Dokumentarkivet
Handskriven text om Dockagården i Båstad
Avskrift
Den 8 juni 1884, en söndag, föddes jag, Inez Hildegard Beate Elmlund, i Dockagården i Båstad. Mina föräldrar voro kronolänsman August Elmlund, f. i Vankiva prästgård 1834 24/9, d. i Båstad 1904 22/9 och min mor Beate Helene Andriette Johansson f. 1853 5/11 i Båstad, d. där 1930 17/10. Två äldre syskon har jag: Josef, f. 1880 30/1 och Siri, f. 1881 16/11. Den förre numera bosatt i Båstad och f.d. bankdirektör, den senare sedan flera år boende i Sthlm.
Dockagården ligger på andra sidan kyrkan från torget räknat. På den tiden hade Far även lantbruk och arrenderade D. med tillhörande ägor, som då sträckte sig ner till havet, åt öster till kyrkogården och åt väster till dåvarande gjutare Hanssons. Hästar och kor, höns och kalkoner fanns det förstås på gården, och jag minns att vi ibland på vintrarna fick åka släde (med slädnät) efter Tora och Flora, som vagnshästarna hette, och som var ett uppskattat nöje. Kalkontuppen var vi barn särskilt rädda för, när han kacklade och spände upp sina stora stjärtfjädrar.
Från min tidiga barndom på Dockagården, har jag endast sporadiska hågkomster, varför de inte kan komma i någon kronologisk ordning. Jag minns, att Far, när jag var liten, dansade med mig och sjöng: ”Kom, flicka lilla, valsa med mig” etc. När Far och Mor voro bortbjudna, kom ofta ”Zollen”, som vi barn kallade honom, och lekte med oss. Vi fick rida ”möllesäck” på hans rygg. Han berättade om sin far, gamle löjtnant Zoll, när denne kämpade i Karl XIV Johans krig, om hans tapperhetsmedaljer och mycket annat, som fängslade ett barnasinne. Han ritade hästar och ”gubbar”, som förresten mycket påminde om hans broder konstnären Kilian Zolls teckningar, och jag är ledsen att ej ha kvar några av dem, som säkert röjde verkliga anlag, fast man då ej förstod sig på sådant. Zoll bodde i ett litet vitt hus på Pershögsgatan nedanför nuvarande biografen. Till höger i farstun hade han två rum, tror jag. Det var med en underlig känsla man trädde in i hans låga boning med väggarna klädda av alla släktporträtten, målade av brodern Kilian Z., de gamla möblerna och minnena från hans föräldrahem, och trots den övriga torftigheten låg det något visst – kan jag kalla det förnämligt – över allt detta. Man förstod, att han kom från en annan miljö. Nu var han gammal, fattig och ensam, glömd av sin släkt. Men Far, som alltid var snäll och hjälpsam, hade tagit hand om honom, och ofta var han hemma hos oss, söndagar och alla högtider, och när han låg sjuk, en gång, minns jag, att jag fick gå ner med mat till honom.
Ibland, när vi barn voro ensamma, kom Lotta Pommer som barnvakt, iklädd mörkblå ”varkensklänning” med brosch och vitt rysch i halsen. Syskonen P., kusiner till Far, bodde i ett litet hus, nu rivet, snett emot Dockagården, och hade det nog ganska smått. Äldre brodern, Johannes, hade, liksom före honom fadern och farfadern, varit organist i Båstad. En broder, Hans Peter, hade färgeri i en av gårdslängorna, den enda, som nu står kvar. Ännu två systrar, Maria och Sofia och den senares dotter Lovisa, som senare hade plats hos oss när vi flyttat in till B. När Siri och jag blivit litet större fick vi till jularna pengar av Far att dela ut, bl.a. till Pommers (som jag förresten tror även fick matvaror) och så till dem, som bodde i det s.k. fattighuset, som låg nederst till höger i Killebacken. Föreståndarinnan Maria gick då med oss in till dem i deras olika rum, många av dem voro litet ”underliga”, och det var inte utan att vi voro litet rädda för somliga. Men de gamlas glädje var stor,
1
Dockagården ligger på andra sidan kyrkan från torget räknat. På den tiden hade Far även lantbruk och arrenderade D. med tillhörande ägor, som då sträckte sig ner till havet, åt öster till kyrkogården och åt väster till dåvarande gjutare Hanssons. Hästar och kor, höns och kalkoner fanns det förstås på gården, och jag minns att vi ibland på vintrarna fick åka släde (med slädnät) efter Tora och Flora, som vagnshästarna hette, och som var ett uppskattat nöje. Kalkontuppen var vi barn särskilt rädda för, när han kacklade och spände upp sina stora stjärtfjädrar.
Från min tidiga barndom på Dockagården, har jag endast sporadiska hågkomster, varför de inte kan komma i någon kronologisk ordning. Jag minns, att Far, när jag var liten, dansade med mig och sjöng: ”Kom, flicka lilla, valsa med mig” etc. När Far och Mor voro bortbjudna, kom ofta ”Zollen”, som vi barn kallade honom, och lekte med oss. Vi fick rida ”möllesäck” på hans rygg. Han berättade om sin far, gamle löjtnant Zoll, när denne kämpade i Karl XIV Johans krig, om hans tapperhetsmedaljer och mycket annat, som fängslade ett barnasinne. Han ritade hästar och ”gubbar”, som förresten mycket påminde om hans broder konstnären Kilian Zolls teckningar, och jag är ledsen att ej ha kvar några av dem, som säkert röjde verkliga anlag, fast man då ej förstod sig på sådant. Zoll bodde i ett litet vitt hus på Pershögsgatan nedanför nuvarande biografen. Till höger i farstun hade han två rum, tror jag. Det var med en underlig känsla man trädde in i hans låga boning med väggarna klädda av alla släktporträtten, målade av brodern Kilian Z., de gamla möblerna och minnena från hans föräldrahem, och trots den övriga torftigheten låg det något visst – kan jag kalla det förnämligt – över allt detta. Man förstod, att han kom från en annan miljö. Nu var han gammal, fattig och ensam, glömd av sin släkt. Men Far, som alltid var snäll och hjälpsam, hade tagit hand om honom, och ofta var han hemma hos oss, söndagar och alla högtider, och när han låg sjuk, en gång, minns jag, att jag fick gå ner med mat till honom.
Ibland, när vi barn voro ensamma, kom Lotta Pommer som barnvakt, iklädd mörkblå ”varkensklänning” med brosch och vitt rysch i halsen. Syskonen P., kusiner till Far, bodde i ett litet hus, nu rivet, snett emot Dockagården, och hade det nog ganska smått. Äldre brodern, Johannes, hade, liksom före honom fadern och farfadern, varit organist i Båstad. En broder, Hans Peter, hade färgeri i en av gårdslängorna, den enda, som nu står kvar. Ännu två systrar, Maria och Sofia och den senares dotter Lovisa, som senare hade plats hos oss när vi flyttat in till B. När Siri och jag blivit litet större fick vi till jularna pengar av Far att dela ut, bl.a. till Pommers (som jag förresten tror även fick matvaror) och så till dem, som bodde i det s.k. fattighuset, som låg nederst till höger i Killebacken. Föreståndarinnan Maria gick då med oss in till dem i deras olika rum, många av dem voro litet ”underliga”, och det var inte utan att vi voro litet rädda för somliga. Men de gamlas glädje var stor,
1
