HELSINGBORGS TIDNING
22 april 1882
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Jernvägsmötet i Östra Karup. Vi gå nu, enligt löfte, att lemna en utförligare redogörelse för den vid jernvägsmötet förda diskussionen. Efter det ombudet för Helsingborg, öfverstelöjtnant Sjöcrona, yttrat sig, erhölls ordet af Hjernarps sockens ombud, kyrkoherden Pettersson. Den tilltänkta jernvägen Helsingborg-Engelholm vore, menade tal., obehöflig, ty man kan ju ändå komma från den ena af dessa städer till den andra via Åstorp. Den skulle ock komma att i hög grad skada Landskrona-Engelholms jernväg, som ju dock från början vore begynnelsen till en blifvande vestkustbana, utsträckt ända till Göteborg. Menin-gen med den nya jernvägen synes uppenbarligen vara att isolera rörelsen norrifrån till fördel för Helsingborg, men då i Hjernarps kommun finnas många intressenter i L.- E.- jernvägen ville den helt naturligt motsätta sig den förderfliga konkurrens med nämnda jernväg, som den nya banan skulle komma att skapa. För Landskrona blir denna konkurrens så mycket förderfligare, som nämnda stad garanterat banans skuld. Belåtenheten.med Sinarpslinien är långtifrån så odelad. A andra sidan ha icke blott Landskrona tecknat 300,000 kr. för Stafverhultslinien, utan äfven många af socknarne i nordvestra Skåne tecknat bidrag för densamma. Det är klart, att en bana inåt landet alltid skall bära sig bättre. Löper den utmed kusten, har den alltid en farlig konkurrent i sjökommunikationen. Hvad skulle det t. ex. blifvit med linien Helsingör-Kjöbenhavn, om den ej svängt inåt Seeland? En jernväg sådan som den nu omtvistade bör naturligtvis alltid läggas med hänsyn till det helas gagn och så, att en förderflig konkurrens kan undvikas. På Sinarpslinien är lutningen 1 på 60 i Skåne, och nedåt mot Halland är lutningen lika svår. Skola derför tyngre lokomotiv kunna befara den jernvägen, måste den byggas med betydligt ökade kostnader, och hastigheten å densamma komme att minskas med 2 mil.På Stafverhultslinien åter är lutningen endast 1 på 100. Denna linie har vidare ett större landområde att räkna på och en större folkmängd. Ännu mer är detta förhållandet med den del af linien som ligger i Halland. På Sinarpslinien kan visserligen väntas större spanmålsfrakter, men Stafverhultslinien löper genom skog- och torfrika trakter, hvilka torde komma att anlita jernvägen lika mycket för sina produkter. Vidare blir Stafverhultslinien med L.- E.- jernvägen såsom fortsättning den kortaste vägen till utlandet, hvartill kommer, att betydliga kolfält ligga i närheten af Åstorp. Slutligen har Stafverhultslinien äfven en politisk och strategisk betydelse. I händelse af ofred torde trupp-transporter hastigare kunna försiggå på denna linien. Tal. uttryckte såsom sin och Hjernarps sockens mening att Stafverhultslinien vore att föredraga. Ombudet för Hasslöfs socken, arrendatorn P. von Möller erinrade om, att vid det möte, som förra gången hölls i Karup om samma sak, voro alla ombuden ense om en jernväg Helsingborg – Halm-stad genom Sinarpsdalen, under det enhälliga nej höjdes för denna banas sträckning genom Stafverhultsdalen. Efter nämnde möte har en kraftig agitation satts i gång för att upprifva hvad som der beslöts. Det heter: en man, ett ord, och det är tillbörligt att ej rubba ett en gång fattadt beslut. Det är Hasslöfs kommuns önskan att splittringsförsöken som gjorts från söder och öster ej måtte lyckas. (Starka bravorop.) Hr Dahl på Kungsgården, ombud för Laholm, klandrade att anhängarne af Landskronaintresset söka hindra andra att få en jernväg, då de se, att de sjelfve ej kunna erhålla en efter önskan. Uttalade den mening att hrr konsul Olssons och frih. Stierncronas koncessionsansökningar för Sinarpslinien måtte tillstyrkas såsom bäst motsvarande Laholms-ortens behof, samt att L.- E.