HALLAND

22 april 1882

HALLAND – 22 april 1882 HALLAND – 22 april 1882 (forts.) HALLAND – 22 april 1882 (forts.) HALLAND – 22 april 1882 (forts.) HALLAND – 22 april 1882 (forts.) HALLAND – 22 april 1882 (forts.) HALLAND – 22 april 1882 (forts.) HALLAND – 22 april 1882 (forts.) HALLAND – 22 april 1882 (forts.)

Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.

Telegramtill "Halland."Skåne-Hallands jernväg. STOCHOLM i går kl. 11,30 f. m. Statsutskottet föreslår riksdagen att på så sätt bifalla motionerna om statsunderstöd åt en jernvägsförbindelse fr. Skåne-Halland-Göteborg, att riksdagen beviljar, dels till låneunder-stöd för anläggning af en jernväg (med sammaspårvidd som statens) från Engelholm eller ock annan lämplig anknytningspunkt i närheten deraf via jernväg i Skåne öfver Halmstad och Falkenberg till Warberg, med vilkor att arbetet påbörjas före den förste Juli 1853, ett högst halfva anläggningskostnaden motsvarande belopp, dock ej öfver tre millioner kr., att utgå under åren 1883-1886 med en fjerdedel hvarje år; dels till låneunderstöd för en jernväg af samma spårvidd från Warberg till Göteborg, att påbörjas före år I887, 1½ million kr. Utskottet afstyrker det i motionerna gjorda förslaget, åsyftande tyngre öfverbygnad å nämnde jernvägar.

Skåne-Hallands jernväg. Om hrr ifrare för Landskrona- eller Stafverhultsintresset verkligen hoppats, att några nämnvärda sympatier skulle finnas i Halland, såväl som i Skåne, för deras projekt, att halländingarne, med frångående af sitt en gång fattade beslut om Skåne -- Hallands jernvägens dragande genom Sinarpsdalen till Helsingborg, skulle sluta sig till dem för att sålunda först och främst tillintetgöra den goda utsigten, att inom kort denna jernvägslinie skall bringas till stånd, och sedan om möjligt, fast nog är möjligheten ytterst liten, åstadkomma en jernväg, somskulle kunna tillfredsställa nämnde ensidiga, helt lokala intressen, och hvilken skulle gå genom den magra Stafverhultsdalen samt nära ansluta sig till den halft ruinerade, trafikfattiga Engelholms-Landskronabanan - om, säga vi, nämnde herrar hoppats något sådant, måste väl detta hopp efter det i förrgår hållna jernvägsmötet i Östra Karup hafva återgått till sitt eget intet och så förbleknat, att det ej oftare ger anledning till fruktlösa agitationer, hvilka ej kunna framkalla annat än uttryck af harm eller löje. På sagde möte blefvo nemligen de förenade Stafverhults- och Landskrona-intressena så grundligt besegrade, att de nog ej längre med samma djerfva tillförsigt som förut kunna resa hufvudena, ehuru man dock ej kan hoppas, att de skola framgent afstå från att, såsom de hittills sträfvat, söka tillintetgöra ett stort, allmännyttigt företag, hvilket nu tydligt visat sig hafva en så obestridligt kraftig och enig opinion för sig. Det jernvägsmöte, som i torsdags hölls i Östra Karups kyrka, sedan det visat sig att den till en början för detsamma afsedda skollokalen ej egde nog utrymme för de talrikt tillstädeskomne deltagarne, var af konungens befallningshafvande i Hallands län utlyst på uppdrag af regeringen, som härigenom, före den begärda koncessionens beviljande, ville inhemta upplysning om hvilka åsigter rörande den tilltänkta Skåne-Hallands jernvägens gagn och lämpligaste sträckning voro rådande i de orter, som denna bana komme att beröra. På grund häraf hade mötet och de uttalanden, som der förekommo, sin stora betydelse, ehuru i sjelfva verket inga nya skäl eller motskäl dervid framkommo från ena eller andra sidan. Förhandlingarne leddes af landshöfdingen m. m. F. W. Leijonancker, och som sekreterare tjenstgjorde länsnotarien, häradshofding H. i G. Nycander. Sedan de af de olika socknarne i Halland och Skåne utsedda ombuden framlemnat sina fullmagter och fått dem godkända, upplästes