ÖRESUNDSPOSTEN
11 maj 1885
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Den 11 maj.Helsingborg-Halmstad. Så har det ändtligen kommit derhän att vi kunna sätta det lilla, men betydelsefulla bindestrecket mellan de båda stadsnamnen. Skånes vackraste och mest företagsamma stad står nu i direkt jernvägsförbindelse med den täcka och lifliga halländska residensstaden. I lördags fastspikades på gränsen mellan de båda provinserna i närheten af det naturskönt belägna Båstad «sista skenan» å denna jernvägslinie, den först färdig-blifvande delen af vestkustbanan. Med anledning häraf hade jernvägsbyggnadens entreprenör, ingeniör Carl Jehander, inbjudit ett rätt stort antal personer att från banans båda ändpunkter med extratåg företaga en lustfärd till sammanknytningspunkten. Från Helsingborg skedde affärden klockan 2,20 eftermiddagen under ganska gynnsamma väderleksförhållanden. Bland deltagarne i utflygten märktes medlemmar af jernvägsbolagets styrelse, tjenstemän vid hufvudkontoret och bantrafiken, åtskilliga vid banbyggnaden anstälde personer, representanter för tidningspressen, intressenter och befattningshafvande vid andra jernvägar i orten m. fl. Från Helsingborg medföljde äfven den förekommande, oupphörligt sysselsatte och uppmärksamme men likväl alltid lugne och fryntlige värden för dagen. I Engelholm bestego festdeltagarne det för dem särskildt anordnade, med flaggprydt lokomotiv förspända bantåget, det första passageraretåg, som gått fram på bansträckan mellan sagde stad och länsgränsen. Beqvämare förstaklass kupéer än de, som här stäldes till resenärernes förfogande, kan man ej önska sig. Ovanligt breda voro kupéerna och sofforna i förhållande dertill. Icke var det någon vårluft derute, men solen sken med vårglans och för resten eldades med cigarrer och man språkade sig varm och njöt af sin ljufva tillvaro så att man alls icke bragtes ur humöret derför att landskapet strax norr om Engelholm blifvit af naturen något vanlottadt. Icke just fult- dertill är perspektivet alltför storartadt - men magert, alls icke skånskt: sand och sten och ljung. Här och der några åkrar, dels under bruk, dels höljda i späd vårgrönska, och så en vidsträckt sjöpanorama med de dimmiga konturerna af Hallands Väderö vid synranden. Och utefter banvallen, vid alla bondgårdar och torparstugor, här glesa nog, se vi folkhopar, mestadels festklädda, nyfikna, glädjestrålande. De flesta af åskådarne, som dagen till ära slutat veckans arbete tidigare än vanligt, ha ju förut endast sett fula gruståg släpas fram ochåter. Detta är dock något annat! Terrängen blir alltefter som vi närma oss Hallandsås mer och mer omvexlande, jordens anlete vänligare, utsigterna mera fängslande. Snart böljar marken i jättevågor, jordskorpan har helt och hållet förlorat den jemna, skånska prägeln. Fort går ånghästen just icke, ty på flera ställen äro tillfälliga gren-spår utlagda till grustägter, och en del arbetsattiralj ligger ännu nästan inpå spåret. I närheten af Grefvie, der en stor station är under anläggning, uppnår banan sin högsta punkt; vi befinna oss bortåt fyrahundra fot öfver hafsytan. Efter att hafva passerat än öfver väldiga sandbankar och än genom djupa bergschakt, allt vittnande om det oerhörda arbete, som här blifvit nedlagdt, brusar det lilla festtåget fram i den vackra Båstadsnejden. Till venster, djupt under jernvägsbanken, se vi den småtrefliga köpingen, till höger hejdas våra blickar af den skyhöga åsen. I stället flyga de ut öfver den blåskimrande hafsviken, der de förgäfves söka en hvilopunkt. Klockan är fem, vi äro framme vid resans mål, lokomotivet hvisslar, och helsningen besvaras på samma sätt af det mötande tågets ånghäst, hvilken frustar ett stycke bortom den dubbla, granrisklädda och flaggsmyckade äreport - säg hellre »triumfbåge» - som blifvit rest å den punkt, der banan skär länsgränsen. Mellan hvalfbågarne äro på syllarne de skenor löst utlagda, hvilka nu skola med enkel högtidlighet fastspikas. Båda tågens passagerare hafva i ett nu hoppat ur vagnarne och trängas snart kring äreporten. Helsningar, handslag och lyckönskningar vexlas mellan frodigs skåningar och seniga halländingar, jernvägsstyrelsens ledamöter samlas i en grupp under äreporten, och rundt omkring dem skockar sig en väldig folkmassa. Högst brokig är den anblick, som erbjudes utaf den branta sluttningen af åsen tätt intill jernvägsspåret. Der stå åskådare, mest qvinnor och barn af allmogen, i hundratal, allesamman högtidsklädda, men kunde nästan säga andäktiga: de synas känna att stunden är betydelsefull äfven för dem. Äreportens dekorationer bestodo af flaggor och vapensköldar. Å dess skånska façad sågs öfverst Skånes vapen, omgifvet af flaggdraperi, och på ömse sidor om detsamma inskrifterna:»1883. 