ENGELHOLMS TIDNING
19 mars 1875
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Till Engelholms Tidnings Redaktion! Det är alldeles ingenting nytt, att, då en jernbana är i fråga, hvar och en helst vill hafva den att gå fram, om icke utanför sin dörr, åtminstone så nära den som möjligt, och att småsinnet fördenskull icke drager i betänkande, att för befrämjande af sina enskilta, ofta imaginära fördelar uppoffra bade banans och det allmännas fördelar. Till dessa reflexioner föranledas vi genom de ifriga bearbetningar, som från ett visst håll göras, för att få Vestkustbanan dragen förbi Vallen genom Stafshultsdalen och Rössjöholm mot Målycke station. Utan att taga i betraktande de svåra naturhinder, som på denna bansträckning möta, och hvartill vi framdeles skola återkomma, inser hvarochen att detta vore att tillintetgöra och förstöra Laholms, Båstads och Engelholms rörelse och framtid samt afstänga det fruktbara Bjäre Härad, med sina rika tillgångar af spannmål och ladugårdsprodukter att med lätthet och fördel kunna afyttra d samma, och hvarför detta? Jo, för att få vägen genom en ödemark på en sträcka af mer än tre mil, der hvarken person- eller varutrafik vore att pårākna, så vida man icke dit vill hänföra lingon eller blåbär. Skratta icke, gode läsare! Idèen härom har på fullt allvar blifvit uttalad af den sinnrike man som för ett par år sedan färde allmänheten konsten att gödsla potäter med - hafremjöl! Hvar och en förnuftig menniska finner, att en jernbana, dragen genom ödemarker, aldrig kan bära sig, och vi varna derför aktietecknarne, att akta sig för att sätta sina penningar i ett företag som sannolikt icke skall lemna dem några fördelar. Förr eller senare, äfven om denna bana vinner concession, blir den rätta farleden förbi Båstad genom Sinarpsdalen öppnad; för denna är folket på båda sidor om Hallands ås lifvadt, och medel saknas icke, så fort en kraftfull man vill med allvar sätta sig i spetsen för företaget, och man får då se hvilken väg rörelsen från Halmstad mot Engelhom kommer att gå, eller om passagerarne heldre gå genom de rikt befolkade och bördiga trakterna i Halland och Skåne än öfver den sterila, öde Hallands-ås. Det är tydligt att en baningeniör som har till sitt yrke att upprätta plankartor öfver och utstaka jernbanor, gerna åtager sig sådane arbeten och vi missunna honom icke förtjensten, men då sådana naturhinder, som på den nu föreslagna banan möta, må han hvarken för särskildt sidoinflytande förbise dessa eller de svårigheter som för en sådan anläggning verkligen finnas på den ena sidan, icke heller föregifva sådana på den andra, der de icke finnas, eller blunda för de oerhörda kostnader som för deras undanrödjande erfordras. Man har velat öfvertyga allmänheten att hindren och kostnaden för att bana väg genom den trånga Stafshultsdalen och Trollehallar äro icke stora och erfordra icke mera än så och så många 1000 kronor; men börja först arbetet, så få vi nog veta hvad kostnaden blir, ty här möta verkliga bergsprängningar (icke sådana som dem man med förstoringsglas upptäckt i Sinarps dal) och bortförande af millioner lass grus och sten, för att få en passabel öppning för en jernbana; men väl komna genom dalgången, möta vi en kurva, som svårligen kan undvikas utan genom fyllning i s. k. Östersjön, och sedan vi tre fjerdedels mil passerat norra sidan af denna, möta vi en annan likadan kurva vid öfvergången mellan båda sjöarne, hvilken likaledes måste afhjelpas genom utfyllning i sjön; komna häröfver skola vi passera öfver djupa mossar utför branta backar, för hvilkas undvikande flera snedsprång och slingringar måste anlitas. Det sista svåra hindret som på denna bana möter, är att anbringa en bro öfver Rönneå vid Ugglarp eller Mardal, (eller, efter en annan version, förbi Össjö); vi vilja och önska att ej blifva sannspådda, då vi på den här lösa bottnen och sanka marken förespå den samma öde som Tranarps bro. I förra fallet är man, efter att hafva gjort en båge ungefär 2 mil in i landet, på lite mer än ¼ mil nära Engelholm, och likväl vill man inbilla oss, att denna väg är kortare än raka vägen längs kusten. Det är ungefär som att påstå en rak linje vara längre än en krokig. Det beror likväl på huru många svängningar man vill göra då man vid Killebäckstorp komme ut af Sinarpsdalgången, men vill man taga raka vägen, för hvilken inga naturhinder möta, mot Engelsbeck, Ranarp, Wejby och Skepparkroken mot Engelholm, - icke kan någon, ej ens den klyftigaste Kammarjunkare eller Ingeniör inbilla oss denna väg vara längre än vägen genom Stafshultsdalen. Vi ville yttra några ord om den kostbara tunnel som vid jernvägsmötet i Kärrby så fiffigt påhittades, för att slå blånor i synen på folket. Märkvärdigt nog hade den Ingeniör som upprättade karta öfver Vestkustbanan, hvilken karta förevisades på mötet i Halmstad, icke upptäckt hvarken några stenhallar, som erfordrade sprängning, eller behofvet af någon tunnel i Sinarps dal. Berghallar finnas i verkligheten icke, och tunnel behöfves ej, då man på andra sidan om Öre-mölla följer åskanten. Sat Sanienti !
