HALLAND
22 april 1882
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Telegramtill "Halland."Skåne-Hallands jernväg. STOCHOLM i går kl. 11,30 f. m. Statsutskottet föreslår riksdagen att på så sätt bifalla motionerna om statsunderstöd åt en jernvägsförbindelse fr. Skåne-Halland-Göteborg, att riksdagen beviljar, dels till låneunder-stöd för anläggning af en jernväg (med sammaspårvidd som statens) från Engelholm eller ock annan lämplig anknytningspunkt i närheten deraf via jernväg i Skåne öfver Halmstad och Falkenberg till Warberg, med vilkor att arbetet påbörjas före den förste Juli 1853, ett högst halfva anläggningskostnaden motsvarande belopp, dock ej öfver tre millioner kr., att utgå under åren 1883-1886 med en fjerdedel hvarje år; dels till låneunderstöd för en jernväg af samma spårvidd från Warberg till Göteborg, att påbörjas före år I887, 1½ million kr. Utskottet afstyrker det i motionerna gjorda förslaget, åsyftande tyngre öfverbygnad å nämnde jernvägar.
Skåne-Hallands jernväg. Om hrr ifrare för Landskrona- eller Stafverhultsintresset verkligen hoppats, att några nämnvärda sympatier skulle finnas i Halland, såväl som i Skåne, för deras projekt, att halländingarne, med frångående af sitt en gång fattade beslut om Skåne -- Hallands jernvägens dragande genom Sinarpsdalen till Helsingborg, skulle sluta sig till dem för att sålunda först och främst tillintetgöra den goda utsigten, att inom kort denna jernvägslinie skall bringas till stånd, och sedan om möjligt, fast nog är möjligheten ytterst liten, åstadkomma en jernväg, somskulle kunna tillfredsställa nämnde ensidiga, helt lokala intressen, och hvilken skulle gå genom den magra Stafverhultsdalen samt nära ansluta sig till den halft ruinerade, trafikfattiga Engelholms-Landskronabanan - om, säga vi, nämnde herrar hoppats något sådant, måste väl detta hopp efter det i förrgår hållna jernvägsmötet i Östra Karup hafva återgått till sitt eget intet och så förbleknat, att det ej oftare ger anledning till fruktlösa agitationer, hvilka ej kunna framkalla annat än uttryck af harm eller löje. På sagde möte blefvo nemligen de förenade Stafverhults- och Landskrona-intressena så grundligt besegrade, att de nog ej längre med samma djerfva tillförsigt som förut kunna resa hufvudena, ehuru man dock ej kan hoppas, att de skola framgent afstå från att, såsom de hittills sträfvat, söka tillintetgöra ett stort, allmännyttigt företag, hvilket nu tydligt visat sig hafva en så obestridligt kraftig och enig opinion för sig. Det jernvägsmöte, som i torsdags hölls i Östra Karups kyrka, sedan det visat sig att den till en början för detsamma afsedda skollokalen ej egde nog utrymme för de talrikt tillstädeskomne deltagarne, var af konungens befallningshafvande i Hallands län utlyst på uppdrag af regeringen, som härigenom, före den begärda koncessionens beviljande, ville inhemta upplysning om hvilka åsigter rörande den tilltänkta Skåne-Hallands jernvägens gagn och lämpligaste sträckning voro rådande i de orter, som denna bana komme att beröra. På grund häraf hade mötet och de uttalanden, som der förekommo, sin stora betydelse, ehuru i sjelfva verket inga nya skäl eller motskäl dervid framkommo från ena eller andra sidan. Förhandlingarne leddes af landshöfdingen m. m. F. W. Leijonancker, och som sekreterare tjenstgjorde länsnotarien, häradshofding H. i G. Nycander. Sedan de af de olika socknarne i Halland och Skåne utsedda ombuden framlemnat sina fullmagter och fått dem godkända, upplästes diverse protester emot beviljandet af koncession för det den 12 Nov. konstituerade Skåne-Hallands jernvägsbolag, i hvilka skrifvelser man särdeles mycket litade på "kongl. maj:ts rättvisa" och att ingen