Berättelse · Erik Andrell
Av Erik Andrell. Maskinskrivet manuskript, transkriberat ur föreningens scanning.
BÅSTAD.
Båstads köping erhöll år 1644 "stadsfläcks"-rättigheter, vilka stadfästades 1689 och 1719 för idkande av hökeri jämte annan småhandel. Köpingen lyder under Bjäre härads jurisdiktion men har egen municipalstyrelse. Då Båstad hörde till Danmark styrdes det av 2 borgmästare med tillhörande rådmän, och grundmurar, finnas i grannskapet göra det troligt, att själva köpingen varit större än i senare tider, Kyrkan är hållen i vacker götisk stil och lär datera sig från år 1223, men som alla dess gamla handlingar äro förkomna, kan detta icke styrkas. Invånarna ha flera gånger hos Kungl. Maj:t anhållit om stadsrättigheter, men utan framgång. Så t.ex. 1834. Ärendet förekom den 17 febr. 1837 då Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelse skulle avgå till landshövdingeämbetet i Kristianstad, däri samma ämbete förständigades att upprätta förslag till reglemente för staden Båstadsamt, detsamma till Kungl. Maj:t insända. Sedan hördes ej mera om den saken. Båstads köping har hemsökts av eldsvådor och fientligt anfall. Den brand, som inträffade den 29 mars 1742, var den mest förhärjande. Den lade inom 45 min, bästa delen av köpingen i aska, medan invånarna voro 1/4 mil borta för att rädda en strandad jakt. Knappt hade köpingen ånyo blivit uppbyggd, då en svårare olycka hotade den, nämligen ryska kapare, vilka under 1788 års krig gjorde svenska farvatten osäkra. En sådan kapare jagade tvenne handelsfartyg intill yttre redden av Båstad, där 4 andra förut ankrat, och styrde rakt åt land. Råå fiskläge hade nyss förut blivit uppbränt och samma öde tycktes nu förestå Båstad, men dess få invånare gåvo ej tappt med detsamma. Sedan den kvinnliga befolkningen jämte barnen begivit sig inåt landet med lösegendomen, nedförde handlanden Jurgen Agardh, den oförgätliga biskop Agardhs fader,4 st. kanoner till sjöstranden, och kulor av bly stöptes av informatorn för handl. Agarfdhs barn, stud. Andersson.( De fyra kanoner, som finnas nedanför Skansen, kommo som barlast i en segelskutaoch togas i land vid lastningg av skutan, och blevo sedan förda till kyrktornet. Detta hände i slutet av 1800-talet och blevo genom kapten A.Malmströms försorg förda ned till den plats där de äro i dag och lagda i träklykor. År 1910 ellr något år senare föranstaltade ing. L.Nobel att kanonerna blevo lagda i lavetter, detta arbete utfödes av byggmästare Gustaf Lundberg. Det är tvivelaktigt om dessa kanoner användes vid försvaret av Båstad. Handl J.Agardh ägde egna skutor och kanoner, som ilandförts hemma privat, och samtidigt en form för stöpning av kulor, eftersom försvaret kom igång så snabbt. En parentes av skrivaren.) 16 dragoner inkallades till Båstad, vilka flankerade längs efter kusten, så att deras antal syntes flerdubbelt. Emellertid nalkades en väl bemannad rysk slup från kaparfartyget under täta ka- nonskott, till den sålunda försvarade stranden. Båstadsborna, skyddade av ett på stapeln liggande större fartyg, avbidade kallblodigt slupens ankomst inom tjänligt håll då den mottogs med skott ur de 4[?] kanonerna. Slupen återvände hastigt, sedan den fått en man dödsskjuten och flera svårt sårade. För detta försvar erhöllo Båstads invånareav den då t.f.regeringen en särdeles nådig tacksägelse-adress. Än i dag äro Båstadsborna stolta över detta sitt historiska minne, och det ha de ju alla skäl till.
Den stora branden i Båstad 1870. (Av Axel Lundell)
Den 9 juni 1870 utbröt en förödande brand i Båstad. Stora delar av samhället ödelades, många blevo husvilla. Efterverkningarna sträckte sig långt fram i tiden. Mycket har skrivits och talats om denna brand. Den förnämsta dokumentariska källan till kännedom om händelserna är de omkring 500 handlingar som samlats av den efter branden tillsatta nödhjälpskommittén vars protokollbok förts av kommitténs ordförande, pastor N.P.Thuvesen. Det var Båstads kyrkoherde Samuel Adrian som under en inventering i kyrktornet påträffade den sedan länge saknade"portföljen".Tillsammans med Axel Lundell och Bengt Lundell har kyrkoherden sedan bearbetat materialet och även genom andra källor sökt få fram fakta som ytterligare belyser skeendet. Föreliggande skildring i hembygdsboken är utökad med flera bilder. År 1742 hade Båstad härjats av en eldsvåda, som lade största delen av samhället i aska:163 personer blev husvilla. Det skulle dröja ända till 1870 till nästa storbrand. Dåförlorade omkring 500 köpingsbor sina hem. En tredjedel av byggnaderna lyckades man rädda, de flesta vid "nedre gatan"(Agardhsgatan).Ingen människa skadades men däremot många djur, tillhöriga de talrika lantgårdar som då fanns. Berättelsen om branden och dess följder, som den beskrives i gamla handlingar och genom ögonvittnesskildringar, är en historia om hur hastigt en katastrof även förr kunde drabba oförberedda människor. Men i historien finns också inslag av storartad rådighet, hjälpsamhet och medmänsklighet, när nöden var som störst. Såväl kyrkliga som kommunala myndigheter samarbetade och handlade snabbt, från alla håll i landet inströmmade gåvor i kontanter och in natura. Och så fick Båstad röna samma välvilja som det år 1841 varit med om att visa Växjö, som då eldhärjades. Det tog lång tid innan samhället hämtat sig ekonomiskt, men man måste beundra den tidens myndigheter, som oförtövat gav sig i kast med att utarbeta en ny stadsplan med raka och breda gator, som byggde nya skolor, nytt "fattighus", och som på olika sätt främjade företagsamheten. Torsdagen den 9 juni kl. 3 på morgonen började branden