Dokumentarkivet
Bokuppslag med fiskarfoto vid stängsel
Avskrift
fiskares dag kunde se ut så här:
De lämnade hamnen vid tretiden på morgonen, då gick de ut och drog garnen. Därefter sattes en ny omgång som skulle dras nästa morgon. Tillbaks till hamnen kom de vid sex-sjutiden. Då stod hustrun och väntade med kaffekorg. Vackra sommarmornar kunde barnen också vara med. Efter en välbehövlig kaffepaus lönnades garnen, d.v.s. fisken plockades ur och garnstenen togs av. Härefter vidtog försäljningen av dagens fångst. Fiskhandlare och båstadsbor som ville ha färsk fisk kom ner till hamnen och gjorde sina inköp.
EFTER KOMMERSEN var det så dags att hänga garnen på tork. På den tiden fanns endast bomulls- eller linnegarn som var ömtåliga och krävde noggrann skötsel för att inte bli förstörda i förtid. Garntorkningen gick till på så sätt, att garnen hängdes upp på en rad stolpar eller som fiskarna uttryckte det ”stailerader”. Ett 15-tal sådana rader fanns.
Denna fas i fisket var en av dagens höjdpunkter. Här fungerade alla som en familj. Diskussionerna mellan staileraderna var högljutt för att alla skulle höra och kunna vara med i samtalen. Allt som hade hänt i samhället eller kunde tänkas hända avhandlades. Det var mycket stoj, skratt och väsen, men allt i gemytlig anda. Dagar då fisket slog fel och garnen
blivit fulla av tång hjälptes alla åt. Ingen lämnade staileraderna förrän alla var klara.
Ibland kunde det hända att någon fått en svår ”toppa”, dvs en mycket tilltrasslad del av garnet. Då kallade man på Sonja, fiskaren David Johanssons hustru, som var en överdängare att reda ut toppor. Det andra höll på med i halva timmar, klarade hon på några minuter. Efter någon timmes torktid, då hustru och barn gått hem, och båten fått sin skötsel, var det så tid att ta in garnen. Därefter var det i regel middagsuppehåll.
Hela eftermiddagen gick åt att göra ordning garnen för nästa fiske. Det var oftast ett drygt arbete. Alla revor skulle lagas (böddas), garnen klövas, harvas och stenas. När detta var färdigt, vid fyra-femtiden gick så var och en hem till sitt. Garnfisket minskade något när bottengarnen kom mera allmänt i bruk i slutet av 1920-talet.
BACKEFISKET tillhörde en årstid då det ofta var blåst, regn och rusk. Det gick att utföra backefiske i sämre väder än garnfiske och upplevdes därför som arbetsammare. Varje man hade ofta 400 krok. Svårigheten var att skaffa agn. Det drogs vad vid stranden för att fånga småsill till agn, även musslor kom till användning, men sjömask var ett bättre bete. Den grävde man antingen upp på sandrevlarna vid lågvatten eller stampade man upp
40 TORSTEN ANDERSSON
———
N[oläsligt]
sk[oläsligt]
oc[oläsligt]
to[oläsligt]
kä[oläsligt]
F[oläsligt]
te[oläsligt]
P[oläsligt]
D[oläsligt]
so[oläsligt]
Jo[oläsligt]
BLAND SLÅNBÄRSBUSKAR I BÅSTADS HAMN 41
De lämnade hamnen vid tretiden på morgonen, då gick de ut och drog garnen. Därefter sattes en ny omgång som skulle dras nästa morgon. Tillbaks till hamnen kom de vid sex-sjutiden. Då stod hustrun och väntade med kaffekorg. Vackra sommarmornar kunde barnen också vara med. Efter en välbehövlig kaffepaus lönnades garnen, d.v.s. fisken plockades ur och garnstenen togs av. Härefter vidtog försäljningen av dagens fångst. Fiskhandlare och båstadsbor som ville ha färsk fisk kom ner till hamnen och gjorde sina inköp.
EFTER KOMMERSEN var det så dags att hänga garnen på tork. På den tiden fanns endast bomulls- eller linnegarn som var ömtåliga och krävde noggrann skötsel för att inte bli förstörda i förtid. Garntorkningen gick till på så sätt, att garnen hängdes upp på en rad stolpar eller som fiskarna uttryckte det ”stailerader”. Ett 15-tal sådana rader fanns.
Denna fas i fisket var en av dagens höjdpunkter. Här fungerade alla som en familj. Diskussionerna mellan staileraderna var högljutt för att alla skulle höra och kunna vara med i samtalen. Allt som hade hänt i samhället eller kunde tänkas hända avhandlades. Det var mycket stoj, skratt och väsen, men allt i gemytlig anda. Dagar då fisket slog fel och garnen
blivit fulla av tång hjälptes alla åt. Ingen lämnade staileraderna förrän alla var klara.
Ibland kunde det hända att någon fått en svår ”toppa”, dvs en mycket tilltrasslad del av garnet. Då kallade man på Sonja, fiskaren David Johanssons hustru, som var en överdängare att reda ut toppor. Det andra höll på med i halva timmar, klarade hon på några minuter. Efter någon timmes torktid, då hustru och barn gått hem, och båten fått sin skötsel, var det så tid att ta in garnen. Därefter var det i regel middagsuppehåll.
Hela eftermiddagen gick åt att göra ordning garnen för nästa fiske. Det var oftast ett drygt arbete. Alla revor skulle lagas (böddas), garnen klövas, harvas och stenas. När detta var färdigt, vid fyra-femtiden gick så var och en hem till sitt. Garnfisket minskade något när bottengarnen kom mera allmänt i bruk i slutet av 1920-talet.
BACKEFISKET tillhörde en årstid då det ofta var blåst, regn och rusk. Det gick att utföra backefiske i sämre väder än garnfiske och upplevdes därför som arbetsammare. Varje man hade ofta 400 krok. Svårigheten var att skaffa agn. Det drogs vad vid stranden för att fånga småsill till agn, även musslor kom till användning, men sjömask var ett bättre bete. Den grävde man antingen upp på sandrevlarna vid lågvatten eller stampade man upp
40 TORSTEN ANDERSSON
———
N[oläsligt]
sk[oläsligt]
oc[oläsligt]
to[oläsligt]
kä[oläsligt]
F[oläsligt]
te[oläsligt]
P[oläsligt]
D[oläsligt]
so[oläsligt]
Jo[oläsligt]
BLAND SLÅNBÄRSBUSKAR I BÅSTADS HAMN 41