1 Febr.» --------------- »1885. 9 Maj», angifvande tidpunkterna för arbetets början och sista skenans, nedläggande. Nedanför, på sidorna voro anbragta Helsingborgs och Engelholms stadsvapen, likaledes flaggomgifna. Åt den mot Halland vettande façaden voro dekorationerna liknande, med den skilnad att vapensköldarne der representerade provinsen Halland samt städerna Halmstad och Laholm. Sedan de lösa skenorna blifvit af jernvägsarbetare sammanknäppte framträdde styrelsens vice ordförande friherre D. E. Stjerncrona i midtpunkten af portalen och inledde ceremonien med följande, under spänd uppmärksamhet åhörda ord: Mina herrar! Då vi tyvärr icke hafva den glädjen att i dag bland oss se styrelsens ordförande, som af riksdagsgöromål är förhindrad att närvara, har jag blifvit anmodad att vid detta tillfälle yttra några ord om stundens betydelse och tolka den tillfredsställelse vi alla i dag känna öfver att se detta stora jernvägsföretag vara nära sin fullbordan. Det föreningsband, som i dag knytes mellan de båda »nya» provinserna Skåne och Halland, skall utan tvifvel komma att utöfva det största och gagneligaste inflytande på de båda landskapens såväl sociala förhållanden som ekonomiska intressen. Med full rätt kunna vi ömsesidigt skatta oss lyckliga till att stå framför det efterlängtade målet, desto mer efterlängtadt som det kräft högst betydliga uppoffringar, ihärdigt arbete. Och särskildt känna vi oss glada öfver att arbetet kunnat fullbordas ännu tidigare än man från början vågade beräkna, en lycklig omständighet, för hvilken vi stå i tacksamhetsskuld till den man, som fått i uppdrag att leda jernvägsbyggandet. Utan hans drift, ihärdighet och stora praktiska förmåga skulle detta icke kunnat ske, och jag gläder mig åt att här hafva fått tillfälle att gifva honomdetta offentliga bevis på att bolaget erkänner det. Då vi nu befinna oss invid denna »eviga» Hallandsås, som skiljer Skåne och Halland åt, kommer jag att tänka på ett historiskt yttrande om en annan höjd, som också åtskiljer två länder, Pyrenéerna. Den höjden är visserligen betydligt större än Hallandsås, liksom ock Frankrike och Spanien äro större an Skåne och Halland, men den likheten eger dock här rum att den ena såväl som den andra naturformationen länge utgjort ett hinder för beröringen mellan länderna eller landskapen - fransmän och spanjorer ha som bekant ofta legat i fejd med hvarandra, men så långt har det då icke gått med skåningar och halländingar. Det kom dock en vändpunkt i de båda stora nationernas lif, då de orden kunde uttalas: »Det gifves icke mer några Pyrenéer!» Så tror jag ock att vi nu fått upplefva det skede i våra hembygders lif, då ock med fog kan sägas: »Det gifves icke mer någon Hallandsås! »Det är nemligen min innerligaste öfvertygelse att genom det nu utlagda jernvägsspåret de båda provinserna erhållit en tidsenlig kommunikationsled, som genom en lifligare samfärdsel skall bära rik frukt för oss och i ännu högre grad för våra efterkommande. Omedelbart efter detta tal knallade på skånska sidan starka dynamitskott, hvilken salut besvarades på samma sätt från den halländska. Låter det egenkärt, om vi tillägga att de skånska skotten smälde bättre än de halländska? Den enkla, men anslående högtiden fullbordades i det att samtlige närvarande medlemmar af Skåne-Hallands jernvägsbolags styrelse framträdde och nedslogo rälspikar, hvarigenor sammanbindningsskenorna fastnaglades på öfligt sätt. Under tiden fortfor dynamitsaluten. En särdeles angenäm öfverraskning bereddes nu de närvarande i det att friska barnröster uppstämde sången »Härliga land», som tonade från en grupp på sluttningen, i hvars midt sågs den åldrige kyrkoherden i Båstad, hr S. Malmborg, med ungdomligt lif och lust anförande de unga sångarne. Ännu en sång, »Svea vår moder, hugstor och skön» (på samma melodi som »Sjungom studentens lyckliga dag»), utfördes på ett lika anslående