29 september 1900

Båstads kommuns jordägare kallas att möta i folkskolans lokal onsdagen den 3 nästa oktober kl. 3 e. m. för att underskrifva köpebrefvet å den till municipalsamhället försålda samfälligheten Pershög äfvensom för att utse fullmäktige för uppbärande af den öfverenskomna köpeskillingen. Bolag, som hafva del i Pershög, böra utse ombud för omförmälda handlingars undertecknande. Båstad den 27 sept. 1900. R. W. Holmer, Municipalnämdens ordt.

I Bjäre.Anteckningar af Calle Z.3. Ända till midten af 1800-talet räknades Bjäre härad som ett af de sämst lottade i hela Skåne. De många krigen och hvarjehanda andra olyckor syntes hafva tryckt en outplånlig prägel på denna del af det annars så feta Skåne. Under de hårda åren 1682-85 nödgades bönderna i Båstad begagna bröd, bakadt af ollon, linfrö, mäsk o. dyl. Under vissa tider förmådde Bjäreboarne ej betala mer än half skatt. År 1720 säges det, att Bjäre var det magraste härad i hela landet. Göran Warberg, som var kyrkoherde i Förslöf och Grefvie och prost i Norra Åsbo och Bjäre härader, berättar, att efter den svåra pästen, som på våren 1711 rasade med stor häftighet här, var tillståndet högst bedröfligt. Inom Warbergs pastorat fans det 200 äldre och yngre personer, som ej hade något att lefva af och många gårdar lågo öde af brist på spanmål till utsäde. I Grefvie skall tillfölje däraf den allra mästa delen af åkerjorden ej hafva blifvit brukad. Det var ju helt naturligt att hemmanens värde under sådana förhållanden skall stå ganska lågt. Sålunda har jag sett ett köpebref, som 1712 utfärdats för hemmanet n:r 3 och 4 i Viarp i Förslöfs socken, hvari köpeskillingen upptages till icke mer än 80 daler för en ägorymd, som utan tvifvel torde ha uppgått till 50 à 60 tunnland. På tal om detta hemman är anmärkningsvärdt, att detsamma under närmare 200 år ägts af samma släkt i rätt nedstigande led. Det torde i våra dagar ej vara många af våra småhemman som kunna uppvisa en så gammal "stamtafla". En ganska stor orsak till att åkerbruket inom vår ort länge stod på en sa dålig ståndpunkt var utan tvifvel den okloka uppdelningen i smålotter och hemmanens åkerjordar. Detta sätt att uppdela hemmanen var urgammalt och torde ej hafva genomgått några vidare genomgripande förändringar ända sedan hedenhös. Ursprungligen uppdelades en bys ägor i en mängd smålotter allt efter jordens godhet, läge och odlingsbarhet och alla dessa smålotter fördelades sedan mellan bönderna i byalaget. Denna sönderstyckning medförde många olägenheter, som gjorde en ordentlig skötsel af jorden omöjlig; och det är mer än underligt, att detta sätt att dela hemmanen kunnat bibehålla sig snart sagdt ända in i vår tid. Men efter det enskiftet, som först på 1830-40-talen fick en mera allmän utbredning i vår ort, hunnit komma till stadga, började så småningom åkerbruket vinna större terräng och med detsamma blef tillgången på spanmål och brödföda mera lätt. Den långa freden gjorde nog också sitt till. Husbehofsbränningen, om också i moraliskt hänseende fördärfbringande, medförde dock en bättre ekonomi i landthushållningen och brakte utan gensägelse vårt jordbruk betydligt framåt. Af dranken och mäsken erhöll man ett utmärkt foder, hvarmed man uppfödde en mängd gödboskap, som fördes i marknaden och gaf bonden en nödig handpänning, liksom mäjerihandteringen i våra dagar bringar samma välsignelserika gagn. Härmed vill jag för ingen del hafva sagt, att jag gillar den allmänna brännerihandteringen. Men aldrig så ondt, utan att det har något godt med sig. Under husbehofsbränningens dagar voro största delen af landthushällningens vänner öfvertygade om dess nytta och bland allmogen träffar man än i dag de, som yrka på dess återinförande. En historieforskare skref på början af detta århundrade: "Sädens förbrännande till bränvin utgör en viktig del så i den enskilda som rikshushållningen“. Och efter att hafva erkänt det omoraliska och fördärfliga i bränvin som nödvändighetsvara, fortsätter han: "man måste ändtligen tillstå, att bränvinsbränningen hos oss kan vara både nyttig för åkerbruket och boskapsskötseln, då man icke bränner utan till husbehof. Dranken är hälso-sam och god för alla kreatur, som skola slaktas, i synnerhet för svinkreatur. Den sparar säden. Den myckna halmen såsom hackelse, uppblandad med drank, förtäres med begärlighet af djuren, flera kreatur kunna födas och gödselhögen ökas". Men det