ÖRESUNDSPOSTEN
22 april 1882
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Den 22 april.Jernvägsmötet i Östra Karup. Som vi redan i går i korthet omtalade, hölls i torsdags under ordförandeskap af landshöfdingLeijonancker från Halmstad ett fem timmar långt jernvägsmöte i Östra Karup, vid hvilket tillfälle omkring 350 personer infunnit sig från de tre län, den beramade jernvägen skall genomlöpa. Mötet var bestämdt att hållas i skolhuset, men enär salen ej kunde rymma denna folkskara, måste man öppna kyrkan för mötet. Sedan ordf. infordrat kommunombudens fullmakter, delgaf han mötet de handlingar som f/rån k. m:t till honom ankommit och på grund af hvilka han befalts att utlysa detta möte. Dessa handlingar voro: 1) Koncessionsansökan af P. Olsson m. fl. för Skåne-Hallands jernväg. 2) Väg- och vattenbygg-nadsstyrelsens memorial i frågan. 3) En protest från Örkelljunga kommun mot bifall till konces-sionsansökan för Skåne-Hallands jernvägen; (de protesterande åberopade k. m:ts »rättvisa» och anhöllo att en fullständig utredning ang. tecknings-beloppet och kostnaden för Stafvershultslinjen först måtte verkställas). 4) En ansökan "från diverse personer" att bifall till Sinarpslinjen och Helsingborgsbanan icke måtte lemnas. 5) En dito från Tossjö. 6) En dito från Hishult. 7) En skrifvelse från kammarjunkare Gyllensköld på Vallen m. fl. att innan koncession lemnades Skåne-Hallands jernväg k. m:t måtte infordra af interimsstyrelsen kostnadsförslag m. m. 8) Ansökan från styrelsen för Landskrona-Engel-holms jernväg att bifall till Helsingborg-Engelholms-banan icke måtte lemnas. 9) Ansökan af herrar Tranchell. Anderberg m. fl. om bifall till en »Vestkustbana» från Engelholm genom Stafvershultsdalen och med spårvidd af 4,83 fot. 10) Ett underdånigt memorial från Tranchell, Anderberg m. fl., att handlingarne måtte remitteras till k. befhde i de tre länen för att höra kommunerna i de orter, de föreslagna banorna skulle genomlöpa. Härpå tillkännagafs att ordf. önskade höra hvarje kommunombud uttala sig i frågan. Landskrona stad (borgmästare Åkerhjelm): androg genom en längre skrift, att en bana Helsing-borg-Engelholm vore både onyttig och olämplig, det förra emedan man beqvämt kan via Åstorp komma till Helsingborg och ej mer än cirka 1,000 personer på detta område ha öfver ½ mil till jernväg, det senare alldenstund tåghastigheten är beräknad så lågt, att banan ej skulle kunna fylla krafven på hastig samfärdsel. Dessutom åsyftar den att från Landskrona, som är den naturliga öfverfartsorten till Danmark, draga till nämnde land resande till Helsing-borg, under förespegling af det beqväma sätt på hvilket man i en framtid kan komma att pr ångfärja färdas öfver sundet. För dem som lida af sjösjuka har det dock många obehagligheter att anlita ångfärjan (hvilket utförligt framhölls). För godstrafiken kan man ej anlita ångfärjan, hvars nytta alltså blir nästan ingen, liksom trafiken sjelf till Helsingborg icke kan taga några stora dimensioner, på grund af de betydligt billigare frakterna till Landskrona. För tullverket mister ångfärjan all betydelse. - Lutnings- och terrängförhållandena på Sinarpslinjen äro sådana, att man måste vara mycket försigtig, då deremot på Stafvershultslinjen man kan använda snälltågsfart. Dock medgafs, att man med stora kostnader kan nedbringa stigningen i Sin.- dalen till 1/100. Med afseende på befolkningen få i Skåne 13,709 och i Halland 3,199 personer nytta af en Sin.- bana då deremot en St.- bana kommer 14,445 personer i Skåne och 9,086 i Halland till godo. Dessutom vill Sin- banan, som går »genom den mest bedröfliga ort i södra Halland», upptaga en konkurrens med hafvet, under det den skapar sig sjelf en för liten trafikort, i jemförelse med St.- linjen, der stora områden skog, en mängd resande m. m. kan trafikera banan. Tror ej att Sin.-banan kan byggas enligt beräkningen, med lätt öfverbyggnad, och om man nu beslutar bygga den mera solid, då äro de som tecknat aktier fritagna från sina förbindelser. Engelholms stad (ryttm. von Mühlenfels): Uppläste stadsfullmäktiges protokoll, hvari framhölls att St.- linjen vore 1) billigare att lägga, underhålla och trafikera; 2) ej dragen nära kusten och har stort landområde; 3) folkmängden som betjenades af denna bana vore större än den som skulle betjenas af Sin.- banan; och 4) hade Båstad och Torekow lätta kommunikationer genom sina hamnar; samt slutligen 5) att Sin.- banan till Helsingborg åstadkomme en förderflig konkurrens med Landskrona-Engelholms-banan. Helsingborgs stad (öfverstelöjtn. Sjöcrona): Förklarade sig ej vilja ingå i detaljer rörande de nu upplästa långa anförandena, hvilka hade sina svaga punkter, utan ansåg sig blott böra nämna att Helsingborg önskar en Skåne Hallandsjernväg från H:borg genom Sin.- dalen till Halmstad. Hjernarp (hofpred. N. P. Pettersson): Redogjorde i ett 3 à 4 ark långt, skriftligt anförande för de skäl, enligt hvilka denna kommun på det allvarligaste önskar se Sin .- linjen och H.- E.-banan slopade samt en St.- bana i stället. Af hans aktstycke nämna vi blott, att P. ansåg H.- E.- banan olämplig och onyttig (i likhet med hvad Lkra anfört), den förstör L.-E.- jernvägen, den medför ingen fördel för H:borg, hvars afsigt det är att åt sig isolera rörelsen från Bjäre härad, den är blott en »bakväg»; teckningen för Sin.- linjen är mycket underhaltig i jemförelse med Lkras teckning för St .- linjen. Staden Lkra, som garanterar för L.- E.- banan, skulle bli olycklig, om Sin.- linjen bifalles, något som man bör hoppas icke skall ske. För Laholm kunde det vara sak samma hvad håll banan går, för så vidt det ej alltid måste vara en vid hafvet belägen ort angeläget att komma inål landet, ett syfte som (vi genom en blick på kartan lätt bli öfvertygade om) följes öfverallt och enligt hvilket man t. ex. på Seland dragit banan inåt landet till Kjöbenhavn. I så fall måste St.-linjen föredragas, enär den mest och bäst tillgodoser det helas fördel. Sin.-linjens lutning, tåghastighet, behof af särskilda >hjelplokomotiv> m. m. samt lätthet att genom snömassor bli ofarbar framhölls i kraftiga ordalag, folkmängds- och strategiska förhållanden behandlades, till förmån för St.-linjen. Tal. uppmanade bland annat att »ej se med afundsjuka på hvarandra, utan se bort från alla lokalintressen», samt påpekade huru nyttigt det vore för stenkolsfälten vid Billesholm att en St.-bana komme till stånd. Hjernarps kommun väntar en fullständig profning af frågan hos väg- och vatten-byggnadsstyrelsen, innan koncession gifves någondera linjen, liksom den hoppas att k. m:t skall i sin rättvisa handla på bästa sätt. Hasslöf (godseg. Möller, Dömestorp): Framhöll i ett lifligt och varmt anförande vigten af enighet och samverkan, påpekade hurusom vid ett föregående möte i Ö. Karup alla på en enda när voro eniga om Sin.