14 februari 1882

Den 14 februari.En ovanlig motion. Bland de anmärkningsvärdaste motioner, som framkommit vid svenska riksdagen, och det vill ej säga litet, är obestridligen den af hr A. Th. Carlheim-Gyllensköld väckta »Om anslag till understöd eller lån åt ett bolag för jernvägs anläggande mellan Halmstad och det skånska jernvägsnätet». Detta omdöme grunda vi ej blott derpå, att motionen i fråga förmått å tjugoen rader, oberäknadt 13 raders ingress och 9 raders »kläm», sammanfatta motiverna för ett stort och dyrt företag, utan ock på beskaffenheten af dessa motiver samt derpå, att motionären i denna fråga står ensam bland alla Hallands framstående män samt sjelf har det största enskilda intresse af den ena linjen, på hvilken hr G:s egendom är belägen. Sedan motionären omnämnt, att två väglinjer för Hallands förening med Skåne äro utstakade. samt att koncessionsansökningar för dem äro hos k. m:t oafgjorda, yttrar han: ›För den förstnämnda linjen är nära halfva beräknade anläggningskostnaden tecknad i aktier, och för den senare pågår aktieteckningen, hvilken, äfven den, antagligen uppgår till halfvaanläggningskostnaden. Upplysningsvis får jag meddela att linjen Engelholm-Stafvershultsdalen-Halmstad är icke obetydligt kortare och väsentligt billigare i anläggningskostnad samt försedd med fördelaktigare lutnings-förhållanden än linjen Helsingborg-Båstad-Halmstad, hvilket framgår af de undersökningshandlingar, som skola till statsutskottet öfverlemnas. Utan att ingå i bedömande af hvilken sträckning är för de respektive orterna den fördelaktigaste, ej heller hvilkendera som lemnar utsigt till den största rentabilitet, önskar jag endast, att det stöd, riksdagen, såsom jag vill hoppas, lemnar Halland uti dess sträfvande att vinna lättade kommunika-tioner, måtte ske så som länets sanna intresse det fordrar. Jag anser derföre, att det anslag eller låneunderstöd, hvilket kan komma att lemnas Halland, icke bör bindas vid en viss linie, endast derföre att den först fått sin teckning färdig och aktietecknarne först konstituerat sig till bolag, utan att dock hafva k. m:ts fastställelse å förslaget till bolagsordning, men att understödet måtte tillkomma den jernvägslinje, hvilken, efter pröfning af k. m:t, anses mest befrämja det med jernvägen afsedda ändamålet och icke förnärmar andra jernvägsbolags rätt. Jag får derföre vördsamt hemställa, att riksdagen måtte bevilja åt det jernvägsbolag, som bildar sig för att, på för orterna fördelaktigaste sätt, förbinda Halmstad med Skånska jernvägsnätet, antingen ett anslag af 100,000 kr. pr mil af jernvägens hela längd, hvarvid full 1/10 mil äfven får medräknas, att utgå under 1883 och 1884 eller ett lån å cirka 1,900,000 kr., motsvarande halfva beloppet af anläggningskostnaden, på de vilkor riksdagen behagade bestämma.» Utom hvad redan blifvit anmärkt rörande de ovanliga förhållanden, som beteckna denna motion, vilja vi påpeka några ej mindre öfverraskande drag i densamma. Redan den 28 jan., då motionen är dagtecknad, säger motionären, att aktieteckningen å Stafvers-hultslinjen »antagligen uppgår till halfva anläggningskostnaden». Hur kan en motionär i en ekonomisk angelägenhet af så stor omfattning fälla ett sådant omdöme, utan att på ett enda anfördt faktum stödja detsamma? Icke kan väl detta omdöme grunda sig på det offentligen konstatera-de faktum, att för några månader sedan, å det konstituerande mötet i Ö. Karup, för Stafvershultslinjen eller kanske rättare den Gyllensköldska linjen teckningen uppgått till c. 100,000 kr., medan för den andra linjen (öfver Sinarpsdalen och Båstad) teckningen utgjorde c. 1,500,000 kr., alltså var femton gånger större än den förra. Nu är det visserligen möjligt att efter nämnda möte denna teckning hunnit åstadkomma de 14/15 som fattades för att uppgå till samma belopp, som för den andra linjen; men hvarifrån skulle desse 1,400,000 kr. komma? Den ytterst magra och fattiga Stafvershultsdalen o. s. v. har tvifvelsutan redan i de tecknade 100,000 kr. gjort hvad denförmått, Engelholm, som för alla händelser får en Skåne-Hallands jernväg så godt som kostnadsfritt, har ej skäl att på en dylik nedlägga ett större kapital, om staden annars förmår det, och Lands-krona, hvars tongifvande män fått den oriktiga föreställningen, att en Helsingborg-Båstad-Halm-stads jernväg skulle skada Landskrona, hvilket den tvärtom måste gagna, Landskrona, säga vi, har genom sin förlustbringande bana till Åstorp gjort det i hög grad betänkligt att kasta sig in i ett än större och ödesdigrare jernvägsföretag, så mycket mera betänkligt för staden, som den, i likhet med alla andra stapelstäder, står på vippen att förlora en ej obetydlig del af sina tolagsmedel, hvilka lära uppgå till ej mindre än omkring 100,000 kr. årligen. Att under sådana förhållanden kasta sig in i ny stor skuldsättning, synes oss, skulle vara nära nog vansinnigt redan på anförda grunder, och än mer, om man besinnar, att trafiken i den fattiga och ödsliga bygd, som Stafvershultslinjen skulle genomlöpa, sannolikt i flera tiotal af år skulle fordra stora årliga uppoffringar. Förmodligen ha ock de mera klarsynte bland Landskrona stadsfullmäktige upptäckt vådan af ett jernvägsföretag med så klena utsigter, då, som vi sett, nämnde kår uppskjutit afgörandet af väckt fråga om teckning af aktier till 300,000 kr. i sistnämnde linje för stadens räkning. Huru hr Gyllensköld under sådana förhållanden kunnat komma till antagandet att redan i slutet af förra mänaden halfva anläggningskostnaden »antagligen» var tecknad, öfverstiger vanligt menniskoförstånds förmåga att utgrunda. Motionären vill ej ingå i bedömande af hvilken sträckning är för de respektive orterna den fördel-aktigaste, ej heller hvilkendera som lemnar utsigt till den största rentabilitet; och häri handlar motionären tvifvelsutan visliga, ty en hvar begriper utan vidare förklaring, att om en jernväg lägges genom Stafvershultsdalen, ha orterna å denna linje, och, om en jernväg lägges genom Sinarps-dalen, ha orterna å denna den största fördelen; och hvad rentabiliteten af Stafvershultsdalslinjen angår, är det ännu klokare af motionären att ej ha vidrört den frågan, ty han skulle i så fall, som en upplyst och hederlig man, ej kunnat förneka, att nämnde trakt är en bland de folkfattigaste och ofruktbaraste i hela södra Sverge, liksom han ej heller kunnat förneka det statistiska faktum, att hela sträckan från Helsingborg, öfver Engelholm, Sinarpsdalen, Båstad, Laholm till Halmstad är, med undantag af c. ¼ mil af Hallandsås, en af de bördigare och folkrikare trakter i vårt land, hvilka framför allt förmått i jernvägsföretaget insätta femton gånger större belopp än den andra linjens befolkning. Det är dessa förhållanden, som gjort ifrågavarande förslag till en ovanlig motion, och kammarjunkaren Gyllensköld, må han ej upptaga det illa, till en ovanlig man.