-jernvägsbolagets protest och obehöriga inblandning i Hallandsbygdens jernvägsangelägenheter måtte lemnas utan afseende. (Många instämde.) Hr Langkilde för Harplinge instämde med den föregående. Tjerby socken i Halland ville genom sitt ombud, f. riksdagsmannen M. Hallberg, uttala såsom sin åsigt, att då Stafverhultslinien vore längre och trakten deromkring magrare, samt tillfölje deraf trafikkostnaderna större, men inkomsterna mindre, denna linie ej kunde tillstyrkas. Deremot ville kommunen förena sig om hrr P. Olssons m. fl. förslag angående Sinarpsdalen, men med den än-dring, att banan från Helsingborg måtte beröra Engelholm och derifrån gå genom Sinarpsdalen till Laholm öfver Tjerby i rakaste rigtning till Halmstad. Ombudet för Tossjö socken röstade för Stafverhultslinien och uppräknade tretton fördelar, som den linien har framför Sinarpslinien. Wälinge sockens talan fördes af kyrkoherden Thulin. Tal. betonade vigten af en jernväg emellan Helsingborg och Halmstad. Befolkningen i den trakt tal. tillhörde har insett behofvet af en sådan jernväg innan L.- E.- banan byggdes. En Helsingborg-Engelholms jernväg blefve den naturligaste begyn-nelsen till en blifvande vestkustbana. När Landskrona-Engelholmsbanan byggdes var det aldrig tal om att den skulle utgöra början till den bana, som man i en framtid tanker sig utsträckt till Halmstad. Man ville endast förhindra Helsingborg att sjelf lägga en jernväg till Engelholm. Då teckningarne för Sinarpslinien äro störst bör jernvägen helt enkelt gå i den rigtningen. Hr Anders Jonsson på Nybo (för Wäsby): Det hade i talarens hemort väckt uppseende, att ett annat bolag (L.- E.- jernvägsbolag) hos K. M:t anhållit om koncessionsvägran för Helsingborg-Halmstadsbolaget. Trakten emellan Helsingborg och Engelholm bebos af öfver 25,000 menniskor och flertalet af dem har från 1 till 3 mil till närmaste banstation. Det finns knappast en ort i riket med så stor befolkning på samma yta, som ej har jernväg. Ehuru det kunde qvitta ortens befolkning lika hvilken rigtning jernvägen toge, blott den hade Helsingborg till ändpunkt, ville dock tal., på skäl som förut anförts, rösta för Sinarpslinien. Landtbrukaren J. Jönsson på Mariehill, representant för Renneslöf, ansåg att hvad sydliga Halland beträffar, borde jernvägen gå något mera inåt och ej följa kusten. Rörande de olika linierna, så ville Renneslöfs kommun, som redan tecknat många aktier i Helsingborg-Halmstadsbanan, förorda Sinarpslinien såsom den mest rentabla, men med förändrad rigtning emellan Båstad och Laholm och med det stadgande, att jernvägen går intill Engelholm. Sinarpslinien förordades vidare af ombuden för Farhult (Lars Jönsson i Pottmjöhult), V. Karup, Ö. Karup, Qvibille, Båstad, Houf, Veinge, Jonstorp, Allerum och Kattarp. Kammarjunkare Gyllensköld å Vallen, för Vox-torp, förordade Stafverhultslinien. Med anledning af ordförandens mening, att mötet hade att yttra sig om tre alternativa linier, anhöll tal. att hr Olssons m. fl. koncessionsansökan måtte uppläsas för att få utrönt, om deri uttryckligen nämndes äfven Stafverhultsdalen vilkorligt. Ordf. genmälde att i Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens skrifvelse talades om två alternativer beträffande vägen norr om Engelholm. Dertill kom ett tredje, vägen Helsingborg-Engelholm, oberoende af dessa. Då slutligen såväl ordf. som hr Olsson intygade att i den senares ansökan ej nämndes två alternativ, afstod kammarjunkare G. från sitt yrkande. Hr G. anhöll vidare, att i protokollet få intagen en af honom uppsatt skriftlig protest mot Sinarpslinien samt att två vid mötet närvarande personer måtte utses att justera dagens protokoll. Rörande det senare yrkandet ansåg sig ordf. ej befogad att derpå göra proposition, då här ej komme att fattas något beslut och det vore hvar och en kommuns rättighet att mot honom väcka åtal, för den händelse han i någon mån sökte origtigt framställa dess yrkande. Hr Gyllensköld bad att till protokollet få antecknadt sin reservation mot