-linjen. Sedermera har den från Lkra utgångna agitationsrörelsenverkat så, att splittring uppstått, och hade vederbörande visat sig, med förlof sagdt, ej så litet »käringaktiga», då de lyssnade till dylika förföriska röster. Tal. hoppades dock att försöket att nedrifva hvad så nyligen blifvit bygdt skulle stranda mot mäns karaktär, liksom hanförmodade att de närvarande voro män, de der icke liknade ett rö, utan en i jorden rotad ek. Dessutom anförde tal. att oaktadt han nedlagt sin rös2 inom kommunen, i fråga om jernvägen, hade 2/3 af de vid stämman närvarande uttalat sig för Sin.-linjen. Talet slöt han med orden: »mina vänner, låtom oss komma ihåg att bygga upp, ej rifva neder, det ar vår pligt, det är ck vår heder». Skallande bravorop helsade och belönade det kraftiga anförandet. Laholms landtkommun (Dahl, Kungsgården): Förklarade sig afgjordt för Sin.-linjen samt påpekade att hr Gyllensköld m. fl. ha förr en gång haft koncession a bana genom St.-dalen, men ej kunnat realisera tanken då, hvarföre det ej nu kunde stämplas annorlunda än som ett obehörigt ingrepp i sjelfbestämmelserätten att nu söka inblanda sig i det bildade Skåne-Hallands-jernvägsbolagets angelägenheter, utan att kunna uppvisa ringaste garanti för sitt förslag till St.-hultsbana. Harplinge (hr Langkilde): Instämde med nästföregående. Tjerby (riksdagsm. Hallberg): Förklarade sig mot det från alla sidor sedt odugliga eller olämpliga St.-förslaget; deremot ville kommunen förena sig med dem som önska Sin.- linjen, dock med vilkor, att banan drages i rak riktning öfver Tjerby och ej omvägen öfver Veinge. Tossjö (förvaltaren å Rössjöholm): Förklarade sig i skriftligt anförande för St.- linjen. Välinge (kyrkoherde Thulin): Påpekade att Kullens behof af en H.-E.- jernväg är obestridligen qvar, trots Lkra-E:holms-jernvägens tillkomst, hvilken sistnämnda bana ingalunda bör betraktas som den första länken i en vestkustbana, utan som ett enskildt företag. Isynnerhet Kullen betraktar den så, enär den bygdes utan att ens Kullatrakten tillfrågades om den ville vara med om företaget. Ombudet instämde i hela Kullatraktens önskan att H.-E.- Laholm-Halmstads-banan genom Sin .- dalen måtte bli af. (Lifliga instämmanden och bravorop). Väsby (A Jönsson, Nybo): Påpekade likaledes att för Kullens befolkning, som uppgår till omkring 30,000 invånare, af hvilka en betydlig del har från 1 till 3 mil till jernväg, har det länge varit ett trängande behof att få bana, och en bana till H:borg har varit påtänkt och förarbetad i många år, i förening med Halland. Att uppsätta långa, mirakulösa skrifter i en jernvägsfråga, det kan hvem som helst göra, men att teckna aktier för realiserande af de ståtliga förslagen, det är en annan, ingalunda lika lätt sak. Det bör förlåtas, om man tviflar på att en St.- linje från E:holm kan bli mer än en from önskan, ifall man splittrar det danade bolaget. Förordade Sin.- linjen. Renneslöf (J. Jönsson, Mariehill): Anser det skäligt att Södra Halland lägger en bana der den behöfves, hvadan kommunen icke kan tillstyrka St.- linjen, men förordar en förändrad sträckning af bandelen Båstad-Laholm, så att vägen drages öfver Valleberga och Renneslöf, då äfven de östra socknarne kunna ha fördel af den samma. Farhult (L. Jönsson, Pottmjöhult): Bemötte Lkras påstående, att det kommer att lida af den tilltänkta Skåne-Hallandsbanan, med orden: »vill Lkra sköta sig och sina affärer, får det nog trafik, utan att söka rifva ned det bildade bolaget», för hvilket ombudet hyste varma sympatier. Vestra Karup uttalade sig för Sin .- linjen. Östra Karup (prosten Berg): Ville blott nämna, att vid den stämma, der ombud för dagens möte valdes, uttalade sig församlingen enhälligt för Sin.- linjen, samt tillkännagaf att om St.- linjen skulle emot förmodan segra, afsäger sig Ö. Karup all befattning med och del i bananläggningen. Båstad, Hof, Jonstorp, Allerum (Joh:s Jönsson, Hjelmshult), Kattarp (Nils Nilsson, Signestorp), uttalade sig alla för Sin.- linjen. Veinge (Håkansson): Under anförande af ordspråket >Enighet ger styrka> uppmanade ombudet till enig samverkan för Sin.- linjen, allrahelst som 1875 års jernvägsspekulation, via St.- dalen, strandat mot penningeförlägenhet. Voxtorp för St.- linjen. Edsberga (Joh:s Larsson) för Sin .- linjen med dragning genom Veinge i stället för genom Tjerby. Örkelljunga (Sv. Johansson, Florshult): Ombudet uppläste en längre skritt (den han, inom parentes sagdt, förmodligen sjelf författat) påpekande åtskilliga fördelar af St.- linjen vid fraktning af skog, torf, träkärl, slöjdalster m. m som finnes och tillverkas i s.v. Småland, södra Halland och norra Skåne. Laholms stad (handl. Henrikson): Uttalade sig för Sin.- linjen, helst med så mycket som möjligt rak sträckning från Laholm till Halmstad. Förslöf (kyrkoherde Brodén): För Sin.-linjen. Ombudet uttalade åtskilliga grundade anmärkningar mot tablåerna öfver St.- linjen, hvilken linje nog kan ha en del gods att frakta nu i några år, men när, säkert innan långt, torfven och skogen taga slut, hvad skall sedan bli af? På grund af anmärkningarne mot Kullatraktens behof af jernväg anförde tal. att det visserligen kan vara sannt att spanmålen snart bortföres, men också att jorden här bär en skörd hvarje år, då deremot uthuggen skog behöfver mansåldrar för att växa upp på nytt. Hishult (handl. N. P. Andersson): Ombudet uppläste en längre kria, hvarmed han ville visa hurusom guldet, »denna onda ... (hm) förderfbringande ... (hm) oundvikliga ... detta eländets och tyranniets medel» o. s. v., o. s. v. i denna fråga hade ett välde ... som förtryckte en mängd stackars menniskor, hvilka intet ha annat än hoppet om tillmötesgående och rättvisa. Klämmen i anförandet skulle vara, att kommunen anhöll få jernvägen så nära sig som möjligt, hvilket, så vidt man kunde fatta, tal. ansåg kunna ske bäst, om banan lägges genom St.-dalen. Grefvie (Cronholm): Uttalade sig för Sin.-linjen. Barkåkra (häradsh. Ödmansson): För Sin.-linjen. Ombudet visade klart och tydligt nämnda linjes obestridliga fördelar både hvad folkmängds- och öfriga förhållanden angår. Förfäktarne af St .- linjen hade uppsatt ett program, som kunde återgifvas i 4 hufvudpunkter, hvilka tal. framstälde och skärskådade, och bland hvilka den ena skulle vara att nå »den betydande orten Voxtorp». Härom frågade tal, huruvida det kunde anses skäligt eller ens rimligt att draga en jernväg 2½ mil för att nå denna ort. En annan af hufvudpunkterna är att beröra en viss egendom i Halland (Vallen?), hvilken egendom består af cirka 16,000 tunnl. och är taxerad till 30 kr. pr tunnl. samt skulle komma att erhålla bortåt 1 mil jernväg, och frågade tal. om man anser tillständigt att för en dylik egendom offra så betydliga summor, helst som orterna söder derom stå i ungefär samma värde. Brunnby (Gyllenstjerna): röstar för Sinarpslinjen. Halmstad (lektor Andersson): Detta samhälle är så beläget, att det bör kunna anses vara opartiskt hvad frågan om de särskilda vägarne beträffar, men för Halmstadsborna är det af stor vigt att komma i samband med Helsingborg; nu har sistnämnde stad räckt dem handen, och då Landskrona kom efteråt, är Halmstad böjdt för att tillämpa satsen »den, som kommer först till qvarnen, får först malet», af hvilket skäl staden förenar sig med H:borg om en bana genom Sin.