Den 14 februari. En ovanlig motion.

Bland de anmärkningsvärdaste motioner som framkommit vid svenska riksdagen — och det vill ju inte säga lite — är utan tvivel den motion som hr A. Th. Carlheim-Gyllensköld väckt: "Om anslag till understöd eller lån åt ett bolag för järnvägsanläggande mellan Halmstad och det skånska järnvägsnätet". Vi grundar detta omdöme inte bara på att motionen på tjugoett rader, utan räkning av trettionde raders ingress och nio raders "påklister", sammanfattat motiven för ett stort och dyrt företag, utan även på beskaffenheten av dessa motiver och på att motionären i denna fråga står ensam bland alla Hallands framstående män samt själv har det största enskilda intresse av den ena linjen, på vilken hr G:s egendom är belägen. Sedan motionären omnämnt att två väglinjer för Hallands förbindelse med Skåne är utlagda, och att koncessionsansökningar för dem är hos kungliga majestätet oavgjorda, uttalar han:

"För den förstnämnda linjen är närmare hälften av de beräknade anläggningskostnaderna tecknad i aktier, och för den senare pågår aktieteckningen, vilken även den förmodligen uppgår till hälften av anläggningskostnaden.

Upplysningsvis får jag meddela att linjen Engelholm-Stafvershultsdalen-Halmstad är inte obetydligt kortare och väsentligt billigare i anläggningskostnad samt försedd med fördelaktigare lutningsförhållanden än linjen Helsingborg-Båstad-Halmstad, vilket framgår av de undersökningshandlingar som ska överlämnas till statsutskottet.

Utan att gå in på bedömande av vilken sträckning som är fördelaktigast för de respektive orterna, ej heller vilkendera som ger utsikt till största lönsamheten, önskar jag endast att det stöd som riksdagen, såsom jag vill hoppas, lämnar Halland i dess strävan att vinna lättare kommunikationer, må ske så som länets sanna intresse det fordrar.

Jag anser därför att det anslag eller låneunderstöd som kan komma att lämnas Halland, inte bör bindas vid en viss linje, endast för att den först fick sin teckning färdig och aktietecknarna först konstituerat sig till bolag, utan utan att dock ha kungliga majestätets fastställelse på förslaget till bolagsordning, utan att understödet må tillkomma den järnvägslinje vilken, efter prövning av kungliga majestätet, anses mest befrämja det med järnvägen avsedd ändamål och inte kränker andra järnvägsbolags rätt.

