
Kathleen var fullständigt slutkörd redan då, men det var nu det riktiga arbetet för henne började. Först tog vi in på ett hotell för natten. Sedan köpte vi en tidning och körde runt i staden och tittade på lägenheterna, som var utannonserade. Ingenting verkade lämpligt; antingen kunde jag inte komma in eller var det för dyrt, så vi fann inget den dagen.
Nästa dag tog Gud hand om saken; Mrs. Chris fick en ingivelse. Hon kom ihåg, att hon träffat någon som hade en släkting, som tyckte om att ha engelsmän boende hos sig för att deras barn skulle lära sig engelska. Efter mycket funderande kom hon på vad de hette och ringde upp. Resultatet av detta samtal var att hon skulle komma med oss dit, så att man fick titta på oss närmare.
Så vi gav oss iväg flera kilometer utanför staden till kommendanten för fästningen vid hamninloppet.
En halv timma senare satt vi och pratade med de mest förtjusande människor man kan önska sig att träffa. Man visade oss vårt sovrum och vi kom överens om priset, vilket belöpte sig till ett pund i veckan för helinackordering.
Major Folke Eriksson var mycket trevlig, och hans fru, som var en duktig målarinna, var den sötaste man kan tänka sig. Eva, deras dotter, var en riktig skönhet, talade utmärkt engelska och arbetade på ett advokatkontor. Deras son Ulf studerade och skulle bli civilingenjör.
Vi kunde inte ha fått det bättre. Vi bodde tillsammans med familjen och blev vänner för livet med dottern och hennes familj. Hon gifte sig med baron Frederick William von Otter och deras son var med på vår sons bröllop.
Vi förde ett mycket angenämt liv i ett vackert hus innanför fortet vid Göta Älvs mynning, inloppet till Göteborgs hamn. Fortet var bemannat av Kustartilleriet, något som påminner om engelska marinkåren, och major Eriksson var befälhavare.
Det fanns några flottister, som bemannade en båt, som gick med proviant till ett fort ute på en ö i skärgården och vi hade en flottist som höll vår bil i ordning. Man kunde göra trevliga promenader, och snart kunde jag göra mig av med mina kryckor och skaffa mig ett par käppar i stället.
Varje morgon, efter en sen frukost, åkte vi in till staden för min behandling och kom tillbaka i tid för middag klockan 4. På den tiden började arbetet i Sverige tidigt på morgonen, 7 eller 8, med avbrott för lunch ungefär kl. 10, och sedan arbetade man till kl. 16.
Lagen på den tiden var, att besökare till Sverige fick stanna i tre månader, varefter man måste ansöka om tillstånd att stanna längre. Vi visste inget om detta förrän polisen fick reda på att det bodde två utlänningar utan tillstånd inom fortet.
Vi kallades ner till huvudstationen för undersökning. Naturligtvis fick Kathleen klara av alla dessa saker, och det gjorde hon mycket bra. Polisen frågade vart vi skulle bege oss från polisstationen, och vi sade, att vi skulle till Mrs. Christensen för behandling. Mitt under behandlingen ringde de upp för att kontrollera om vi talade sanning.
Alla gator i Göteborg var täckta med kullersten, och vår lilla bil orkade inte med skakningarna från stenarna. En dag under vår färd till staden gick bilen sönder ordentligt. Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde, men vi måste lämna den, och vi tog antagligen en taxi dit vi skulle. När vi kom fram, ringde vi till Ulf Eriksson och han lyckades hitta en verkstad, där de skulle laga bilen.
Felet var, tro det eller inte, att motorn fullständigt skakat loss från chassit. Reparationen var klar på några timmar och kostade inte mycket. Efter detta hade vi inga besvär.
Många gånger gav vi vår värdinna lift, när vi körde in till Göteborg. Sedan lämnade vi henne med hennes duk, tältstol och färger, så hon kunde måla hela dagen. Huset var fullt av hennes målningar, ett riktigt galleri, där jag tillbringade många trevliga timmar.
På söndagsmorgnarna gick vi ibland i engelska kyrkan och ibland, när det var bra väder, körde vi ut med Eva och Ulf, och vi lärde oss känna omgivningarna riktigt bra.
Det fanns två underbara affärer, som vi brukade besöka: Ferdinand Lundquist och EPA, toppen resp. botten, när det gäller både pris och kvalitet. Lundquist var fullt av de vackraste saker, särskilt Svenskt Tenn och glas. EPA, någon sorts Woolworth, sålde sådana saker som vi hade råd med. Vi har emellertid fortfarande några saker av glas från den dyra affären.
Tiden gick fort, och jag bättrade mig så bra, att vi beslöt att resa hem i slutet av november och bokade plats. Vår amerikanska vän, Belle Cameron, kände någon på Svenska Lloyd och lyckades ordna några tredjeklass biljetter åt oss till nedsatt pris. Detta var vi glada över, för våra pengar höll på att ta slut, och vintern stod för dörren – det hade redan börjat snöa.