-dalen. Sedan nu de olika ombuden för kommunerna uttalat sig, gafs ordet åt enskilda aktietecknare. Den af dessa först uppträdande var konsul P. Olsson i Helsingborg, af hvars långa, glänsande tal anföres: I tekniskt hänseende tillkommer det myndigheterna att yttra sig om de båda särskilda linjerna. Angående den praktiska sidan af saken, torde det vara fullt klart åt hvilket håll opinionen lutar. Man bygger inga jernvägar med långa tidningsartiklar, broschyrer och skriftliga haranger, som hvimla af oriktigheter och obestämdheter. Allt är afgörande för Sin.-linjen. Rörande befolkningsförhållandena utefter St .- linjen kan denna ej ens till hälften mäta sig med den förra. Man har sagt att tåghastigheten beräknas till blott 20 kilometer å Sinarpslinjen, men man glömmer, att denna beräkning är grundad på beräkningen af bana utan stängsel och med 12 skålp:s skenor. Öka kostnadsförslaget med 367,000 kr., så kan tåghastigheten uppbringas i jemnhöjd med den på statens jernvägar, och då omkring 2 miljoner kr. redan tecknats, kan man hysa grundadt hopp att företaget ej strandar för ytterligare några hundra tusen. De, som tala om hur fort man kan köra genom St.-dalen, glömma huru mycket längre denna väg är. Frågan är här icke om en lokalbana, utan om en jernväg Helsingborg-Göteborg. Ingen kan väl förmoda det ligga i de norrut boendes intresse att färdas 2 mil längre för att komma till Helsingborg eller 3 mil längre för att nå Landskrona, än hvad behöfligt är. Man bör alltid vid banbyggnader ha i sigte att vinna tid och så mycket som möjligt minska kostnaderna. Man må dock ej finna det underligt att jernvägsplanen från visst håll motarbetas, ty från samma håll anser man sig ha ett på spel stående intresse att bevaka. Men mer underligt ar det att man motverkar företaget utan att rimligtvis kunna göra anspråk på att någon skall tro meningen vara att i stället bygga en annan bana, det besynnerliga är att man söker verka blott för att motarbeta ett redan på god vag varande förslag. Hvarföre man går till väga på sådant sätt, det ar svårt att förklara, liksom det är egendomligt att vederbörande icke kunna, eller också icke vilja, se att här icke är fråga om en lokal utan snart sagdt om en kontinentalbana. Säkert är, att icke se förslagets motståndare detta från det allmännas synpunkt. Ha de t. ex. för sin föreslagna bana företett en teckning, som motsvarar den, hvilken de nu vilja öfverändakasta? Svaret på denna fråga ligger i öppen dag för den som ser tillbaka på händelserna sedan 1875. Då erhölls koncession för en bana Spannarp-Halmstad, via Stafvershult, men mer har aldrig sedan blifvit gjordt for realiserande af detta företag. Då Hallands läns landsting stod i begrepp att bevilja anslag för Skåne -- Hallands jernväg, utkastade man en brandfackla i form af broschyrer och tidningsartiklar för att qväfva planen. Men, tvärtemot hvad man åsyftat, befordrade detta handlingssätt jernvägsfrågans framgång i icke oväsentlig mån. Man har infunnit sig i kommunerna för att motarbeta teckningen; hvad har man vunnit? Motståndarnes protester äro intet nytt, de innehålla ett oupphörligt upprepande om och omigen af samma fraser, samma skefva åskådningar. Man ingaf koncessionsansökan för en jernväg, till hvilken handling man nödgades foga en underdånig anhållan om en månads frist, för att man måtte få tid att uppgöra plan öfver sin tilltänkta baneförbindelse. Man talar om Hallands intresse och anser detta böra vara för St.- linjen, men vid riksdagen representeras detta af en enda person, den samme som nyss uppträdt mot detta mötes ordförande på ett sätt, som det tillkommer endast honom att döma öfver. Alla de öfrige Hallands representanter förena sig om en motion, så klar och tydlig, att det fordras mycket för att kunna missförstä den. Förstår då denne ende saken bättre än alla de öfrige, som grånat i politikens tjenst? För min del kan jag ej antaga detta. Man anser en del af Skåne-Hallandsbanan obehöflig, nemligen delen H:borg-E:holm med bibana till Höganäs. Detta naturligtvis derföre, att man mycket väl känner, att på denna bandel och de härför gjorda teckningarne beror hela den öfriga bananläggningen. Man talar om kolfälten vid Billesholm, men man tiger med dem vid Höganäs. Lägg till allt detta, att Kullen är den rikaste trakt i Sverge, så behöfs ej mer för att inse motpartiets oresonlighet. Man talar om befolkningens ringa antal, men man förtiger att då Lkrona-E:holmsjernvägen bygdes, hade man i den trakten icke stort mer än 1/3 så stor befolkning att påräkna som den H:borg-E:holms-banan har att tillgodose. Engelholm, som på grund af sitt uppträdande i frågan höll på att bli förbigånget, ingick till Skogsstyrelsen med varning för att låta banan löpa genom planteringen, enär eldfara skulle uppstå. Då derpå sagde stad varit med om att teckna medel för banan, deltagit i bolagets kon-stituerande och val af styrelse och under denna tid förhållit sig lugnt, började den protestera mot samma bana under föregifvande att Lkra-E:holms-banan skulle lida deraf. Man torde likväl kanske få antaga att om någon trafik vill till Lkra, så går den lika bra genom Sinarps- som genom St.-dalen. Man skall sköta sig illa i Lkra för att icke få fördel af banan. Och hvarför kan man icke lika gerna resa till samma stad på den ena som den andra vägen. Staden slipper ju att med ett enda öre bidraga till banan, hvilket torde vara ganska fördelaktigt, enär vederbörande utan tvifvel ha full-komligt tillräckligt af sin Lkra-E:holms-bana. Låtom oss enas om den nu så mycket förarbetade Skåne-Hallands-banan och glädjas, om den kommer till stånd! (Tal. afbröts ofta af bifallsyttringar.) Revisionssekreterare A. Anderberg instämde i egenskap af ombud för Lkra-E:holms jernväg, i den skrifvelse, som derifrån afgatt till k. m:t; sagda jernvägsstyrelse kan nemligen icke godkänna Skåne -- Hallands, eller, som tal. Ville kalla det, Helsingborg-Halmstads jernvägsbolags förslag till bana. Kullatrakten kan ej tillhöra detta bolags område, enär jernvägarne och sjön rundt omkring äro mera naturliga samfärdsmedel än den tillämnade jernvägen. Derjemte ville tal. fråga hr P. Olsson, om denne trodde att man med St.- linjen afser ett mindre mål än med Skåne-Hallands-banan. - Hade det varit fråga om en bana Höganäs-Åstorp, då skulle tal. ha varit med om att ingå på förslaget. St.-linjen är för öfrigt blott 30,000 fot längre än den genom Sin. dalen. Öfverstelöjtnant Bergenstråhle: hr Olsson eger en märkvärdig förmåga att blanda samman rätt och orätt och ändå få åhörarne att ropa bravo. Tal. bestred det gjorda påståendet att frågan om en St.-linje framkommit blott för att förhindra Sin.