diverse protester emot beviljandet af koncession för det den 12 Nov. konstituerade Skåne-Hallands jernvägsbolag, i hvilka skrifvelser man särdeles mycket litade på "kongl. maj:ts rättvisa" och att ingen koncession måtte medgifvas förr än en "fullständig utredning" af båda liniernas, Stafverhult eller Sinarp, större eller mindre fördelar egt rum. Undertecknarne af sådana protester voro Hishults och Örkelljunga kommuner, kammarjunkaren Gyilensköld å Vallen, Landskrona-Engelholms jernvägsstyrelse m. fl. Vidare föredrogs hrr Trauchells, Anderbergs, Neess', Bergenstråles m. fl:s ansökan om koncession för en jernväg Engelholm-Halmstad via Staf-verhult samt ett memorial från ofvannämnda personer, att innevånarne i samtliga de orter, genom hvilka de olika jernvägarna voro afredda att framdragas, måtte höras öfver jernvägsanläggningarnas lämplighet och nytta. Härefter fingo ombuden yttra sig och uttala den inom de resp. kommunerna rådande opinionen i jernvägsfrågan. Denna opinions-yttring utföll så afgjordt till förmån för Helsingborg-Sinarp-Halmstad-linien, att endast ombuden för 7 kommuner, nemligen Landskrona, Engelholm (som dock förut tecknat aktier i och röstat för Sinarpslinien),Hjernarp (som har en utpreglad Stafverhultsifrare i sin kyrkoherde, hofpredikant Petersson), Tossjö, Örkelljunga, Woxtorp (kammarjunkare Th. Gyllenskölds kommun) och Hishult (således blott två kommuner i Halland) förordade en Stafverhultsbana till Engelholm; men deremot alla öfrige ombuden, representerande 30 kommuner, nemligen Helsingborg, Allerum, Wäsby, Brunnby, Jonstorp, Farhult, Kattarp, Wälinge, Houf, Westra Karup, Grefvie, Barkåkra, Förslöf och Båstad, samtlige 14 i Skåne, samt Hasslöf, Östra Karup, Skummeslöf, Renneslöf, Ysby, Laholms landsförsamling, Laholms stad, Tjerby, Weinge, Eldsberga, Trönninge, Snöstorp, Enslöf, Harplinge, Quibille samt Halmstad (eller 16 kommuner i Halland) uttalade sig enigt och bestämdt för jernvägens dragande, såsom förut på konstituerende jernvägsbolagsstämma i Östra Karup beslutats, eller från Helsingborg genom Sinarpsdalen till Halmstad. De skäl, som af dessa 30 kommuners ombud anfördes, voro inga nya, men derför icke mindre kraftiga: att sedan Helsingborg en gång ärligt räckt halländingarne handen för en jernvägsförbindelses förverkligande, skulle det vara både otacksamt och oklokt att nu, då utsigterna för en banas realiserande voro som störst, stöta den tillbaka, och mottaga ett erbjudande från Landskrona, hvilket kommit mer än en timme för sent och ej lemnade den ringaste garanti för att banan i den nuvarande generationens tid kunde blifva färdig; att der en Sinarpsbana komme att gå fram, funnos bördiga, väl odlade trakter samt en talrik, välmående befolkning, något som ej kunde sigas om Stafverhultslinien; att Sinarpslinien vore billigare att bygga och f. n. ensam hade utsigt att blifva bygd; att en jernväg, dragen genom södra Hallands och norra Skånes bördigaste socknar och dertill stäld i nära förbindelse med de rika Kullasocknarne, som ha ett högt uppdrifvet jordbruk och flere stora fisklägen samt dertill en betydande industriel anläggning, Höganäs' stenkolsgrufva och dess fabriker, måste kunna påräkna stor trafik och derför ha den bästa utsigt att bära sig, då deremot en Stafverhultslinie hade föga att erbjuda till en banas trafikerande, och fara vore, att en jernväg der skulle komma att föra samma ömkliga tillvaro som Landskrona-Engelholms-banan. Från motsatta sidan ordades om att Stafverhultsdalen hade skog, ved, torf, laggkärl och ylletröjor att exportera, men anmärktes då, att om skogen der tar slut, växer den ej igen. Landskronas ombud inlemnade en lång skrift (med skriftliga anföranden voro flere fullmägtige försedde), hvari framhölls ordagrant allt hvad som af den