24 mars 1899

En fnurra på tråden. Oftast är orsaken till en fnurra på tråden mellan älskande obegriplig sådant kommer som nysa, och efteråt är det bättre än någonsin tillförne. Detta är historien om en sådan molntapp på de älskandes firmament, den sjunde himlen. Det begynte på vägen till stationen. Hon skulle resa upp till Båstad för att hvila ut en smula, och då de unga älskande gingo hemifrån, voro de så lyckliga och så långt från något missförstånd, som det är möjligt. Anledningen till missförståndet hör ej till historien, och icke heller huru detta utvecklade sig. För den ärade läsaren är det tillräckligt att veta, att de unga voro mycket kyliga mot hvarandra, när de nådde fram till stationen. Biljetten var köpt, och kappsäcken poletterad. Hon hade tagit plats i en kupé, och tåget stod färdigt att gå. "Nej, Axel", sade hon. "Då du kunnat göra så en gång, kan det ske äfven flera gånger. Det är bättre, att du får tid att tänka på saken - jag behöfver också tid. Du får icke skrifva till mig, medan jag är borta". "Men ... " "Nej", afbröt hon honom, "det är bäst för oss begge, att det sker, som jag säger. När jag vānder tillbaka, kan du komma hem till oss och helsa på, men du får icke skrifva. Om du skulle göra det, skickar jag brefven tillbaka oöppnade. Detta är min orubbliga föresats." Han kände henne tillräckligt för att veta, att det ingenting tjenade till att söka öfvertala henne. Och aldrig hade hennes ton och sätt varit bestämdare. Han stod der ganska melankolisk, då tåget gled iväg. Hon skulle vara borta i fjorton dagar, och undor hela denna tid skulle han hvarken få skrifva eller få någon urderrättelse från henne. Fast resan inte gälde längre än till Båstad, kunde han dock under hela denna tid omöjligen komma ifrån en enda dag för att resa och helsa på - en i sanning förtviflad situation för en mycket förälskad fästman Men han var ej van att stå rådlös. Det gälde att utfinna ett sätt att kringgå hennes förbud, och snart hade han fått en lysande idè. Han gick direkt upp på telegrafstationen, der han hade ett längre samtal med den tjenstgörande telegrafisten. Resultatet af detta samtal var, att han småleende lemnade telegrafstationen. Hans plan började sättas i verket, då tåget nådde Engelholms hamn. I detsamma som tåget stoppade på denna station, kom en stationskarl med ett telegram, som var adresseradt: "Fröken Märta Ljung på bl. tåget 852, Engelholms hamn". Konduktören gick genom hela tåget och ropade upp namnet. Den unga flickan spratt till, då hon hörde sitt namn nämnas, tog mekaniskt emot telegrammet och öppnade det. Först blef hon purpurröd och så förundrad. Det var heller icke så underligt, ty hon läste: "Fröken Märta Ljung på bl. tåget 852, Engelholms hamn. Jag har tänkt öfver allt . .. " Här slutade telegrammet. Hvad hade han tänkt öfver! Hon blef i hög grad orolig. Då tåget rullade in på Barkåkra station, kom ett nytt telegram. Konduktören smålog, då han öfverlemnade det. Hon såg förargad på honom och blef röd, då hon m ärkte, att de öfriga resandenn betraktade henne. Så öppnade hon telegrammet och blef ännu mer förvånad. Hon gömde telegrammet noga. Ju mer hon tänkte på dess innehåll, desto mer förvirrad vardt hon. Det lydde: "Fröken Märta Ljung på bl. tâget 852, Barkåkra. ... och då du icke vill låta mig ... " Tåget brusade ånyo iväg, och då det nådde Förslöf mötte en stationskarl upp äfven der. Konduktoren smålog halft försmädligt, och hennes medpassagerare tycktes finna äfventyret muntrande. Nu var telegrammet icke så gåtfullt. Det löd: "Fröken Märta Ljung på bl. tåget 852, Förslöf. . . . få skrifva till dig . .. " Hon bet ihop tänderna, men då tåget fortsatt sin färd ett stycke, lyste det till i hennes ögon, och det hårda draget kring munnen öfvergick i ett leende. Då tåget nådde Grefvie, satt hon och såg ut genom fönstret, som om hon väntade något, och hon bedrog sig icke. Der stod verkligen en stationskarl med ett telegram. Konduktören såg en smula förvånad ut, och hennes kupékamrater hade något obestämbart i sina ansigten. Nu var det den unga flickan, som hade roligt, då hon läste: "Fröken Märta Ljung på bl. tåget 852, Grefvie. ... så har jag begagnat mig af detta sätt ... " Här afbröts telegrammet ånyo. Slutet kom först i Båstad och lydde: "Fröken Märta Ljung på bl. tåget 852, Båstad. . . . . . för att säga dig att jag ej står ut med det har. Vill du ej låta mig få skrifva? Axel. Hon fick upp en liten annotationsbok och nedtecknade der följande telegram: "Herr Axel Pettersson, Engelholm .. Stygging, att du kunde vara så listig! Ingen kan längta värre efter bref än din Märta".

