Dokumentarkivet
Tidningsartikel om gamla Båstad 1956
Avskrift
för fruktodling i Bå[s]tad, lever
kvar i de flesta båstadsbors minne.
Hans företrädare var apotekarna
Morin, Centervall och [L]ehnström.
Olof Emerentius Mori[n] grundade
apoteket år 1862 och h[an] hade se-
dan Båstads första bok[h]andel, tills
den 1874 övertogs av [C]o Emanu-
el Centervall i k[om]b[in]ation med
apoteksrörelsen, en i[nt]ressant fö-
reteelse. År 1892 ö[ve]rtogs bok-
handeln som självstä[nd]ig rörelse
av bokhandl. Julius [S]öderberg,
1901 av J. G. Berg, 19[0]2 av Sten
Olof Halldén och 1904 av fröken
Bertha Wesström fö[r] att 1907
överlåtas av henne [till] brodern
John Wesström, som [s]trax före
sin bortgång överlät [d]en på sin
son David Wesström.
Dessa gamla apote[kar]e var be-
gåvade med en stor [p]ortion hu-
mor. En kund fråg[ade] en gång
efter något som ej f[ann]s (inte ri-
gabalsam eller dyvels[trä]ck) vilket
föranledde apotekarn [a]tt till sin
är full av vedhögar och anslags-
bråte och en skarp odör sticker
oss i näsan. Den kommer från
garveriet med dess kar och högar
av använd bark. Mitt i all denna
röra möter oss fabrikör Axel Mag-
nus Graff, lite butter i motsats
till sin broder kaptenen, men sä-
kerligen en bra arbetsgivare, ef-
tersom hans arbetare ”Bruggare-
Johannesen” och ”Garvare-Kalen”
arbetade där i månnga år. Hans
son fabrikör Axel Graff hade som
kommunalman en god blick för
Båstads framtid. Han avvecklade
jordbruket och ”stället” blev till
det bästa det kunde bli — Scala-
Biografen, slutade med garveriet
och bibehöll endast läderaffären.
Ännu kan man i tankarna höra
dörrklockans klang och se Axel
Graff komma mot en klädd i sin
blå blus med uppkavlade ärmar,
vänlig och gemytlig.
När vi ändå är här gör vi en
avstickare till ”Blückers sträde”.
[oläsligt]
Huset t. v. är ”Skage[n]” nuvarande Bergska släktgården och t. h.
i förgrunden Kopparsl[a]gare Dallmers fastighet med den karak-
täristiska skylten, en kopparkastrull, därefter Lagerstedtska huset,
vilka fastigheter före branden låg ute i nuvarande gatan, varför
de skymmer de följande Bergs, Wesströms och Wickströmska fas-
tigheterna. Tvåvåningshuset som skymtar längst bak är nuva-
rande Ohlsons och ägdes av bödkare Lindberg.
provisor yttra: ”Mycket ’skit’ har
vi, men mer vill dom ha”. En
liten pojke kom och begärde för
2 öre ”banka blå” och fick till
svar ”Hälsa den som skickat dig,
att om han själv kommer hit,
skall han få det alldeles gratis”.
En liten tös kom vandrande ända
från Slätteröd för att köpa karbol-
olja. För att inte glömma det kon-
stiga ordet, hade hon [u]pprepat
det så många gånger under vägen,
att det blivit förvanskat till rena
”hottentottska”. Efter diverse ex-
periment lyckades dock apoteka-
ren lista ut det rätta.
HAUSWOLFFSKA GÅRDEN,
numera Elmlunds, ligger vid sidan
av ”gamla apoteket” som [oläsligt]n klenod
med trädgården på and[r]a sidan
gatan. Vi beundra den ga[m]la grin-
den med portal, som trot[s] att den
är av trä, sett [oläsligt] i en
mansålder. Innanför li[oläsligt]r träd-
gården i riktigt gamma[ldags] stil,
en vila för ögat. Nuvar[ande oläsligt] Bå-
stadsortens Kreditförening[oläsligt]gs gård
ägdes av fru Hilda Tilja[oläsligt]der. På
hörnet bodde sjökapte[n oläsligt]nsänkan
Wennerberg med sitt [oläsligt]
Tre gamla fridsamma invånare
drar vi oss till minnes. Johanna
Blücker, ”Rögare-nilspetteren” och
Josefina Ståhl. Men det fanns
stygga pågar även på den tiden.
De fann på att en gång tjära frö-
ken Ståhls skvallerspegel, som hon
så väl behövde, där hon satt vid
sitt fönster och strävade med
handsksömnad.
VI BEFINNER OSS ÅTER uppe
i ”Stora gatan”. Det är dagarna
före jul och vi måste titta på jul-
utställningen i Söderbergs bokhan-
del. Fru Söderberg hade mode-
och ”grannlåts”-handel. Denna
utställning av prydnadssaker var
den enda julskyltningen på den
tiden. Och där stod man och tum-
made på 15 öre och visste inte
om man skulle bestämma sig för
”Tummeliten”. ”Jultomten” som
kostade 25 öre hade man redan
fått i skolan.
Ohlssonska gården var präst-
gård och där satt kyrkoherde Gre-
well och sög på sin långpipa, som
räckte ända till golvet. Och Wick-
ströms den fastigheten är ännu [oläsligt]
kvar i de flesta båstadsbors minne.