koncession måtte medgifvas förr än en "fullständig utredning" af båda liniernas, Stafverhult eller Sinarp, större eller mindre fördelar egt rum. Undertecknarne af sådana protester voro Hishults och Örkelljunga kommuner, kammarjunkaren Gyilensköld å Vallen, Landskrona-Engelholms jernvägsstyrelse m. fl. Vidare föredrogs hrr Trauchells, Anderbergs, Neess', Bergenstråles m. fl:s ansökan om koncession för en jernväg Engelholm-Halmstad via Staf-verhult samt ett memorial från ofvannämnda personer, att innevånarne i samtliga de orter, genom hvilka de olika jernvägarna voro afredda att framdragas, måtte höras öfver jernvägsanläggningarnas lämplighet och nytta. Härefter fingo ombuden yttra sig och uttala den inom de resp. kommunerna rådande opinionen i jernvägsfrågan. Denna opinions-yttring utföll så afgjordt till förmån för Helsingborg-Sinarp-Halmstad-linien, att endast ombuden för 7 kommuner, nemligen Landskrona, Engelholm (som dock förut tecknat aktier i och röstat för Sinarpslinien),Hjernarp (som har en utpreglad Stafverhultsifrare i sin kyrkoherde, hofpredikant Petersson), Tossjö, Örkelljunga, Woxtorp (kammarjunkare Th. Gyllenskölds kommun) och Hishult (således blott två kommuner i Halland) förordade en Stafverhultsbana till Engelholm; men deremot alla öfrige ombuden, representerande 30 kommuner, nemligen Helsingborg, Allerum, Wäsby, Brunnby, Jonstorp, Farhult, Kattarp, Wälinge, Houf, Westra Karup, Grefvie, Barkåkra, Förslöf och Båstad, samtlige 14 i Skåne, samt Hasslöf, Östra Karup, Skummeslöf, Renneslöf, Ysby, Laholms landsförsamling, Laholms stad, Tjerby, Weinge, Eldsberga, Trönninge, Snöstorp, Enslöf, Harplinge, Quibille samt Halmstad (eller 16 kommuner i Halland) uttalade sig enigt och bestämdt för jernvägens dragande, såsom förut på konstituerende jernvägsbolagsstämma i Östra Karup beslutats, eller från Helsingborg genom Sinarpsdalen till Halmstad. De skäl, som af dessa 30 kommuners ombud anfördes, voro inga nya, men derför icke mindre kraftiga: att sedan Helsingborg en gång ärligt räckt halländingarne handen för en jernvägsförbindelses förverkligande, skulle det vara både otacksamt och oklokt att nu, då utsigterna för en banas realiserande voro som störst, stöta den tillbaka, och mottaga ett erbjudande från Landskrona, hvilket kommit mer än en timme för sent och ej lemnade den ringaste garanti för att banan i den nuvarande generationens tid kunde blifva färdig; att der en Sinarpsbana komme att gå fram, funnos bördiga, väl odlade trakter samt en talrik, välmående befolkning, något som ej kunde sigas om Stafverhultslinien; att Sinarpslinien vore billigare att bygga och f. n. ensam hade utsigt att blifva bygd; att en jernväg, dragen genom södra Hallands och norra Skånes bördigaste socknar och dertill stäld i nära förbindelse med de rika Kullasocknarne, som ha ett högt uppdrifvet jordbruk och flere stora fisklägen samt dertill en betydande industriel anläggning, Höganäs' stenkolsgrufva och dess fabriker, måste kunna påräkna stor trafik och derför ha den bästa utsigt att bära sig, då deremot en Stafverhultslinie hade föga att erbjuda till en banas trafikerande, och fara vore, att en jernväg der skulle komma att föra samma ömkliga tillvaro som Landskrona-Engelholms-banan. Från motsatta sidan ordades om att Stafverhultsdalen hade skog, ved, torf, laggkärl och ylletröjor att exportera, men anmärktes då, att om skogen der tar slut, växer den ej igen. Landskronas ombud inlemnade en lång skrift (med skriftliga anföranden voro flere fullmägtige försedde), hvari framhölls ordagrant allt hvad som af den i Februari månad kringresande agitationskomiten uttalades, och för hvilket redan förut här redogjorts, hvadan vi ej vilja trötta