sätt. Derpå utbragte frih. Stjerncrona ett »äkta svenskt hurra», hvari folkmassan trefaldigt, entusiastiskt instämde. Derefter ånyo dynamitskott. Och så kom den mera materiella delen af festen. Från festplatsen tågade de inbjudne, följande banvallen ett stycke, ned till den s. k. Möllegärden, belägen strax norr om Båstad, för att intaga en sexa, som der anordnats i två rum. Man lät sig här de goda och rikliga anrättningarne väl smaka. Så en af frih. Stjerncrona föreslagen skål för ingeniör Jehander, »hvilken såsom värd lagt i dagen samma beundransvärda arrangeringsförmåga som i egenskap af jernvägsbyggare», derefter kaffe med avec, afskedshelsningar, uppbrott, bestigning af tåget, samlande af angenäma minnen, lätt matsmältning, trefligt samspråk och hemkomst till Helsingborg klockanhalf 11 på aftonen. Man var nöjd med sin dag, gick hem och lade sig och drömde att man varit med om att spika fast sista skenan på jernvägen Helsingborg-Göteborg. Ja, man kan drömma så mycket när man är helsingborgare, när man tillhör ett så vaket samhälle som vårt, derifrån nu tre enskilda bredspåriga jernvägar utgå utan att vi först blifvit uppsökta af någon statsbana. Vid sexan i Båstad utdelades följande tryckta versar, undertecknade med Engelholms-signaturen J. F-m:
Gränsen ej skiljer mer; Halland med Skåne ser Sig förenadt nu i lust och gamman. Åsen ett vägaspår Famnade i sitt skår, Som med jernband slöt det skilda samman.
Någon gång en provins Voro de, som man mins; Men i brödrafejdens hårda tider Ofta af hat och split Rycktes de hit och dit, Dock till Sveriges moderfamn omsider.
Täflande i kultur Hvar efter sin natur Länge båda hyllade den mening, Som nyss man klart förnam: Bättre vi komma fram Blott med kraft och endrägt och förening.
Och nu är verket gjordt Och fjerran skall bli spordt, Att bandet fastare knöts samman. Och nu vi höja tryggt Lefve för den som byggt Vägen och till vittnen ringt oss samman.
Så har det slutligen kommit så långt att vi kan sätta det lilla, men betydelsefulla bindestreck mellan de båda stadsnamnen. Skånes vackraste och mest företagsamma stad står nu i direkt järnvägsförbindelse med den täcka och livliga halländska residensstaden. I lördags fastspikades på gränsen mellan de båda provinserna i närheten av det naturskönt belägna Båstad "sista rälen" på denna järnvägslinje, den först färdigblivande delen av vestkustbanan.
Med anledning härav hade järnvägsbyggnadens entreprenör, ingenjör Carl Jehander, inbjudit ett rätt stort antal personer att från banans båda ändpunkter med extratåg företaga en lustfärd till sammanknytningspunkten. Från Helsingborg skedde avfärden klockan 14.20 under ganska gynnsamma väderlek. Bland deltagarna i utflykten märktes medlemmar av järnvägsbolagets styrelse, tjänstemän vid huvudkontoret och bantrafiken, olika vid banbyggnaden anställda personer, representanter för tidningspressen, intressenter och befattningshavande vid andra järnvägar i orten m. fl. Från Helsingborg medföljde även den förekommande, oupphörligt sysselsatte och uppmärksamme men likväl alltid lugne och vänlige värden för dagen.
I Engelholm bestego festdeltagarna det för dem särskilt ordnade, med flaggprydd lokomotiv förspända bantåget, det första passageraretåg som gått fram på bansträckan mellan nämnda stad och länsgränsen. Bekvämare första klassens kupéer än de som här ställdes till resenärernas förfogande kan man inte önska sig. Ovanligt breda voro kupéerna och sofforna i förhållande därtill. Det var ingen vårluft därute, men solen sken med vårglans och för övrigt eldades med cigarrer och man språkade sig varm och njöt av sin ljufva tillvaro så att man inte kom ur humöret för att landskapet strax norr om Engelholm blivit av naturen något vanlottadt. Inte just fullt – därtill är perspektivet alltför storslaget – men magert, inte skånskt: sand och sten och ljung. Här och där några åkrar, dels under bruk, dels höljade i späd vårgrönska, och så en vidsträckt sjöpanorama med de dimmiga konturerna av Hallands Väderö vid synranden. Och längs banvallen, vid alla bondgårdar och torparstugor, här glesa nog, ser vi folkhopar, mestadels festklädda, nyfikna, glädjestrålande. De flesta av åskådarna, som dagen till ära slutat veckans arbete tidigare än vanligt, ha ju förut endast sett fula gruståg släpas fram och åter. Detta är dock något annat!
