Dokumentarkivet
Textsida ur bok om Lilla Båstad
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
13
vägs från manbyggnadens norra gavel till havsstranden — på gränsen mellan de nuvarande övre och nedre japanska trädgårdarna — en källare för linberedning.
Gården var sålunda synnerligen rikt bebyggd och inriktad på att inom egna råmärken producera allt, vad de dagliga behoven i huvudsak krävde, och därigenom till det minsta möjliga inskränka de direkta utgifterna.
Det var en i sanning sund princip, som utgjorde grundvalen för gamla tiders jordehävd. Självförsörjningens vikt även i den moderna nutiden lärde oss krisåren. Dessa kunna återkomma, trots både de Nobelska fredsprisen och nationernas förbund. Fruktodlingens vanskligheter och risker hava de sista åren tydligt ådagalagt. Jag har därför mången gång tänkt på, om ej mina fruktträd borde maka åt sig för att åter giva ökad plats åt gårdens gamla, traditionella skötsel och därigenom kunna bereda sin vårdare en säker utkomst och, såsom åt den gamle Liberg, rent av en förmögenhet.
Bengt Petter skötte enligt de gamles samstämmiga uppgift sin gård förträffligt. Jorden gav rik äring, frukt- och valnötsträd stodo inget år tomma, vildmarkens nötbuskar buro rikligt med nötter, linet frodades, och ölet bryggdes av egen humle. Hästarna voro i gammalskånskt skick, korna välskötta och fetmjölkande, fåren på malbetena hulliga, svinen med raster i ollonskog, välgödda, höns och ankor flitiga i att värpa. Ur havet drogos mångskiftande fjälliga fångster, och från åssluttningarna och på de avmejade fälten hämtades orrar, rapphöns, duvor och harar. Lilla Båstad var då, såsom en bondgård borde vara — ett stycke jord, som väl födde familjen, blott den ville möda sig och arbeta. Och det gjorde den då.
Det är därför så mycket sorgligare att behöva erinra om, hur hastigt och snabbt förfallet bröt in över den lilla idylliska gården.
En dag i juli 1863 hade det varit hård storm med hög sjö. Utanför havsstranden kastades vrakgodset våldsamt fram och tillbaka. Bengt Petter höll noggrann utkik på det för att i tid kunna bärga något därav. En stor timmerstock låg redan säkerställd, men en ännu större dansade därute i bränningarna. Liberg fick fatt även i den, men i samma ögonblick grep en jättevåg stocken, som jämte Bengt Petter slungades långt upp på stranden. Den kraftige mannen rörde sig ej mer, utan satt viljelös vid stockändan, dödligt träffad av den i veka livet.
Libergs änka gifte snart om sig, och en dag kom åter en rykande storm. Den som bor vid havet, får vara beredd på allt och aldrig slumra. Ett stycke bort strandade en skuta, lastad med sprit, och faten fördes
vägs från manbyggnadens norra gavel till havsstranden — på gränsen mellan de nuvarande övre och nedre japanska trädgårdarna — en källare för linberedning.
Gården var sålunda synnerligen rikt bebyggd och inriktad på att inom egna råmärken producera allt, vad de dagliga behoven i huvudsak krävde, och därigenom till det minsta möjliga inskränka de direkta utgifterna.
Det var en i sanning sund princip, som utgjorde grundvalen för gamla tiders jordehävd. Självförsörjningens vikt även i den moderna nutiden lärde oss krisåren. Dessa kunna återkomma, trots både de Nobelska fredsprisen och nationernas förbund. Fruktodlingens vanskligheter och risker hava de sista åren tydligt ådagalagt. Jag har därför mången gång tänkt på, om ej mina fruktträd borde maka åt sig för att åter giva ökad plats åt gårdens gamla, traditionella skötsel och därigenom kunna bereda sin vårdare en säker utkomst och, såsom åt den gamle Liberg, rent av en förmögenhet.
Bengt Petter skötte enligt de gamles samstämmiga uppgift sin gård förträffligt. Jorden gav rik äring, frukt- och valnötsträd stodo inget år tomma, vildmarkens nötbuskar buro rikligt med nötter, linet frodades, och ölet bryggdes av egen humle. Hästarna voro i gammalskånskt skick, korna välskötta och fetmjölkande, fåren på malbetena hulliga, svinen med raster i ollonskog, välgödda, höns och ankor flitiga i att värpa. Ur havet drogos mångskiftande fjälliga fångster, och från åssluttningarna och på de avmejade fälten hämtades orrar, rapphöns, duvor och harar. Lilla Båstad var då, såsom en bondgård borde vara — ett stycke jord, som väl födde familjen, blott den ville möda sig och arbeta. Och det gjorde den då.
Det är därför så mycket sorgligare att behöva erinra om, hur hastigt och snabbt förfallet bröt in över den lilla idylliska gården.
En dag i juli 1863 hade det varit hård storm med hög sjö. Utanför havsstranden kastades vrakgodset våldsamt fram och tillbaka. Bengt Petter höll noggrann utkik på det för att i tid kunna bärga något därav. En stor timmerstock låg redan säkerställd, men en ännu större dansade därute i bränningarna. Liberg fick fatt även i den, men i samma ögonblick grep en jättevåg stocken, som jämte Bengt Petter slungades långt upp på stranden. Den kraftige mannen rörde sig ej mer, utan satt viljelös vid stockändan, dödligt träffad av den i veka livet.
Libergs änka gifte snart om sig, och en dag kom åter en rykande storm. Den som bor vid havet, får vara beredd på allt och aldrig slumra. Ett stycke bort strandade en skuta, lastad med sprit, och faten fördes