hos färgare H.P.Pommer. Hans kringbyggda gård låg nedanför Pershög (på tomten, där Landgrens hus nu ligger).Gesällen Carl Höjman hade på onsdagskvällen glödgat plåtarna till färgeripressen på sedvanligtsätt. Pressen var placerad på stengolvet. På detta låg först träplankor, därefter en vanlig järnbleckplåt samt omkring en tum tjocka, en aln långa och 8 tum breda järnplåtar. På dessa lades ännu en järnbleckplåt, bräder och papp samt slutligen tyget i ett metertjockt lager. Höjden mellan tyget och taket beräknades till omkring en meter. Sedan Höjman färdigställt pressen, gick han in till sin mästare och pratade bort en stund, innan han lade sig till vila i den lilla kammare, som begagnades av arbetarna. Han sov till kl. 3 på morgonen. Då märkte han rök i rummet och rusade in i färgeriverkstaden. Där stod loftet ovanför pressen i lågor, som sedan med våldsam kraft grep tag i det mycket torra halmtaket och brände genom detta. Den förskräckte gesällen väckte sin mästare och hans familj och de närmaste grannarna och sprang sedan så fort han kunde bort till den lilla brandstationen, där han drog ut en av sprutona. Tillskyndande folk hjälpte till att fylla denna med vatten. Men alla släckningsförsök var fruktlösa, på kort tid övertändes hela gården, och elden fortsatte att sprida sig med stor häftighet till de tre närmaste husen. Den friska sydvästliga vinden ökade till hård blåst, och eftersom de flesta husen var av trä och tjärade samt hade halmtak fanns inte mycket annat att göra för invånarna än att skynda ut för att rädda livet. Somliga kom ut i bara nattdräkterna, andra lyckades få med några kläder eller värdeföremål. Med de små handsprutorna, svabbarna och läderspannarna, som hörde till brandredskapen, kunde man inget göra. Elden kastade sig över gatan och nådde snart högre folkskolans lokaler och -rästgården[?], som med stall och ladugårdar låg på samma område som den nuvarande. Det hängde på minuterna, att den svårt sjuke kyrkoherde Olof Horster och vice pastorn N.P.Thuvesen undkom med livet. Thuvesen ryckte till sig en rock från en hängare så häftigt, att denna föll i golvet med övriga kläder. Med eld i håret hoppade han ut genom ett fönster. Horster rusade ner för trappan i nattskjortan, men snavade på en hund nedanför trappan och hade så när omkommit. Från rästgården[?] kastade sig flammorna över till husen vid Strandgatan och vidare mot sydost. Samtidigt härjade den byggnaderna vid Stortorget, där endast det lilla skolhuset(nuvarande Tur stbyrån[?]) och kyrkan blev – i stort sett – oskadade. Elden grep v sserligen[?] tag i stigktaket[?] på kyrkan, men efter stora ansträngningar lyckades man släcka den med hjälp av sprutor som förvarades i tornet, Genom röken och flammorna och skriken från djur som innebrändes sökte sig de förskräckta människorna upp till Pershög, där paviljongen låg på betryggande avstånd från brandhärden.
Andra sprang ner till stranden eller rodde ut på havet, där var de också i säkerhet. Elden fortsatte österut längs husraderna vid nuvarande Agardhsgatan. Inte här heller hann man rädda mycket. Handskmakare Berg fyllde en byrå med sina käraste saker och bar den i famnen ner till stranden. En flicka fick ett knyte med silver och guldföremål av sin mor och uppmanades att springa långt bort. Hon satte sig sedan vid Klinkehög, och därifrån kunde honse, hur röken och flammorna kom allt längre mot östra delen av Agardhsgatan för att efter hand bli mindre."Hade elden kunnat hejdas", undrade den skrämda flickan. Så hade också skett. Den duktige brandchefen, kapten Jakobsson, populärt kallad "Kinesaren" efter sina seglatser i ostindiska farvatten, hade lyckats samla köpingsborna till försvar mot den röde hanen på ett strategiskt område. Det var vid Hyllebäcken vid nämndeman David Wesströms hus. Väster om denna fanns en stor trädgård med höga buskar och träd, som rikligt begjöts med vatten, liksom det brandsegel som spändes över fastigheten. Langningskedjorna hämtade oavbrutet vatten ur havet och med spänning såg de dödströtta och hungriga brandsläckarna hur elden närmadeX sig. Den gamla guldsmedjan, som ägdes av klockmakaren Ewanoff, brann också ner, men sedan mattades lågorna och slocknade. Kampen hade krönts med framgång ochöstra delen av Agardhsgatans hus hade räddats. Då var klockan sex på morgonen. På tre timmar hade två tredjedelar av samhälletbränts ner. Många grät vid sina förlorade hem. Modlöshet och rådvillhet rådde. Men de styrande ingrep snabbt. En nödhjälpskommitté med pastor Thuvesen som ordförande bildades redan samma dag, kläder och skor, täcken och filtar och annat samlades in och utdelades i färgaren A.B.Bergs gård ("Berggården" vid östra infarten till Agardhsgatan). Här lagrade man också matvaror och ordnade utspisning. Hjälpsamheten var stor och från grannsocknarna kom hela fordon med livsmedel. Och efterhand hade man inkvarterat många husvilla i de oskadade husen. Andra fick bo hos släktingar vänner på den omgivande landsbygden. Det var en egendomligt klädd församling, som pastor Thuvesen blickade ut över, när han på söndagen predikade i Båstads kyrka Somliga hade för stora eller för små eller omaka plagg, andra var barfota, men alla var tacksamma över att de hade livet i behåll efter den fruktansvärda eldsvådan. Ett utförligt undersökningprotokoll upprättades av kronofogden J.Bruzelius, som besökte brandplatsen den 10 och 11 juni. Han nämner bl.a., att inkomna livsförnödenheter undanröjt nöden för den närmaste framtiden, men anser, att fortsatt hjälp är av behovet ytterst påkallad, då få "samhällen på senare tid träffats av olyckan i så stora mått, som genom eldsvådan är vordet fallet med Båstad". Från kronofogdens protokoll kommer också uppgiften att omkring 500 människor blev husvilla, men att dessbättre ingen omkom, 1 häst (prästgårdens), 12 "fäkreatur", 13 får samt många hundar och fjäderfän innebrändes däremot. 