i Februari månad kringresande agitationskomiten uttalades, och för hvilket redan förut här redogjorts, hvadan vi ej vilja trötta våra läsare med dess upprepande. Hofpredikant Petersson från Hjernarp aflemnade en ofantligt lång skritt, deri han skärskådade saken från alla möjliga och omöjliga sidor. Kammarjunkare Gyllensköld yrkade att ordf. skulle uppläsa koncessionsansökningen, enär han fått klart för sig, att ordf. talat om tre linier, samt att denne sagt, att hr P. Olsson m. fl. koncesionerat äfven för Stafverhultsdalen. Ordf. upplyste hr G. om att han misstagit sig, men han hade svårt att bli öfvertygad derom, förrän de närvarande koncessionssökandena äfven lade sitt ord i vågskålen. Derpå inlemnade han ett memorial, för hvilket han bad om ursäkt, att det ej var renskrifvet, samt ytterligare ett anförande med 4 diariebevis, hvilka handlingar han anhöll måtte föras till protokollet, men ville icke besvära de närvarande med att höra dem. Till sist anhöll han, att det förda protokollet måtte justeras af två personer, som vid mötet skulle utses. Ordföranden afslog denna anhållan, enär det icke vore behöfligt, och häremot anmälde G. reservation. Efter det ombuden sålunda fört talan för de särskilda kommunerna, uppträdde konsul Olsson, som i ett längre glänsande, af dånande bravorop ofta afbrutet tal totalt nedsablade de "protestantiska Stafverhultarne“, och utgjorde detta dagens och mötets glanspunkt. Han började med att erinra, att frågan gälde mera den praktiska än tekniska sidan af saken, att en så kraftigopinion en gång blifvit uttalad för Skåne-Hallands jernväg, att man ej kunde tveka om, på hvilken sida sympatierna funnos. Det vore ej fråga om att bygga jernvägar med långa skrifvelser, som hvimla af orimligheter! Jernvägen blefve den billigaste, passerade genom de fruktbaraste, folkrikaste trakterna och egde allt hvad som behöfdes för dess fullbordan, och vore allt detta så afgörande för Sinarpslinien att intet vankelmod kunde ega rum. Medelst en förteckning, hemtad ur officiela källor, kunde tal. visa, att Stafverhultslinien ej vore mera än hälften så befolkad som den andra linien. Mot anmärkningen, att trafiken icke skulle kunna ega rum med större tåghastighet än 2 nymil i timmen, anfördes, att då skulle banan byggas utan stängsel etc., men med 367,000 kr. till kunde en bana åstadkommas, som kunde trafikeras med samma materiel och tåghastighet som statens, och då man redan lyckats åstadkomma 2,000,000, vore all utsigt för handen att anskaffa resten. Man talade om att köra fort eller sakta, och då kunde man fråga Stafverhultarne, om det låge i deras intresse att köra mer än 2 mil längre än de behöfde för att komma till Helsingborg eller Landskrona, ty så mycket längre blefve den andra linien. Vore det fråga om, att de verkligen ville bygga jernväg, då kunde man ju taga deras plan i öfvervägande, men nu voro det mera deras afsigt att endast motarbeta en jernväg Engelholm-Helsingborg samt Sinarpsdalen. Tal. undrade ej öfver, att man från ett visst håll sökte motarbeta jernvägen, då eget intresse derigenom förlorade, men han förvånade sig öfver sättet att gå till väga. Det är icke tal om att tillgodose den eller den orten, utan att bygga en jernväg från Göteborg till Helsingborg, som vore den naturligaste afloppskanalen för hela den kontinentala trafiken. Man hade sett saken från allmän synpunkt, men hade väl motståndarne gjort detta. Nej, de hade endast motarbetat allt från början. Då frågan om teckning i jernvägen af Hallands landsting var före, sökte de genom tidningsartiklar, broschyrer o. d. hindra att sådan teckning bifölles, men långt ifrån att detta hindrade, tvärtom befordrade detta underliga tillvägagångssätt teckningen. Äfven den enskilda aktieteckningen hade de sökt hindra. Då de