En fnurra på tråden.

Oftast är orsaken till en fnurra på tråden mellan älskande obegriplig sådan kommer som nysa, och efteråt är det bättre än någonsin tidigare.

Det här är historien om en sådan molntapp på de älskandes firmament, den sjunde himlen. Det började på vägen till stationen. Hon skulle resa upp till Båstad för att vila ut lite, och när de unga älskande gick hemifrån, var de så lyckliga och så långt från något missförstånd som det är möjligt.

Anledningen till missförståndet hör inte till historien, och inte heller hur detta utvecklade sig. För den ärade läsaren är det tillräckligt att veta att de unga var mycket kyliga mot varandra när de nådde fram till stationen.

Biljetten var köpt och kappsäcken packeradad. Hon hade tagit plats i en kupé och tåget stod färdigt att gå.

"Nej, Axel", sade hon. "Då du kunnat göra så en gång, kan det ske även flera gånger. Det är bättre att du får tid att tänka på saken – jag behöver också tid. Du får inte skriva till mig medan jag är borta."

"Men..."

"Nej", avbröt hon honom, "det är bäst för oss båda att det sker som jag säger. När jag återvänder kan du komma hem till oss och hälsa på, men du får inte skriva. Om du skulle göra det skickar jag breven tillbaka oöppnade. Detta är min orubbliga föresats."

Han kände henne tillräckligt för att veta att det ingenting tjänade till att söka övertyga henne. Och aldrig hade hennes ton och sätt varit bestämdare.

Han stod där ganska melankolisk då tåget gled iväg. Hon skulle vara borta i fjorton dagar, och under hela denna tid skulle han varken få skriva eller få någon underrättelse från henne. Fast resan inte gällde längre än till Båstad kunde han dock under hela denna tid omöjligt komma ifrån en enda dag för att resa och hälsa på – en sanning taget förtvivlad situation för en mycket förälskad fästman.

Men han var inte van att stå rådlös. Det gällde att finna ett sätt att kringgå hennes förbud, och snart hade han fått en lysande idé. Han gick direkt upp på telegrafstationen, där han hade ett längre samtal med den tjänstgörande telegrafisten.

Resultatet av detta samtal var att han småleende lämnade telegrafstationen.

Hans plan började sättas i verket då tåget nådde Engelholms hamn. I detsamma som tåget stoppade på denna station kom en stationskarl med ett telegram som var adresserat:

"Fröken Märta Ljung på bl. tåget 852, Engelholms hamn".

Konduktören gick genom hela tåget och ropade upp namnet. Den unga flickan spratt till då hon hörde sitt namn nämnas, tog mekaniskt emot telegrammet och öppnade det.

Först blev hon purpurröd och så förundrad. Det var väl inte så underligt, ty hon läste:

"Fröken Märta Ljung på bl. tåget 852, Engelholms hamn. Jag har tänkt över allt..."

Här slutade telegrammet. Vad hade han tänkt över! Hon blev i hög grad orolig.

Då tåget rullade in på Barkåkra station kom ett nytt telegram. Konduktören smålog då han överlemnade det. Hon såg förargad på honom och blev röd då hon märkte att de övriga resandena betraktade henne. Så öppnade hon telegrammet och blev ännu mer förvånad. Hon gömmde telegrammet noga. Ju mer hon tänkte på dess innehål desto mer förvirrad blev hon. Det löd:

"Fröken Märta Ljung på bl. tåget 852, Barkåkra. ... och då du inte vill låta mig..."

Tåget brusade åter iväg, och då det nådde Förslöf mötte en stationskarl upp även där. Konduktören smålog halft försmädligt och hennes medpassagerare tycktes finna äventyret muntrande. Nu var telegrammet inte så gåtfullt. Det löd:

"Fröken Märta Ljung på bl. tåget 852, Förslöf. ... få skriva till dig..."

Hon bet ihop tänderna, men då tåget fortsatte sin färd ett stycke lyste det till i hennes ögon och det hårda draget kring munnen övergick i ett leende. Då tåget nådde Grefvie satt hon och såg ut genom fönstret som om hon väntade något, och hon bedrog sig inte. Der stod verkligen en stationskarl med ett telegram.

Konduktören såg en smula förvånad ut och hennes kupékamrater hade något obestämbart i sina ansikten. Nu var det den unga flickan som hade roligt då hon läste:

"Fröken Märta Ljung på bl. tåget 852, Grefvie. ... så har jag begagnat mig av detta sätt..."

Här avbröts telegrammet åter. Slutet kom först i Båstad och löd:

"Fröken Märta Ljung på bl. tåget 852, Båstad. ... för att säga dig att jag inte orkar med det här. Vill du inte låta mig få skriva? Axel."

Hon fick upp en liten anteckningsbok och nedtecknade där följande telegram:

"Herr Axel Pettersson, Engelholm. Skämmigt att du kunde vara så listig! Ingen kan längta värre efter brev än din Märta".