60 gårdar och hus av olika storlek förstördes. Oskadade blev: kyrkan, folkskolebyggnaden(lilla huset vid torget), klockarebostället, badhuset, paviljongen vid Pershög och spruthuset, samt dessutom endast 43 byggnader tillhöriga enskilda personer. Kronofogderapporten säger, att bara 4 av fastigheterna var att räkna som större byggnader: "de övriga är endast småhus eller kojor". Tyvärr hade många av dem som miste sina hem inte alls någon försäkring, och den oförsäkrade egendomen, som gick till spillo, uppskattades till inte mindre än 189052 riksdaler. Dessutom förstörde prästgården med pastorsarkivet, kommunstyrelsens protokoll och kartor samt äldre beskrivningar över köpingens jordar – oersättliga förluster. Kronofogderapporten säger också, att ännu i dag på aftonen, är elden inte helt utsläckt, utan den ligger och glimmar under askan på åtskilliga ställen. Emellertid fortgår dagligen arbetet med eldens fullkomliga dämpande, vilket dock ej kan fullkomligt ske förrän tomterna, där de avbrända husen stått, ha blivit röjda. Detta skall enligt av mig meddelad befallning ske så fort det medhinnes och vädret sådant medgiver. Intill dess sådant skett, går vakt varje natt på de platser där elden framfarit. På åtskilliga av köp ngens[?] mest framstående medlemmars begäran skulle här slutligen antecknas, att vid eldsvådans släckn ng[?] följande personer synnerligen utmärkt s g[?] för oförtrutenhet, mod, rådighet och arbetsamhet, nämligen: sjökapten J.Beckman, målaren M.Murbeck, kustvakt Petterssons dotter Charlotta och hattmakargesällen Axel Sommar". Kronofogden fritar köpingens invånare från ansvar för eldsvådan och anser att alla gjort vad de kunnat för att begränsa den.
Ögonvittnesskildringar och hågkomster.
Bland Båstads traditioner har den stora branden alltid haft en framträdande plats. Några ögonv ttnen[?] finns g vetvis[?] inte kvar i livet, men så sent som år 956[?] berättade den minnesgoda fröken Anna Ohlsson följande: "Jag var inte fullt 6 år och min bror 3 år.Mor kom rusande in i sovkammaren med sin bästa klänning – en gul spetsklänn ng[?]- och den svepte hon om oss båda och bar oss bort till åkern, där senare kapten Berg von Lindes villa byggdes. I samma ögonblick spräcktes alla fönsterrutorna i vårt hem. Jag kunde se mors väv brinna, och jag tyckte, det var det värsta av allt, hon hade sutt t[?] och dunkat på den hela vintern. På eftermiddagen fick vi på något sätt en del kläder, jag fick ett par alldeles för stora kängor. Så fick jag ta min l lle[?] bror i handen och traska ända upp till Lagerstedts i Eskilstorp, som vi var släkt med. Senare berättade mor, att hon strax före olyckan varit nere hos möbelsnickare Bergman för att betala brandstoden, men av någon anledning – kanske fattades något i summan – blev inget betalt. Vi hade jordbruk, och det blev att börja om på att bygga upp en ny tillvaro liksom en nybyggare i Amerika. Det dröjde många år, innan vi åter fick det någerlunda bra ställt", sade fröken Ohlsson. Skomakarmästare Gustaf Thörning berättade en gång, att han bara var tre år när branden härjade, men att han ändå mindes den mycket väl. Hans far var brevbärare Göran Petter Thörning, och familjen bodde i ett litet hus vid Agardhsgatan invid nämndeman David Wesströms fastighet. Tidigt på morgonen bankade en gammal gumma i en vägg och skrek "Illen är lös, kom opp". Många kom rusande ut i bara nattskjortan, andra bar ut möbler och kläder i hagarna eller ner till stranden, dit också Thörning fördes och lades på en gammal madrass. Elden närmade sig med rasande fart, men den hejdades som på annat ställe omtalas, vid Hyllebäcken vid Wesströms fastighet. Sjömannen Anton Nilsson omtalade, att han tillsamman med två gubbar("Nils Evert" och"Byckare-Svensson") låg ute vid Hovs hallar och fiskade mycket tidigt på morgonen. Plötsligt såg man något som liknade en tjock dimma över Båstad."De va en räli rök", sa den ene av gubbarna, och de tre fiskarna beslöt att segla hem, vilket gick lätt i den fr ska sydvästliga blåsten. Anton Nilsson kunde också omtala, att den mesta bråten efter branden kördes ner till badhusparken och stjälptes i en damm, som fanns där. "Som där såg ut i Båstad", sa Anton N lsson,"nerrökt och eländigt och många hemlösa".Men folk hjälpte varandra, och snart kom livsmedeloch förnödenheter[?] från landsbygden. Elden började hos färger fabrikören Hans Petter Pommer, som var Anton Nilssons morbroder. Den gamle djupvattenseglaren aulus[?] Paulsson hade tillsammans med Otto Isberg vakten på kapten Nilssons skuta, som låg förtöjd utanför Båstad. Han fick syn på röken från Pommers verkstad, och de båda sjömännen rodde i land och väckte först kapten Nilssons hustru och sedan så många[?] de hann med. Den kände hembygdsskildraren Gustaf Nylander har f.ö.i en av sina "skillingtryckvisor" återgivit Paulssons historia(den följer). En person hade hört, att en möllesven i Korröds mölla fick syn på röken och i en hast red till Båstad, där han väckte den sovande"väktaren,"Väktare-Chr stian", som regelbundet brukade utropa klockslaget varje natt, gående omkring på gatorna. I Korröd hade en ung lantbrukare från Hov hämtat mjöl och var på hemväg, när branden härjade som värst. Genom köpingen kunde han inte komma. Han körde då ner till stranden och ut i havet förbi hamnen och kom på så sätt förbi brandområdet.
