Dokumentarkivet
Textsida ur bok om Lilla Båstad
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
14
tumlande utmed stranden. Några kastades under natten upp på malstenarna vid Lilla Båstad och bärgades, innan ännu fulldagern lockat ut strandvakten. De gömdes för att undgå upptäckt, men det var förenat med risk att hålla dem länge kvar. Slå ut innehållet vore ju synd. Hellre dricka ur det. Den nye vårdaren av gården — den gamla ägarens dräng — tog de unga styvsönerna till hjälp, och den blivande ägaren till Lilla Båstad bröts redan i unga år. En gripande tragedi — ej ensamstående i kusternas och skärens för oberäkneliga frestelser utsatta hem — som dock banade vägen för min åtkomst av Lilla Båstad.
Gården förföll nu med rasande fart och var — såsom redan nämnts — fallfärdig, när jag i novemberdiset första gången såg densamma.
I den mån jag kunnat, har jag sökt att återresa den. Under arbetena härpå hava spår kommit fram av en kultur, liggande än längre tillbaka än Bengt Petters dagar. Vid en schaktning i barockträdgården stötte vi på ett stampat jordgolv. Efter vad jag sedan hört, lär det härlett sig från en ryggåsstuga, som alltifrån 1600-talet, tills Bengt Petter uppförde den nya manbyggnaden, varit gårdens enda bostadshus. Omedelbart under detta golv hittades en stenyxa, förfärdigad av malsten, väl antagligen härledande sig från den äldre stenåldern, och ungefär fyrtio centimeter därunder — i ett som det föreföll orört gruslager — ett väl bibehållet kranium av väldiga dimensioner, 72 cm. långt. Detta insändes till Lunds naturhistoriska museum, där det ännu förvaras, och uppgavs tillhöra en sällsynt späckhuggareart (val) från istiden. På andra platser,ävenledes i den västliga barockträdgården, hava vi funnit avbrutna spjutspetsar av flinta, gamla brynen, eldplatser, en handkvarn, diverse (yngre) järnsaker, kvarnstenar och gamla mynt m. m. — allt utvisande att platsen under långa tider varit bebodd.
Mycket skulle helt visst den lilla gården kunnat förtälja — men föga har den av sitt forna liv sparat åt eftervärlden. Måtte vad nu skett och sker på Norrviken, bättre kunna tillvaratagas och i rikast möjliga mån lända efterkommande och den svenska trädgården till gagn.
tumlande utmed stranden. Några kastades under natten upp på malstenarna vid Lilla Båstad och bärgades, innan ännu fulldagern lockat ut strandvakten. De gömdes för att undgå upptäckt, men det var förenat med risk att hålla dem länge kvar. Slå ut innehållet vore ju synd. Hellre dricka ur det. Den nye vårdaren av gården — den gamla ägarens dräng — tog de unga styvsönerna till hjälp, och den blivande ägaren till Lilla Båstad bröts redan i unga år. En gripande tragedi — ej ensamstående i kusternas och skärens för oberäkneliga frestelser utsatta hem — som dock banade vägen för min åtkomst av Lilla Båstad.
Gården förföll nu med rasande fart och var — såsom redan nämnts — fallfärdig, när jag i novemberdiset första gången såg densamma.
I den mån jag kunnat, har jag sökt att återresa den. Under arbetena härpå hava spår kommit fram av en kultur, liggande än längre tillbaka än Bengt Petters dagar. Vid en schaktning i barockträdgården stötte vi på ett stampat jordgolv. Efter vad jag sedan hört, lär det härlett sig från en ryggåsstuga, som alltifrån 1600-talet, tills Bengt Petter uppförde den nya manbyggnaden, varit gårdens enda bostadshus. Omedelbart under detta golv hittades en stenyxa, förfärdigad av malsten, väl antagligen härledande sig från den äldre stenåldern, och ungefär fyrtio centimeter därunder — i ett som det föreföll orört gruslager — ett väl bibehållet kranium av väldiga dimensioner, 72 cm. långt. Detta insändes till Lunds naturhistoriska museum, där det ännu förvaras, och uppgavs tillhöra en sällsynt späckhuggareart (val) från istiden. På andra platser,ävenledes i den västliga barockträdgården, hava vi funnit avbrutna spjutspetsar av flinta, gamla brynen, eldplatser, en handkvarn, diverse (yngre) järnsaker, kvarnstenar och gamla mynt m. m. — allt utvisande att platsen under långa tider varit bebodd.
Mycket skulle helt visst den lilla gården kunnat förtälja — men föga har den av sitt forna liv sparat åt eftervärlden. Måtte vad nu skett och sker på Norrviken, bättre kunna tillvaratagas och i rikast möjliga mån lända efterkommande och den svenska trädgården till gagn.