Terrängen blir alltefter som vi närmar oss Hallandsås mer och mer omväxlande, jordens anlete vänligare, utsikterna mera fängslande. Snart böljar marken i jättevågor, jordskorpan har helt och hållet förlorat den jämna, skånska prägeln. Fort går ånghästen just inte, ty på flera ställen äro tillfälliga grenspår utlagda till grustäkter, och en del arbetsutrustning ligger ännu nästan inpå spåret. I närheten av Grefvie, där en stor station är under anläggning, uppnår banan sin högsta punkt; vi befinner oss bortåt fyrahundra fot över havsytan. Efter att ha passerat än över väldiga sandbankar och än genom djupa bergschakt, allt vittnade om det oerhörda arbete som här blivit nedlagt, brusar det lilla festtåget fram i den vackra Båstadsnejden. Till vänster, djupt under järnvägsbanken, ser vi den småtrefliga köpingen, till höger hejdas våra blickar av den skyhöga åsen. I stället flyga de ut över den blåskimrande hafsviken, där de förgäfves söka en vilpunkt.
Klockan är fem, vi är framme vid resans mål, lokomotivet visslar, och hälsningen besvaras på samma sätt av det mötande tågets ånghäst, vilken frustar ett stycke bortom den dubbla, granrisklädda och flaggsmyckade äreport – säg hellre "triumfbåge" – som blivit rest på den punkt där banan skär länsgränsen. Mellan valvbågarna äro på syllorna de räler löst utlagda, vilka nu skola med enkel högtidlighet fastspikas.
Båda tågens passagerare ha i ett nu hoppat ur vagnarna och trängs snart kring äreporten. Hälsningar, handslag och lyckönskningar växlas mellan frodiga skåningar och seniga halländingar, järnvägsstyrelsens ledamöter samlas i en grupp under äreporten, och runt omkring dem skockar sig en väldig folkmassa. Högst brotig är den anblick som erbjudes av den branta sluttningen av åsen tätt intill järnvägsspåret. Där står åskådare, mest kvinnor och barn av allmogen, i hundratal, allesamman högtidsklädda, men kunde nästan säga andäktiga: de synas känna att stunden är betydelsefull även för dem.
Äreportens dekorationer bestodo av flaggor och vapensköldar. På dess skånska fasad sågs överst Skånes vapen, omgivet av flaggdraperi, och på båda sidor om detsamma inskrifterna: »1883. 1 Febr.» --------------- »1885. 9 Maj«, angipvande tidpunkterna för arbetets början och sista räls nedläggande. Nedanför, på sidorna voro anbragta Helsingborgs och Engelholms stadsvapen, likaså flaggomgivna. Åt den mot Halland vettande fasaden voro dekorationerna liknande, med den skillnad att vapensköldarna där representerade provinsen Halland samt städerna Halmstad och Laholm.
Sedan de lösa räler blivit av järnvägsarbetare sammanknäppte framträdde styrelsens vice ordförande friherre D. E. Stjerncrona i mittpunkten av portalen och inledde ceremonien med följande, under spänd uppmärksamhet åhörda ord:
Mina herrar!
Då vi tyvärr inte har den glädjen att i dag bland oss se styrelsens ordförande, som av riksdagsgöromål är förhindrad att närvara, har jag blivit anmodad att vid detta tillfälle yttra några ord om stundens betydelse och tolka den tillfredsställelse vi alla i dag känner över att se detta stora järnvägsföretag vara nära sin fullbordan. Det föreningsband som i dag knytes mellan de båda "nya" provinserna Skåne och Halland ska utan tvivel komma att utöva det största och gagneligaste inflytande på de båda landskapens såväl sociala förhållanden som ekonomiska intressen. Med full rätt kan vi ömsesidigt skatta oss lyckliga till att stå framför det efterlängtade målet, desto mer efterlängtadt som det krävt högst betydliga uppoffringar, ihärdigt arbete. Och särskilt känner vi oss glada över att arbetet kunnat fullbordas ännu tidigare än man från början vågade beräkna, en lycklig omständighet för vilken vi står i tacksamhetsskuld till den man som fått i uppdrag att leda järnvägsbyggandet. Utan hans drift, ihärdighet och stora praktiska förmåga skulle detta inte kunnat ske, och jag glädas åt att här ha fått tillfälle att ge honom detta offentliga bevis på att bolaget erkänner det.