Nämndeman Alfred Johansson i Nyled hade hört sin fader August Johansson berätta, att han var åtta år vid brandtillfället. Särskilt kom han ihåg den fruktansvärda synen vid prästgården med de många innebrända djuren. Rektor K.A.Bjärup kommer ihåg, att hans mor och moster bodde i Laholm, dit den starka blåsten förde flagor från branden i Båstad. Så mycket "vippe" här är i dag, sade den ena av systrarna på morgonen, och detta "vippe" visade sig sedan vara rester från halmtaken i Båstad. Budet om Båstads brand kom till Laholm via den trådlösa telegrafen i Halmstad. Fröken Wivan Berg omtalar, att de hemska upplevelserna vid branden satt en skräck i de gamla, som dessa hade svårt att övervinna. Många år efteråt blev hennes far och mor förskräckta, när brandlarm gick i samhället, de var rädda för att det var deras eget hem det gällde även då.
Båstad Brinner. (Efter muntlig berättelse av J.P.Johansson (Jons Jens), Småryd, upptecknat av lärarinnan Hulda Pettersson.)
Den 9 juni hade vi mycket att uträtta hemma på gården. Vår gamla treåsade högstuga byggdes om och blev till vanliga loftförsedda rum. På morgonen klockan tre ringde Moraklockans slagverk. Det var signal till mor att stiga upp för att laga frukost. Hon går ut till den tillfälliga eldstaden bakom gärdesgården, och gör upp eld. Så rätar hon ett tag på ryggen och blir stående som fastnaglad. Hon har fått syn på en väldig rök, som stiger upp i öster. sen kommer hon in och väcker oss andra med ropet:"Elden är lös här i närheten". Vi får på oss kläderna i en hast och rusar ut."Det är Båstad, som brinner" säger far. Jag och min bror Ola springer genom Småryds och Erikstorps byar ner mot brandstället. När vi kommer till landsvägen möter vi en gammal sjökaptensänka, fru Mattsson. Hon håller gråtande upp ett hattfodral och säger:"Detta är det enda jag har bärgat från mitt hem".Framme vid Torget ser vi halva Båstad i eld och lågor, så gott som alla husen väster om Hyllebäcken står i brand. När vi kom fram hade elden nått till husen vid Torget och från Tiljanders affär kastades varorna ut på en vagn för att föras i säkerhet. Från garvare Graffs ladugård trängde hemska bölanden ut, det var korna, som kämpade en fåfäng kamp för livet. Vilt gnäggande rusade ett par hästar omkring på kyrkogården bland gravstenarna. Jagade av eldflagorna hade de sprungit in genom de öppna grindarna. En mur omslöt hela kyrkogården och de kunde inte hitta ut igen. Vi började vårt räddningsarbete på gästgivaregården. Den låg på samma plats som nuvarande Victoria. Men elden och hettan drev oss snart därifrån och vi tog oss istället in i Thulins färgeri, som låg strax intill, och kastade ut vävnader och garn, som lämnats dit för beredning. Vi lade godset på en vagn, och denna kördes till Lars Backes gård. Sen gick det bud i bygden att de, som lämnat in gods till färgeriet kunde gå dit och se efter om det fanns där. Mor hade lämnat en räcka "värken"och fann den oskadad i vagnen. Vi lyckades rädda allt i färgeriet och sprang sedan in i boningshuset – en stor tvåvåningsbyggnad. Vi kastade ut möbler, sängkläder m.m. När vi höll på med detta i övre våningen kom vår farbror dit. Han frågade folk vem som var där uppe. Och fick[?] till svar:"De e Jons pågar i Småryd".Då skrek han:"Pågar kom ner". Vi skrek tillbaka"När ni ser takstolen falla så säj ifrån, då hoppar vi ut".De gjorde som vi ville, och när vi[?] hoppat ut genom ett fönster hamnade vi oskadda på en mjuk gräsmatta. Sen var vi med och bildade en langarkedja från bukten och upp till brandstället. De yngsta stod ute i vattnet och så langades spannarna från man till man. Det gällde nu att rädda de återstående husen, den gamla kyrkan och det lilla skolhuset och det lyckades trots den ofantliga hettan och de bristfälliga brandredskapen. De fattiga fiskarna var kanske de som olyckan drabbade värst. Glada och förhoppningsfulla hade rott ut på natten för att vittja sina redskap. Långt ute på bukten varsnade de branden och rodde som för livet mot hemmet, men allt som återstod var ett flammande bål eller en rykande askhög. Gråtande stod hustrur och barn och blickade förtvivlade på förstörelsen. Ja, det var ett fruktansvärt elände. Många hade inte försäkrat. Den första hjälpen kom från Halland. En stor vagn fullastad med livsmedel anlände och varorna delades ut.Det var några större gårdar, som föregick med gott exempel. Nästa dag var det marknad i Woxtorp och då reste far och jag dit. Jag glömmer aldrig vad jag såg då vi körde genom det nerbrunna Båstad:de svarta, nakna murarna, de tomma fönsteröppningarna, de många höga skorstenarna. Värst var likväl synen av de många döda kreaturen. Vid lukten från dem stegrade sig våra hästar flera gånger. Överallt i södra Halland kunde man se sotflagor på marken. T.O.M.så avlägset som på Laholms Torg hittades bränt papper.
Nödhjälpskommitténs arbete.
Den nödhjälpskommitté, som tillsattes på branddagen den 9 juni, bestod av pastor N.P.Thuvesen, ordförande, apotekare O.E.Morén, vice ordförande, handlanden H.P.Kallenberg, kassör, dessutom stadsförmannen J.E.Pettersson, kronolänsman S.J.Rommedahl, sjökapten A.Johansson, smedmästare A.J.Nordström, lantbrukare O.E.Lindgren, färgare A.B.Berg, tullinspektör A.E.Cedergren och handlanden A.E.Andersson.