Hans företrädare var apotekarna
Morin, Centervall och [L]ehnström.
Olof Emerentius Mori[n] grundade
apoteket år 1862 och h[an] hade se-
dan Båstads första bok[h]andel, tills
den 1874 övertogs av [C]o Emanu-
el Centervall i k[om]b[in]ation med
apoteksrörelsen, en i[nt]ressant fö-
reteelse. År 1892 ö[ve]rtogs bok-
handeln som självstä[nd]ig rörelse
av bokhandl. Julius [S]öderberg,
1901 av J. G. Berg, 19[0]2 av Sten
Olof Halldén och 1904 av fröken
Bertha Wesström fö[r] att 1907
överlåtas av henne [till] brodern
John Wesström, som [s]trax före
sin bortgång överlät [d]en på sin
son David Wesström.
Dessa gamla apote[kar]e var be-
gåvade med en stor [p]ortion hu-
mor. En kund fråg[ade] en gång
efter något som ej f[ann]s (inte ri-
gabalsam eller dyvels[trä]ck) vilket
föranledde apotekarn [a]tt till sin
är full av vedhögar och anslags-
bråte och en skarp odör sticker
oss i näsan. Den kommer från
garveriet med dess kar och högar
av använd bark. Mitt i all denna
röra möter oss fabrikör Axel Mag-
nus Graff, lite butter i motsats
till sin broder kaptenen, men sä-
kerligen en bra arbetsgivare, ef-
tersom hans arbetare ”Bruggare-
Johannesen” och ”Garvare-Kalen”
arbetade där i månnga år. Hans
son fabrikör Axel Graff hade som
kommunalman en god blick för
Båstads framtid. Han avvecklade
jordbruket och ”stället” blev till
det bästa det kunde bli — Scala-
Biografen, slutade med garveriet
och bibehöll endast läderaffären.
Ännu kan man i tankarna höra
dörrklockans klang och se Axel
Graff komma mot en klädd i sin
blå blus med uppkavlade ärmar,
vänlig och gemytlig.
När vi ändå är här gör vi en
avstickare till ”Blückers sträde”.
[oläsligt]
Huset t. v. är ”Skage[n]” nuvarande Bergska släktgården och t. h.
i förgrunden Kopparsl[a]gare Dallmers fastighet med den karak-
täristiska skylten, en kopparkastrull, därefter Lagerstedtska huset,
vilka fastigheter före branden låg ute i nuvarande gatan, varför
de skymmer de följande Bergs, Wesströms och Wickströmska fas-
tigheterna. Tvåvåningshuset som skymtar längst bak är nuva-
rande Ohlsons och ägdes av bödkare Lindberg.
provisor yttra: ”Mycket ’skit’ har
vi, men mer vill dom ha”. En
liten pojke kom och begärde för
2 öre ”banka blå” och fick till
svar ”Hälsa den som skickat dig,
att om han själv kommer hit,
skall han få det alldeles gratis”.
En liten tös kom vandrande ända
från Slätteröd för att köpa karbol-
olja. För att inte glömma det kon-
stiga ordet, hade hon [u]pprepat
det så många gånger under vägen,
att det blivit förvanskat till rena
”hottentottska”. Efter diverse ex-
periment lyckades dock apoteka-
ren lista ut det rätta.
HAUSWOLFFSKA GÅRDEN,
numera Elmlunds, ligger vid sidan
av ”gamla apoteket” som [oläsligt]n klenod
med trädgården på and[r]a sidan
gatan. Vi beundra den ga[m]la grin-
den med portal, som trot[s] att den
är av trä, sett [oläsligt] i en
mansålder. Innanför li[oläsligt]r träd-
gården i riktigt gamma[ldags] stil,
en vila för ögat. Nuvar[ande oläsligt] Bå-
stadsortens Kreditförening[oläsligt]gs gård
ägdes av fru Hilda Tilja[oläsligt]der. På
hörnet bodde sjökapte[n oläsligt]nsänkan
Wennerberg med sitt [oläsligt]
Tre gamla fridsamma invånare
drar vi oss till minnes. Johanna
Blücker, ”Rögare-nilspetteren” och
Josefina Ståhl. Men det fanns
stygga pågar även på den tiden.
De fann på att en gång tjära frö-
ken Ståhls skvallerspegel, som hon
så väl behövde, där hon satt vid
sitt fönster och strävade med
handsksömnad.
VI BEFINNER OSS ÅTER uppe
i ”Stora gatan”. Det är dagarna
före jul och vi måste titta på jul-
utställningen i Söderbergs bokhan-
del. Fru Söderberg hade mode-
och ”grannlåts”-handel. Denna
utställning av prydnadssaker var
den enda julskyltningen på den
tiden. Och där stod man och tum-
made på 15 öre och visste inte
om man skulle bestämma sig för
”Tummeliten”. ”Jultomten” som
kostade 25 öre hade man redan
fått i skolan.
Ohlssonska gården var präst-
gård och där satt kyrkoherde Gre-
well och sög på sin långpipa, som
räckte ända till golvet. Och Wick-
ströms den fastigheten är ännu [oläsligt]