ordförandenspropositionsvägran. Eldsberga-ombudet talade för Sinarpslinien. Sammalunda Skummeslöfs-, Laholms- ochFörslöfs-ombuden, hvilken sistnämnde bad att gentemot påståendet om en större folkmängd kring östra linien få påpeka den större spanmålsproduktion som eger rum vid den vestra linien. När torfven och skogen taga slut, då har man i Stafverhultstrakten ej mycket att exportera. I spanmåls-producerande trakter deremot kan hvarje år, om än mer eller mindre, en export finnas. Ombudet från Fagerhult påpekade att invånarne i den trakten ha flere mil till närmsta sjöstad och förordade Stafverhultsprojektet. Från Hishults kommun hölls ett längre anförande till förmån för Stafverhultslinien. Tal. menade, att de som förordade vestra linien voro okunniga om förhållandena i Hishultstrakten. Befolkningen der är ingalunda hvarken så obetydlig eller så fattig, »den lefver visst icke på magnetism eller andra outredda naturkrafter», utan den producerar och exporterar. Den har sina blickar fästa på regeringen och hoppas att dess rättskänsla ej skall nedtystas af guldet, ›den magt, som gör att throner ramla och broder smider vapen emot broder> (skratt). De mindre jordbrukarne i orten, till och med i Hasslöf, vilja ha den östra linien, ty skola de teckna bidrag för en jernväg, så vilja de ha den så nära sig som möjligt. Jernvägar, som gå genom skogstrakter, bära sig bäst. Medan från ett tunnland åker högst 100 lispund kan vara att forsla, kan på hvarje tunnland skog räknas 500 st. träd om sammanlagdt 50,000 lispunds vigt. För Sinarpslinien talade ombuden från Brunnby, Snostorp och Grefvie, samt Barkåkra. Den senare, häradshöfding Ödmansson, framhöll, att jorden kring Sinarpslinien har betydligt högre värde än kring den andra. Hans utförliga, sakrika och af bravorop helsade anförande hinna vi tyvärr ej nu att referera. Lektor Fr. Andersson för Halmstad talade för Sinarpslinien. Det hade sedan 10 år tillbaka varit Halmstads sträfvan att få en jernväg till Helsing-borg. Nu, då Helsingborg tagit initiativet och förordat Sinarpsdalen, ville Halmstadsboarne biträda denna mening (bravo). Dermed hade alla ombuden blifvit hörda och när ordet nu förklarades fritt, lemnades det först åtkonsul P. Olsson, hvilken hade ett längre till såväl innehåll som form förträffligt anförande. Den taktik som följts af Landskronaintressets banérförare alltifrån frågans uppkomst underkastades af talaren en skarp och stundom satirisk granskning. Hvad ville Landskronaboarne och deras meningsfränder med sitt uppträdande? Jo de ville endast hindra Helsingborg att få en jernväg till Engelholm. Sjelfva vestkustbanan låg dem mindre om hjertat. De många skrifterna om Stafverhultsliniens företräden vimlade af felaktigheter. Tal. hade i sin hand en på officiella statistiska uppgifter grundad skrift, hvaraf framgick, att folkmängden emellan Engelholm och Laholm om Stafvershult är mindre än emellan nämnde ställen om Sinarp. Då här principielt endast är fråga om en vestkustbana till Göteborg, hvarför då göra denna 2 mil längre än som verkligen behöfves? De som förorda Sinarpslinien ledas ej allenast af egna intressen, de sträfva allenast efter att få banan från Göteborg att utmynna i en punkt, der öfverfarten till kontinenten heia året om är beqväm. Denna punkt är Helsingborg. Motståndarne ha steg för steg alltsedan 1875 motarbetat en bana mellan Helsing-borg och Engelholm, men de ha ej visat att någon annan jernväg har bättre utsigter för sig. De ha vidare på många sätt sökt utöfva tryck på opinionen genom broschyrer och tidningsartiklar och genom att förmå personer att ej teckna bidrag till den nya jernvägen. Tal. klandrade skarpt hr Gyllenskölds beteende vid mötet och erinrade dervid om Hallandsriksdagsmännens ställning till frågan, hvilken ställning var en helt annan. Skulle desse, som grånat i det politiska lifvet och alltid varmt intresserat sig för sin provins och för landet i