Det är inget nytt att när en järnväg planeras vill var och en gärna ha den förbi sin egen dörr, eller åtminstone så nära som möjligt. Småsinnet drar därför inte i bestånd innan det offrar både banans och allmänhetens fördelar för att främja sina egna, ofta endast inbillade fördelar. Till dessa tankar föranledas vi av de ihärdiga försök som från ett visst håll görs för att få Vestkustbanan dragen förbi Vallen genom Stafshultsdalen och Rössjöholm mot Målycke station. Utan att ens beakta de svåra naturhinder som möter på denna banssträckning, och som vi senare ska återkomma till, inser väl envar att detta skulle slita sönder och förstöra Laholms, Båstads och Engelholms handel och framtid samt stänga av det fruktbara Bjäre Härad, med sina rika tillgångar av spannmål och ladugårdsprodukter, från möjligheten att lätt och lönsamt kunna avyttra dessa. Och varför? Jo, för att få vägen genom en ödemark på en sträcka av mer än tre mil, där varken person- eller varutrafik vore att räkna med, om man inte dit vill räkna lingon eller blåbär. Skratta inte, gode läsare! Denna idé har på fullt allvar uttalats av den sinnerike mannen som för ett par år sedan förklarade för allmänheten konsten att gödslinga potäter med — hafremjöl!
Var och en förnuftig människa ser att en järnväg dragen genom ödemarker aldrig kan gå med vinst, och vi varnar därför aktieägarna att akta sig för att sätta sina pengar i ett företag som sannolikt inte ska ge dem några fördelar. Förr eller senare, även om denna bana får tillstånd, blir den rätta vägen förbi Båstad genom Sinarpsdalen öppnad; för denna längtar folket på båda sidor om Hallands ås, och medel saknas inte, så snart en kraftfull man vill i allvar sätta sig i spetsen för företaget. Man får då se vilken väg trafiken från Halmstad mot Engelholm kommer att ta, eller om passagerarna hellre går genom de rikt befolkade och bördiga trakterna i Halland och Skåne än över det sterila, öde Hallands ås.
Det är klart att en baniningenjör som har till sitt yrke att upprätta plankartor över och utstaka järnvägar gärna åtar sig sådana arbeten, och vi missunnar honom inte förtjänsten. Men då naturhinder som möter på den nu föreslagna banan måste han varken för särskilt påtryck förbise dessa eller de svårigheter som för en sådan anläggning verkligen finns på ena sidan, och inte heller påstå att det finns sådana på den andra, där de inte finns, eller blunda för de oerhörda kostnader som krävs för att övervinna dem. Man har velat övertyga allmänheten att hindren och kostnaden för att bana väg genom den trånga Stafshultsdalen och Trollehallar inte är stor och kräver inte mer än si och så många tusen kronor; men börja först arbetet, så får vi nog veta vad kostnaden blir. Här möter verklig bergsprängning (inte sådan som man med förstoringsglas upptäckt i Sinarpsdal) och bortförande av miljontals lass grus och sten för att få en framkomlig öppning för en järnväg; väl komna genom dalgången möter vi en kurva som svårligen kan undvikas utan genom fyllning i så kallad Östersjön, och efter att vi tre fjärdedelars mil passerat norra sidan av denna möter vi en annan lika svår kurva vid övergången mellan båda sjöarna, vilken likväl måste åtgärdas genom utfyllning i sjön; komna häröver ska vi passera över djupa mossar och utför branta backar, för vilkas undvikande flera snedsprång och slingringar måste anläggas. Det sista allvarliga hindret som möter på denna bana är att anlägga en bro över Rönneå vid Ugglarp eller Mardal (eller enligt en annan version förbi Össjö); vi vill och önskar att ej bli sannspådda när vi på denna lösa botten och sankmark förväntar densamma öde som Tranarps bro.
I det förra fallet är man, efter att ha gjort en båge ungefär två mil in i landet, på lite mer än en fjärdedel mil från Engelholm, och likväl vill man övertyga oss att denna väg är kortare än den raka vägen längs kusten. Det är ungefär som att påstå att en rät linje är längre än en krokig. Det beror dock på hur många svängningar man vill göra när man vid Killebäckstorp kommer ut ur Sinarpsdalgången, men vill man ta den raka vägen, för vilken inga naturhinder möter, mot Engelsbeck, Ranarp, Vejby och Skepparkroken mot Engelholm — ingen, inte ens den klokaste Kammarjunkare eller Ingenjör kan övertyga oss att denna väg är längre än vägen genom Stafshultsdalen.
Vi vill säga några ord om den dyrbara tunnel som vid järnvägsmötet i Kärrby så listigt påhittades för att kasta dimma i folkets ögon. Märkligt nog hade den Ingenjör som gjorde kartan över Vestkustbanan, vilken visades på mötet i Halmstad, inte upptäckt varken några stenhallar som krävde sprängning eller behovet av någon tunnel i Sinarpsdal. Berghallar finns i verkligheten inte, och tunnel behövs inte, när man på andra sidan om Öre-mölla följer åskanten.
Satt Sapienti!
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