Jag får därför vördsamt hemställa att riksdagen må bevilja åt det järnvägsbolag som bildar sig för att, på för orterna fördelaktigaste sätt, förbinda Halmstad med Skånska järnvägsnätet, antingen ett anslag av 100 000 kr. per mil av järnvägens hela längd, varvid full 1/10 mil även får medräknas, att utgå under 1883 och 1884, eller ett lån på cirka 1 900 000 kr., motsvarande hälften av anläggningskostnaden, på de villkor riksdagen behagade bestämma."

Förutom vad redan nämnts angående de ovanliga förhållanden som kännetecknar denna motion, vill vi påpeka några inte mindre överraskande drag i densamma.

Redan den 28 januari, då motionen är daterad, säger motionären att aktieteckningen på Stafvershultslinjen "förmodligen uppgår till hälften av anläggningskostnaden". Hur kan en motionär i en ekonomisk angelägenhet av så stor omfattning fälla ett sådant omdöme utan att på ett enda anfördat faktum stödja det? Detta omdöme kan väl inte grunda sig på det offentligt konstaterade faktum att för några månader sedan, på det konstituerade mötet i Ö. Karup, för Stafvershultslinjen eller kanske rättare den Gyllensköldska linjen uppgick teckningen till cirka 100 000 kr., medan för den andra linjen (över Sinarpsdalen och Båstad) teckningen utgjorde cirka 1 500 000 kr., alltså femton gånger större än den förra. Nu är det visserligen möjligt att efter nämnda möte denna teckning hunnit åstadkomma de 14/15 som fattades för att uppgå till samma belopp som för den andra linjen; men varifrån skulle dessa 1 400 000 kr. komma? Den ytterst magra och fattiga Stafvershultsdalen o. s. v. har tvivelsutan redan i de tecknade 100 000 kr. gjort vad den förmått. Engelholm, som i varje fall får en Skåne-Hallands järnväg så gott som kostnadsfritt, har inte skäl att på en sådan lägga ett större kapital, om staden annars förmår det, och Landskrona, vars tongivande män fått den oriktiga föreställningen att en Helsingborg-Båstad-Halmstad-järnväg skulle skada Landskrona — vilket den tvärtom måste gagna — Landskrona, säga vi, har genom sin förlustbringande bana till Åstorp gjort det i hög grad betänkligt att kasta sig in i ett ännu större och ödesdigrare järnvägsföretag, så mycket mera betänkligt för staden som den, liksom alla andra stapelstäder, står på vippen att förlora en inte obetydlig del av sina tullmedel, vilka enligt uppgift uppgår till inte mindre än omkring 100 000 kr. årligen. Att under sådana förhållanden kasta sig in i ny stor skuldsättning, synes oss skulle vara nära nog vansinning redan på anförda grunder, och än mer om man besinnar att trafiken i den fattiga och ödsliga bygd som Stafvershultslinjen skulle genomlöpa, förmodligen under flera tiotal år skulle fordra stora årliga uppoffringar. Förmodligen ha även de mera klarsynte bland Landskrona stadsfullmäktige upptäckt risken av ett järnvägsföretag med så svaga utsikter, då, som vi sett, nämnda kår uppskjutit avgörandet av väckt fråga om teckning av aktier till 300 000 kr. i sistnämnda linje för stadens räkning. Hur hr Gyllensköld under sådana förhållanden kunnat komma till antagandet att redan i slutet av förra månaden hälften av anläggningskostnaden "förmodligen" var tecknad, överstiger vanligt människoförstånds förmåga att utgrunda.

Motionären vill inte gå in på bedömande av vilken sträckning som är fördelaktigast för de respektive orterna, ej heller vilkendera som ger utsikt till största lönsamheten; och häri handlar motionären tvivelsutan visligt, ty enhvar begriper utan vidare förklaring att om en järnväg läggs genom Stafvershultsdalen, ha orterna på denna linje, och om en järnväg läggs genom Sinarpsdalen, ha orterna på denna den största fördelen; och vad Stafvershultsdalslinjen lönsamhet angår, är det ännu klokare av motionären att inte ha vidrört den frågan, ty han skulle i så fall, som en upplyst och hederslig man, inte kunnat förneka att nämnda trakt är en bland de folkfattigaste och ofruktbaraste i hela södra Sverige, liksom han inte heller kunnat förneka det statistiska faktum att hela sträckan från Helsingborg, över Engelholm, Sinarpsdalen, Båstad, Laholm till Halmstad är, med undantag av cirka 1/4 mil av Hallandsås, en av de bördigare och folkrikare trakter i vårt land, vilka framför allt förmått i järnvägsföretaget insätta femton gånger större belopp än den andra linjens befolkning.

Det är dessa förhållanden som gjort ifråga varande förslag till en ovanlig motion, och kammarjunkaren Gyllensköld — må han inte upptaga det illa — till en ovanlig man.