- linjen. Den förra linjens förfäktare ha tvärt om stort intresse för en bana. Särskildt vände han sig till Halland, som borde vara intresseradt för en St.- bana, med en varning för Helsingborgsintresset. Riksdagens riksgäldsutskott har nemligen anvisat medel till en bana genom Halland till Skånska jernvägsnätet, det vill här säga Varberg-Engelholm. Tal. kan ej gerna tänka sig att bolaget tänker bygga sin bana med statsbidrag ett stycke och utan sådant ett stycke, äfvensom det ej torde låta sig göra att få rätt till ett sådant tillvägagående. För resten kan man anse det så ofta nämnda bolaget redan fallet på grund af anförda riksdagens åtgärd, ty teckningarne äro gjorda med vilkor att statsbidrag erhålles, och kan således ej vara bindande då icke bidrag fås. Kapten Thestrup, Landskrona: Lkra kan ej ha intresse af att arbeta gemensamt med H:borg. Hvad beträffar att förstnämnde stad börjat uppträda för sent, kan detta berättigas deraf, att staden hade gamla outredda affärer med sina redan lagda jernvägar och ansåg sig i början ej behöfva eller böra göra något i den nya frågan. Men sedan man fatt se hur saken komme att gestalta sig, hade man emellertid funnit skäligt att vara med, allra helst som i Lkra-E:holms-jernvägens papper står att denna år afsedd att utgöra början till en vestkustbana. Hvad väg en sådan går, är Lkra likgiltigt, blott den kommer till stånd. Men då Halland räknar på hjelp af L:kra, kan det senare ej förbli overksamt. -- I öfrigt önskade hr T. att kunna vederlägga den talare han åsyftade. Konsul P. Olsson uppträdde nu ånyo, mot hr B., och frågade om denne kunde uppge prof på den insinuerade sammanblandningen af rätt och orätt, samt om det ar osannt att vägen från Halmstad till Helsingborg via St:dalen och Åstorp är 2 mil längre an den blir med Skåne-Hallands jernväg, (en massa röster: «nej») hvarpå han tillade: «äro de värde herrarnes öfriga argumenter lika goda, då beklagar jag dem». Dessutom hemstälde han till Landskrona-ombuden, huruvida de ville lägga 300,000 kr. i jernväg norr om E:holm, i fall H:borg sjelf bygger bana till sagde stad. Om icke så, då är Lkras tid att uppträda icke inne, förrän det bildade bolaget visar sig ej kunna göra mer. Särskildt frågade han med anledning af hr B:s tal om statsbidraget: «Hur vet han det? samt förmodade att äfven under detta påstående låg en hund begrafven». H:borg har alltid velat E:holm väl, men fordrar tillbaka att sistnämnde stad icke sätter sig upp mot den stora frågan. Hr Sven Persson, Värestorp: teckningarne i Renneslöf äro gjorda för Sin:- linien med vilkor att banan drages öfver Renneslöfs bys egor. Hr Anderberg uppträdde nu och påstod att L.-E.- bolagets åtgärder i och för St.-bana ha föranledts af konsul Olssons m. fl. koncessionsansökan. Löjtnant O. Brummer, Frölinge: då öfver 3 miljoner kronor tecknats för Skåne-Hallands jernväg, utan tanke på annat än att H:borg skulle bli södra utgångspunkten, må det anses besynnerligt att tal kan bli om en St.-linie. En envåldskung kan befalla tvärt emot folkets vilja, men så kan icke en, om än så enväldig, ministär, och af detta skäl torde få anses klart att Sin .- linien är gifven. Skulle det vara sant, att Skåne-Hallandsbolaget är fallet, då skola vi snart resa det upp igen, och då skall det heta Helsingborg -- Varbergs jernvägsaktiebolag. Dahl, Kungsgården, upplyste att om banan drages genom St.- dalen, går hälften af Laholms kommunteckning och troligen största delen af den enskilda teckningen inom staden bort. Rörande riktigheten af hr Olssons uppgift om väglängden genom St.- dalen disputerade denne och hr Bergenstråhle upprepade gånger. F. riksdagsman Ola Jönsson protesterade mot hr B:s påståenden rörande statsbidraget, enär detta ej gjorts som vilkor för att teckningen skulle vara bindande. Tal. fann det mycket besynnerligt att Lkra och E:holm ha uppträdt i frågan som de gjort. De ha talat om att från St.- linjen bygga en sidobana vesterut, men tal. fann det mera praktiskt att lägga hufvudbanan i vester. Kunde sedan anses att en sidobana kan bära sig, läggom då denna, åt öster. Är Lkra den naturliga utgångspunkten för en vestkustbana, hvarför har då icke trafiken gått dit, eller huru kan denna stad riskera att genom Skåne-Hallandsbanan mista den? Märkvärdigt är för resten, att man kan vara djerf nog att protestera mot ett företag, hvarmed man ej har ett grand att skaffa. Öfverstelöjtnant Odencrantz grundade Lkra-E:holms-jernvägsbolagets befogenhet att handla derpå, att »då man år efter år laborerar med 70 à 80 tusen kronor minus, gör man hvad man kan för att reparera affärerna». Konsul Olsson fann sig åter föranlåten att uppträda, på grund af ett af hr B. fäldt yttrande att E:holm ej vetat af H:borgarnes jernvägsagitationer, förrän det var för sent att göra något. Märkvärdigt nog, sade tal., förefaller mig detta yttrande. Jag får annars upplysa, att jernvägs-kommittén skref till stadsfullmäktige i Engelholm för att dels underrätta om att frågan var å bane, dels för att inbjuda till samverkan. Hade vi tänkt på att det varit bättre att skrifva till hr B., så skulle vi sannerligen ha gjort det, nu får det emellertid ursäktas. I stället skola vi både vänligt och hederligt taga emot honom i H:borg, om han vill komma dit, när vi blott få banan färdig. (Skratt). Hr Langkilde tror, såsom halländing, ej att Halland just är så tacksamt mot Lkra-E:holms-bolaget för den handräckning detta lemnat. Vi ha tecknat för Sin.- linjen, ty vi vilja ha en en väg som bär sig och ej en mängd utsliten, gammal och skröplig materiel att lappa på redan från början. Konsul N. Persson, H:borg, instämde i ombudens yrkande; tyckte det ha framgått af diskussionen att Lkra ej bryr sig stort om hvilket håll banan lägges norr om E:holm, blott H:borg-E:holms-banan försvinner. Man ser dock att ortens befolkning vill samverka med H:borg, och då icke man frågar Lkraborna om bidrag, må man skäligen förundra sig att diskussion med de senare kan uppstå. Enskilda personer från Båstad inlemnade en skrifvelse, uttalande sig för Sin.- linjen. Hr C. A. Nilsson, Båstad, fann Sin .- linjen fördelaktigast. Hr F. O. Frumerin, Laholm, förklarade för egen del och i öfverensstämmelse med hvad många tänka, att man icke alls vill ha något med Lkra-E:holmsbolaget eller dettas jernvägsagitationer att göra. Hr Joh:s Larsson, Tönnersa, yttrade sig för Sin.-linjen. Som vi redan i går nämnde, uppträdde herr Gyllensköld vid mötet mot ordföranden. Nästan hvarenda talare, som yttrade sig för Sin.-linjen, afbröts gång på gång af starka bifallsyttringar och belönades, trots man var i kyrkan, till och med medels starka handklappningar. Alla de talare, som uppträdde för Sin.-linjen, förordade H:borg som utgångspunkt söder ifrån. Vårt referat, så långt det blifvit, är långt ifrån så fullständigt som vi skulle önskat göra det, derest icke utrymmet någorlunda tvingat oss inom bestämda gränser. - Förkortningar på namn och orter hoppas vi alla förstå.