gingo in med koncessionsanmälan för sin jernväg, hade de ej ens planen färdig och måste derför begära en månads prolongation. Kunde man val under sådana förhållanden antaga, att det verkligen var deras mening att låta Halland få en jernväg, som fullt tillfredsstälde det. En representant hade vid mötet yttrat sig på ett sådant sätt mot ordf., att det endast tillhörde denne bedöma det; men han tror sig representera allt. Huru hafva väl de öfrige Hallands representanterna vid riksdagen betett sig? De ha förenat sig om en motion vid riksdagen om lån för jernvägen med bestämd sträckning. Förstår nu denne ene, som gått sin egen väg, detta bättre än alla andra Hallands riksdagsmän, som hafva grånat i det politiska lifvet och städse ådagalagt intresse för länet och landet. Man hade dessutom sökt förklara en del af jernvägen, Engelholm-Helsingborg, såsom obehöflig, och detta kanske derför att teckningen för den sträckan är större, samt att, emedan den teckningen gäller för det hela, banan har lättare utsigter att realiseras! Manhade talat om timmertransporten, men man glömde bort Höganäskolen, och som kol i allmänhet ej tålde höga frakter, vore det fördelaktigast, att den slapp gå omvägar. Den raka vägen vore den bästa, komme att gå genom Sveriges bördigaste trakt, som egde stort antal fartyg, största spannmålshandeln etc. Motståndarne hade ingått till skogsstyrelsen med en påminnelse, huru farligt det vore, om jernvägen finge gå igenom kronoparken, då eld lätteligen der kunde utbryta och hela staden Engelholm då nedbrinna. På förra mötet i Karup röstade engelholmarne för Sinarpslinien, nu protestera de deremot. Ett sådant sätt att gå tillväga kunde ej ingifva förtroende. Påståendet att trafiken skulle dragas från Landskrona vore orimligt, då den tvärtom blefve med säkerhet ökad. Dessutom slipper Landskrona bidraga med ett enda öre till denna jernväg, hvilket för dess dåliga ekonomiska ställning vore högst fördelaktigt. Alla skäl talade för att det borde ligga i Hallands intresse att som en man förena sig om jernvägen Helsingborg-Sinarpsdalen-Halmstad. Revisionssekreterarn A. Anderberg, ombud för Landskrona-Engelholms jernvägsbolag, åberopade de förut inlemnade skrifterna, påstod hr Olsson hafva framkommit med insidiösa beskyllningar, då han sagt att de motarbetade jernvägen. O. hade talat om oriktigheter, men hvem hade väl gjort sig skyldig till större oriktigheter än han? Uppgiften att vägen blefve genom Stafverhult 2 mil längre vore oriktig, då den endast är 30,000 fot längre, men detta uppvägdes genom lämpligare terrängförhållanden. Härefter utspann sig ett längre meningsutbyte, hufvudsakligast mellan konsul Olsson och öfverstlöjtnant Bergenstråle, mest rörande sig kring väglängden och några obetydligheter, deri hr B. påstod, att hr O. haft orätt, och nämna vi af de andra tal. endast löjtnant M. Brummer, som uppträdde såsom tolk för alla aktietecknare norr om Halmstad, och framhöll att desses önskan vore att komma direkt till Helsingborg, på samma gång de äfven ville till Landskrona, och fann talaren det högst märkvärdigt, att när en hel befolkning uttalat sig för att vilja för egna penningarbygga en jernväg, då andra ville tvinga dem att låta bli, och ett sådant tvång skulle kanske af en enväldig konung påläggas dem, men icke ens en enväldig ministère kunde göra detta. Öfrige uppträdande voro hrr Ola Jonsson, J. Jonsson, Malte Dahl, Thestrup, Tranchell, Langkilde, Frummerin, N. Persson m. fl. Diskussionen skulle naturligtvis utgöra mötets beslut, och så otvetydiga sympatier lades i dagen för Sinarpsdalen, att de voro mångdubbelt större än vid förra Karupsmötet, och då ansågs ändock Sinarpsdalen hafva fått ett så stortförtroendevotum, som möjligt var.

Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI