Dokumentarkivet
Bokuppslag med fiskarfoto vid stängsel
Avskrift
att se över och laga de befintliga redskapen men även för att tillverka nya.
Bakom fiskebodarna och fram till kommunens soptipp, hade fiskarefamiljerna fram till 1940-talet små kolonilotter. Dessa var på mellan 75 till 100 kvm. Här odlades grönsaker och tidig sommarpotatis. Ett nog så viktigt tillskott för fiskarens hushållskassa.
För oss barn som lekte i hela hamnområdet, gällde det att ta en morot i rätt koloni. Med den hjälp vi hade av fiskarna vad gällde mete, agn m.m. var det ingen av oss som gjorde överträdelser. Vi höll noga reda på vilka som var innehavarna till kolonilotterna.
I EN SVÅR STORM från nordväst år 1894, kom briggen Ernst i sjönöd i Laholmsbukten. Segelfartyget drev redlöst in mot sandrevlarna utanför Stensån. Som ett sista försök att rädda besättning och fartyg fälldes ankarna.
Det berättades att fyra ankare lades ut. I den grova sjön som stundtals var överbrytande, sprängdes ankarkättingen efterhand som ankarna högg fast i botten.
Ernst gick inte att rädda med påföljd att hon gick på grund strax väster om Stensån och blev vrak. Det blev troligen ingen manspillan, för de nämnde inget om besättningen. Kvar ute på bottnen i Laholmsbukten låg ankarna i en linje från nordväst till sydost, inte långt ifrån land, fyra fem kabellängder (700–900 meter).
Två av dessa ankare har från 1894 till 1954 ställt till stor olägenhet samt ekonomiska förluster för yrkesfiskarna.
NÄR JAG SOM BARN var hjälpreda när min farfar satte garn på ”sannarna”, var det mycket noga med enslinjen, så vi satte garnen klar ankarna. Ström och andra faktorer kunde ändock ställa till det och tyvärr hände det allt för ofta att yrkesfiskarnas redskap fastnade i ankarna med påföljd att redskapen revs sönder, fångst och inkomst reducerades, tillika var det tidsödande att laga redskapen. Ankarna låg på en bra fiskeplats och var ett stort irritationsmoment.
Detta pågick i 60 år tills Vincent Andersson med sitt snurrevadsfiske tröttnade på att få sina redskap förstörda. Han vidtalade sin yrkeskollega, skepparen på Wasa, Karl Johan Kjellberg från Torekov, om de med gemensamma resurser kunde göra ett försök att bärga ankarna. Kjellberg ställde villigt upp.
Lördagen den 4 september 1954 gick Karl Johan Kjellberg och Vincent Andersson ut med sina fiskebåtar Wasa och Sea Gull, för att börja bärgningen. Det var inte många som trodde de skulle lyckas, men initiativet lovordades.
Bärgningen blev besvärlig. Ankarna var nedbäddade i sanden med endast ett fly som stack upp. Med Sea Gull förtöjd vid Wasas styrbordssida, lyckades de så småningom få en wire runt flyet. Därefter drogs wiren över Wasas förstäv, bort till trålvinschen. Sen började lyftförsöken. Till en början såg det mörkt ut. Det enda som hände var att Wasa drogs ner i vattnet.
Efter en del omtrimningar gjordes nya försök. När Wasa var så långt nedpressad att vattnet gick upp på däcket sa Vincent till Karl Johan: ”Det här går inte, vi måste avbryta”. Karl Johan svarade sammanbitet: ”Något skall ge sig” och gav trålvinschen ett kick till.
DÅ TRODDE VINCENT att det var kört så han äntrade över till Sea Gull. Till Vincents stora lättnad började Wasa så långsamt att resa sig, först rann vattnet av däcket, därefter började bordläggningen bli synlig. Ankaret var loss från botten och kunde sakta hivas upp och göras fast vid förstäven.
Med ankaret följde en kätting, som var styv som en järnstång. Kättingen sågades av och med en wire och boj, man kunde inte ta den samtidigt så den fick återgå till havsbottnen så länge.
Inkomna till Båstads hamn lossades ankaret. Behjälplig härmed var en pråmkran som tillfälligtvis var i hamnen.
Sen var det kättingens tur att bli bärgad. Det var ett hårt arbete att få bort den värsta styvheten, men till slut fick de upp kättingen på Wasas däck. Kättingen hade en längd på 22 famnar eller nära 40 meter.
Söndagen 25 september var det så läge att ta upp det andra ankaret. Detta ankare visade sig vara något större, men trots detta inte fullt så besvärligt att bärga. Ankaret saknade kätting, så påfrestningen blev denna gång inte så stor.
Båda ankarna hade det gemensamt att trots 60 år på havsbottnen, var de väl bevarade. Järnet hade stått sig väl mot rost. Båda ankarstockarna var av ek och inte nämnvärt angripna av tidens tand. Där var till och med tjära kvar på eken. Det mindre ankaret hade hel stock, medan den var tvådelad på det större.
Det mindre ankaret placerades på hamnplanen i Båstad och konserverades av Vincent Andersson.
Ankarets data : Avstånd mellan flynas ytterändar, 150 cm
Läggens längd mellan huvud o. krona, 220 cm
Ankarstockens längd, 235 cm
Ankarstockens grövsta kvadrat, 30 x 30 cm
Röringens längd, 35 cm
Det större ankaret placerades på hamnområdet i Torekov. Intill sjöfartsmuseet.