våra läsare med dess upprepande. Hofpredikant Petersson från Hjernarp aflemnade en ofantligt lång skritt, deri han skärskådade saken från alla möjliga och omöjliga sidor. Kammarjunkare Gyllensköld yrkade att ordf. skulle uppläsa koncessionsansökningen, enär han fått klart för sig, att ordf. talat om tre linier, samt att denne sagt, att hr P. Olsson m. fl. koncesionerat äfven för Stafverhultsdalen. Ordf. upplyste hr G. om att han misstagit sig, men han hade svårt att bli öfvertygad derom, förrän de närvarande koncessionssökandena äfven lade sitt ord i vågskålen. Derpå inlemnade han ett memorial, för hvilket han bad om ursäkt, att det ej var renskrifvet, samt ytterligare ett anförande med 4 diariebevis, hvilka handlingar han anhöll måtte föras till protokollet, men ville icke besvära de närvarande med att höra dem. Till sist anhöll han, att det förda protokollet måtte justeras af två personer, som vid mötet skulle utses. Ordföranden afslog denna anhållan, enär det icke vore behöfligt, och häremot anmälde G. reservation. Efter det ombuden sålunda fört talan för de särskilda kommunerna, uppträdde konsul Olsson, som i ett längre glänsande, af dånande bravorop ofta afbrutet tal totalt nedsablade de "protestantiska Stafverhultarne“, och utgjorde detta dagens och mötets glanspunkt. Han började med att erinra, att frågan gälde mera den praktiska än tekniska sidan af saken, att en så kraftigopinion en gång blifvit uttalad för Skåne-Hallands jernväg, att man ej kunde tveka om, på hvilken sida sympatierna funnos. Det vore ej fråga om att bygga jernvägar med långa skrifvelser, som hvimla af orimligheter! Jernvägen blefve den billigaste, passerade genom de fruktbaraste, folkrikaste trakterna och egde allt hvad som behöfdes för dess fullbordan, och vore allt detta så afgörande för Sinarpslinien att intet vankelmod kunde ega rum. Medelst en förteckning, hemtad ur officiela källor, kunde tal. visa, att Stafverhultslinien ej vore mera än hälften så befolkad som den andra linien. Mot anmärkningen, att trafiken icke skulle kunna ega rum med större tåghastighet än 2 nymil i timmen, anfördes, att då skulle banan byggas utan stängsel etc., men med 367,000 kr. till kunde en bana åstadkommas, som kunde trafikeras med samma materiel och tåghastighet som statens, och då man redan lyckats åstadkomma 2,000,000, vore all utsigt för handen att anskaffa resten. Man talade om att köra fort eller sakta, och då kunde man fråga Stafverhultarne, om det låge i deras intresse att köra mer än 2 mil längre än de behöfde för att komma till Helsingborg eller Landskrona, ty så mycket längre blefve den andra linien. Vore det fråga om, att de verkligen ville bygga jernväg, då kunde man ju taga deras plan i öfvervägande, men nu voro det mera deras afsigt att endast motarbeta en jernväg Engelholm-Helsingborg samt Sinarpsdalen. Tal. undrade ej öfver, att man från ett visst håll sökte motarbeta jernvägen, då eget intresse derigenom förlorade, men han förvånade sig öfver sättet att gå till väga. Det är icke tal om att tillgodose den eller den orten, utan att bygga en jernväg från Göteborg till Helsingborg, som vore den naturligaste afloppskanalen för hela den kontinentala trafiken. Man hade sett saken från allmän synpunkt, men hade väl motståndarne gjort detta. Nej, de hade endast motarbetat allt från början. Då frågan om teckning i jernvägen af Hallands landsting var före, sökte de genom tidningsartiklar, broschyrer o. d. hindra att sådan teckning bifölles, men långt ifrån att detta hindrade, tvärtom befordrade detta underliga tillvägagångssätt teckningen. Äfven den enskilda aktieteckningen hade de sökt hindra. Då de gingo in med koncessionsanmälan för sin jernväg, hade