Då vi nu befinna oss invid denna "eviga" Hallandsås, som skiljer Skåne och Halland åt, kommer jag att tänka på ett historiskt yttrande om en annan höjd, som också åtskiljer två länder: Pyrenéerna. Den höjden är visserligen betydligt större än Hallandsås, liksom även Frankrike och Spanien är större än Skåne och Halland, men den likhet äger dock här rum att den ena såväl som den andra naturformationen länge utgjorde ett hinder för beröringen mellan länderna eller landskapen — fransmän och spanjorer ha som bekant ofta legat i fejd med varandra, men så långt har det då inte gått med skåningar och halländingar. Det kom dock en vändpunkt i de båda stora nationernas liv då dessa ord kunde uttalas: "Det finns inte mer några Pyrenéer!" Så tror jag även att vi nu fått uppleva det skede i våra hembygders liv då även med fog kan sägas: "Det finns inte mer någon Hallandsås!" Det är nämligen min innerligaste övertygelse att genom det nu utlagda järnvägsspåret de båda provinserna erhållit en tidsenlig kommunikationsled, som genom en livligare samfärdsel ska bära rik frukt för oss och i ännu högre grad för våra efterkommande.
Omedelbar efter detta tal knallade på skånska sidan starka dynamitskott, vilken salut besvarades på samma sätt från den halländska. Låter det egenkyrt om vi tillägger att de skånska skotten smälte bättre än de halländska?
Den enkla men anslående högtiden fullbordades i det att samtliga närvarande medlemmar av Skåne-Hallands järnvägsbolags styrelse framträdde och nedslogo rälsspikor, varvid sammanbindningsskenorna fastnaglades på behörig sätt. Under tiden fortsatte dynamitsaluten.
En särskilt angenäm överraskning bereddes nu de närvarande i det att friska barnröster uppstämde sången "Härliga land", som tonade från en grupp på sluttningen, i vars mitt sågs den åldrige kyrkoherden i Båstad, hr S. Malmborg, med ungdomligt lif och lust anförande de unga sångarna. Ännu en sång, "Svea vår moder, hugstor och skön" (på samma melodi som "Sjungom studentens lyckliga dag"), utfördes på ett lika anslående sätt. Därpå utbragte frih. Stjerncrona ett "äkta svenskt hurra", vari folkmassan trefaldigt, entusiastiskt instämde. Därefter åter dynamitskott.
Och så kom den mer materiella delen av festen. Från festplatsen tågade de inbjudna, följande banvallen ett stycke, ned till den så kallade Möllegården, belägen strax norr om Båstad, för att intaga en sexa som där anordnats i två rum. Man lät sig här de goda och rikliga anrättningarna väl smaka.
Så en av frih. Stjerncrona föreslagen skål för ingeniör Jehander, "vilken såsom värd lagt i dagen samma beundransvärd arrangeringsförmåga som i egenskap av järnvägsbyggare", därefter kaffe med avec, afskedshelsningar, uppbrott, bestigning av tåget, samlande av angenäma minnen, lätt matsmältning, trefligt samspråk och hemkomst till Helsingborg klockan halv 11 på aftonen.
Man var nöjd med sin dag, gick hem och lade sig och drömde att man varit med om att spika fast sista skenan på järnvägen Helsingborg–Göteborg. Ja, man kan drömma så mycket när man är helsingborgare, när man tillhör ett så vakat samhälle som vårt, varifrån nu tre enskilda bredspåriga järnvägar utgå utan att vi först blivit uppsökta av någon statsbana. Vid sexan i Båstad utdelades följande tryckta versar, undertecknade med signaturen J. F-m från Engelholm:
Gränsen ej skiljer mer; Halland med Skåne ser Sig förenat nu i lust och gamman. Åsen ett vägaspår Famnade i sitt skår, Som med järnband slöt det skilda samman.
Någon gång en provins Voro de, som man mins; Men i brödrafejdens hårda tider Ofta av hat och split Rycktes de hit och dit, Dock till Sveriges moderfamn omsider.
Tävlande i kultur Var efter sin natur Länge båda hyllade den mening, Som nyss man klart förnam: Bättre vi komma fram Blott med kraft och endräkt och förening.
Och nu är verket gjort Och fjärran ska bli sport, Att bandet fastare knöts samman. Och nu vi höja tryggt Leve för den som byggt Vägen och till vittnen ringt oss samman.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