sedefördärf och moraliska elände husbehofsbränningen medförde icke minst i vår bygd, framtvingade slutligen ett förbud, som väl ingen tänkande och sann fosterlandsvän vill eller kan klandra. Och sedan numera åkerbruket kommit ur vana därmed samt vunnit andra förvärfskällor för sin förkofran och framgång, så skall aldrig mer en tid komma, då husbehofsbränningen blir ansedd som en nyttig faktor i landthushållningen. Och fastän bränvinshandteringen ännu står kvar som en tillåten näringsgren, så bringas dag för dag alltmer det allmänna medvetandet till insikt om, att den-samma till foga annat är nyttig än att genom dess trattar många millioner kronor rulla in i statskassan, medan landets allmoge ej har det ringaste gagn däraf, men väl tusentals enskilda och familjer genom bränvinet bringas i olycka, nöd och elände. Med enskiftet, som 1807 och 8 tog sin början och ytterligare bestämdes af en 1827 utfärdad skiftesstadga, kom åkerbruksnäringen in i ett mera framgångsrikt skede, och fram på 40- och 50-talen voro Bjärehäradsboarne så långt komna i sitt åkerbruk, att man här producerade säd icke allenast tillräckligt för eget behof, utan man hade äfven en god del öfver, som kunde afyttras. Hittills hade boskapsskötseln, skogsafvärk-ningen, fisket och sjöfartsnäringen utgjort häradets förnämste inkomstkälla. Därtill kunde också räknas hemslöjden, hvilken här hufvudsakligen bestod i väfnader, i synnerhet dynvarsväfnader, hvilka ofta vunno afsättning på ganska aflägsna platser. En och annan ännu här lefvande gumma kan berätta om sina långa handelsutfärder, då hon burit sina väfnadsbylten ända till Malmö. I många af de gamla hemmen förvarar man ännu en eller annan af gamla tidens bastanta konstväfnader och jag har här och där fått se något af dessakonstigt väfda, färgrika sängtäcken, hvilka trots att de gått i arf i flera släktleder ännu synas som om de voro alldeles nya, ett synnerligt bevis på såväl ett väl utfördt väfnadsarbete som de vackra färgernas äkthet. Väfnadsslöj-den bedrifves också ännu här och där yrkesmässigt. Ett större handväfveri, det första inom orten, inrättades sistliden vår i Wadebäck inom Förslöfs socken af herr Anton Möller, som stammar från ett hem, där hemväfnadsslöjden länge idkats. Men som jag redan antydt ha under de senaste 40 à 50 åren åkerbruksnäringen i Bjäre liksom nästan öfverallt annars i Skåne varit hufvudnäringen och landtmannens förnämsta pänningeförvärf. Till en början körde man sin säd till marknaderna i Voxtorp, Hishult, Ljungaskog m. fl. ställen, där man dock nödgades afyttra den till ett mycket lågt pris. Isynnerhet voro korn- och hafrepriserna då så låga att de ej på längt när ersatte odlingskostnaden. Mången gång erhöll man ej mer än 2,50 för en tunna hafre och en gammal Grefviebo berättade mig en gång, att då han vid ett tillfälle i början af 1860-talet fick 5 rdr 5 daler (= kr. 5,87) för en tunna hafre, tyckte han sig hafva gjort en synnerligen god affär. Men ungefär vid samma tid var det som konsul Thorburn i Uddevalla, konsul P. Olsson i Helsingborg, grosshandlare Neess i Landskrona, Dieden i Malmö m. fl, satte i gång en storartad spanmålsexport, sådan man aldrig någonsin förut hört omtalas i vårt land. Priset på en tunna hafre sprang upp till 10, 12 à 15 kronor tunnan. I 15 à 20 år under 1860-70-talen kunde man med skäl säga, att landtmännen lefde i en gyllene tid. Ungefär samtidigt började man märgla, hvarefter åkrarne böljade af enormt rika skördar. I mera bördiga landsdelar grundlade enskilda bönder storartade förmögenheter. Det var icke alls ovanligt att höra talas om rika "släbboar" med omfångsrika, skuldfria hemman och därtill 50 - ja 100,000 rdr "ute på leje". Detta kunde låtasig göra, så länge de änkle bondevanorna höllo sig på en lägre nivå än inkomsterna. Så häftigt växte väl icke välståndet i Bjärebygden, men att välmågan blef större än den någonsin varit, visades tydligt. Engelholm blef vår bygds centralpunkt och grosshandlare Karlsson var alla Bjärbysingars förklarade gunstling. Hars vänsälla personlighet och redbara väsen drogo alla till sig. Hvarenda bonde och torpare i hela hära-det sålde sin spanmål till Karlsson. Utefter våra landsvägar färdades långa foror af tunga spanmålslass. Och stälde man sig en höstmorgon vid korsvägen i Rebbelberga, där "uppköparno“ vanligen mötte, kunde man ej sällan under loppet af några få timmar räkna hundratals lass.