de ej ens planen färdig och måste derför begära en månads prolongation. Kunde man val under sådana förhållanden antaga, att det verkligen var deras mening att låta Halland få en jernväg, som fullt tillfredsstälde det. En representant hade vid mötet yttrat sig på ett sådant sätt mot ordf., att det endast tillhörde denne bedöma det; men han tror sig representera allt. Huru hafva väl de öfrige Hallands representanterna vid riksdagen betett sig? De ha förenat sig om en motion vid riksdagen om lån för jernvägen med bestämd sträckning. Förstår nu denne ene, som gått sin egen väg, detta bättre än alla andra Hallands riksdagsmän, som hafva grånat i det politiska lifvet och städse ådagalagt intresse för länet och landet. Man hade dessutom sökt förklara en del af jernvägen, Engelholm-Helsingborg, såsom obehöflig, och detta kanske derför att teckningen för den sträckan är större, samt att, emedan den teckningen gäller för det hela, banan har lättare utsigter att realiseras! Manhade talat om timmertransporten, men man glömde bort Höganäskolen, och som kol i allmänhet ej tålde höga frakter, vore det fördelaktigast, att den slapp gå omvägar. Den raka vägen vore den bästa, komme att gå genom Sveriges bördigaste trakt, som egde stort antal fartyg, största spannmålshandeln etc. Motståndarne hade ingått till skogsstyrelsen med en påminnelse, huru farligt det vore, om jernvägen finge gå igenom kronoparken, då eld lätteligen der kunde utbryta och hela staden Engelholm då nedbrinna. På förra mötet i Karup röstade engelholmarne för Sinarpslinien, nu protestera de deremot. Ett sådant sätt att gå tillväga kunde ej ingifva förtroende. Påståendet att trafiken skulle dragas från Landskrona vore orimligt, då den tvärtom blefve med säkerhet ökad. Dessutom slipper Landskrona bidraga med ett enda öre till denna jernväg, hvilket för dess dåliga ekonomiska ställning vore högst fördelaktigt. Alla skäl talade för att det borde ligga i Hallands intresse att som en man förena sig om jernvägen Helsingborg-Sinarpsdalen-Halmstad. Revisionssekreterarn A. Anderberg, ombud för Landskrona-Engelholms jernvägsbolag, åberopade de förut inlemnade skrifterna, påstod hr Olsson hafva framkommit med insidiösa beskyllningar, då han sagt att de motarbetade jernvägen. O. hade talat om oriktigheter, men hvem hade väl gjort sig skyldig till större oriktigheter än han? Uppgiften att vägen blefve genom Stafverhult 2 mil längre vore oriktig, då den endast är 30,000 fot längre, men detta uppvägdes genom lämpligare terrängförhållanden. Härefter utspann sig ett längre meningsutbyte, hufvudsakligast mellan konsul Olsson och öfverstlöjtnant Bergenstråle, mest rörande sig kring väglängden och några obetydligheter, deri hr B. påstod, att hr O. haft orätt, och nämna vi af de andra tal. endast löjtnant M. Brummer, som uppträdde såsom tolk för alla aktietecknare norr om Halmstad, och framhöll att desses önskan vore att komma direkt till Helsingborg, på samma gång de äfven ville till Landskrona, och fann talaren det högst märkvärdigt, att när en hel befolkning uttalat sig för att vilja för egna penningarbygga en jernväg, då andra ville tvinga dem att låta bli, och ett sådant tvång skulle kanske af en enväldig konung påläggas dem, men icke ens en enväldig ministère kunde göra detta. Öfrige uppträdande voro hrr Ola Jonsson, J. Jonsson, Malte Dahl, Thestrup, Tranchell, Langkilde, Frummerin, N. Persson m. fl. Diskussionen skulle naturligtvis utgöra mötets beslut, och så otvetydiga sympatier lades i dagen för Sinarpsdalen, att de voro mångdubbelt större än vid förra Karupsmötet, och då ansågs ändock Sinarpsdalen hafva fått ett så stortförtroendevotum, som möjligt var.
Skåne-Hallands järnväg.