Man måste beundra den snabbhet och kunnighet, varmed nödhjälpskommittén arbetade, Redan på branddagens eftermiddag hade insamilingen och utdelningen av kläder kommit i gång och utspisning ordnats i Berggården vid början av Agardhsgatan. Matvaror utdelades under tiden 9 – 18 juni till 217 personer, från den 19 juni-2 juli till 132 presoner, därefter fick 63 behövande födoämnen en gång i veckan (på lördagseftermiddagen). Den 15 juni omtalas i ett protokoll, att jungfrun Maria Nordgren erhöll förlagslån för ordnande av restauration i Pershög. Hon jämte andra brandskadade berättigades att i mån av tillgång köpa av skänkta livsförnödenheter. Paviljongen i Pershög var ju oskadad, platsen i den vackra bokskogen hade alltid varit ett omtyckt förlustelseställe för båstadsbor och badgäster. Man kan förmoda att många av de brandskadade vilade upp sig i Pershögsskogen under sommarens lopp. Upprop till allmänheten om bidrag i penningar eller förnödenheter infördes bl.a. i Öresundsposten, Snällposten, Göteborgs Handelstidning, Oskarshamnstidningen, Aftonbladet och Dagens Nyheter, och det är tydligt, att kommittén insåg värdet av goda förbindelser med pressen. Resultatet uteblev inte. På tidningarna utlades insamlingslistor, och även från avlägsna trakter ville man hjälpa. Lunds Studentsångare gav konsert och insände 1488[?] riksdaler, Helsingborgs sångförening och Skånska Husarregementets musikkår, Höganäs Arbetares Musikkår var också bland bidragsgivarna, och prästerna i många olika församlingar vädjade för den olyckliga köpingen. Grannförsamlingarna Västra Karup, Förslöv, Östra Karup, Hasslöv, Hjärnarp och Tostarp var stoartade i sin hjälpsamhet, inte minst när det gällde spannmål och andra födoämnen. Från Skottorps gods sändes under den mest kritiska tiden en stor mängd förnödenheter. Stora och små belopp insändes av enskilda: en torpare i Ranarp skänkte 75 öre av sina små tillgångar. I kontanter inkom sammanlagt 16211:21, varav statsbidrag med 500 riksdaler. Carl XV:s regering ansåg sig inte kunna bisträcka med högre belopp, oaktat nödhjälpskommittén berättade om köpingbornas svåra ekonomiska situation, som delvis hade sin grund i att försäkringsbolagen nekat teckna försäkringar för en del av samhällets byggnader. Nödhjälpskommittén manade de brandskadade att värdera förlusterna och denna uppmaning hörsammades allmänt. Några riktpriser var inte att tänka på, och man kan förstå att värderingarna blev personligt färgade och i hög grad varierande. Nödhjälpskommittén granskade sedan bouppteckningarna och verkade som en taxeringsnämnd när det gällde fördelningen av det insamlade. De brandskadade uppdelades i 6 olika klasser efter sina förmögenhetsförhållanden.
Som framgår av ovanstående räckte inte det insamlade långt, när det gällde att täcka förlusterna utan man kunde endast hålla den största nöden borta. Flera av de brandskadade fick det svårt ekonomiskt. Bland de klagoskrivelser som inkom till Nödhjälpskommittén fanns en från svarvare Lundberg: "Jag anhåller härmed skyndsamt, att Herr Pastorn godhetsfullt täcktes sammankalla hela Nödhjälpskommittén för att utdela den spannmål, som till de brandskadade hit influtit. Denna min ödmjuka begäran är ej blott för min egen utan även för flera behövandes räkning. Just denna tiden är den svåraste att utan medel och arbete föda sin familj. När våren kommer, blir det arbete att få.Jag för min del har den 28 okt, erhållit 48 kappor råg. Och utan något annat än så kallat bart bröd har vi som äro 5 personer[?] måst underhålla oss. Jag för min del har sedan sista delningen verkställdes lånat av färgare Berg 35 riksdaler och av en annan person 30 r ksdaler. Jag ser mig ur stånd att utan arbete betala min skuld, varför jag hoppas att min begäran blir bifallen. Jag fick min verkstad färdig den 7 januari men är utan arbete". Den 23 februari skrev svarvare Lundberg på nytt till kommittén, och framhöll att de flesta fattige brandskadade var helt utan förtjänsteroch i saknad av både vedbrand, ljus och salt." Av en god son har jag erhållit något understöd, men han är ej skyldig att tänka på föräldrar och syskon utan måste tänka på sin egen bärgning. Jag är oförmögen att arbeta, ty vattnet har gjort skada på min verkstad".Vid sista delningen erhöll Lundberg 12 kappor råg, men anhöll om ny tilldelning också av pengar. En tjänsteflicka hade alltsedan branden legat sjuk hos sina föräldrar i Eskilstorp, men dessa var också fattiga, och hon ansökte därför hos kommittén om ett mindre penningbidrag. Men Nödhjälpskommittén hänvisade henne till fattigvården. En familj ämnade oförtövat resa till Amerika och bad om"någon helst penninghjälp till denna vår resa", eftersom kommunen sedan brfriades från deras försörjning. Kommittén hänvisade också i detta fall till fattigvården, men familjen skulle dessutom bli ihågkommen vid nästa utdelning. Till revisorer för Nödhjälpskommitténs räkenskaper hade utsetts pastor T.M.Brorström i Västra Karup, stadsförmannen David Wesström i Båstad och f.d.sjökaptenen A.P.Paulsson, Perstorp, Hov. Dessa högt ansedda män uttalade i revisionsberättelsen: Nödhjälpskommittén, som i förhållande till den oassurerade egendomen, som gick förlorad vid branden, endast haft ringa tillgångar att disponera, har haft all möda ospard att åstadkomma en rättvis fördelning av de influtna gåvorna, som i väsentlig mån kommit endast de fattigaste till goda".
Bouppteckningarna.
