Dokumentarkivet
Tryckt text om Båstads historia
Avskrift
12
genast kunna skiljas från sin lön: brukningsrätten till två jordar inom området. Samma år den ²⁴/₁₁ fridlystes genom landshövdingresolution Båstads Enskilda Flygsandsplantering.
Angående prövning av hantverkares ansökningshandlingar för inflyttning må anföras ett brottstycke från 1829 års protokoll, vilket lyder sålunda: "Muraregesällen Nils Grahns från Cimbrishamn underställan, att han mot lemnad frihet för hvar och en, att annan murare till arbete anskaffa, förbehöll sig rättighet, att vid Brandsynerna, hvarvid han blir sjelfskrifven medlem, i förening med öfriga ledamöter klandra klandervärdt arbete, blef bifallen; hvarförutan 8 öre Rg:d bestämdes såsom arfvode för hvarje sotadt kakelugnsrör, sedan stenen tillika blifvit inmurad."
Att stadens styresmän någon gång också fingo sysselsätta sig med ordningsmål, framgår av protokollet för den 4 mars 1839 uti Stadsboken. Enligt detta hade stadens äldste och ordföranden sammanträtt i anledning av en anmälan, att N. N:s 2:ne svinkreatur blivit å "Gathan uttför Handelsman Tiljanders Hus af Polisen Wallengren intagne ²⁷/₂". Det kvistiga var nu att bedöma, enligt vilken punkt i samhällsordningen av den ²⁷/₃ 1836 böterna skulle bestämmas. Efter överläggning beslöt man tillämpa den mildaste paragrafen, alldenstund svinkreaturen kommit på gatan av "oförakt". Alltså skulle det bötas till fattigkassan 2 rdr 24 sk., och skulle Wallengren av N. N. gottgöras med hälften av en lika summa. — Att "Falkens" i Nedre gatan bötfäldes för liknande sak, var säkerligen väl befogat, ty deras svin brukade ofta promenera på gatan, och det hände, att djuren gingo in i någon öppen förstuga och lade sig samt hindrade så husets invånare att få upp rumsdörren.
Belysande för tidsförhållandena är ock en paragraf i prot. ¹⁴/₂ 1839, där till "Brefbärare antages Gumman Helsted, som får den gamla lönen 4 dlr s. m."
* * *
Den obligatoriska skatt, Båstads invånare erlade till samhällets kassa, benämndes i förra delen av 1800-talet sjättingpengar och utgjorde kassans huvudsakliga inkomst. Dessutom inflöto saköremedel. Så finna vi t. ex. för år 1813 en debetpost å 1 rdr 32 sk. banko för olovlig brännvinsförsäljning. Till stadskassan kom ock stolstädjan, högtidsdagarnas kyrkokollekter samt de kollekter, som vid bröllop upptogos bland gästerna. Ett säreget tillskott utgjorde de penninggåvor, som härledde sig från de sjöfarande eller de-
13
ras kvinnliga anförvanter, vilka, då nöd var å färde, avgåvo löften om gåvor till fromma ändamål.
Oss, som äro vana vid att kyrkans ekonomi hålles skild från den borgerliga kommunens, förefaller det egendomligt, att ovannämnda avgifter för kyrkliga förmåner redovisades till stadskassan. Men kreditsidorna i Enskilda kassans räkenskaper rättfärdiga förhållandet. Stadskassan hade nämligen bekostat åtskilliga ting för kyrkan, t. ex. orgelverket. Och för verkets räkning voro penningmedel fonderade och utlånta; Jurgen Agardh hade till kassan utställt en obligation på orgelverkets pengar. Det var för övrigt vanligt, att vederhäftiga personer fingo mot obligationer låna medel ur Enskilda kassan.
Andra ändamål, till vilka Enskilda kassans medel nyttjades, voro först och främst fattigförsörjning och vidare skolundervisning, brandväsen m. m. Exempelvis må nämnas, att år 1827 inköptes en brandspruta.
På allmänt sammanträde den 19 mars 1810 beslöto Båstads invånare att för fattigförsörjningen inrätta en särskild kassa, vilken skulle funderas på följande sätt:
1. Kassans förvaltning och redovisning bestrides av Enskilda kassans föreståndare, som avlämnar räkning för den samma dag, det sker för sistnämnda kassa.
Till fond anslogos
2. alla de fattigmedel, som vid boutredningarna inflöto;
3. två skillingar pr sjätting; och skulle stadsförmannen tillse, att denna ökning i beskattningen indrevs och redovisades till fattigkassans föreståndare;
4. De frivilliga gåvor, som kunde väntas inkomma.
Bland övriga bestämmelser må nämnas följande: "Kassaföreståndare åligger, att, när något kapital hunnit samlas, söka göra det fruktbart".
Av Enskilda kassans och fattigkassans kreditposter inhämtas bl. a., att år 1825 en tomt till fattighus inköptes; då bekoms åtminstone lagfart och "fasta" på egendomen (densamma, å vilken nu villa Strandhem är uppförd). Ritningen till fattighuset, utförd av A. Hultberg, finnes förvarad bland fattigkassans papper. Att byggnaden också blivit uppförd, framgår av posterna för bränsleinköp. Beträffande dessa ställde sig år 1829 priserna sålunda: ett lass torv 48 sk. riksm., ett lass ved 1 rdr.