Båstads kommuns jordägare kallas att möta i folkskolans lokal onsdagen den 3 nästa oktober kl. 3 e.m. för att underteckna köpebrevet för den till municipalsamhället försålda samfälligheten Pershög, samt för att utse fullmäktige för uppbärandet av den överenskomna köpeskillingen. Bolag som har del i Pershög bör utse ombud för nämnda handlingars undertecknande. Båstad den 27 sept. 1900. R. W. Holmer, Municipalnämdens ordf.

I Bjäre. Anteckningar av Calle Z. 3. Ända till mitten av 1800-talet räknades Bjäre härad som ett av de sämst lottade i hela Skåne. De många krigen och olika andra olyckor verkade ha tryckt en outplånlig prägel på denna del av det annars så feta Skåne. Under de hårda åren 1682-85 tvingades bönderna i Båstad äta bröd bakat av ekollon, linfrö, mäsk och dylikt. Under vissa tider kunde Bjäreboarna inte betala mer än halv skatt. År 1720 sägs det att Bjäre var det magraste häradet i hela landet. Göran Warberg, som var kyrkoherde i Förslöf och Grefvie och prost i Norra Åsbo och Bjäre härader, berättar att efter den svåra pesten, som på våren 1711 härjade med stor häftighet här, var tillståndet högt bedrövligt. Inom Warbergs pastorat fanns det 200 äldre och yngre personer som inte hade något att leva av, och många gårdar låg öde på grund av brist på säd till utsäde. I Grefvie ska enligt detta hemmanet större delen av åkerjorden inte ha brukats. Det var ju helt naturligt att hemmanens värde under sådana förhållanden skulle vara ganska lågt. Således har jag sett ett köpebrev som 1712 utfärdades för hemmanet n:r 3 och 4 i Viarp i Förslöfs socken, där köpeskillingen uppgavs till inte mer än 80 daler för en ägorymd som utan tvivel torde ha varit omkring 50 à 60 tunnland. När det gäller detta hemman är det märkvärt att det under närmare 200 år ägts av samma släkt i ganska nedstigande led. Det torde i våra dagar inte vara många av våra småhemman som kan uppvisa en så gammal "stamtavla". En ganska stor orsak till att åkerbruket inom vår ort länge stod på så dålig ståndpunkt var utan tvivel den okloka uppdelningen i småtomter och hemmanens åkerjordar. Detta sätt att uppdela hemmanen var urgammalt och torde inte ha undergått några större genomgripande förändringar sedan hedenhös. Ursprungligen delades en bys ägor in i många småtomter allt efter jordens godhet, läge och odlingsbarhet, och alla dessa småtomter fördelades sedan mellan bönderna i byalaget. Denna sönderstyckning medförde många olägenheter som gjorde en ordentlig skötsel av jorden omöjlig, och det är mer än underligt att detta sätt att dela hemmanen kunnat bibehållas ända fram till vår tid. Men sedan enskiftet, som först på 1830-40-talen fick en allmän utbredning i vår ort, hunnit komma till stadga, började åkerbruket småningom vinna större terräng, och därmed blev tillgången på säd och brödföda lättare. Den långa freden gjorde nog också sitt till. Husbehofsbränningen, även om den var moraliskt fördärvande, medförde dock en bättre ekonomi i landsbygdens hushållning och drev utan tvivel vårt jordbruk betydligt framåt. Av bränningen och mäsken fick man ett utmärkt foder, vilket man användes till att uppföda många nötkreatur som fördes till marknaden och gav bönderna nödvändiga pengar, liksom mejerihandteringen i våra dagar ger samma välsignelsrika nytta. Härmed vill jag inte säga att jag godkänner den allmänna bränneriverksamheten. Men aldrig så ont utan att det har något gott med sig. Under husbehofsbränningens dagar var största delen av landsbygdens väl vitala övertygade om dess nytta, och bland allmogen träffar man ännu i dag människor som förespråkar dess återinförande. En historieforskare skrev i början av detta århundrade: "Sädens förbrännande till brännvin utgör en viktig del både i den enskilda och rikshushållningen". Och efter att ha erkänt bränvinets omoraliska och fördärvande karaktär som nödvändighet, fortsätter han: "Man måste slutligen tillstå att bränvinsbränningen hos oss kan vara både nyttig för åkerbruket och boskapsskötseln, då man inte bränner utan till husbehov. Destillatet är hälsosamt och bra för allt kreatur som ska slaktas, särskilt för svin. Det sparar säd. Den mycket halmen som hackelse, blandad med destillat, äts ivrigt av djuren, flera djur kan födas och gödselhögen ökas". Men det sedeslöshet och moraliska elände som husbehofsbränningen medförde, inte minst i vår bygd, tvingade fram slutligen ett förbud som väl ingen tänkande och sann fosterlandsvän vill eller kan klandra. Och eftersom åkerbruket numera kommit ur vanan med det och vunnit andra försörjningskällor för sin framgång, ska aldrig mer en tid komma då husbehofsbränningen anses som en nyttig faktor i landsbygdens hushållning. Och fastän bränvinsbränningen ännu är tillåten som näringsgren, förmedlas dag för dag allt mer det allmänna medvetandet till insikt om att den knappast är nyttig för något annat än att genom dess kanaler många miljoner kronor rulla in i statskassan, medan landets allmoge har ingen nytta av det utan väl tusentals enskilda och familjer genom bränvinet bringas i olycka, nöd och elände. Med enskiftet, som 1807 och 8 tog sin början och ytterligare bestämdes genom en 1827 utfärdad skiftesstadga, kom åkerbruksnäringen in i ett framgångsrikare skede, och fram på 40- och 50-talen var Bjärehäradsboarna så långt komna i sitt åkerbruk att man här producerade säd inte bara tillräckligt för eget behov utan man hade även en god del över som kunde säljas.