Den förlorade lösegendomen, som återfinns i Nödhjälpskommitténs handlingar ger en god inblick i den tidens levnadsförhållanden. Här har de brandskadade tagit med möbler, husgeråd, kläder, åkdon och mycket annat, de förmögnare på långa listor med flera hundra olika saker medan tjänstefolkets tillhörigheter ofta sammanfattas på ett enkelt blad med några rader. Gästgivare Thulin t.ex.uppskattar sin förlust till 11095 riksdaler, därav för 16 soffor och andra möbler för 1500 riksdaler, linne av alla sorter 1500,1 biljard för 300, sängkläder till 8 sängar 400, dessutom förstördes 5 vagnar, åkerbruksredskap och mycket annat därav ett spritlager för 1000riksd. Enligt egna värderingar. Kjersti Blixt "Kitta på Skagen" som förestod den kända krogen Skagen i Tiljanders fastighet vid torget summerar sina brända personliga tillhörigheter till 342:75, däribland en vävstol till 20 riksd. och en målad spinnrock för 6. Spinnrocken är ett allmänt förekommande föremål i Båstadshemmen vid denna tid. Garverifabrikören A.M.Graff som ägde gården norr om förgare Pommers fastighet drev även ett stort jordbruk. Såväl boningshus, garveri och ladugård brändes ner. Graff, som även var en bemärkt kommunalman och en av de ledande i Hantverksföreningen, förlorade allt och har noggrant specificerat guld, silver-och kopparsaker, möbler, linne, sängkläder, herrgarderob och "fruntimmersgarderob", vilken senare omfattade åtskilliga klänningar och kappor av siden, barnen miste två dockskåp. 5kor,1kalv,4svin,200 fårskinn och 45 beredda hudar, plattläder, bindsulläder, sulläder för 800 kr., vagnar, redskap gick till spillo. Sammanlagda värdet uppgavs till 14362:49 kr. En änka antecknar att hon även förlorat sina kläder och "vad fyra barn ägde skyla sig i", och färgerigesällen Carl Höjmans noterar "tvenne rockar, tvenne par byxor, tvenne westar,9 st blårandiga skjortor, ett par stövlar,4 förstycken,2[?] halsdukar, strumpor, värderat till 86 kr. Pigan Johanna Lind förlorade 1 ekkista, 1 dyna,4 kjortlar,4 tröjor,5 lintyg,1 sticktröja,3 hemvävda förkläden,2 huvudkläden,2 par strumpor, sammanlagt uppskattat till 55:25. Och färgare H.P.Pommer, hos vilken elden utbröt förlorade bl.a. färgstoffer för 1200 och inlämnat gods för 2500 och uppskattade sin skada å lösegendom till 5450 kr. Pastor N.P.Thuvesen. Pastor Nils Petter Thuvesen, som visade sig vara en utomordentlig organisatör i sin egenskap av Nödhjälpskommitténs ordförande, stannade i Båstad till 1874. Han var född i Lund den 16 aug. 1842. Fadern var grovarbetare och ägde ett litet hus vid Södergatan. Först efter många böner och tårar tillät han sonen att stu- dera, och dennes väg gick sedan genom kostdagar, lektioner och konditioner till en god prästexamen. Året innan den stora branden blev han vice pastor i Båstad och Hov, från sistnämnda plats hämtade han för övrigt sin hustru, sjökaptensdottern Sofie Olsson, om vilken det senare sades, att hon delade sin makes berömmelse i alla medelanden från församlingarna. En besökare skrev:"Vad far i huset yttrade angående religiösa, kommunala eller politiska angelägenheter, det var för mor lag, men f. ö. styrde mor huset suveränt". Det var följaktligen ett mycket lyckligt äktenskap och hemliv. Vid tämligen unga år blev Thuvesen komminister i Ringamåla. Själv hade han, som dittills endast verkat i Skåne, med en viss tvekan flyttat till Blekinge, eftersom befolkningen enligt rykte skulle vara vildsint och besvärlig. Men det blev till stor ömsesidig belåtenhet. I pastoratet fostrades under pastor Thuvesens tid både biskop Sam. Stadener och generalkrigskommisarie Värner Rydén.
Sin prästerliga gärn ng[?] slutade han i Skåne-Tranås. Då han sjuttiofemårig hade sin sista visitation, fick han mycket beröm av den eljest ganska kritiske biskopen, som också lovordade expedition och administration. Han avled år 1925. I ett eftermäle sägs, att det tämligen originella utseendet knappast kunde få någon att tro att han en gång varit Lunds Katedralskolas främste hoppare. Han besatt en klarhet och klokhet till själen, som det var stärkande att komma i beröring med. Han satte intet pris på popularitet och därför vann han den. Att pastor Thuvesen var mycket "populär" under sin tid i Båstad, Finns många vittnesbörd om.
Pastor Thuvesen var en mycket flitig och intresserad hembygdsforskare och i Skåne-Tranås kyrkoarkiv förvaras 8 handskrivna volymer av honom. Det är hembygdshistoria, som omfattar hela Skåne.
Nödhjälpskomm ttens[?] drivande kraft var alltså utan tvivel pastor Thuvesen. Han framstår som en stor organisatör ocharbetsmänniska, och i en skönskriven bok har han sammanfört Nödhjälpskommitténs samtliga handlingar och protokoll noggrant och detaljrikt. Naturligtvis hade det varit av största intresse, om den vitale prästmannen också lämnat en personligt färgad berättelse om sina upplevelser under den ödesdigra tiden för Båstad, men någon sådan finns inte. Hans barn har dock för kyrkoherde Adrian omtalat, att Thuvesen nämnt episoder från branden.
Någon huvudbonad hade Thuvesen inte hunnit få med sig då branden utbröt, men han gjorde fyra knutar på en näsduk och skylde därmed nödtorftigt sitt huvud. Senare träffade han en man som i ruinerna funnit en studentmössa, som han dock inte ville bära, eftersom han inte tagit studenten. Ett kristligt byte blev följden, mannen fick pastorns huvudnäsduk och pastorn studentmössan, som han sedan syntes vandra kring i under sina vandringar i det bra ndhärjade Båstad.
En av pastor Thuvesens söner f.järnvägskassören Gottfrid Thuvesen Ystad, har i sin ägo en brevpress, gjord av en stor korallklump som pastorn hittade bland bränderna.
Ny folkräkning.
När prästgården brann ner, förstördes hela kyrkoarkivet med folkbokföringsböckerna. Det föll på pastor Thuvesens lott att lägga upp nya böcker i de gamlas ställe, och han genomförde även denna uppgift på ett utomordentligt sätt.