dess helhet, ej förstå saken lika godt? När koncession begärdes på Helsingborg-Halmstadsjernvägen skyndade Landskronabolaget att ingifva koncessionsansökan på en annan jernväg, dock utan att samtidigt ådagalägga att teckning för denna jernväg gjorts, på grund hvaraf det begärdes 1 månads prolongation. Detta bevisar, att motståndarne endast vilja bereda oss svårigheter. De tala om kolfälten nära Åstorp, men förbigå koltrakten vid Höganäs. Det beror utan tvifvel på utgången af teckningen för delen Helsingborg-Engelholm huruvida den öfriga sträckan till Halmstad blir en möjlighet. Det är obefogadt att påstå, det nämnda trakt ej behöfver någon jernväg. Det är den rikaste i Sverige, dess jord har det största taxeringsvärdet och producerar den jemförelsevis mesta spannemålen. Engelholmarne, som på förra mötet voro med om Sinarpslinien, arbeta nu emot denna. Om äfven jernvägen går genom Sinarpsdalen kunna ju resande till kontinenten ändå taga vägen öfver Landskrona. Denna stad borde vara tacksam att den blefve satt i förbindelse med vestkustbanan. Tal. slutade med att uppmana till endrägt rörande Sinarpslinien. Starka bravorop höjdes både under och efter detta an förande. Revisionssekreterare Anderberg förklarade det vara en insidiös dikt af den föregående talaren, att landskronabolaget velat motarbeta Helsingborgs-intresset. Der fanns hos det bolaget fullt lika fosterländska motiv som hos <grundarne< af Helsingborg-Engelholms-jernvägen. Stafverhults-linien vore endast 30,000 fot, ej 2 mil längre än Sinarpslinien. Öfverstelöjtnant Bergenstråhle från Engelholm protesterade äfven mot hr Olssons insinuation om egennytta m. m. Tal. Erinrade om att det endast vore meningen att i Engelholm stöta till det skånska jernvägsnätet, att statsutskottets riksgäldsafdelning velat med lån understödja endast linien Engelholm-Varberg. Det kunde hända, att detta understöd blefve förvägradt om folket tecknade bidrag för en jernväg med annan rigtning, t. ex. till Helsingborg. Kapten Thestrup från Landskrona försäkrade att nämnda stad ej vore så opatriotisk, att den skulle vilja motarbeta ett så fosterländskt företag som en vestkustbana. Stadsfullmägtige hade ju redan sagt sig vilja bidraga, hvilken linie som än blefve beslutad. Att Landskrona ej i förstone ville förena sig med Helsingborg om en jernbana till Halmstad berodde derpå, att staden då låg i svåra affärer. Så snart det taltes om en jernväg från Engelholm till Halmstad skyndade Landskrona att teckna 300,000 kr. till den jernvägen. Tal. beklagade slutligen att han ej egde förmåga att kunna mäta sig med en så öfvad debattör som hr Olsson. (Bravorop.) Konsul Olsson undrade, om Landskronaboarne verkligen skulle bidraga till hvilken bana som helst, äfven Helsingborg -- Engelholm. - Hvarför har ej Landskrona vidtagit åtgärder för att få till stånd en Skåne-Hallands jernväg? - Skåne-Hallands-bolaget hade först teckningen färdig, innan koncession be-gärdes. Tvärtom var förhållandet med Landskrona. Med anledning deraf att hr Bergenstråhle befarat att den redan gjorda teckningen skulle kunna annulleras, så tillät sig tal. spörja: <hur vet han det?< Herr Anderberg upplyste att anledningen hvarför Landskronabolaget dröjde med att framlägga planerna till den nya jernvägen, ändock koncession begärdes, var den, att konsul Olsson fått låna dem och ej återlemnade dem, ehuru han derom påmindes. Öfverstelöjtnant Odencrantz. Då ett bolag såsom Landskrona- Engelholms jernvägsbolag laborerar med 70 a 80,000 kronors minus hvarje år, är det klart att det gör allt för att minska förlusten. Genom en jernväg från Göteborg till Engelholm skulle ökad inkomst beredas L .- E .- jernvägen. Sedan hrr Dahl, Bergenstråhle, kapt. Thestrup, P. Olsson m. fl. än en gång haft ordet och hr Ola Jönsson i ett längre, sakrikt anförande, som vi pá grund af det hårdt anlitade utrymmet ej kunna åfergifva, talat för Sinarps-linien, afslöts mötet.
Vi presenterar här en utförligare redogörelse för diskussionen vid järnvägsmötet.
Efter att ombudet för Helsingborg, överste löjtnant Sjöcrona, hade talat, fick ordet Hjernarps sockens ombud, kyrkoherden Pettersson. Den planerade järnvägen Helsingborg–Engelholm vore onödig, menade talaren, eftersom man redan kan ta sig från den ena staden till den andra via Åstorp. Den skulle också skada Landskrona–Engelholms järnväg, som ju från början var början till en framtida västkustbana som skulle sträcka sig ända till Göteborg. Syftet med den nya järnvägen verkar uppenbart vara att isolera trafiken från norr till Helsingborgs fördel. Men då många i Hjernarps kommun är intresserade av L.–E.–järnvägen ville man naturligt motsätta sig den skadliga konkurrens som den nya banan skulle skapa. För Landskrona blir denna konkurrens särskilt skadlig, eftersom staden garanterat för banans skuld. Belåtenheten med Sinarpslinjen är långt från entydig. Å andra sidan har inte bara Landskrona tecknat 300 000 kronor för Staffverhultslinjen, utan även många socknar i nordvästra Skåne bidragit. Det är klart att en bana inåt landet alltid går bättre. Löper den utmed kusten, har den alltid en farlig konkurrent i sjötrafiken. Vad skulle det till exempel ha blivit av linjen Helsingör–Köpenhamn, om den inte hade vänt inåt Själland? En järnväg som denna borde naturligtvis alltid anläggas med tanke på helheten och så att skadlig konkurrens kan undvikas. På Sinarpslinjen är lutningen 1 på 60 i Skåne, och nedåt mot Halland är lutningen lika brant. För att tyngre lokomotiv ska kunna köra på denna järnväg måste den byggas med betydligt ökade kostnader, och hastigheten på densamma kommer att minskas med 2 mil.
På Staffverhultslinjen är lutningen däremot endast 1 på 100. Denna linje har vidare ett större landområde att räkna på och en större befolkning. Ännu mer gäller detta för den del av linjen som ligger i Halland.
På Sinarpslinjen kan visserligen förväntas större spannmålsfraktningar, men Staffverhultslinjen löper genom skog- och torvrika trakter, som förmodligen kommer att använda järnvägen lika mycket för sina produkter. Vidare blir Staffverhultslinjen med L.–E.–järnvägen som fortsättning den kortaste vägen ut i världen, vartill kommer att betydande kolgruvor ligger i närheten av Åstorp. Slutligen har Staffverhultslinjen även en politisk och strategisk betydelse. Vid motsättning torde truppöversporter kunna försiggå snabbare på denna linje. Talaren uttryckte såsom sin och Hjernarps sockens åsikt att Staffverhultslinjen vore att föredraga.
Ombudet för Hasslöfs socken, arrendatorn P. von Möller, påminde om att vid det möte som förra gången hölls i Karup om samma sak, var alla ombud ense om en järnväg Helsingborg–Halmstad genom Sinarpsdalen, medan enhälligt nej höjdes för denna banas sträckning genom Staffverhultsdalen. Efter nämnda möte har en kraftig agitation satts i gång för att rubba vad som där beslöts. Det heter: en man, ett ord, och det är tillbörligt att inte ändra ett väl fattadt beslut. Det är Hasslöfs kommuns önskan att splittringsförsöken som gjorts från söder och öster inte ska lyckas. (Starka bravorop.)
Hr Dahl på Kungsgården, ombud för Laholm, klandrade att anhängarna av Landskronainteresset söker hindra andra från att få en järnväg, då de ser att de själva inte kan få en efter önskan. Uttryckte åsikten att herr konsul Olssons och friherr Stierncronas koncessionsansökningar för Sinarpslinjen måtte stödjas som bäst motsvarande Laholms-ortens behov, samt att L.–E.–järnvägsbolagets protest och obehörig inblandning i Hallandsbygdens järnvägsärenden måtte lämnas utan avseende. (Många instämde.)
