Dokumentarkivet
Tryckt text om Båstads historia
Avskrift
8
Den 18 juli 1657, under Karl X:s första danska krig besattes Båstad av riksdrotsen Per Brahe, som från Småland brutit in över åsen med 3,000 man, En fientlig friskara under göingehövdingen Svend Poulsen hade förgäves sökt stänga vägen för honom.
När Båstad lades under Sveriges krona, hade det 24 farkoster. Men år 1670 var antalet blott 6. De övriga hade förstörts i kronans tjänst åren 1659—60.
År 1664 erhöll Båstad stadsfläckrättigheter, bestående uti tillåtelse att idka hökeri, hantverk, gästgiveri och småhandel.
Vid skånska jordrevningen 1670—73 utgjordes kommissionen för Bjäre av Jörgen Krabbe,*) häradsskrivaren Dan. Gudmundsson och d:r Christian Foss. Uti deras protokoll för Båstad, uppsatt 1671, finnes bl. a. anfört, att Båstad förr ägt borgmästare och råd samt byfogde, att staden Båstad alltid varit en plats, där handel och näringar funnit ett naturligt hem, men att samhället under striderna om äganderätten mellan Sverige och Danmark blivit genom hårda kontributioner nedtryckt till ett fattigdomens hemvist; av samma protokoll framgår ock, att Båstad svarade vid Bjäre häradsting.
Enligt Skånska kommissionens uppgifter bestodo åker och äng i Båstad av 18 sädesparter, motsvarande 5½ mantal, för vilka invånarna företett lagliga åtkomsthandlingar. Arealen hade 140 tunnor utsäde och 76 lass äng. På ett annat ställe i protokollerna stod, egendomligt nog, att kronan ägde jorden i Båstad, samt att borgarne i stället för städja ville årligen giva K. M. 10 dlr s. m.; för övrigt hade Båstad erbjudit sig att uti ett i stället för de mångahanda skatterna betala 300 dlr s. m. till kronan.
Båstad hade god redd och ankarbotten, så att stora och små farkoster kunde säkrare ligga där än i Hälsingborg. Tillförne hade överskottet på tullen, sedan tullnären avlönats, gått till 3 mark. Nu minskades tullen genom olovlig handel i Torekov och andra småhamnar. Till dem fördes ock ved, som hade bort säljas i Båstad. Följden av detta blev, att tullinkomsten knappt förslog till en ringa tullbetjänts aflöning.
När skånska krigen 1676—1679 rasade, sände Kristian V skrivelser till provinsens präster, att de i kyrkorna skulle bedja för honom såsom Skånes arvkonung. I anledning därav yttrade
*) Arkebuserades den 13 jan. 1678 på Malmö torg för visad danskvänlighet.
9
från predikstolen dåtida pastorn i Båstad, herr Söffren, att han väl i flera år bett för svenske kungen men aldrig menat det av hjärtat utan tänkt på den danske. Att prästen vågade nyttja sådant språk inför församlingen, lär väl tyda på, att svenskarna voro föga populära i Båstad. Och när snapphanar gaddat sig samman under danskt befäl på åsen och läto sig se i Båstad och Torekov, hände det, att "Byfogde Ludevig blåste i horn med Presten i krigstiden och bragte kunskap till dansken".
I de samma dagarna läto det danska kommissariatet och Knut Tott uti konungens av Danmark namn utgå "margfaldiga plakater, att alla inbyggare i Skåne, adel, präster, borgare och bönder, skulle med all sin egendom flytta in på Seland, varest dem all önsklig commodité skulle öppnas och tillåtas, men de, som den tillbudna nåden ej nyttja och det kungl. budet icke lyda ville, hotades med skövling, brand, fängelse och döden". Följderna av dessa kungörelser visade sig snart: många bönder lupo ifrån hus och gård, från ed och ära och foro till Seland; desslikes gingo många präster från ämbete, hus och egendom, heder och ära. Det ovan sagda om herr Söffren och byfogde Ludevig låter oss förmoda, att dessa bägge herrar nog skulle nyttja den "tillbudna nåden." Så skedde ock. Då de sett, åt vilket håll krigslyckan vänt sig, rymde de till Danmark. Dessförinnan hade de emellertid varit med om ett fult upptåg. Till Båstad hade nämligen någon gång på hösten 1677 kommit en dansk ryttartrupp. Kyrkan uppläts då som stall för hästarna, och ryttarna togo från invånarna vad de ville utav foder, spannmål, kreatur, drycker och mat. När fruntimren visade rädsla för inkräktarna, fingo de till svar: "Bliven ikke redde, I eren ju våre egne Börn!"
Som en bekräftelse av jordrevningsprotokollets uppgift om att Båstad nedsjunkit till ett fattigdomens hemvist står det förhållande, att Båstads kyrkobönder under åren 1682—85 understundom fått begagna bröd, som bakats av ollon, linfrö, mäsk o. d. Och att armodet gästade hela häradet, framgår därav, att Bjäre under denna tid betalte endast halv skatt.
År 1684 erhöll Båstad jämte Skanör och Falsterbo en allvarlig påminnelse av generalguvernören att översända en överenskommelse om båtsmanshållet. Dessförinnan hade han från dessa städer tagit emot flera petitioner om förskoning för ifrågavarande tunga.