STOCKHOLM i går kl. 11.30 f.m. Statsutskottet föreslår riksdagen att bifalla motionerna om statligt understöd för en järnvägsförbindelse mellan Skåne-Halland-Göteborg på följande sätt: Riksdagen beviljar dels lånestöd för anläggning av en järnväg (med samma spårvidd som statens) från Engelholm eller annan lämplig anknytningspunkt i närheten via järnväg i Skåne över Halmstad och Falkenberg till Warberg, med villkor att arbetet påbörjas före den första juli 1853. Stödet ska motsvara högst halva anläggningskostnaden, dock högst tre miljoner kr., utgivet under åren 1883–1886 med en fjärdedel varje år. Dels lånestöd för en järnväg av samma spårvidd från Warberg till Göteborg, som påbörjas före år 1887, på 1,5 miljoner kr.
Utskottet avslår det förslag som gjordes i motionerna om tyngre överbyggnad på nämnda järnvägar.
Skåne-Hallands järnväg. Om herrarna för Landskrona- eller Staffanstorpsintresset verkligen hoppats att några nämnvärda sympatier skulle finnas i Halland såväl som i Skåne för deras projekt — att halländingarna, med utgångspunkt från sitt tidigare fattade beslut om Skåne-Hallands järnvägs dragning genom Sinarpsdalen till Helsingborg, skulle ansluta sig till dem för att på så sätt först och främst förstöra utsikterna att denna järnvägslinje inom kort kan förverkligas, och sedan om möjligt, fastän möjligheten är mycket liten, åstadkomma en järnväg som skulle kunna tillfredsställa nämnda snäva, rent lokala intressen och som skulle gå genom Staffanstorpsdalen samt angränsa till den halvt ruinerade, trafikfattiga Engelholms-Landskronabanan — om herrarna hoppats något sådant, måste väl detta hopp efter det järnvägsmöte som hölls i Östra Karup i förförrgår ha kommit tillbaka till ingenting och blivit så blekt att det inte oftare ger anledning till fruktlösa agitationer, vilka bara kan väcka uttryck för harm eller löje. Vid sagde möte blev nämligen det förenade Staffanstorps- och Landskronainteresset så grundligt besegrad, att det inte längre med samma djärv självförtroende som tidigare kan resa huvudena, fastän man dock inte kan hoppas att det framtida avbryts från att, såsom det hittills sträkat, försöka förstöra ett stort, allmännyttigt företag som nu tydligt visat sig ha ett så obestridligt kraftigt och enigt stöd bakom sig.
Det järnvägsmöte som på torsdag hölls i Östra Karups kyrka — sedan det visat sig att den ursprungligen för mötet avsedda skollokalens inte hade tillräcklig plats för de talrikt närvarande deltagarna — utlystes av kungens befälhavare i Hallands län på regeringens uppdrag. Regeringen ville genom detta, före den begärda koncessionens beviljande, få information om vilka åsikter som rådde i de orter som denna järnväg skulle beröra angående den planerade Skåne-Hallands järnvägs nytta och lämpligaste sträckning. På grund av detta hade mötet och de uttalanden som gjordes där stor betydelse, fastän egentligen ingen nya skäl eller motskäl framkom från någondera sidan.
Förhandlingarna leddes av landshövdingen m.m. F.W. Leijonancker, och som sekreterare tjänstgjorde länsnotarien, häradsdomaren H. i G. Nycander. Efter att de från olika socknar i Halland och Skåne valda ombuden lämnat sina fullmakter och fått dem godkända, lästes upp olika protester mot beviljandet av koncession för det den 12 november konstituerade Skåne-Hallands järnvägsbolag. I dessa skrivelser litade man särskilt mycket på "kunglig majestäts rättvisa" och på att ingen koncession skulle medges förrän en "fullständig utredning" av båda linjernas fördelar och nackdelar gjorts. Undertecknarna av sådana protester var Hishults och Örkelljunga kommuner, kammarjunkaren Gyllensköld på Vallen, Landskrona-Engelholms järnvägsstyrelse m.fl. Vidare föredrogs herrarna Trauchells, Anderbergs, Neess', Bergenstråles m.fl. ansökan om koncession för en järnväg Engelholm–Halmstad via Staffanstorp samt ett memorial från nämnda personer om att invånarna i alla de orter genom vilka de olika järnvägarna skulle drivas måtte höras om järnvägsanläggningarnas lämplighet och nytta.
