Dokumentarkivet
Handskriven text om Dockagården i Båstad
Avskrift
att jag då brukade sitta bredvid Beata Henriksson (fru Holm) och se på, när hon stickade. Vi läste nämligen privat för fröken Hernström på eftermiddagarna.
På den tiden umgicks farbror Grewell, kyrkoherden i Båstad, mycket hos oss. Far och han spelade bräde och rökte långpipor. Jag minns, att jag en gång, när han var hos oss, satt och läste i den stora familjebibeln, bad honom förklara något, som jag funderade över och ej förstod. Han tyckte särskilt om mig, och jag brukade få julklappar av honom. Han ville gärna se ungdomar omkring sig och på somrarna ställde han ofta till kafferep uppe i Prästgården, där det lektes "sista paret ut" och andra lekar, som då brukades. Bland andra gäster minns jag Prosten Sivardsson med flera barn (då vuxna), en av dem Anna, sedan gift Holgers.
I skymningen tyckte vi om att sitta i soffan hos Mor och be henne berätta om "hur det var förr i världen". Kaminluckan öppnades då och vid glöden, som spred sitt stämningsfulla sken, kände vi oss förflyttade till gångna tider och vi tröttnade aldrig att fråga och höra henne berätta. Även Far tyckte om att berätta om sin barndom och om släkten, och sen den tiden stammar väl mitt stora intresse för släktforskning, som i synnerhet på äldre dagar berett mig så stort nöje.
Någon som också, kanske mer än någon annan, kunde försätta oss långt bort i tiden, var Morbror Andreas, Morfars bror. Han ägde ett hus i Agardsgatan, vilket förut tillhört hans frus släkt. Hon var född Höök och halvsyster till Tant Marie Graff. Han var före detta sjökapten, en gammal fin man, som rest vida omkring och hade mycket att förtälja både om gamla Båstad och dess släkter och om alla sina resor. Ett gammalt vackert hem med minnen både från gångna släktled och utrikes färder. År 1906 fyllde han 100 år och levde till nästkommande vår, så han hade ju under sitt långa liv upplevt mångt och mycket.
Mostrarna Jenny och Ida voro ofta i vårt hus i synnerhet på vinterkvällarna. Ibland fick jag följa med Mor till Moster Ida, som då hade affär i nuvarande Landgrens hus, och särskild fröjd var det, när det julskyltades att titta på alla leksakerna. Moster Jenny hade bankplats då.
På somrarna gjordes det ibland utflykter till Torekov, Hovs Hallar eller Ramsjö, då "Janne på Malen" körde. Det var före bilarnas tid! Då fanns inte Italienska vägen, utan man måste åka om Brantelid (numera nästan igenvuxen). Där fick man stiga av vagnen och gå uppför backen, för att det inte skulle bli för strävsamt för hästarna. Längre fram, när vi börjat botanisera, vandrade Mor ofta med oss uppåt Hallandsåsen eller utefter stranden och fann man då en "rar" växt var åtminstone jag lycklig.
När vi flyttat in till Båstad, badades det i kallbadhuset, och jag minns, att baderskan Kristina, som vi hade stor respekt för, hade allt "schå" att få upp oss ur vattnet, där vi kunde plaska omkring i timmar, blåfrusna, men vad gjorde det? Roligt var det! Slutligen blev det fart på oss och vi med kamrater skyndade upp i vår trädgård, där det fråssades, hungriga efter badet, som vi voro, i bärbuskarna och senare på astrakaner och andra sommaräpplen, när de något så när mognat. Vår trädgård var härlig! Tidigt på mornarna kappades vi barn ner för att vara först att plocka upp de finaste astrakanerna. För på träden var det förbjudet att plocka!
Det låter kanske, som om våra föräldrar voro stränga. Kanske var de det efter nuvarande förhållanden, men likafullt älskade vi dem. Att lyda var en helt naturlig sak och föll av sig självt. Många gånger senare, när jag kom ut i livet, har jag varit dem tacksam för deras "stränghet", som hjälpt mig över mycket. Frestelser kommer över alla.