Efter branden flyttades pastorsexpeditionen till nuvarande Agarfhsgatan[?] 49 (Margot Hanssons fastighet), vilket ur servicsynpunkt var synnerligen lämpligt, eftersom postkontoret jämsides inrymdes i den långa längan, och både pastorsämbetet och Nödhjälpskomm ttén hade en omfattande korrespondens, i samband med branden. Vad folkbokföringen beträffar lyckades den energiske pastorn genom utfrågningar få fram namn och data på sina församlingsbor, och det berättas, att han i sitt arbete hade god hjälp av sin värdinna, som ofta satt i ett sidorum och stickade strumpor. Genom att knacka i väggen kontaktade pastorn den minnesgoda gumman, som alltså också hon bör ägnas tacksamma tankar för samhällsgagnande insats. Bland Nödhjälpskommittens handlingar finns många av de släkttavlor, som köpingsborna inlämnade på pastorns anmodan.
Folkmängdsstatistik.
Vid årsskiftet 1869/1870 var 962 personer skrivna i köpingen, av dem var 456 kvinnor och 506 män. När pastor Thuvesen vid nästa årsskifte räknade invånarnas antal, hade detta sjunkit till 930. Att utvecklingen efter branden under följande decennium gått i gynnsam riktning, framgår av befolkningssiffran 1055, som noterades vid 1880 års ingång.
1889/1890 1025 personer 1899/1900 983 personer 1909/1910 1435 " 1919/1920 1751 " 1929/1930 2069 " 1939/1940 2130 " 1949/1950 2295 " 1959/1960 2264 " 1969/1970 2181[?] " 1952/1953 2316 " Obs!
Återuppbyggnaden av samhället.
Sedan resterna av det nerbrända röjts undan, återstod återuppbyggnaden. Man måste ge dåtidens kommunalmän ett erkännande för den snabbhet, och framsynthet, varmed en ny stadsplan utarbetades och fastställdes. Nya gator med efter den tidens förhållande aktningsvärd bredd lades ut.I vissa avseenden hade branden en saneringseffekt på köpingen, och nutidens båstadsbor kan därför också anlägga positiva synpunkter på eldsvådan. Före 1870 års brand låg nämligen husen mycket oregelbundet på båda sidor om Köpmansgatan, och man kan göra en jämförelse med östra delen av Agardhs- gatan för att förstå den nya gatuoregleringens[?] betydelse för samhällets utveckling. Ingen av 70-talets dugande kommunalmän kunde väl dock drömma om nutidens jättestora trafikproblem. I så fall kunde Köpmansgatan obehindrat lagts ut till dubbla bredden och dagens generalplanerare besparats den svåra frågan om ny trafikled.
Sparbanken, som bildades 1859, gav återuppbyggnadsarbetet ekonomisk stadga genom lån i stor utsträckning åt såväl kommunen som enskilda. Bankens fastighet, nuvarande Köpmansgatan 23, brann ner men räkenskapsföraren C.A.Nilsson lyckades med uppoffrande av egna tillhörigheter att rädda hela kassan samt räkenskaper och handlingar med undantag av protokollsboken. Banken hade därför ganska gott om pengar, och med den som långivare kunde bl. a.den nya vackra kyrkskolan med trappgavlarna uppföras, samt även andra nödvändiga byggnader såsom "fattighuset"vid Killebacken.
I juni 1872 beviljade banken sålunda inte mindre än 19 lån till en sammanlagd summa av 23590 riksdaler. Gästgiverirörelsen fick 10000 riksdaler för att återuppföra "Victoria", välkänt av badgäster, som i stigande antal upptäckte Båstad, där man också kunde bada varmbad och dricka[?] brunn. Varmbadhuset samt paviljongen vid Pershög hade skonats av elden. Antalet lånesökande var så stort att Sparbanken lät trycka inte mindre än 500 reversblanketter.
Hantverksföreningen i Båstad bedrev vid tiden för branden en omfattande hjälp- och lånerörelse till gagn för medlemmarna. Bland dem var garvare och handskmakare talrikast. Alla bönder i trakten ägde får och ungdjur att slakta, gott bete fanns på de stora allmänningarna och strandslätterna, som tillhörde byarna, Hos en av garvarna, A.M.Graff, som var en betrodd kommunalman, fanns alla föreningens böcker och handlingar eftersom han var ordförandeä[?] och kassör. Allt innebrändes. Det blev för föreningen ett omfattande arbete inte bara med att reda ut vilka som lånat, utan också att hjälpa de brandskadade hantverksmästarna med nya lokaler och verktyg. Härvidlag samarbetade föreningen och Nödhjälpskommittén, som också lånade ut pengar, för att ersätta de förlorade husen, kläderna och möblerna.
Innan industrialismen var hantverket av livsviktig betydelse för samhällenas ekonomi. Så också i Båstad. Trots den stora branden vittnar 1870-talet om stor livaktighet och det verkar, som om föreningens styrelse väl lyckats i sin stödjande uppgift. Hela kapitalet var utlånat. Sammanträden hölls varje månad, mästare och gesäller antogs, lån och sjukhjälp utbetalades. Så t.ex. antogs 1871 tre gesäller,1872 en gesäll och en mästare,1873 en gesäll, 1874 tre gesäller,1875 fyra gesäller och två mästare,1876 tre gesäller,1877 sju gesäller och tre mästare,1878 tio gesäller och två mästare, men sedan gick antalet ner under 1880- och 90-talen för att helt sluta 1902 med en gesäll och en mästare, samt 1906 med ett gesällbrev till en snickarelärling från Hjärnarp. Så sent som 1883 beställdes 50 st mästarebrev som kostade 6 kr. 1885-86 annonserades i Båstads Tidning. 1871 beställdes 100 gesällbrev till kronor 3:50, samt 50 ex stadgar hos Blomberg i Engelholm och de kostade 7 kronor.
Många präktiga nybyggnader av sten uppfördes. De lättantändliga halmtaken, som ansågs vara en stor orsak till att branden fick så stor omfattning, för bjöds på en sockenstämma den 18 juli 1871, och det var ej heller i fortsättningen tillåtet att använda säv eller ljung som tak. En av dem som nitiskt övervakade förbudets efterlevande var stadsförmannen David Wesström.
De idoga hantverkarne arbetade och slet, köpmännen kom åter i gång med sin handel och mängder av spannmål utskeppades från de stora godsen i Sydhalland. Men den kände kommunalpolitikern Philip Hjorth skrev senare i sina m nnesanteckningar:"Den stora branden blev svår för samhället. Ända fram till seklets början fanns det bara några få fastigheter utanför den gamla köpingen".