När dagen var inne, körde vi till hamnen och gick ombord. Belle presenterade oss för kaptenen, som frågade om han kunde följa oss till vår hytt. När han fick veta, att vi åkte tredje klass, ville han inte veta var vi bodde. Han tog i alla fall ombord vår bil, och resan började. Vi åt middag den dagen men sedan inget under 36 timmar. Så snart vi var på Nordsjön, började det gunga. Det var den värsta sjöresa jag varit med om. Vår hytt låg alldeles över propellern, vilken tycktes vara över vattenytan varje gång vi dök ner i en vågdal.
Till slut var vi i alla fall framme i Tilbury. Vi var emellertid försenade och en Union Castle ångare låg vid kajen, så det fanns inte mycket plats till oss. Aktern stack ut utanför kajen, och man kunde inte lossa vår bil. Slutligen fick man flytta den andra båten, så att vi kunde komma intill kajen, och till slut kom vi iland.
Eftersom vårt mesta bagage var i bilen, hade tullen inte kunnat gå igenom den. Då den till slut kom iland, hade tullen slutat för dagen, och vi slapp denna undersökning. Det var kanske lika bra, för vi var lastade med alla julklappar vi hade köpt.
Så slutade våra första sex månader i Sverige, och fast jag hade rest dit med gipsbandage på en bår och kom tillbaka och kunde gå med hjälp av ett par käppar bara, så var vi fortfarande inte på det torra. Lyckligtvis kunde vi bo hos min mamma och syster och vi försökte betala vårt uppehälle genom att måla och tapetsera. Till slut blev vi riktiga experter på att sätta upp tapeter.
Jag har inte berättat att på samma gång som jag fick polio, fick en liten tioårig pojke, som bodde några kilometer från oss, samma sjukdom. Han blev förlamad på samma sätt som jag, kom på samma sjukhus och hans föräldrar brukade titta in till mig, när de besökte honom.
De var naturligtvis mycket intresserade att se och höra hur jag haft det i Sverige. När de såg, hur jag bättrat mig, blev de så imponerade, att de bad oss ta sin son Alec med oss till Båstad följande sommar.
Vi samtyckte till detta och började ordna med detaljerna. Mrs. Chris tog gärna emot oss till behandling under sommaren i Båstad. Det visade sig också, att vår polis hade byggt en liten stuga i trädgården, och denna hyrde nu Mr. Wright, Alecs pappa åt oss. Den hade bara tre små rum, kök och toalett.
Slutligen var våra planer klara. Mr. och Mrs. Wright, Alec och hans äldre broder Tom skulle komma med de tre första veckorna. Kathleens mamma skulle komma med oss och stanna hela sommaren.
I juni var vi ännu en gång i Båstad. Familjen Wright bodde hos en lärare och vi tre i den lilla stugan. Vårt liv förflöt ungefär på samma sätt som tidigare men mycket lugnare. De första tre veckorna var fyllda med behandlingar, utflykter och middagar på Strand restaurant, men sedan fick vi nöja oss med att simma, om vi ville roa oss.
Kathleen och jag åte ofta och badade före frukost, vilket var mycket trevligt, för det var den enda stunden på dagen vi hade för oss själva. Alec var rädd att komma i vattnet utan simbälte, men han var så fet och hade så tunna ben, att jag var säker på att han skulle flyta bara han kom i vattnet. Hur vi fick honom att försöka utan simbälte, vet jag inte, för han var mycket envis, men vi lyckades till slut. Han var jätteförtjust, när han upptäckte, att han kunde simma utan bältet.
Han blev allt bättre och snart kunde han gå med kryckor, och det var tur för honom, för han var tung att bära.
Vi hade gäster då och då. Mary kom till Sverige på semester, Peter kom en gång till och våra vänner i Göteborg kom ner och hälsade på oss.
Vid slutet av sommaren, när vi skulle flytta till Göteborg, kunde vi inte bo hos våra vänner på fästningen, eftersom majoren blivit pensionerad. Vi behövde dock inte leta efter bostad; Mrs. Chris hade en ny ingivelse.
I en mycket trevlig del av staden fanns det ett stort hus, som en gång hade byggts av en skotte. Nu hade en religiös förening inrättat en hushållsskola för flickor där. Margareta hushållsskola var ett ställe, där unga damer kunde lära sig laga mat. Här fanns några rum, som hyrdes ut till lämpliga personer. På något sätt lyckades Mrs. Chris övertala dem att låta oss flytta in, och det var verkligen tursamt för oss.
Det fanns en hiss upp till våra rum på första våningen, och vilka vackra rum! Resten av våningen inrymde förestånderskans lägenhet, två gästrum, en magnifik matsal, salong och ett serveringsrum. På bottenvåningen låg en restaurang för allmänheten, och i källaren låg köket.
Vi åt frukost i restaurangen klockan tio, sedan gick vi till behandlingen och klockan fyra var vi tillbaka till middag. Maten var inte av denna världen; den serverades på en byffé och man fick ta så mycket man ville.
På kvällarna var det ofta fester i matsalen på övervåningen, och då kom ofta serveringsflickorna över till oss med några godbitar. Det hade vi naturligtvis Alec att tacka för; personalen blev mycket förtjusta i honom, och vi blev alla mycket bortskämda.