Hittills hade boskapsskötseln, skogsavverkningen, fisket och sjöfartsnäringen utgjort häradets främsta inkomstkälla. Därtill kunde också räknas hemslöjden, vilken här huvudsakligen bestod i väfnader, i synnerhet dynvarsvävnader, vilka ofta vann avsättning på ganska avlägsna platser. En och annan ännu här levande gumma kan berätta om sina långa handelsutfärder, då hon bar sina väfnadsbylten ända till Malmö. I många av de gamla hemmen förvarar man ännu en eller annan av gamla tidens bastanta konstvävnader och jag har här och där fått se något av dessa konstigt vävda, färgrika sängtäcken, vilka trots att de gått i arv i flera släktleder ännu synes som om de voro alldeles nya, ett särskilt bevis på såväl ett väl utfördt väfnadsarbete som de vackra färgernas äkthet. Väfnadslöjden bedrivs också ännu här och där yrkesmässigt. Ett större handväfveri, det första inom orten, inrättades förra våren i Wadebäck inom Förslöfs socken av herr Anton Möller, som stammar från ett hem där hemväfnadslöjden länge idkats.

Men som jag redan antydt har under de senaste 40 à 50 åren åkerbruksnäringen i Bjäre liksom nästan överallt annars i Skåne varit huvudnäringen och lantmannens främsta penningeförvärf. Till en början körde man sin säd till marknaderna i Voxtorp, Hishult, Ljungaskog m. fl. ställen, där man dock nödgades avyttra den till ett mycket lågt pris. Särskilt voro korn- och hafrepriserna då så låga att de ej på långt när ersatte odlingskostnaden. Många gång erhöll man ej mer än 2,50 för en tunna havre och en gammal Grefviebo berättade mig en gång, att då han vid ett tillfälle i början av 1860-talet fick 5 rdr 5 daler (= kr. 5,87) för en tunna havre, tyckte han sig ha gjort en särskilt god affär.

Men ungefär vid samma tid var det som konsul Thorburn i Uddevalla, konsul P. Olsson i Helsingborg, grosshandlare Neess i Landskrona, Dieden i Malmö m. fl. satte i gång en storartad spannmålsexport, sådan man aldrig någonsin förut hört omtalas i vårt land. Priset på en tunna havre sprang upp till 10, 12 à 15 kronor tunnan. I 15 à 20 år under 1860–70-talen kunde man med skäl säga att lantmännen levde i en gyllene tid. Ungefär samtidigt började man märgla, varefter åkrarne boljade av enormt rika skördar. I mera bördiga landsdelar grundlade enskilda bönder storartade förmögenheter. Det var icke alls ovanligt att höra talas om rika "släbboar" med omfångsrika, skuldfria hemman och därtill 50 - ja 100,000 rdr "ute på leje". Detta kunde låta sig göra, så länge de enkle bondevanorna höllo sig på en lägre nivå än inkomsterna.

Så häftigt växte väl icke välståndet i Bjärebygden, men att välmågan blev större än den någonsin varit, visades tydligt. Engelholm blev vår bygds centralpunkt och grosshandlare Karlsson var alla Bjärbysingars förklarade gunstling. Hans vänsälla personlighet och rederlig väsen drogo alla till sig. Varenda bonde och torpare i hela härader sålde sin spannmål till Karlsson. Utefter våra landsvägar färdades långa foror av tunga spannmålslass. Och ställde man sig en höstmorgon vid korsvägen i Rebbelberga, där "uppköparna" vanligen mötte, kunde man ej sällan under loppet av några få timmar räkna hundratals lass.