3
På den tiden umgicks farbror Grewell, kyrkoherden i Båstad, mycket hos oss. Far och han spelade bräde och rökte långpipor. Jag minns, att jag en gång, när han var hos oss, satt och läste i den stora familjebibeln, bad honom förklara något, som jag funderade över och ej förstod. Han tyckte särskilt om mig, och jag brukade få julklappar av honom. Han ville gärna se ungdomar omkring sig och på somrarna ställde han ofta till kafferep uppe i Prästgården, där det lektes "sista paret ut" och andra lekar, som då brukades. Bland andra gäster minns jag Prosten Sivardsson med flera barn (då vuxna), en av dem Anna, sedan gift Holgers.
I skymningen tyckte vi om att sitta i soffan hos Mor och be henne berätta om "hur det var förr i världen". Kaminluckan öppnades då och vid glöden, som spred sitt stämningsfulla sken, kände vi oss förflyttade till gångna tider och vi tröttnade aldrig att fråga och höra henne berätta. Även Far tyckte om att berätta om sin barndom och om släkten, och sen den tiden stammar väl mitt stora intresse för släktforskning, som i synnerhet på äldre dagar berett mig så stort nöje.
Någon som också, kanske mer än någon annan, kunde försätta oss långt bort i tiden, var Morbror Andreas, Morfars bror. Han ägde ett hus i Agardsgatan, vilket förut tillhört hans frus släkt. Hon var född Höök och halvsyster till Tant Marie Graff. Han var före detta sjökapten, en gammal fin man, som rest vida omkring och hade mycket att förtälja både om gamla Båstad och dess släkter och om alla sina resor. Ett gammalt vackert hem med minnen både från gångna släktled och utrikes färder. År 1906 fyllde han 100 år och levde till nästkommande vår, så han hade ju under sitt långa liv upplevt mångt och mycket.
Mostrarna Jenny och Ida voro ofta i vårt hus i synnerhet på vinterkvällarna. Ibland fick jag följa med Mor till Moster Ida, som då hade affär i nuvarande Landgrens hus, och särskild fröjd var det, när det julskyltades att titta på alla leksakerna. Moster Jenny hade bankplats då.
På somrarna gjordes det ibland utflykter till Torekov, Hovs Hallar eller Ramsjö, då "Janne på Malen" körde. Det var före bilarnas tid! Då fanns inte Italienska vägen, utan man måste åka om Brantelid (numera nästan igenvuxen). Där fick man stiga av vagnen och gå uppför backen, för att det inte skulle bli för strävsamt för hästarna. Längre fram, när vi börjat botanisera, vandrade Mor ofta med oss uppåt Hallandsåsen eller utefter stranden och fann man då en "rar" växt var åtminstone jag lycklig.
När vi flyttat in till Båstad, badades det i kallbadhuset, och jag minns, att baderskan Kristina, som vi hade stor respekt för, hade allt "schå" att få upp oss ur vattnet, där vi kunde plaska omkring i timmar, blåfrusna, men vad gjorde det? Roligt var det! Slutligen blev det fart på oss och vi med kamrater skyndade upp i vår trädgård, där det fråssades, hungriga efter badet, som vi voro, i bärbuskarna och senare på astrakaner och andra sommaräpplen, när de något så när mognat. Vår trädgård var härlig! Tidigt på mornarna kappades vi barn ner för att vara först att plocka upp de finaste astrakanerna. För på träden var det förbjudet att plocka!
Det låter kanske, som om våra föräldrar voro stränga. Kanske var de det efter nuvarande förhållanden, men likafullt älskade vi dem. Att lyda var en helt naturlig sak och föll av sig självt. Många gånger senare, när jag kom ut i livet, har jag varit dem tacksam för deras "stränghet", som hjälpt mig över mycket. Frestelser kommer över alla.
3