Därefter fick ombuden yttra sig och framföra den inom respektive kommuner rådande opinionen i järnvägsfrågan. Denna opinion föll så helt klart till förmån för Helsingborg–Sinarp–Halmstad-linjen att endast ombuden för sju kommuner, nämligen Landskrona, Engelholm (som dock tidigare hade tecknat aktier i och röstat för Sinarplinjen), Hjärnarp (som har en utpräglad Staffanstorpsvän i sin kyrkoherde, hofpredikanten Petersson), Tossjö, Örkelljunga, Woxtorp (kammarjunkare Th. Gyllenskölds kommun) och Hishult (alltså endast två kommuner i Halland) förespråkade en Staffanstorpsbana till Engelholm. Däremot förespråkade alla övriga ombuden, som representerade 30 kommuner — nämligen Helsingborg, Allerum, Väsby, Brunnby, Jonstorp, Farhult, Kattarp, Välinge, Hov, Västra Karup, Grefvie, Barkåkra, Förslöv och Båstad, samtliga 14 i Skåne, samt Hasslöf, Östra Karup, Skummeslöv, Renneslöf, Ysby, Laholms landsförsamling, Laholms stad, Tjerby, Veinge, Eldsberga, Trönninge, Snöstorp, Enslöv, Harplinge, Quibble samt Halmstad (eller 16 kommuner i Halland) — järnvägens dragning såsom tidigare beslöts på det konstituerade järnvägsbolags möte i Östra Karup, eller från Helsingborg genom Sinarpsdalen till Halmstad.
De skäl som dessa 30 kommuners ombuden anförde var inte nya, men därför inte mindre kraftiga: att sedan Helsingborg en gång ärlikt räckt halländingarna handen för en järnvägsförbindelses förverkligande, vore det både otacksamt och oklokt att nu, då utsikterna för att en bana kan byggas är som störst, stöta den tillbaka och ta emot ett erbjudande från Landskrona som kommit långt för sent och inte gav den minsta garanti för att banan kunde bli färdig inom denna generations tid; att där en Sinarpsbana skulle gå fanns bördig, väl odlad mark och en talrik, välmående befolkning, något som inte kunde sägas om Staffanstorpslinjen; att Sinarplinjen vore billigare att bygga och för närvarande var den enda som hade utsikt att bli byggd; att en järnväg dragen genom södra Hallands och norra Skånes bördigaste socknar och därmed placerad i närliggande förbindelse med de rika Kullasocknarna, som har ett högt utvecklat jordbruk och flera stora fiskelägen samt en betydande industriell anläggning — Höganäs stenkolsgruva och dess fabriker — måste kunna räkna på stor trafik och därför ha de bästa utsikterna att gå med vinst, medan en Staffanstorpslinje hade lite att erbjuda för järnvägens trafik och det fanns risk att en järnväg där skulle få samma elände tillvaro som Landskrona-Engelholmsbanan.
Från motsatt håll talades det om att Staffanstorpsdalen hade skog, ved, torv, kärl och yllekläder att exportera, men då påpekades att om skogen där tar slut växer den inte igen. Landskronas ombud lämnade in en lång skrift (flera fullmäktige hade skriftliga yttranden med sig), där allt vad som den agitationskommitté som i februari månad rest omkring hade sagt gjordes gällande, och för vilket redan tidigare här redogjorts. Vi vill därför inte trötta våra läsare med dess upprepning. Hofpredikanten Petersson från Hjärnarp lämnade in en enormt lång skrift där han granskar saken från alla möjliga och omöjliga håll.
Kammarjunkare Gyllensköld krävde att ordföranden skulle läsa upp koncessionsansökningen, eftersom han fått klart för sig att ordföranden talat om tre linjer och att han sagt att herr P. Olsson m.fl. hade fått koncession även för Staffanstorpsdalen. Ordföranden klargjorde för herr G. att han misstagit sig, men G. hade svårt att bli övertygrad förrän de närvarande koncessionssökandena även lade sitt ord i vågskålen. Därpå lämnade han in ett memorial, för vilket han bad ursäkt för att det inte var renskrivit, samt ännu ett yttrande med fyra diariebevis. Dessa handlingar bad han få föras till protokollet, men ville inte besvärada de närvarande genom att låta läsa dem. Till sist krävde han att det förda protokollet skulle justeras av två personer som skulle utses vid mötet. Ordföranden avslår denna begäran, eftersom det inte var nödvändigt, och emot detta anmälde G. reservation.