Järnvägsmötet i Östra Karup.
Som vi redan igår i korthet omtalade, hölls på torsdagen under ordförandeskap av landshövding Leijonancker från Halmstad ett fem timmar långt järnvägsmöte i Östra Karup, vid vilket tillfälle omkring 350 personer infunnit sig från de tre län som den planerade järnvägen ska genomlöpa. Mötet var avsett att hållas i skolhuset, men eftersom salen inte kunde rymma denna folkskara måste man öppna kyrkan för mötet.
Sedan ordföranden inhämtat kommunombuden fullmakter, presenterade han för mötet de handlingar som från kunglig majestät till honom kommit och på grund av vilka han befalts att sammankalla detta möte. Dessa handlingar var:
1) Koncessionsansökan av P. Olsson m. fl. för Skåne-Hallands järnväg. 2) Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens memorial i frågan. 3) En protest från Örkelljunga kommun mot bifall till koncessionsansökan för Skåne-Hallands järnvägen; (de protesterande åberopade kunglig majestäts "rättvisa" och anhöllo att en fullständig utredning angående teckningsbeloppet och kostnaden för Staffershultslinjen först måtte verkställas). 4) En ansökan från diverse personer att bifall till Sinarpslinjen och Helsingborgsbanan inte måtte lämnas. 5) En sådan från Tossjö. 6) En sådan från Hishult. 7) En skrivelse från kammarjunkare Gyllensköld på Vallen m. fl. att innan koncession lämnades Skåne-Hallands järnväg kunglig majestät måtte inhämta av interimsstyrelsen kostnadsförslag m. m. 8) Ansökan från styrelsen för Landskrona-Engelholms järnväg att bifall till Helsingborg-Engelholms-banan inte måtte lämnas. 9) Ansökan av herrar Tranchell, Anderberg m. fl. om bifall till en "Vestkustbana" från Engelholm genom Staffershultsdalen och med spårvidd av 4,83 fot. 10) Ett underdånigt memorial från Tranchell, Anderberg m. fl., att handlingarna måtte remitteras till kunglig befattningshavare i de tre länen för att höra kommunerna i de orter där de föreslagna banorna skulle genomlöpa.
Härpå tillkännagavs att ordföranden önskade höra varje kommunombud uttala sig i frågan.
Landskrona stad (borgmästare Åkerhjelm): Anförde genom en längre skrift att en bana Helsingborg-Engelholm vore både onyttig och olämplig, det förra eftersom man bekvämt kan via Åstorp komma till Helsingborg och inte mer än cirka 1 000 personer på detta område ha över en halv mil till järnväg, det senare alltsedan tåghastigheten är beräknad så lågt att banan inte skulle kunna fylla kraven på hastig samfärdsel. Dessutom siktar den till att från Landskrona, som är den naturliga överfartsorten till Danmark, dra dit resande till nämnda stad, under förespeglingen av det bekväma sätt på vilket man i framtiden kan komma att per ångfärja färdas över sundet. För dem som lider av sjösjuka har det dock många obehag att anlita ångfärjan (vilket utförligt framhölls). För godstrafiken kan man inte anlita ångfärjan, vars nytta alltså blir nästan ingen, liksom trafiken själv till Helsingborg inte kan ta några stora dimensioner på grund av de betydligt billigare frakterna till Landskrona. För tullverket förlorar ångfärjan all betydelse. – Lutnings- och terrängförhållandena på Sinarpslinjen är sådana att man måste vara mycket försiktig, då däremot på Staffershultslinjen kan man använda snälltågsfart. Dock medges att man med stora kostnader kan nedbringa stigningen i Sin-dalen till 1/100. Med avseende på befolkningen får i Skåne 13 709 och i Halland 3 199 personer nytta av en Sin-bana då däremot en St-bana kommer 14 445 personer i Skåne och 9 086 i Halland till godo. Dessutom vill Sin-banan, som går "genom den mest sorglös ort i södra Halland", upprätta en konkurrens med havet, medan den skapar sig själv en alltför liten trafikort i jämförelse med St-linjen, där stora områden skog, en mängd resande m. m. kan trafikera banan. Tror inte att Sin-banan kan byggas enligt beräkningen med lätt överbyggnad, och om man nu beslutar bygga den mer solid är de som tecknat aktier fritagna från sina förpliktelser.
Engelholms stad (ryttm. von Mühlenfels): Läste upp stadsfullmäktiges protokoll, vari framhölls att St-linjen vore 1) billigare att anlägga, underhålla och trafikera; 2) inte dragen nära kusten och har stort landområde; 3) folkmängden som betjänades av denna bana större än den som skulle betjänas av Sin-banan; och 4) hade Båstad och Torekov lätta kommunikationer genom sina hamnar; samt slutligen 5) att Sin-banan till Helsingborg åstadkomme en fördärvlig konkurrens med Landskrona-Engelholms-banan.
Helsingborgs stad (överste löjtnant Sjöcrona): Förklarade sig inte vilja ingå i detaljer rörande de nu lästa långa anförandena, vilka hade sina svaga punkter, utan ansåg sig bara böra nämna att Helsingborg önskar en Skåne-Hallands järnväg från H:borg genom Sin-dalen till Halmstad.
Hjernarp (hofpred. N. P. Pettersson): Redogjorde i ett 3 à 4 ark långt skriftligt anförande för de skäl enligt vilka denna kommun på det allvarligaste önskar se Sin.-linjen och H.-E.-banan slopade samt en St.-bana i stället. Av hans skrift nämner vi bara att P. ansåg H.-E.-banan olämplig och onyttig (i likhet med vad Lkra anfört), att den förstör L.-E.-järnvägen, att den medför ingen fördel för H:borg, vars avsikt det är att åt sig isolera rörelsen från Bjäre härad, och att den bara är en »bakväg». Teckningen för Sin.-linjen är mycket underhaltig i jämförelse med Lkras teckning för St.-linjen. Staden Lkra, som garanterar för L.-E.-banan, skulle bli olycklig om Sin.-linjen bifölls, något som man bör hoppas inte sker. För Laholm kunde det vara likgiltigt vilken väg banan går, för så vitt det inte alltid måste vara en vid hafvet belägen ort angeläget att komma inåt landet — ett syfte som (vi genom en blick på kartan lätt blir övertyga om) följs överallt och enligt vilket man t.ex. på Själland dragit banan inåt landet till Köpenhamn. I så fall måste St.-linjen föredragas, eftersom den mest och bäst tillgodoser helhets fördel. Sin.-linjens lutning, tåghastighet, behov av särskilda »hjälplokomotiv» m.m. samt lätthet att genom snömassor bli ofarbar framhölls i kraftiga ordalag. Folkmängds- och strategiska förhållanden behandlades till förmån för St.-linjen. Talaren uppmanade bland annat att »inte se med avundsjuka på varandra, utan se bort från alla lokalintressen» och påpekade hur nyttigt det vore för stenkolsfälten vid Billesholm att en St.-bana skulle komma till stånd. Hjernarps kommun väntar en fullständig prövning av frågan hos väg- och vatten-byggnadsstyrelsen innan koncession ges någondera linjen, liksom den hoppas att k.m:t ska i sin rättvisa handla på bästa sätt.
Hasslöf (godseg. Möller, Dömestorp): Framhöll i ett livligt och varmt anförande vikten av enighet och samverkan och påpekade hurusom vid ett föregående möte i Ö. Karup alla på en enda nära voro eniga om Sin.-linjen. Senare har den från Lkra utgångna agitationsrörelsen verkat så att splittring uppstått, och vederbörande hade, med förlov sagdt, inte visat sig helt lite »käringaktiga» då de lyssnade till sådan förförisk röst. Talaren hoppades dock att försöket att nedrifva vad så nyligen blivit byggt skulle stranda mot mäns karaktär, liksom han förmodade att de närvarande voro män som inte liknade ett rö utan en i jorden rotad ek. Dessutom anförde talaren att oaktadt han nedlagt sin röst inom kommunen angående järnvägen hade 2/3 av de vid stämman närvarande uttalat sig för Sin.-linjen.
Talet slutade han med orden: »mina vänner, låtom oss komma ihåg att bygga upp, inte rifva neder, det är vår plikt, det är vår heder».
Skallande bravorop helsade och belönade det kraftiga anförandet.
Laholms landtkommun (Dahl, Kungsgården): Förklarade sig avgördt för Sin.-linjen och påpekade att hr Gyllensköld m.fl. förr en gång haft koncession på bana genom St.-dalen men inte kunnat realisera tanken då, varför det inte nu kunde stämplas annorlunda än som ett obehörigt ingrepp i självbestämmelserätten att nu söka inblanda sig i det bildade Skåne-Hallands-järnvägsbolagets angelägenheter utan att kunna uppvisa ringaste garanti för sitt förslag till St.-hultsbana.
Harplinge (hr Langkilde): Instämde med närmast föregående.
Tjerby (riksdagsm. Hallberg): Förklarade sig mot det från alla sidor sett odugliga eller olämpliga St.-förslaget. Däremot ville kommunen förena sig med dem som önska Sin.-linjen, dock med villkor att banan drages i rak riktning över Tjerby och inte omvägen över Veinge.
Tossjö (förvaltaren på Rössjöholm): Förklarade sig i skriftligt anförande för St.-linjen.
Välinge (kyrkoherde Thulin): Påpekade att Kullens behov av en H.-E.-järnväg är obestridligen kvar, trots Lkra-E:holms-järnvägens tillkomst, vilken sistnämnda bana ingalunda bör betraktas som den första länken i en vestkustbana utan som ett enskildt företag. I synnerhet Kullen betraktar den så, eftersom den byggdes utan att ens Kullatrakten tillfrågades om den ville vara med om företaget. Ombudet instämde i hela Kullatraktens önskan att H.-E.-Laholm-Halmstads-banan genom Sin.-dalen må bli av. (Livliga instämmanden och bravorop).
Väsby (A Jönsson, Nybo): Påpekade likaså att för Kullens befolkning, som uppgår till omkring 30 000 invånare, av vilka en betydlig del har från 1 till 3 mil till järnväg, har det länge varit ett trängande behov att få bana, och en bana till H:borg har varit påtänkt och förarbetad i många år i förening med Halland. Att uppsätta långa, mirakulösa skrifter i en järnvägsfråga det kan vem som helst göra, men att teckna aktier för realiserande av de ståtliga förslagen det är en annan, ingalunda lika lätt sak. Det bör förlåtas om man tvivlar på att en St.-linje från E:holm kan bli mer än en from önskan om man splittrar det bildade bolaget. Förordade Sin.-linjen.
Renneslöf (J. Jönsson, Mariehill): Anser det rimligt att Södra Halland lägger en bana där den behövs, varför kommunen inte kan tillstyrka St.-linjen utan förordar en förändrad sträckning av bandelen Båstad-Laholm så att vägen drages över Valleberga och Renneslöf, så att även de östra socknarna kunna ha fördel av samma.
Farhult (L. Jönsson, Pottmjöhult): Bemötte Lkras påstående att det kommer att lida av den tilltänkta Skåne-Hallandsbanan med orden: »vill Lkra sköta sig och sina affärer får det nog trafik utan att söka rifva ned det bildade bolaget» för vilket ombudet hyste varma sympatier.
Vestra Karup uttalade sig för Sin.-linjen.
Östra Karup (prosten Berg): Ville bara nämna att vid den stämma där ombud för dagens möte valdes uttalade sig församlingen enhälligt för Sin.-linjen och tillkännagav att om St.-linjen skulle emot förmodan segra afsäger sig Ö. Karup all befattning med och del i bananläggningen.
Båstad, Hof, Jonstorp, Allerum (Joh:s Jönsson, Hjelmshult), Kattarp (Nils Nilsson, Signestorp), uttalade sig alla för Sin.-linjen.
Veinge (Håkansson): Under ordspråket "Enighet ger styrka" uppmanade ombudet till enig samverkan för Sin.-linjen, särskilt eftersom 1875 års järnvägsspekulation via St.-dalen stannade av penningbrist.
Voxtorp för St.-linjen.
Edsberga (Joh:s Larsson) för Sin.-linjen med dragning genom Veinge i stället för genom Tjerby.
Örkelljunga (Sv. Johansson, Florshult): Ombudet läste upp ett längre stycke (som han, för övrigt, förmodligen själv skrev) som påpekade olika fördelar med St.-linjen för frakt av skog, torv, träkärl, slöjdprodukter m.m. som finns och tillverkas i södra Småland, södra Halland och norra Skåne.
Laholms stad (handl. Henrikson): Uttalade sig för Sin.-linjen, helst med så rak sträckning som möjligt från Laholm till Halmstad.
Förslöf (kyrkoherde Brodén): För Sin.-linjen. Ombudet uttalade flera välgrundade invändningar mot tablåerna över St.-linjen, vilken linje väl kan ha gods att frakta nu under några år, men när, säkert innan länge, torven och skogen tar slut, vad händer då? Med hänvisning till Kullatraktens behov av järnväg anförde talaren att det visserligen kan vara sant att spannmålen snart försvinner, men också att jorden här ger skörd varje år, medan uthuggen skog behöver många människoåldrar för att växa upp på nytt.
Hishult (handl. N. P. Andersson): Ombudet läste upp ett längre stycke, där han ville visa hur guldet, "denna onda ... (hm) fördärvbrignde ... (hm) oundvikliga ... detta eländets och tyranniets medel" o.s.v., o.s.v. i denna fråga hade ett välde ... som förtryckte många stackars människor, vilka inget annat ha än hoppet om tillmötesgående och rättvisa. Huvudpoängen i talet skulle vara att kommunen anhöll få järnvägen så nära sig som möjligt, vilket, såvitt man kunde förstå, talaren ansåg kunna ske bäst om banan lägges genom St.-dalen.
Grefvie (Cronholm): Uttalade sig för Sin.-linjen.
Barkåkra (häradsh. Ödmansson): För Sin.-linjen. Ombudet visade klart och tydligt nämnda linjes obestridliga fördelar både vad folkmängds- och övriga förhållanden angår. Företrädarna för St.-linjen hade framställt ett program, som kunde återges i fyra huvudpunkter, vilka talaren framställde och granskat. En av dem skulle vara att nå "den betydande orten Voxtorp". Härom frågade talaren om det kunde anses skäligt eller ens rimligt att dra en järnväg 2½ mil för att nå denna ort. En annan av huvudpunkterna är att beröra en viss egendom i Halland (Vallen?), vilken egendom består av cirka 16 000 tunnland och är taxerad till 30 kr. per tunnland samt skulle komma att erhålla omkring 1 mil järnväg, och frågade talaren om man anser lämpligt att för en sådan egendom offra så betydande summor, särskilt som orterna söder därom står i ungefär samma värde.