Hans företrädare, kapten Anton Malmström, kunde berätta om kiv vid tomtmätningar och ägodelningar efter branden. En sak var de gamla köpingsborna dock ense om när de år 1879 byggde den vackra "kyrkskolan" med trappgavlar vid torget: den ståtliga byggnaden skulle bli rådhus när Båstad en gång blev stad. Någon stad lär Båstad aldrig bli, men däremot centralort i kommunblocketoX[?] och kyrkskolan planeras som förvaltningscentral, eller "rådhus" om man så vill. Och sålunda ser det ut som om de gamlas djärva "Rådhusdrömmar" skulle gå i uppfyllelse.
Men Båstad led som nämnts länge av verkningarna efter katastrofbranden och när Oscar II gjorde sin Eriksgata, kunde det fattiga Båstad inte ge honom ett så festligt mottagande, som han väntat. Han lär ha sagt sig aldrig mer v lja sätta sin fot där. Sonen, Gustaf V, gjorde det så mycket oftare.
Järnvägen blev färdig år 1885 och därmed förbättrades kommunikationerna på ett avgörande sätt. Förut måste de resande färdas antingen till sjöss eller på dåliga vägar. Antalet badgäster ökade år från år och därmed förstärktes också ekonomien för såväl kommunen som enskilda. Och några bränder av sådant katastrofformat som 1870 har samhället dessbättre förskonats från. Visserligen har den röde hanen förstört några av de gamla husen vid Agardhsgatans östra del, men kulturmiljön har pietetsfullt återställts och bevarats och gatan räknas av många som ortens största sevärdhet med den prägel av idyll och förnöjsamhet som även anses ha kännetecknat Båstad för 100 år sedan. Trots det hårda arbetet och fattigdomen hos många av dess innevånare,
Ur Öresundsposten 1870.
Båstad som badort torde ha existerat ända sedan 1832 och var således väl etablerad vid tiden för branden. I april 1870 annonserade badbolaget i Öresundsposten:"Båstads badinrättning upplåtes den 24 juni och hålles öppen så länge därtill blir skälig anledning. Avgiften för varmt bad med dusch 50 öre, för ångbad 1 riksdaler, för kallt bad 20 öre, barn erlägga halv avgift. För tillträde till societetshuset (Pershög) 1 riksdaler i månaden av äldre. Så väl naturliga som konstgjorda hälsovatten bekostas på rekvisition. Restauration finnes, daglig tillförsel av livsförnödenheter medgiver att hava egen hushållning. Beställning av rum, bad m.m. ombesörjes av direktionen". Redan den 9 juni(samma dag som branden)läses i Öresundsposten: "Post scriptum. Köpingen Båstad har nästan helt och hållet nerbrunnit enligt red. på enskild väg tillhandakommen underrättelse". Den 11 juni vädjade Nödhjälpskommittén i en stor annons om hjälp till de brandskadade, och tidningarna bidrog också på allt sätt genom att lägga ut listor. Den 23 aug. meddelade Nödhjälpskommittén att 12000 riksdaler influtit, en summa som dock var ringa i förhållande till förlusterna. Man ämnade emellertid utdela allt till de brandskadade för att dessa skulle kunna bereda sig för den instundande vintern. Givarna inbjöds att i samband med kommittén bestämma om utdelningen. Badanstaltens varmbadhus och paviljongen i Pershög blev oskadade vid branden. Den 13 juni beviljade Nödhjälpskommittén jungfrun Maria Norgren förlagslån för ordnande av restauration å Pershög och hon berättigades att i mån av tillgång köpa av givna förnödenheter. Men gästgivaregården hade nerbrunnit och några rum för sommargäster gick till följd av branden inte att uppbringa och därför blev det givetvis svåra tider för badbolaget innan en ny byggnation kommit i gång. Medan båstadsborna hade sina brandsvårigheter rasade det fransk-tyska kriget, tyskarna gjorde stora framgångar. Den svenska opinionen och Öresundsposten tog parti mot den tyska militarismen. I oktober annonserade kopparslagare Dallmer i Båstad efter en nykter och ordentlig gesäll, vilket tyder på att hantverket åter började blomstra.
Den stora branden.
Den kände hembygdsskildraren Gustaf Nylander skrev denna visa i "skillingtryckstil".
År artonhundrasjuttio, ej långt från Båstads strand
låg kapten Nilssons skuta med stäven vänd mot land.
Ty uti juninatten sydvästen blåste hård
men uti ro och vila låg varje Båstadsgård.Ombord var sjömän tvenne, som hade nattens vakt.
Som vädret det var vackert, de ej till ro sig lagt.
Det var ju Paulus Paulsson och Otto Isberg sen.
De satt och såg mot Båstad i morgonsolens sken.Då fick de plötsligt skåda en rök från Pommers gård.
De lämnade sin skuta i goda makters vård
och hpppade i jollen och voro snart i land
och kapten Nilssons Kersti blev väckt i första hand.Och Wennerbergskans Ingrid i trädgården ock satt
– hon kanske haft ett möte i fager sommarnatt-
och dessa var de första, som så alarm ju slog
och langarkedjor bildas, men ack det ej förslog.På några korta timmar idyllen var i grus
och blott i nedre gatan blev kvar en samling hus.
En god försyn dock hjälpte de gamla Båstadsbor:
ej någon miste livet, men sorgen den var stor.Men utur grus och aska det nya Båstad steg
med hus av sten, med panntak och trädgård i var teg.
Blott Agardhsgatan minner om forna tiders frid,
och lilla skolehuset finns kvar sen gången tid.Och Väktar-Krichan ber nu ej mer mot ell och brand
och sjunger klockeslagen, och hjälp mot tjuvahand.
Hans efterträdare hör nu snart historien till.
Nu denna Båstads-skildring jag härmed sluta vill.
Ur Erik Andrells maskinskrivna manuskript, transkriberat ur föreningens scanning av originalet. Sidhänvisningarna följer manuskriptets egen numrering. Maskinskrivet manuskript av Erik Andrell, i Föreningen Gamla Båstads arkiv. Föreningens egna källförteckningar daterar det till 1984 och stavar namnet Eric.