Kassornas räkenskaper och övriga handlingar förvarades efter den 22 januari 1803 uti ett järnbeslaget ekskrin, som för ändamålet sagda dag skänkts av Joh. Schonberg.
genast kunna skiljas från sin lön: brukningsrätten till två jordar inom området. Samma år den ²⁴/₁₁ fridlystes genom landshövdingresolution Båstads Enskilda Flygsandsplantering.
Angående prövning av hantverkares ansökningshandlingar för inflyttning må anföras ett brottstycke från 1829 års protokoll, vilket lyder sålunda: "Muraregesällen Nils Grahns från Cimbrishamn underställan, att han mot lemnad frihet för hvar och en, att annan murare till arbete anskaffa, förbehöll sig rättighet, att vid Brandsynerna, hvarvid han blir sjelfskrifven medlem, i förening med öfriga ledamöter klandra klandervärdt arbete, blef bifallen; hvarförutan 8 öre Rg:d bestämdes såsom arfvode för hvarje sotadt kakelugnsrör, sedan stenen tillika blifvit inmurad."
Att stadens styresmän någon gång också fingo sysselsätta sig med ordningsmål, framgår av protokollet för den 4 mars 1839 uti Stadsboken. Enligt detta hade stadens äldste och ordföranden sammanträtt i anledning av en anmälan, att N. N:s 2:ne svinkreatur blivit å "Gathan uttför Handelsman Tiljanders Hus af Polisen Wallengren intagne ²⁷/₂". Det kvistiga var nu att bedöma, enligt vilken punkt i samhällsordningen av den ²⁷/₃ 1836 böterna skulle bestämmas. Efter överläggning beslöt man tillämpa den mildaste paragrafen, alldenstund svinkreaturen kommit på gatan av "oförakt". Alltså skulle det bötas till fattigkassan 2 rdr 24 sk., och skulle Wallengren av N. N. gottgöras med hälften av en lika summa. — Att "Falkens" i Nedre gatan bötfäldes för liknande sak, var säkerligen väl befogat, ty deras svin brukade ofta promenera på gatan, och det hände, att djuren gingo in i någon öppen förstuga och lade sig samt hindrade så husets invånare att få upp rumsdörren.
Belysande för tidsförhållandena är ock en paragraf i prot. ¹⁴/₂ 1839, där till "Brefbärare antages Gumman Helsted, som får den gamla lönen 4 dlr s. m."
* * *
Den obligatoriska skatt, Båstads invånare erlade till samhällets kassa, benämndes i förra delen av 1800-talet sjättingpengar och utgjorde kassans huvudsakliga inkomst. Dessutom inflöto saköremedel. Så finna vi t. ex. för år 1813 en debetpost å 1 rdr 32 sk. banko för olovlig brännvinsförsäljning. Till stadskassan kom ock stolstädjan, högtidsdagarnas kyrkokollekter samt de kollekter, som vid bröllop upptogos bland gästerna. Ett säreget tillskott utgjorde de penninggåvor, som härledde sig från de sjöfarande eller de-
13
ras kvinnliga anförvanter, vilka, då nöd var å färde, avgåvo löften om gåvor till fromma ändamål.
Oss, som äro vana vid att kyrkans ekonomi hålles skild från den borgerliga kommunens, förefaller det egendomligt, att ovannämnda avgifter för kyrkliga förmåner redovisades till stadskassan. Men kreditsidorna i Enskilda kassans räkenskaper rättfärdiga förhållandet. Stadskassan hade nämligen bekostat åtskilliga ting för kyrkan, t. ex. orgelverket. Och för verkets räkning voro penningmedel fonderade och utlånta; Jurgen Agardh hade till kassan utställt en obligation på orgelverkets pengar. Det var för övrigt vanligt, att vederhäftiga personer fingo mot obligationer låna medel ur Enskilda kassan.
Andra ändamål, till vilka Enskilda kassans medel nyttjades, voro först och främst fattigförsörjning och vidare skolundervisning, brandväsen m. m. Exempelvis må nämnas, att år 1827 inköptes en brandspruta.
På allmänt sammanträde den 19 mars 1810 beslöto Båstads invånare att för fattigförsörjningen inrätta en särskild kassa, vilken skulle funderas på följande sätt:
1. Kassans förvaltning och redovisning bestrides av Enskilda kassans föreståndare, som avlämnar räkning för den samma dag, det sker för sistnämnda kassa.
Till fond anslogos
2. alla de fattigmedel, som vid boutredningarna inflöto;
3. två skillingar pr sjätting; och skulle stadsförmannen tillse, att denna ökning i beskattningen indrevs och redovisades till fattigkassans föreståndare;
4. De frivilliga gåvor, som kunde väntas inkomma.
Bland övriga bestämmelser må nämnas följande: "Kassaföreståndare åligger, att, när något kapital hunnit samlas, söka göra det fruktbart".
Av Enskilda kassans och fattigkassans kreditposter inhämtas bl. a., att år 1825 en tomt till fattighus inköptes; då bekoms åtminstone lagfart och "fasta" på egendomen (densamma, å vilken nu villa Strandhem är uppförd). Ritningen till fattighuset, utförd av A. Hultberg, finnes förvarad bland fattigkassans papper. Att byggnaden också blivit uppförd, framgår av posterna för bränsleinköp. Beträffande dessa ställde sig år 1829 priserna sålunda: ett lass torv 48 sk. riksm., ett lass ved 1 rdr.
Kassornas räkenskaper och övriga handlingar förvarades efter den 22 januari 1803 uti ett järnbeslaget ekskrin, som för ändamålet sagda dag skänkts av Joh. Schonberg.
