22 december 1900

Om kyrkorna och de åt de döde helgade områdena voro förstås många sägner i svang. Hvarje tempel hade sin "grim“ eller ande, hvilken i egenskap af väktare huserade i helgedomen. Det troddes nemligen att ett djur eller en menniska blifvit lefvande begrafven under grundmurarne, när kyrkorna bygdes och den sålunda offrade gick sedan igen som kyrkogrim. I Hjernarps kyrka är grimmen en kalf, i Vestra Karups ett lam, i Rebbelberga och Grefvie ett föl, i Barkåkra en tupp, i Förslöfs en liten grå man, i Båstads en jungfru och i Houfs ett barn. Att jorden gömmer många skatter hade man reda på också i gamla tider. Men alla sådana nedgräfda värdesaker ansågos förtrollade och kunde endast upptagas på särskildt sätt. Så fanns någonstädes i Barkåkra en skatt, som en girig gubbe gräft ned under besvärjelsen: "Här sätter jag dig och här skall du stå tills samma hand tager dig upp". Men den gamles sonson hade hört och sett alltihop och då gubben väl var död skar han handen af liket och tog med tillhjelp af den upp skatten. I Pershög vid Båstad fanns fordom en bok, som knarrade, hur lugnt vädret an var. Under dess rötter skulle ligga många egodelar, men ingen annan mäktade häfva förtrollningen och taga rikedomarne än den af manligt kön, hvilken i förtid blifvit skuren ur moderslifvet - och då det är ondt om sådana karlar är skatten orörd än i dag. Att det finnes en styfver att förtjena är säkert, ty när en gång en piga hemtade vatten ur källan derstädes flöt en mängd träkol på vattnet. Hon skummade undan det mesta, men några kommo dock med hem i ämbaret och hade under tiden förvandlats till silfvermynt. Pigan skenade förstås tillbaka i hisklig fart för att anamma återstoden, men alla kolen voro då försvunna. Så grep på alla områden det mystiska in i våra faders lif. Från vaggan till grafven hade fornfolket med andeverlden att beställa. Men sagan måste vika för kulturen och för oss är allt detta bara nöjsamt skymningssnack. "Nu är jag också klar", sa' landtmätaren.

Om kyrkorna och de åt de döda helgade områdena fanns det självklart många sägner. Varje tempel hade sin "grim" eller ande, som väktare bodde i helgedomen. Man trodde nämligen att ett djur eller en människa blivit levande begravd under grundmurarna när kyrkorna byggdes, och den så offrade gick sedan igen som kyrkogrim. I Hjernarps kyrka är grimmen en kalv, i Vestra Karups ett lamm, i Rebbelberga och Grefvie ett föl, i Barkåkra en tupp, i Förslöfs en liten grå man, i Båstad en jungfru och i Houfs ett barn.

Att jorden gömde många skatter visste man redan i gamla tider. Men alla sådana nedgrävda värdesaker ansågs förtrollade och kunde endast uppgrävas på särskilt sätt. Någonstädes i Barkåkra fanns en skatt som en girig gubbe grävt ned med dessa ord: "Här sätter jag dig och här ska du stå tills samma hand tar dig upp". Men den gamles sonson hade hört och sett allt tillsammans och då gubben väl var död skar han handen från liket och tog med hjälp av den upp skatten.

I Pershög vid Båstad fanns fordom ett träd som knarrade, hur lugnt vädret än var. Under dess rötter skulle ligga många egendelar, men ingen annan förmådde häva förtrollningen och ta rikedomarna än den av manligt kön som i förväg blivit skuren ur moderslifvet — och då det är ont om sådana män är skatten orört än i dag. Att det finns något att förtjena är säkert, ty när en gång en piga hämtade vatten ur källan derstädes flöt en mängd träkol på vattnet. Hon skummade bort det mesta, men några kommo dock med hem i ämbaret och hade under tiden förvandlats till silvermynt. Pigan skakade förstås tillbaka i hemsk fart för att ta resten, men alla kolen voro då försvunna.

Så grep det mystiska in på alla områden i våra fäders liv. Från vaggan till graven hade fornfolket med andvärlden att beställa. Men sagan måste vika för kulturen och för oss är allt detta bara njutbar skymningssnack.

"Nu är jag också klar", sa landtmätaren.