År 1686 gjorde Hälsingborgs borgare framställning hos regeringen om åtgärder mot Båstad, som vållade dem "mehn"
Den 18 juli 1657, under Karl X:s första danska krig besattes Båstad av riksdrotsen Per Brahe, som från Småland brutit in över åsen med 3,000 man, En fientlig friskara under göingehövdingen Svend Poulsen hade förgäves sökt stänga vägen för honom.
När Båstad lades under Sveriges krona, hade det 24 farkoster. Men år 1670 var antalet blott 6. De övriga hade förstörts i kronans tjänst åren 1659—60.
År 1664 erhöll Båstad stadsfläckrättigheter, bestående uti tillåtelse att idka hökeri, hantverk, gästgiveri och småhandel.
Vid skånska jordrevningen 1670—73 utgjordes kommissionen för Bjäre av Jörgen Krabbe,*) häradsskrivaren Dan. Gudmundsson och d:r Christian Foss. Uti deras protokoll för Båstad, uppsatt 1671, finnes bl. a. anfört, att Båstad förr ägt borgmästare och råd samt byfogde, att staden Båstad alltid varit en plats, där handel och näringar funnit ett naturligt hem, men att samhället under striderna om äganderätten mellan Sverige och Danmark blivit genom hårda kontributioner nedtryckt till ett fattigdomens hemvist; av samma protokoll framgår ock, att Båstad svarade vid Bjäre häradsting.
Enligt Skånska kommissionens uppgifter bestodo åker och äng i Båstad av 18 sädesparter, motsvarande 5½ mantal, för vilka invånarna företett lagliga åtkomsthandlingar. Arealen hade 140 tunnor utsäde och 76 lass äng. På ett annat ställe i protokollerna stod, egendomligt nog, att kronan ägde jorden i Båstad, samt att borgarne i stället för städja ville årligen giva K. M. 10 dlr s. m.; för övrigt hade Båstad erbjudit sig att uti ett i stället för de mångahanda skatterna betala 300 dlr s. m. till kronan.
Båstad hade god redd och ankarbotten, så att stora och små farkoster kunde säkrare ligga där än i Hälsingborg. Tillförne hade överskottet på tullen, sedan tullnären avlönats, gått till 3 mark. Nu minskades tullen genom olovlig handel i Torekov och andra småhamnar. Till dem fördes ock ved, som hade bort säljas i Båstad. Följden av detta blev, att tullinkomsten knappt förslog till en ringa tullbetjänts aflöning.
När skånska krigen 1676—1679 rasade, sände Kristian V skrivelser till provinsens präster, att de i kyrkorna skulle bedja för honom såsom Skånes arvkonung. I anledning därav yttrade
*) Arkebuserades den 13 jan. 1678 på Malmö torg för visad danskvänlighet.
9
från predikstolen dåtida pastorn i Båstad, herr Söffren, att han väl i flera år bett för svenske kungen men aldrig menat det av hjärtat utan tänkt på den danske. Att prästen vågade nyttja sådant språk inför församlingen, lär väl tyda på, att svenskarna voro föga populära i Båstad. Och när snapphanar gaddat sig samman under danskt befäl på åsen och läto sig se i Båstad och Torekov, hände det, att "Byfogde Ludevig blåste i horn med Presten i krigstiden och bragte kunskap till dansken".
I de samma dagarna läto det danska kommissariatet och Knut Tott uti konungens av Danmark namn utgå "margfaldiga plakater, att alla inbyggare i Skåne, adel, präster, borgare och bönder, skulle med all sin egendom flytta in på Seland, varest dem all önsklig commodité skulle öppnas och tillåtas, men de, som den tillbudna nåden ej nyttja och det kungl. budet icke lyda ville, hotades med skövling, brand, fängelse och döden". Följderna av dessa kungörelser visade sig snart: många bönder lupo ifrån hus och gård, från ed och ära och foro till Seland; desslikes gingo många präster från ämbete, hus och egendom, heder och ära. Det ovan sagda om herr Söffren och byfogde Ludevig låter oss förmoda, att dessa bägge herrar nog skulle nyttja den "tillbudna nåden." Så skedde ock. Då de sett, åt vilket håll krigslyckan vänt sig, rymde de till Danmark. Dessförinnan hade de emellertid varit med om ett fult upptåg. Till Båstad hade nämligen någon gång på hösten 1677 kommit en dansk ryttartrupp. Kyrkan uppläts då som stall för hästarna, och ryttarna togo från invånarna vad de ville utav foder, spannmål, kreatur, drycker och mat. När fruntimren visade rädsla för inkräktarna, fingo de till svar: "Bliven ikke redde, I eren ju våre egne Börn!"
Som en bekräftelse av jordrevningsprotokollets uppgift om att Båstad nedsjunkit till ett fattigdomens hemvist står det förhållande, att Båstads kyrkobönder under åren 1682—85 understundom fått begagna bröd, som bakats av ollon, linfrö, mäsk o. d. Och att armodet gästade hela häradet, framgår därav, att Bjäre under denna tid betalte endast halv skatt.
År 1684 erhöll Båstad jämte Skanör och Falsterbo en allvarlig påminnelse av generalguvernören att översända en överenskommelse om båtsmanshållet. Dessförinnan hade han från dessa städer tagit emot flera petitioner om förskoning för ifrågavarande tunga.
År 1686 gjorde Hälsingborgs borgare framställning hos regeringen om åtgärder mot Båstad, som vållade dem "mehn"