Brunnby (Gyllenstjerna): röstar för Sinarpslinjen.
Halmstad (lektor Andersson): Detta samhälle är så beläget att det bör kunna anses vara opartiskt vad frågan om de särskilda vägarna beträffar, men för Halmstadsborna är det av stor vikt att komma i samband med Helsingborg. Nu har sistnämnda stad räckt dem handen, och då Landskrona kom efteråt, är Halmstad böjdt för att tillämpa satsen "den som kommer först till qvarnen får först malet", av vilket skäl staden förenar sig med H:borg om en bana genom Sin.-dalen.
Sedan nu de olika ombuden för kommunerna uttalat sig, gavs ordet åt enskilda aktietecknare.
Den av dessa först uppträdande var konsul P. Olsson i Helsingborg, av vars långa, glänsande tal anföres:
I tekniskt hänseende tillkommer det myndigheterna att yttra sig om de båda särskilda linjerna. Angående den praktiska sidan av saken, torde det vara fullt klart åt vilket håll opinionen lutar. Man bygger ingen järnvägar med långa tidningsartiklar, broschyrer och skrivna haranger, som värimlar av oriktigheter och obestämdheter. Allt är avgörande för Sin.-linjen. Rörande befolkningsförhållandena utefter St.-linjen kan denna ej ens till hälften mäta sig med den förra. Man har sagt att tåghastigheten beräknas till blott 20 kilometer på Sinarpslinjen, men man glömmer att denna beräkning är grundad på beräkningen av bana utan stängsel och med 12 skålpunds skenor. Öka kostnadsförslaget med 367 000 kr., så kan tåghastigheten uppbringas i jämnhöjd med den på statens järnvägar, och då omkring 2 miljoner kr. redan tecknats, kan man hysa välgrundad hopp att företaget ej stannar för ytterligare några hundra tusen. De som tala om hur fort man kan köra genom St.-dalen, glömmer hur mycket längre denna väg är. Frågan är här inte om en lokalbana, utan om en järnväg Helsingborg–Göteborg. Ingen kan väl förmoda att det ligger i de norrut boendes intresse att färdas 2 mil längre för att komma till Helsingborg eller 3 mil längre för att nå Landskrona, än vad behövligt är. Man bör alltid vid banbyggnader ha för ögonen att vinna tid och så mycket som möjligt minska kostnaderna. Man får dock inte finna det underligt att järnvägsplanen från visst håll motarbetas, ty från samma håll anser man sig ha ett på spel stående intresse att bevaka. Men mer underligt är det att man motverkar företaget utan att rimligtvis kunna göra anspråk på att någon skall tro meningen vara att i stället bygga en annan bana. Det besynnerliga är att man söker verka blott för att motarbeta ett redan på god väg varande förslag. Varför man går till väga på sådant sätt är svårt att förklara, liksom det är egendomligt att vederbörande inte kunna, eller också inte vilja, se att här inte är fråga om en lokal utan snart sagdt om en kontinentalbana. Säkert är att järnvägförslaget möter motstånd inte från allmänhetens synpunkt. Ha de t.ex. för sin föreslagna bana företett en teckning, som motsvarar den vilken de nu vill överändra? Svaret på denna fråga ligger i öppen dag för den som ser tillbaka på händelserna sedan 1875. Då erhölls koncession för en bana Spannarp–Halmstad, via Stafvershult, men mer har aldrig sedan gjorts för realiserande av detta företag.
Då Hallands läns landsting stod i begrepp att bevilja anslag för Skåne-Hallands järnväg, kastade man ut en brandfackla i form av broschyrer och tidningsartiklar för att kväva planen. Men, tvärtom vad man avsett, befordrade detta handlingssätt järnvägsfrågans framgång på ett väsentligt sätt. Man infann sig i kommunerna för att motarbeta teckningen; vad har man vunnit? Motståndares protester är intet nytt, de innehåller ett oupphörligt upprepande av samma fraser, samma sneda åskådningar. Man ingav koncessionsansökan för en järnväg, till vilken handling man nödgades lägga en underdånig anhållan om en månads frist, för att man skulle få tid att upprätta plan över sin tilltänkta baneförbindelse. Man talar om Hallands intresse och anser detta bör vara för St.-linjen, men vid riksdagen representeras detta av en enda person, samma som nyss uppträtt mot detta mötes ordförande på ett sätt som det tillkommer endast honom att döma över. Alla de övriga Hallands representanter förener sig om en motion, så klar och tydlig att det fordras mycket för att kunna missförstå den. Förstår då denne ende saken bättre än alla de övriga, som grånat i politikens tjänst? För min del kan jag inte anta detta. Man anser en del av Skåne-Hallandsbanan obehövlig, nämligen delen H:borg-E:holm med bibana till Höganäs. Detta naturligtvis därför att man mycket väl känner att på denna bandel och de härför gjorda teckningarna beror hela den övriga bananläggningen. Man talar om kolfälten vid Billesholm, men man tiger om dem vid Höganäs. Lägg till allt detta att Kullen är den rikaste trakten i Sverige, så behövs inte mer för att inse motpartets orimmlighet. Man talar om befolkningens ringa antal, men man förtiger att då Lkrona-E:holms järnvägen byggdes hade man i den trakten inte mycket mer än 1/3 så stor befolkning att räkna på som den H:borg-E:holms-banan har att tillgodose.
Engelholm, som på grund av sitt uppträdande i frågan höll på att bli förbigånget, ingick till Skogsstyrelsen med varning för att låta banan löpa genom planteringen, eftersom eldfara skulle uppstå. Då därpå stad varit med om att teckna medel för banan, deltagit i bolagets konstituerade och val av styrelse och under denna tid förhållit sig lugnt, började den protestera mot samma bana under förespeglingen att Lkra-E:holms-banan skulle lida därav. Man torde likväl kanske få anta att om någon trafik vill till Lkra, så går den lika bra genom Sinarps- som genom St.-dalen. Man skall sköta sig illa i Lkra för att inte få fördel av banan. Och varför kan man inte lika gärna resa till samma stad på den ena som den andra vägen. Staden slipper ju att med ett enda öre bidra till banan, vilket torde vara ganska fördelaktigt, eftersom vederbörande utan tvivel har fullständigt tillräckligt av sin Lkra-E:holms-bana. Låtom oss enas om den nu så mycket förarbetade Skåne-Hallands-banan och glädjas om den kommer till stånd! (Tal. avbröts ofta av bifallsyttringar.)
Revisionssekreterare A. Anderberg instämde i egenskap av ombud för Lkra-E:holms järnväg, i den skrivelse som därifrån avgått till k. m:t; sagd järnvägsstyrelse kan nämligen inte godkänna Skåne-Hallands, eller, som tal. ville kalla det, Helsingborg-Halmstads järnvägsbolags förslag till bana. Kullatrakten kan inte tillhöra detta bolags område, eftersom järnvägarna och sjön rundt omkring är mer naturliga samfärdmedel än den tilltänkta järnvägen. Dessutom ville tal. fråga hr P. Olsson om denne trodde att man med St.-linjen avser ett mindre mål än med Skåne-Hallands-banan. - Hade det varit fråga om en bana Höganäs-Åstorp, då skulle tal. ha varit med om att ingå på förslaget. St.-linjen är för övrigt blott 30 000 fot längre än den genom Sin. dalen.
Överste Bergenstråhle: hr Olsson äger en märkvärd förmåga att blanda samman rätt och orätt och ändå få åhörarna att ropa bravo. Tal. bestred det gjorda påståendet att frågan om en St.-linje framkommit blott för att förhindra Sin.-linjen. Den förra linjens förespeglade ha tvärtom stort intresse för en bana. Särskilt vände han sig till Halland, som borde vara intresserat för en St.-bana, med en varning för Helsingborgsintresset. Riksdagens riksgäldsutskott har nämligen anvisat medel till en bana genom Halland till Skånska järnvägsnätet, det vill säga Varberg-Engelholm. Tal. kan inte gärna tänka sig att bolaget tänker bygga sin bana med statsbidrag ett stycke och utan sådant ett stycke, även som det inte torde kunna låta sig göra att få rätt till ett sådant tillvägagångssätt. För övrigt kan man anse det så ofta nämnda bolaget redan fallen på grund av anförda riksdagens åtgärd, ty teckningarna är gjorda med villkor att statsbidrag erhålles, och kan således inte vara bindande då inte bidrag fås.
Kapten Thestrup, Landskrona: Lkra kan inte ha intresse av att arbeta gemensamt med H:borg. Vad beträffar att förstämnda stad börjat uppträda för sent, kan detta berättigas av att staden hade gamla outredda affärer med sina redan lagda järnvägar och ansåg sig i början inte behöva eller böra göra något i den nya frågan. Men sedan man fått se hur saken skulle gestalta sig, hade man emellertid funnit skäligt att vara med, allra helst som i Lkra-E:holms-järnvägens papper står att denna är avsedd att utgöra början till en västkustbana. Vilken väg en sådan går är Lkra likgiltigt, blott den kommer till stånd. Men då Halland räknar på hjälp av L:kra, kan det senare inte förbli verklöst. -- I övrigt önskade hr T. att kunna vederlägga den talare han avsyftade.
Konsul P. Olsson uppträdde nu igen mot hr B. och frågade om denne kunde uppge bevis för den insinuerad sammanblandningen av rätt och orätt, samt om det är osant att vägen från Halmstad till Helsingborg via Stidalen och Åstorp är 2 mil längre än den blir med Skåne-Hallands järnväg. (En massa röster: "nej") Därpå tillade han: "är de värderade herrrarnas övriga argument lika goda, då beklagar jag dem". Dessutom hemställde han till Landskrona-ombuden, huruvida de ville lägga 300 000 kr. i järnväg norr om E:holm, i fall H:borg själv bygger bana till sagda stad. Om inte, då är Lkras tid att uppträda inte inne, förrän det bildade bolaget visar sig inte kunna göra mer. Särskilt frågade han med anledning av hr B:s tal om statsbidraget: "Hur vet han det? samt förmodade att även under detta påstående låg en hund begravd". H:borg har alltid velat E:holm väl, men fordrar tillbaka att sistnämnda stad inte sätter sig upp mot den stora frågan.
Hr Sven Persson, Värestorp: teckningarna i Renneslöf är gjorda för Sin:- linjen med villkor att banan drages över Renneslöfs bys egor.
Hr Anderberg uppträdde nu och påstod att L.-E.- bolagets åtgärder i och för St.-bana ha föranledts av konsul Olssons m. fl. koncessionsansökan.
Löjtnant O. Brummer, Frölinge: då över 3 miljoner kronor tecknats för Skåne-Hallands järnväg, utan tanke på annat än att H:borg skulle bli södra utgångspunkten, må det anses besynnerligt att tal kan bli om en St.-linje. En envåldig kung kan befalla tvärt emot folkets vilja, men så kan inte en, om än så enväldig, ministär, och av detta skäl torde få anses klart att Sin.- linjen är given. Skulle det vara sant, att Skåne-Hallandsbolaget är fallet, då skola vi snart resa det upp igen, och då skall det heta Helsingborg -- Varbergs järnvägsaktiebolaget.
Dahl, Kungsgården, upplyste att om banan drages genom St.- dalen, går hälften av Laholms kommunteckning och troligen största delen av den enskilda teckningen inom staden bort.
Rörande riktigheten av hr Olssons uppgift om väglängden genom St.- dalen disputerade denne och hr Bergenstråhle upprepade gånger.
F. riksdagsman Ola Jönsson protesterade mot hr B:s påståenden rörande statsbidraget, enär detta inte gjorts som villkor för att teckningen skulle vara bindande. Tal. fann det mycket besynnerligt att Lkra och E:holm ha uppträtt i frågan som de gjort. De ha talat om att från St.- linjen bygga en sidobana västerutåt, men tal. fann det mer praktiskt att lägga huvudbanan i väster. Kunde sedan anses att en sidobana kan bära sig, lägga då denna, åt öster. Är Lkra den naturliga utgångspunkten för en vestkustbana, varför har då inte trafiken gått dit, eller hur kan denna stad riskera att genom Skåne-Hallandsbanan mista den? Märkvärdigt är för resten, att man kan vara djärv nog att protestera mot ett företag, varmed man inte har ett grand att skaffa.
Överste löjtnant Odencrantz grundade Lkra-E:holms-järnvägsbolagets befogenhet att handla därpå, att "då man år efter år laborerar med 70 à 80 tusen kronor minus, gör man vad man kan för att reparera affärerna".
Konsul Olsson fann sig åter föranlåten att uppträda, på grund av ett av hr B. fällt yttrande att E:holm inte vetat av H:borgarnes järnvägsagitationer, förrän det var för sent att göra något. Märkvärdigt nog, sade tal., förefaller mig detta yttrande. Jag får annars upplysa, att järnvägs-kommittén skrev till stadsfullmäktige i Engelholm för att dels underrätta om att frågan var å bane, dels för att inbjuda till samverkan. Hade vi tänkt på att det varit bättre att skriva till hr B., så skulle vi sannerligen ha gjort det, nu får det emellertid ursäktas. I stället skola vi både vänligt och hederligt ta emot honom i H:borg, om han vill komma dit, när vi blott få banan färdig. (Skratt).
Hr Langkilde tror, såsom halländing, inte att Halland just är så tacksamt mot Lkra-E:holms-bolaget för den handräckning detta lämnat. Vi ha tecknat för Sin.- linjen, ty vi vilja ha en väg som bär sig och inte en mängd utsliten, gammal och skröplig materiel att lappa på redan från början.
Konsul N. Persson, H:borg, instämde i ombudens yrkande; tyckte det ha framgått av diskussionen att Lkra inte bryr sig stort om vilket håll banan läggs norr om E:holm, blott H:borg-E:holms-banan försvinner. Man ser dock att ortens befolkning vill samverka med H:borg, och då inte man frågar Lkraborna om bidrag, må man skäligen förundra sig att diskussion med de senare kan uppstå.
Enskilda personer från Båstad inlemnade en skrivelse, uttalande sig för Sin.- linjen.
Hr C. A. Nilsson, Båstad, fann Sin.- linjen fördelaktigast.
Hr F. O. Frumerin, Laholm, förklarade för egen del och i överensstämmelse med vad många tänka, att man inte alls vill ha något med Lkra-E:holmsbolaget eller dettas järnvägsagitationer att göra.
Hr Joh:s Larsson, Tönnersa, yttrade sig för Sin.-linjen.
Som vi redan i går nämnde, uppträdde herr Gyllensköld vid mötet mot ordföranden.
Nästan varenda talare, som yttrade sig för Sin.-linjen, avbröts gång på gång av starka bifallsyttringar och belönades, trots man var i kyrkan, till och med medels starka handklappningar. Alla de talare, som uppträdde för Sin.-linjen, förordade H:borg som utgångspunkt söder ifrån.
Vårt referat, så långt det blivit, är långt ifrån så fullständigt som vi skulle önskat göra det, derest inte utrymmet någorlunda tvingat oss inom bestämda gränser. - Förkortningar på namn och orter hoppas vi alla förstår.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
