← Alla dokument

Dokumentarkivet

Tidningsartikel om Elmlundska gården i Båstad

1960 · 2 sidor

Sida 1 av 2: Tidningsartikel om Elmlundska gården i Båstad
Visa sidan i bildarkivet

Avskrift

Kring en gammal båstadgård
med många kära släktklenoder

Vid Köpmansgatan 88 i Båstad ligger en lång, vit envåningsbyggnad, som i vinkel går ner mot Ordensgatan och mot norr innefattar en vacker gårdsplan och trädgård med gammaldags trivsel. Härifrån har man en strålande utsikt mot Båstadsbukten. Den gamla släktgården äges numera av f. d. bankdirektören Josef Elmlund i Båstad. Med välvilligt bistånd av hr Elmlund har NST:s medarbetare fått ta del av minnen förknippade med detta förnäma båstadshem, där bl. a. Båstads sparbank hade sina första lokaler. Ännu en artikel kommer att införas om släktgården.

Gården kallades en gång den "Schonbergska gården" och ägdes då av en känd sjökapten och skeppsredare, Magnus Schonberg, och därefter av hans sterbhus för att senare övergå till handelsfirman A. Olander & Son. Sedan firman kommit på obestånd och försatts i konkurs förvärvades fastigheten av änkefru Petronella Hederstierna för 895 riksdaler och 16 skilling banco. Köpebrevet är daterat den 9 november 1833. Undertecknare för konkursboets räkning var handlanden N. Hedström i Hälsingborg samt borgmästaren i Laholm, H. Lundström. Den nya ägaren, fru Hederstierna, tillhörde den gamla båstadssläkten Falk, och hade tidigare tillsammans med sin make innehaft Axeltorpsgården och en del andra ägor i Dala, vilka dock vid makens död avyttrades. Hennes bror, sjökaptenen och stadsförmannen Magnus Falk, ägde den s. k. Falkagården vid Agardhsgatan (f. n. tillhörig Höjmans Byggnadsaktiebolag).

Fru Hederstierna var mormor till hr Elmlunds svärmor, som tillsammans med sin make, löjtnant Ernst von Hausswolff innehade den tills den övergick till hr Elmlund och hans maka år 1924.

Själv härstammar hr Elmlund, som den 30 januari 1960 fyller 80 år, från en gammal prästsläkt i Blekinge, där hans farfarsfar Sven Elmlund föddes den 15 sept. 1753. Sven Elmlund prästvigdes år 1777 och verkade sedan som kyrkoherde i Vankiva och Ignaberga till dess han efterträddes i ämbetet av sin son Joseph Elmlund. Denne erhöll prosttitel 1851 och hade vid sin död varit församlingens präst i 53 år. Som ett kuriosum kan nämnas att hans efterträdare tjänstgjorde i över 50 år, varför Vankiva- och Ignabergaborna under en mycket lång tidsperiod inte varit besvärade av prästval.

[oläsligt] Elmlunds son och bank[oläsligt]

Den elmlundska gården vid Köpmansgatan.

Inventarier från två kända Båstadssläkter

har samlats i den elmlundska gården. Vackra salongsmöbler i empire och bekväma kåsörer i roccoco förenas här med möbler av annan struktur till en harmonisk miljö, men så har också hr Elmlund och inte minst han år 1957 avlidna maka mycket pietetsfullt vårdat de gamla släktklenoderna med öppen blick för både färg, form och tradition. Det mesta är, som antytts, fäderneärvt. Men här finnes även andra möbler såsom en utsökt salongsgrupp i Gustaviansk stil samt vidare tungt bordssilver med släktens Agardhs monogram. Bland de gamla föremålen kan även nämnas en s. k. Båstadsklocka, signerad N. Evanoff, samt ett utomordentligt porträtt av

Kapten Andreas Johansson

den — kanske mest för sin ålder — bekante båstadskaptenen, som var född 1806 och dog 1906, 100 år och sex månader gammal. Som sjökapten torde han ha slutat segla redan i 40-årsåldern och tillbragte därefter sitt liv i sin fridsamma gård vid Agardhsgatan (numera ägd av fiskare David Johansson). Andreas Johansson var hr Elmlunds morfars bror och som arv efter honom återfinns förutom porträttet två fina schatull. Porträttet är signerat av den skicklige pastellmålaren Pehr Lindbergh, född i Skåne den 9

lian Zolls-gatan i Malmö. Hans fader, löjtnant Friederic Zoll bodde nämligen jämte sin maka och nio barn under en tid i Båstad. Själv torde Kilian inte ha vistats så mycket i Båstad, han fick ju bl. a. sin konstnärliga utbildning i Köpenhamn, samt var senare en mycket verksam medarbetare och kamrat till Marcus Larsson. De flesta porträtten och staffagefigurerna å dennes tavlor torde f. ö. ha målats av Kilian Zoll, som ju också på senare år fått ett välförtjänt erkännande som konstnär efter att tidigare helt ha kommit i skuggan av sin berömde målarkollega. I en doktorsavhandling av Philibert Humbla, tryckt i förnäm bokform, citeras följande karaktäristik: "Kilian Zoll räknades ingalunda under sin levnad till de mera framstående konstnärerna. Efter sin död glömdes han fort nog. Under de senare åren har dock museer, privatsamlare och kritici börjat visa intresse för hans konst och mera uppskattas han allmänt. Han är på intet sätt någon stor och nydanande konstnär, men han är en intagande berättare och för sitt lyriska och poetiska sinne finner han alltid äkta uttryck".

I nämnda bok har medtagits två porträtt i hr Elmlunds ägo nämligen av konstnärens ena syster och av hans fästmö, sedermera hustru Henrietta Horn af Rantzien, med vilken han gifte sig år 1858, två och ett halvt år före sin död.

[oläsligt] i Zoll-gruppen
  1. Sida 1
  2. Sida 2