Efter att ombuden på detta sätt fört talan för sina respektive kommuner, uppträdde konsul Olsson, som i ett långt glänstande tal, ofta avbrutet av entusiastiska applåder, totalt krossade de "protesterade Staffanstorpsarna", och detta utgjorde dagens och mötets höjdpunkt. Han började med att påminna om att frågan gällde mer den praktiska än tekniska sidan av saken, och att sådan kraftig opinion en gång hade uttryckts för Skåne-Hallands järnväg att man inte kunde tveka om var sympatierna låg. Det vore inte fråga om att bygga järnvägar med långa skrivelser fullt av orimligheter! Järnvägen skulle bli den billigaste, gå genom de bördigaste, folkrikaste trakterna och hade allt vad som behövdes för att fullbordas. Detta var så avgörande för Sinarplinjen att inget tvivel kunde uppstå. Med hjälp av en förteckning från officiella källor kunde talaren visa att Staffanstorpslinjen inte var mer än hälften så befolkad som den andra linjen. Till invändningen om att trafiken inte skulle kunna gå snabbare än två mil i timmen anfördes att banan då skulle byggas utan stängsel och liknande, men med 367 000 kr. till kunde en bana åstadkommas som kunde trafikeras med samma materiel och hastighet som staten järnvägar. Och då man redan lyckats samla två miljoner, fanns all utsikt att anskaffa resten. Man talade om att köra fort eller långsamt, och då kunde man fråga Staffanstorpsarna om det låg i deras intresse att köra mer än två mil längre än de behövde för att komma till Helsingborg eller Landskrona, för så mycket längre skulle den andra linjen bli. Vore det fråga om att de verkligen ville bygga järnväg, kunde man överväga deras plan, men nu var det snarare deras avsikt att bara hindra en järnväg Engelholm–Helsingborg genom Sinarpsdalen. Talaren undrade inte över att man från vissa håll försökte motarbeta järnvägen då eget intresse förlorades därigenom, men han förvånades över sättet man gick tillväga på. Det handlade inte om att gynna den eller den orten, utan om att bygga en järnväg från Göteborg till Helsingborg, som vore den naturligaste avloppsledningen för all kontinental trafik. Man hade sett saken ur allmän synpunkt, men hade motståndarna gjort det? Nej, de hade motarbetat allt från början. När frågan om teckning i järnvägen från Hallands landsting skulle prövas, försökte de genom tidningsartiklar, broschyrer o.s.v. hindra sådan teckning, men långt ifrån att detta hindrade, befordrade detta märkliga tillvagagångssätt teckingen. Även den privata aktieteckningen hade de försökt hindra. När de ansökte om koncession för sin järnväg hade de inte ens ritningen färdig och var tvungna att begära en månads förlängning. Kunde man under sådana förhållanden förvänta att det verkligen var deras avsikt att ge Halland en järnväg som helt tillfredsställde det? En representant hade vid mötet uttryckt sig på ett sådant sätt mot ordföranden att endast denne kunde bedöma saken, men han tror sig representera alla. Hur har väl de övriga Hallands riksdagsmän betett sig? De har förenat sig om en motion i riksdagen om lån för järnvägen med bestämd sträckning. Förstår nu denne ene, som gått sin egen väg, detta bättre än alla andra Hallands riksdagsmän, som grånat i det politiska livet och alltid visat intresse för länet och landet? Man hade dessutom försökt förklara en del av järnvägen, Engelholm–Helsingborg, som onödig, och detta kanske därför att teckingen för den sträckan är större, och eftersom den teckingen gäller för helheten har banan lättare utsikter att förverkligas! Man hade talat om timmerransport, men man glömde Höganäskolen, och eftersom kol i allmänhet inte tål höga frakter vore det mest fördelaktigt att det slapp ta omvägar. Den raka vägen vore den bästa, skulle gå genom Sveriges bördigaste trakt, som hade ett stort antal fartyg, största spannmålshandeln osv. Motståndarna hade vänt sig till skogsstyrelsen med en påminnelse om hur farligt det vore om järnvägen fick gå genom kronoparken, då eld
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