Hr Langkilde för Harplinge instämde med föregående talare.
Tjerby socken i Halland ville genom sitt ombud, före detta riksdagsmannen M. Hallberg, uttala såsom sin åsikt att då Staffverhultslinjen vore längre och trakten deromkring fattigare, och till följd därav trafikkostnaderna större men inkomsterna mindre, denna linje inte kunde stödjas. Istället ville kommunen sluta sig till herr P. Olssons m. fl. förslag angående Sinarpsdalen, men med den ändringen att banan från Helsingborg måtte beröra Engelholm och därifrån gå genom Sinarpsdalen till Laholm över Tjerby i rakaste riktning till Halmstad.
Ombudet för Tossjö socken röstade för Staffverhultslinjen och uppräknade tretton fördelar som denna linje har framför Sinarpslinjen.
Välinge sockens talan fördes av kyrkoherden Thulin. Talaren betonade vikten av en järnväg mellan Helsingborg och Halmstad. Befolkningen i den trakt talaren tillhör har insett behov av sådan järnväg innan L.–E.–banan byggdes. En Helsingborg–Engelholms järnväg skulle bli den naturligaste början till en framtida västkustbana. När Landskrona–Engelholmsbanan byggdes var det aldrig tal om att den skulle utgöra början till den bana som man i framtiden tänker sig sträckt till Halmstad. Man ville bara förhindra Helsingborg från att själv anlägga en järnväg till Engelholm. Då teckningarna för Sinarpslinjen är störst bör järnvägen helt enkelt gå i den riktningen.
Hr Anders Jonsson på Nybo (för Väsby): Det hade i talarens hemort väckt uppmärksamhet att ett annat bolag (L.–E.–järnvägsbolag) hos K. M. anhållit om koncessionsväger för Helsingborg–Halmstadsbolaget. Trakten mellan Helsingborg och Engelholm bebos av över 25 000 människor och flertalet av dem har från 1 till 3 mil till närmaste banstation. Det finns knappast en ort i riket med så stor befolkning på samma yta som inte har järnväg. Ehuru det kunde vara likgiltigt för ortens befolkning vilken riktning järnvägen tog, bara den hade Helsingborg till slutpunkt, ville dock talaren av tidigare anförda skäl rösta för Sinarpslinjen.
Jordbrukaren J. Jönsson på Mariehill, representant för Renneslöf, ansåg att när det gäller södra Halland borde järnvägen gå något längre inåt och inte följa kusten. Angående de olika linjerna ville Renneslöfs kommun, som redan tecknat många aktier i Helsingborg-Halmstadsbanan, förespråka Sinarpslinien som den mest lönsam, men med förändrad riktning mellan Båstad och Laholm och med villkoret att järnvägen går intill Engelholm.
Sinarpslinien förespråkades vidare av ombuden för Farhult (Lars Jönsson i Pottmjöhult), V. Karup, Ö. Karup, Qvibille, Båstad, Houf, Veinge, Jonstorp, Allerum och Kattarp.
Kammarjunkare Gyllensköld på Vallen, för Voxtorp, förespråkade Staverhultslinien. På grund av ordförandens uppfattning att mötet skulle yttra sig om tre alternativa linjer, anhöll talaren att hr Olssons m. fl. koncessionsansökan skulle läsas upp för att få klart för sig om där uttryckligen nämndes även Staverhultsdalen villkorligt. Ordf. svarade att i Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse talades om två alternativ angående vägen norr om Engelholm. Därtill kom ett tredje: vägen Helsingborg-Engelholm, oberoende av dessa. När slutligen både ordf. och hr Olsson bekräftade att i den senares ansökan inte nämndes två alternativ, avstod kammarjunkare G. från sitt yrkande.
Hr G. anhöll vidare att i protokollet få införd en av honom upprättad skriftlig protest mot Sinarpslinien samt att två vid mötet närvarande personer skulle utses att justeras dagens protokoll.
Angående det senare yrkandet ansåg sig ordf. inte befogad att göra proposition på det, då här inte skulle fattas något beslut och det vore varje kommuns rättighet att väcka åtal mot honom om han i någon mån sökte framställa dess yrkande felaktigt.
Hr Gyllensköld bad att till protokollet få antecknad sin reservation mot ordförandens vägran att proposition.
Eldsberga-ombudet talade för Sinarpslinien. Likaså Skummeslöfs-, Laholms- och Förslöfs-ombuden, vilken sistnämnde bad att mot påståendet om en större befolkning kring östra linien få påpeka den större spannmålsproduktion som äger rum vid den västra linien. När torven och skogen tar slut har man i Staverhultstrakten inte mycket att exportera. I spannmålsproducerande trakter kan det däremot varje år, om än mer eller mindre, finnas en export.
Ombudet från Fagerhult påpekade att invånarna i den trakten ha flera mil till närmsta sjöstad och förespråkade Staverhultsprojektet.
Från Hishults kommun hölls ett längre anförande till förmån för Staverhultslinien. Talaren menade att de som förespråkade västra linien voro okunniga om förhållandena i Hishultstrakten. Befolkningen där är ingalunda varken så obetydlig eller så fattig — »den lever säkert inte på magnetism eller andra outredda naturkrafter» — utan den producerar och exporterar. Den har sina blickar fästa på regeringen och hoppas att dess rättskänsla inte ska nedtystas av guldet, »den makt som gör att throner ramla och broder smider vapen emot broder» (skratt). De mindre jordbrukarna i orten, till och med i Hasslöf, vill ha den östra linien, ty om de ska teckna bidrag för en järnväg vill de ha den så nära sig som möjligt. Järnvägar som går genom skogstrakter bär sig bäst. Medan från ett tunnland åker högst 100 lispund kan forslats, kan på varje tunnland skog räknas 500 st. träd om tillsammans 50 000 lispunds vikt.
För Sinarpslinien talade ombuden från Brunnby, Snostorp och Grefvie, samt Barkåkra. Den senare, häradshovding Ödmansson, framhöll att jorden kring Sinarpslinien har betydligt högre värde än kring den andra. Hans utförliga, sakrika och av bravorop hälsade anförande hinner vi tyvärr inte nu att referera.
Lektor Fr. Andersson för Halmstad talade för Sinarpslinien. Det hade sedan 10 år tillbaka varit Halmstads strävan att få en järnväg till Helsingborg. Nu, då Helsingborg tagit initiativet och förespråkat Sinarpsdalen, ville Halmstadsboarne biträda denna mening (bravo).
Därmed hade alla ombuden blivit hörda och när ordet nu förklarades fritt, lämnades det först åt
Konsul P. Olsson höll ett långt och väl genomarbetat anförande. Han gick igenom den taktik som anhängarna av Landskronainteresset använt sedan frågans början och undersökte den kritiskt och ibland sarkastiskt. Vad ville Landskronaborna och deras likasinnade uppnå? Jo, endast att hindra Helsingborg från att få en järnväg till Engelholm. Själva västkustbanan låg dem mindre varmt om hjärtat. De många skrifterna om Staffverhultslinjens fördelar var fulla av felaktigheter. Talaren hade i sin hand en skrift grundad på officiell statistik, som visade att folkmängden mellan Engelholm och Laholm vid Staffvershult är mindre än mellan nämnda orter vid Sinarp. Då det här principiellt bara är fråga om en västkustbana till Göteborg, varför göra denna två mil längre än nödvändigt? De som förespråkar Sinarplinjen drivs inte bara av egna intressen — de strävar efter att få banan från Göteborg att mynna ut i en punkt där överfarten till kontinenten året runt är bekväm. Den punkten är Helsingborg. Motståndarna har sedan 1875 steg för steg motarbetat en bana mellan Helsingborg och Engelholm, men de har inte visat att någon annan järnväg har bättre framtidsutsikter. De har på många sätt sökt påverka opinionen genom broschyrer och tidningsartiklar samt genom att förmå personer att inte teckna bidrag till den nya järnvägen. Talaren kritiserade skarpt herr Gyllenskölds beteende vid mötet och påpekade Hallandsriksdagsmännens ställning till frågan, som var helt annorlunda. Skulle dessa, som grånat i det politiska livet och alltid visat varmt intresse för sin provins och för landet i sin helhet, inte förstå saken lika väl? När koncession begärdes för Helsingborg-Halmstadsjärnvägen skyndade Landskronaaktiebolaget att lämna in koncessionsansökan för en annan järnväg, dock utan att samtidigt visa att teckning för denna järnväg var genomförd — därför begärdes en månads förlängning. Detta bevisar att motståndarna bara vill skapa svårigheter för oss. De talar om kolförekomsterna nära Åstorp, men förbigår koltrakten vid Höganäs. Det beror utan tvivel på utgången av teckningen för sträckan Helsingborg-Engelholm huruvida övriga delen till Halmstad blir möjlig. Det är obefogat att säga att nämnda trakt inte behöver någon järnväg. Det är det rikaste i Sverige, dess jord har det högsta taxeringsvärdet och producerar relativt mest spannmål. Engelholmare, som på föregående möte stödde Sinarplinjen, arbetar nu emot denna. Även om järnvägen går genom Simarpsdalén kan resande till kontinenten ändå ta vägen över Landskrona. Denna stad borde vara tacksam för att den blev förbunden med västkustbanan. Talaren avslutade med att uppmana till enighet kring Sinarplinjen. Starka bifall höjdes både under och efter detta anförande.
Revisionssekreterare Anderberg förklarade det vara en ondskefull antydan från den föregående talaren att Landskronaaktiebolaget velat motarbeta Helsingborgsintresset. Bolaget hade fullt lika patriotiska motiv som grundarna av Helsingborg-Engelholmsjärnvägen. Staffverhultslinjen var endast 30 000 fot, inte två mil längre än Sinarplinjen.
Överste Bergenstråhle från Engelholm protesterade också mot herr Olssons antydan om egennytta och dylikt. Talaren påpekade att avsikten endast var att i Engelholm ansluta till det skånska järnvägsnätet, och att statsutskottets riksgäldsavdelning bara velat understödja med lån linjen Engelholm-Varberg. Det kunde hända att detta understöd vägrades om folket tecknade bidrag för en järnväg med annan riktning, till exempel till Helsingborg.
Kapten Thestrup från Landskrona försäkrade att nämnda stad inte var så opatriotisk att den velat motarbeta ett så patriotiskt företag som en västkustbana. Stadsfullmäktige hade redan förklarat sig vilja bidra, vilken linje som än beslöts. Att Landskrona inte från början velat förena sig med Helsingborg om en järnväg till Halmstad berodde på att staden då var i svåra ekonomiska svårigheter. Så snart man talade om en järnväg från Engelholm till Halmstad skyndade Landskrona att teckna 300 000 kronor till denna järnväg. Talaren beklagade slutligen att han inte hade förmåga att mäta sig med så erfaren debattör som herr Olsson. (Bifall.)
Konsul Olsson undrade om Landskronaborna verkligen skulle bidra till vilken bana som helst, även Helsingborg-Engelholm. Varför har inte Landskrona vidtagit åtgärder för att få till stånd en Skåne-Hallands järnväg? Skåne-Hallandsbolaget hade planerna färdiga innan koncession begärdes. Motsatsen var fallet med Landskrona. Med anledning av att herr Bergenstråhle fruktat att den redan gjorda teckningen skulle kunna annulleras tillät sig talaren att fråga: [otydligt: så som det står i originalet]
Herr Anderberg uppklarade att anledningen till att Landskronaaktiebolaget dröjde med att framlägga planerna för den nya järnvägen, trots att koncession begärdes, var att konsul Olsson lånat dem och inte återlämnat dem, även om han påmindes om det.
Överste Odencrantz. Då ett bolag som Landskrona-Engelholmsjärnvägsbolaget arbetar med 70 till 80 000 kronors förlust varje år är det klart att det gör allt för att minska förlusten. Genom en järnväg från Göteborg till Engelholm skulle ökad inkomst bereddas L.-E.-järnvägen.
Efter att herrarna Dahl, Bergenstråhle, kapten Thestrup, P. Olsson och flera andra än en gång fört ordet, och herr Ola Jönsson i ett längre, sakligt anförande som vi på grund av det hårt anspråk på utrymmet inte kan återge talat för Sinarplinjen, avslöts mötet.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