Kathleen blev mycket god vän med förestånderskan och blev utrustad med vit overall och mössa och blev mer eller mindre elev på skolan. Alla där var underbara människor.
Vi skulle återvända till England i slutet av november. Innan dess var vi emellertid inbjudna till elevernas avslutningsmiddag, som de hade lagat själva men som serverades av annan personal. Huvudgästerna var tyvärr två präster, som vi presenterades för vid mottagningen. Efter middagen gav de sedan var sin långa predikan för de unga damerna, varav många snart skulle gifta sig. Det är svårt nog att lyssna på en lång predikan, men att lyssna på två och detta på ett utländskt språk är mer än vad man kan orka med.
Men personalen och flickorna var underbara, och när vi gick ombord för att resa hem, kom de alla för att säga adjö och fullkomligt dränkte oss med blommor och presenter. Vi hade gett alla en liten present, men bara en liten, och vi kände oss riktigt skamsna, när vi öppnade paketen de hade med till oss på båten.
Så återvände vi hem och Alecs föräldrar var glada över sonens framsteg. Han kunde börja skolan och börja utbilda sig till jordbrukare. Så småningom gifte han sig, köpte en gård i Cornwall, där hans barn växte upp.
Vårt första mål, när vi kom tillbaka från Sverige, var att köpa ett hus, och det lyckades vi med. Sedan var det att springa på auktioner, så att vi skulle kunna möblera det till en överkomlig summa. Detta var nödvändigt, eftersom vårt första hem, när vi gifte oss, hade varit en möblerad stuga.
Kort efter det vi återvänt från Sverige, blev en liten stuga ledig på Bucklebury Common, som jag ägde. Det var egentligen där jag ville bo. Så jag ritade en plan över hur jag ville ha det ombyggt, fick ritningarna godkända och en byggmästare, som jag kände, gjorde arbetet. På den tiden tog saker och ting inte så lång tid, och det dröjde bara fyra månader från det jag började planera det hela, tills huset var färdigt.
I slutet av juli 1937 hade vi en underbar villa, jag blev erbjuden ett arbete av Alecs far, och Kathleen meddelade mig, att vårt första barn var på väg. Dessa tre saker var alla på sätt och vis lika fantastiska för oss, för vem, minst av alla vi själva, skulle ha trott, att vi skulle kunna få så mycket tur, under de mörka dagarna 1934, och det inom tre år.
Sedan dess har det varit både upp och ned, och vi har gått igenom andra världskriget, men i det stora hela har lyckan aldrig övergivit oss, och vårt liv har varit fyllt av glädje tack vare hjälp från många goda vänner.
Följebrev
Maskinskrivet brev, bifogat till berättelsen. Signaturen är handskriven. Efternamnet gick inte att läsa säkert ur bilden, men är bekräftat ur en oberoende källa: Dagny Pålssons dagbok nämner »fru Coleridge« på Dockagården den 14 och 16 juli 1973.
Dockagården 260 90 Båstad d. 9/12 78.
Redaktör Arne Thorén Göteborgsposten, GÖTEBORG.
Käre Arne Thorén.
För några veckor sedan fick jag från en av mina engelska poliopatienter sedan 1935 en liten artikel om Dockagården, som han skrivit i sommar.
Eftersom den var skriven på engelska har en av mina söner och hans fru översatt den. Jag ber att få närsluta ett exemplar.
Jag sände också ett exemplar till Professor Sophus v. Rosen. (Mitt underbara stöd och ovärderliga hjälp och vän under alla år.)
Han ringde häromdagen och tyckte att artikeln är så bra och en värdefull tidsskildring och att den borde publiceras. Det är en annan värld än den i dag, som den skildrar. Efter ett litet samtal framkastade Sophus von Rosen: "Hur vore det att tala med Arne Thorén, vore det kanhända något för Göteborgsposten eftersom Sigrid arbetat i Göteborg i så många år."
Nu tar jag honom på orden. Om Redaktör Thorén har en liten stund att disponera så ber jag att få föreslå att Ni läser artikeln. Det är den värd. Om Ni sedan anser den lämplig att publicera i Göteborgsposten blir en senare fråga.
Åren ha gått och jag är sedan fyra år tillbaka bosatt på Dockagården.
Jag försummade aldrig att lyssna till Er i Radio och T.V. under Edra år i U.S.A. Det var alltid lika spännande, intressant och roligt. Jag ber att få önska Er alltjämt till LYCKA i lilla Sverige.
Er tillgivna
Sigrid Coleridge
Signaturen är handskriven och gick inte att läsa säkert ur bilden. Efternamnet är belagt ur en oberoende källa: Dagny Pålssons dagbok nämner »fru Coleridge« på Dockagården den 14 och 16 juli 1973, där hon fortfarande behandlar poliopatienter.
Skriven på engelska 1978 av Alan Brown, en av de engelska poliopatienter som behandlades i Båstad, och översatt till svenska av Sigrid Coleridges son och hans hustru. Materialet och rätten att publicera är överlåtna till Föreningen Gamla Båstad.