Ankarets data : Avstånd mellan flynas ytterändar, 160 cm
Läggens längd mellan huvud o. krona, 260 cm
Ankarstockens längd, 260 cm
Ankarstockens grövsta kvadrat, 28 x 28 cm
44 TORSTEN ANDERSSON
BLAND SLÅNBÄRSBUSKAR I BÅSTADS HAMN 45
Bakom fiskebodarna och fram till kommunens soptipp, hade fiskarefamiljerna fram till 1940-talet små kolonilotter. Dessa var på mellan 75 till 100 kvm. Här odlades grönsaker och tidig sommarpotatis. Ett nog så viktigt tillskott för fiskarens hushållskassa.
För oss barn som lekte i hela hamnområdet, gällde det att ta en morot i rätt koloni. Med den hjälp vi hade av fiskarna vad gällde mete, agn m.m. var det ingen av oss som gjorde överträdelser. Vi höll noga reda på vilka som var innehavarna till kolonilotterna.
I EN SVÅR STORM från nordväst år 1894, kom briggen Ernst i sjönöd i Laholmsbukten. Segelfartyget drev redlöst in mot sandrevlarna utanför Stensån. Som ett sista försök att rädda besättning och fartyg fälldes ankarna.
Det berättades att fyra ankare lades ut. I den grova sjön som stundtals var överbrytande, sprängdes ankarkättingen efterhand som ankarna högg fast i botten.
Ernst gick inte att rädda med påföljd att hon gick på grund strax väster om Stensån och blev vrak. Det blev troligen ingen manspillan, för de nämnde inget om besättningen. Kvar ute på bottnen i Laholmsbukten låg ankarna i en linje från nordväst till sydost, inte långt ifrån land, fyra fem kabellängder (700–900 meter).
Två av dessa ankare har från 1894 till 1954 ställt till stor olägenhet samt ekonomiska förluster för yrkesfiskarna.
NÄR JAG SOM BARN var hjälpreda när min farfar satte garn på ”sannarna”, var det mycket noga med enslinjen, så vi satte garnen klar ankarna. Ström och andra faktorer kunde ändock ställa till det och tyvärr hände det allt för ofta att yrkesfiskarnas redskap fastnade i ankarna med påföljd att redskapen revs sönder, fångst och inkomst reducerades, tillika var det tidsödande att laga redskapen. Ankarna låg på en bra fiskeplats och var ett stort irritationsmoment.
Detta pågick i 60 år tills Vincent Andersson med sitt snurrevadsfiske tröttnade på att få sina redskap förstörda. Han vidtalade sin yrkeskollega, skepparen på Wasa, Karl Johan Kjellberg från Torekov, om de med gemensamma resurser kunde göra ett försök att bärga ankarna. Kjellberg ställde villigt upp.
Lördagen den 4 september 1954 gick Karl Johan Kjellberg och Vincent Andersson ut med sina fiskebåtar Wasa och Sea Gull, för att börja bärgningen. Det var inte många som trodde de skulle lyckas, men initiativet lovordades.
Bärgningen blev besvärlig. Ankarna var nedbäddade i sanden med endast ett fly som stack upp. Med Sea Gull förtöjd vid Wasas styrbordssida, lyckades de så småningom få en wire runt flyet. Därefter drogs wiren över Wasas förstäv, bort till trålvinschen. Sen började lyftförsöken. Till en början såg det mörkt ut. Det enda som hände var att Wasa drogs ner i vattnet.
Efter en del omtrimningar gjordes nya försök. När Wasa var så långt nedpressad att vattnet gick upp på däcket sa Vincent till Karl Johan: ”Det här går inte, vi måste avbryta”. Karl Johan svarade sammanbitet: ”Något skall ge sig” och gav trålvinschen ett kick till.
DÅ TRODDE VINCENT att det var kört så han äntrade över till Sea Gull. Till Vincents stora lättnad började Wasa så långsamt att resa sig, först rann vattnet av däcket, därefter började bordläggningen bli synlig. Ankaret var loss från botten och kunde sakta hivas upp och göras fast vid förstäven.
Med ankaret följde en kätting, som var styv som en järnstång. Kättingen sågades av och med en wire och boj, man kunde inte ta den samtidigt så den fick återgå till havsbottnen så länge.
Inkomna till Båstads hamn lossades ankaret. Behjälplig härmed var en pråmkran som tillfälligtvis var i hamnen.
Sen var det kättingens tur att bli bärgad. Det var ett hårt arbete att få bort den värsta styvheten, men till slut fick de upp kättingen på Wasas däck. Kättingen hade en längd på 22 famnar eller nära 40 meter.
Söndagen 25 september var det så läge att ta upp det andra ankaret. Detta ankare visade sig vara något större, men trots detta inte fullt så besvärligt att bärga. Ankaret saknade kätting, så påfrestningen blev denna gång inte så stor.
Båda ankarna hade det gemensamt att trots 60 år på havsbottnen, var de väl bevarade. Järnet hade stått sig väl mot rost. Båda ankarstockarna var av ek och inte nämnvärt angripna av tidens tand. Där var till och med tjära kvar på eken. Det mindre ankaret hade hel stock, medan den var tvådelad på det större.
Det mindre ankaret placerades på hamnplanen i Båstad och konserverades av Vincent Andersson.
Ankarets data : Avstånd mellan flynas ytterändar, 150 cm
Läggens längd mellan huvud o. krona, 220 cm
Ankarstockens längd, 235 cm
Ankarstockens grövsta kvadrat, 30 x 30 cm
Röringens längd, 35 cm
Det större ankaret placerades på hamnområdet i Torekov. Intill sjöfartsmuseet.
Ankarets data : Avstånd mellan flynas ytterändar, 160 cm
Läggens längd mellan huvud o. krona, 260 cm
Ankarstockens längd, 260 cm
Ankarstockens grövsta kvadrat, 28 x 28 cm
44 TORSTEN ANDERSSON
BLAND SLÅNBÄRSBUSKAR I BÅSTADS HAMN 45
