ENGELHOLMS TIDNING

19 mars 1875

ENGELHOLMS TIDNING – 19 mars 1875 ENGELHOLMS TIDNING – 19 mars 1875 (forts.) ENGELHOLMS TIDNING – 19 mars 1875 (forts.)

Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.

Till Engelholms Tidnings Redaktion! Det är alldeles ingenting nytt, att, då en jernbana är i fråga, hvar och en helst vill hafva den att gå fram, om icke utanför sin dörr, åtminstone så nära den som möjligt, och att småsinnet fördenskull icke drager i betänkande, att för befrämjande af sina enskilta, ofta imaginära fördelar uppoffra bade banans och det allmännas fördelar. Till dessa reflexioner föranledas vi genom de ifriga bearbetningar, som från ett visst håll göras, för att få Vestkustbanan dragen förbi Vallen genom Stafshultsdalen och Rössjöholm mot Målycke station. Utan att taga i betraktande de svåra naturhinder, som på denna bansträckning möta, och hvartill vi framdeles skola återkomma, inser hvarochen att detta vore att tillintetgöra och förstöra Laholms, Båstads och Engelholms rörelse och framtid samt afstänga det fruktbara Bjäre Härad, med sina rika tillgångar af spannmål och ladugårdsprodukter att med lätthet och fördel kunna afyttra d samma, och hvarför detta? Jo, för att få vägen genom en ödemark på en sträcka af mer än tre mil, der hvarken person- eller varutrafik vore att pårākna, så vida man icke dit vill hänföra lingon eller blåbär. Skratta icke, gode läsare! Idèen härom har på fullt allvar blifvit uttalad af den sinnrike man som för ett par år sedan färde allmänheten konsten att gödsla potäter med - hafremjöl! Hvar och en förnuftig menniska finner, att en jernbana, dragen genom ödemarker, aldrig kan bära sig, och vi varna derför aktietecknarne, att akta sig för att sätta sina penningar i ett företag som sannolikt icke skall lemna dem några fördelar. Förr eller senare, äfven om denna bana vinner concession, blir den rätta farleden förbi Båstad genom Sinarpsdalen öppnad; för denna är folket på båda sidor om Hallands ås lifvadt, och medel saknas icke, så fort en kraftfull man vill med allvar sätta sig i spetsen för företaget, och man får då se hvilken väg rörelsen från Halmstad mot Engelhom kommer att gå, eller om passagerarne heldre gå genom de rikt befolkade och bördiga trakterna i Halland och Skåne än öfver den sterila, öde Hallands-ås. Det är tydligt att en baningeniör som har till sitt yrke att upprätta plankartor öfver och utstaka jernbanor, gerna åtager sig sådane arbeten och vi missunna honom icke förtjensten, men då sådana naturhinder, som på den nu föreslagna banan möta, må han hvarken för särskildt sidoinflytande förbise dessa eller de svårigheter som för en sådan anläggning verkligen finnas på den ena sidan, icke heller föregifva sådana på den andra, der de icke finnas, eller blunda för de oerhörda kostnader som för deras undanrödjande erfordras. Man har velat öfvertyga allmänheten att hindren och kostnaden för att bana väg genom den trånga Stafshultsdalen och Trollehallar äro icke stora och erfordra icke mera än så och så många 1000 kronor; men börja först arbetet, så få vi nog veta hvad kostnaden blir, ty här möta verkliga bergsprängningar (icke sådana som dem man med förstoringsglas upptäckt i Sinarps dal) och bortförande af millioner lass grus och sten, för att få en passabel öppning för en jernbana; men väl komna genom dalgången, möta vi en kurva, som svårligen kan undvikas utan genom fyllning i s. k. Östersjön, och sedan vi tre fjerdedels mil passerat norra sidan af denna, möta vi en annan likadan kurva vid öfvergången mellan båda sjöarne, hvilken likaledes måste afhjelpas genom utfyllning i sjön; komna häröfver skola vi passera öfver djupa mossar utför branta backar, för hvilkas undvikande flera snedsprång och slingringar måste anlitas. Det sista svåra hindret som på denna bana möter, är att anbringa en bro öfver Rönneå vid Ugglarp eller Mardal, (eller, efter en annan version, förbi Össjö); vi vilja och önska att ej blifva sannspådda, då vi på den här lösa bottnen och sanka marken förespå den samma öde som Tranarps bro. I förra fallet är man, efter att hafva gjort en båge ungefär 2 mil in i landet, på lite mer än ¼ mil nära Engelholm, och likväl vill man inbilla oss, att denna väg är kortare än raka vägen längs kusten. Det är ungefär som att påstå en rak linje vara längre än en krokig. Det beror likväl på huru många svängningar man vill göra då man vid Killebäckstorp komme ut af Sinarpsdalgången, men vill man taga raka vägen, för hvilken inga naturhinder möta, mot Engelsbeck, Ranarp, Wejby och Skepparkroken mot Engelholm, - icke kan någon, ej ens den klyftigaste Kammarjunkare eller Ingeniör inbilla oss denna väg vara längre än vägen genom Stafshultsdalen. Vi ville yttra några ord om den kostbara tunnel som vid jernvägsmötet i Kärrby så fiffigt påhittades, för att slå blånor i synen på folket. Märkvärdigt nog hade den Ingeniör som upprättade karta öfver Vestkustbanan, hvilken karta förevisades på mötet i Halmstad, icke upptäckt hvarken några stenhallar, som erfordrade sprängning, eller behofvet af någon tunnel i Sinarps dal. Berghallar finnas i verkligheten icke, och tunnel behöfves ej, då man på andra sidan om Öre-mölla följer åskanten. Sat Sanienti !

Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI