ÖRESUNDSPOSTEN

11 maj 1885

ÖRESUNDSPOSTEN – 11 maj 1885 ÖRESUNDSPOSTEN – 11 maj 1885 (forts.) ÖRESUNDSPOSTEN – 11 maj 1885 (forts.) ÖRESUNDSPOSTEN – 11 maj 1885 (forts.) ÖRESUNDSPOSTEN – 11 maj 1885 (forts.) ÖRESUNDSPOSTEN – 11 maj 1885 (forts.)

Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.

Den 11 maj.Helsingborg-Halmstad. Så har det ändtligen kommit derhän att vi kunna sätta det lilla, men betydelsefulla bindestrecket mellan de båda stadsnamnen. Skånes vackraste och mest företagsamma stad står nu i direkt jernvägsförbindelse med den täcka och lifliga halländska residensstaden. I lördags fastspikades på gränsen mellan de båda provinserna i närheten af det naturskönt belägna Båstad «sista skenan» å denna jernvägslinie, den först färdig-blifvande delen af vestkustbanan. Med anledning häraf hade jernvägsbyggnadens entreprenör, ingeniör Carl Jehander, inbjudit ett rätt stort antal personer att från banans båda ändpunkter med extratåg företaga en lustfärd till sammanknytningspunkten. Från Helsingborg skedde affärden klockan 2,20 eftermiddagen under ganska gynnsamma väderleksförhållanden. Bland deltagarne i utflygten märktes medlemmar af jernvägsbolagets styrelse, tjenstemän vid hufvudkontoret och bantrafiken, åtskilliga vid banbyggnaden anstälde personer, representanter för tidningspressen, intressenter och befattningshafvande vid andra jernvägar i orten m. fl. Från Helsingborg medföljde äfven den förekommande, oupphörligt sysselsatte och uppmärksamme men likväl alltid lugne och fryntlige värden för dagen. I Engelholm bestego festdeltagarne det för dem särskildt anordnade, med flaggprydt lokomotiv förspända bantåget, det första passageraretåg, som gått fram på bansträckan mellan sagde stad och länsgränsen. Beqvämare förstaklass kupéer än de, som här stäldes till resenärernes förfogande, kan man ej önska sig. Ovanligt breda voro kupéerna och sofforna i förhållande dertill. Icke var det någon vårluft derute, men solen sken med vårglans och för resten eldades med cigarrer och man språkade sig varm och njöt af sin ljufva tillvaro så att man alls icke bragtes ur humöret derför att landskapet strax norr om Engelholm blifvit af naturen något vanlottadt. Icke just fult- dertill är perspektivet alltför storartadt - men magert, alls icke skånskt: sand och sten och ljung. Här och der några åkrar, dels under bruk, dels höljda i späd vårgrönska, och så en vidsträckt sjöpanorama med de dimmiga konturerna af Hallands Väderö vid synranden. Och utefter banvallen, vid alla bondgårdar och torparstugor, här glesa nog, se vi folkhopar, mestadels festklädda, nyfikna, glädjestrålande. De flesta af åskådarne, som dagen till ära slutat veckans arbete tidigare än vanligt, ha ju förut endast sett fula gruståg släpas fram ochåter. Detta är dock något annat! Terrängen blir alltefter som vi närma oss Hallandsås mer och mer omvexlande, jordens anlete vänligare, utsigterna mera fängslande. Snart böljar marken i jättevågor, jordskorpan har helt och hållet förlorat den jemna, skånska prägeln. Fort går ånghästen just icke, ty på flera ställen äro tillfälliga gren-spår utlagda till grustägter, och en del arbetsattiralj ligger ännu nästan inpå spåret. I närheten af Grefvie, der en stor station är under anläggning, uppnår banan sin högsta punkt; vi befinna oss bortåt fyrahundra fot öfver hafsytan. Efter att hafva passerat än öfver väldiga sandbankar och än genom djupa bergschakt, allt vittnande om det oerhörda arbete, som här blifvit nedlagdt, brusar det lilla festtåget fram i den vackra Båstadsnejden. Till venster, djupt under jernvägsbanken, se vi den småtrefliga köpingen, till höger hejdas våra blickar af den skyhöga åsen. I stället flyga de ut öfver den blåskimrande hafsviken, der de förgäfves söka en hvilopunkt. Klockan är fem, vi äro framme vid resans mål, lokomotivet hvisslar, och helsningen besvaras på samma sätt af det mötande tågets ånghäst, hvilken frustar ett stycke bortom den dubbla, granrisklädda och flaggsmyckade äreport - säg hellre »triumfbåge» - som blifvit rest å den punkt, der banan skär länsgränsen. Mellan hvalfbågarne äro på syllarne de skenor löst utlagda, hvilka nu skola med enkel högtidlighet fastspikas. Båda tågens passagerare hafva i ett nu hoppat ur vagnarne och trängas snart kring äreporten. Helsningar, handslag och lyckönskningar vexlas mellan frodigs skåningar och seniga halländingar, jernvägsstyrelsens ledamöter samlas i en grupp under äreporten, och rundt omkring dem skockar sig en väldig folkmassa. Högst brokig är den anblick, som erbjudes utaf den branta sluttningen af åsen tätt intill jernvägsspåret. Der stå åskådare, mest qvinnor och barn af allmogen, i hundratal, allesamman högtidsklädda, men kunde nästan säga andäktiga: de synas känna att stunden är betydelsefull äfven för dem. Äreportens dekorationer bestodo af flaggor och vapensköldar. Å dess skånska façad sågs öfverst Skånes vapen, omgifvet af flaggdraperi, och på ömse sidor om detsamma inskrifterna:»1883. 1 Febr.» --------------- »1885. 9 Maj», angifvande tidpunkterna för arbetets början och sista skenans, nedläggande. Nedanför, på sidorna voro anbragta Helsingborgs och Engelholms stadsvapen, likaledes flaggomgifna. Åt den mot Halland vettande façaden voro dekorationerna liknande, med den skilnad att vapensköldarne der representerade provinsen Halland samt städerna Halmstad och Laholm. Sedan de lösa skenorna blifvit af jernvägsarbetare sammanknäppte framträdde styrelsens vice ordförande friherre D. E. Stjerncrona i midtpunkten af portalen och inledde ceremonien med följande, under spänd uppmärksamhet åhörda ord: Mina herrar! Då vi tyvärr icke hafva den glädjen att i dag bland oss se styrelsens ordförande, som af riksdagsgöromål är förhindrad att närvara, har jag blifvit anmodad att vid detta tillfälle yttra några ord om stundens betydelse och tolka den tillfredsställelse vi alla i dag känna öfver att se detta stora jernvägsföretag vara nära sin fullbordan. Det föreningsband, som i dag knytes mellan de båda »nya» provinserna Skåne och Halland, skall utan tvifvel komma att utöfva det största och gagneligaste inflytande på de båda landskapens såväl sociala förhållanden som ekonomiska intressen. Med full rätt kunna vi ömsesidigt skatta oss lyckliga till att stå framför det efterlängtade målet, desto mer efterlängtadt som det kräft högst betydliga uppoffringar, ihärdigt arbete. Och särskildt känna vi oss glada öfver att arbetet kunnat fullbordas ännu tidigare än man från början vågade beräkna, en lycklig omständighet, för hvilken vi stå i tacksamhetsskuld till den man, som fått i uppdrag att leda jernvägsbyggandet. Utan hans drift, ihärdighet och stora praktiska förmåga skulle detta icke kunnat ske, och jag gläder mig åt att här hafva fått tillfälle att gifva honomdetta offentliga bevis på att bolaget erkänner det. Då vi nu befinna oss invid denna »eviga» Hallandsås, som skiljer Skåne och Halland åt, kommer jag att tänka på ett historiskt yttrande om en annan höjd, som också åtskiljer två länder, Pyrenéerna. Den höjden är visserligen betydligt större än Hallandsås, liksom ock Frankrike och Spanien äro större an Skåne och Halland, men den likheten eger dock här rum att den ena såväl som den andra naturformationen länge utgjort ett hinder för beröringen mellan länderna eller landskapen - fransmän och spanjorer ha som bekant ofta legat i fejd med hvarandra, men så långt har det då icke gått med skåningar och halländingar. Det kom dock en vändpunkt i de båda stora nationernas lif, då de orden kunde uttalas: »Det gifves icke mer några Pyrenéer!» Så tror jag ock att vi nu fått upplefva det skede i våra hembygders lif, då ock med fog kan sägas: »Det gifves icke mer någon Hallandsås! »Det är nemligen min innerligaste öfvertygelse att genom det nu utlagda jernvägsspåret de båda provinserna erhållit en tidsenlig kommunikationsled, som genom en lifligare samfärdsel skall bära rik frukt för oss och i ännu högre grad för våra efterkommande. Omedelbart efter detta tal knallade på skånska sidan starka dynamitskott, hvilken salut besvarades på samma sätt från den halländska. Låter det egenkärt, om vi tillägga att de skånska skotten smälde bättre än de halländska? Den enkla, men anslående högtiden fullbordades i det att samtlige närvarande medlemmar af Skåne-Hallands jernvägsbolags styrelse framträdde och nedslogo rälspikar, hvarigenor sammanbindningsskenorna fastnaglades på öfligt sätt. Under tiden fortfor dynamitsaluten. En särdeles angenäm öfverraskning bereddes nu de närvarande i det att friska barnröster uppstämde sången »Härliga land», som tonade från en grupp på sluttningen, i hvars midt sågs den åldrige kyrkoherden i Båstad, hr S. Malmborg, med ungdomligt lif och lust anförande de unga sångarne. Ännu en sång, »Svea vår moder, hugstor och skön» (på samma melodi som »Sjungom studentens lyckliga dag»), utfördes på ett lika anslående sätt. Derpå utbragte frih. Stjerncrona ett »äkta svenskt hurra», hvari folkmassan trefaldigt, entusiastiskt instämde. Derefter ånyo dynamitskott. Och så kom den mera materiella delen af festen. Från festplatsen tågade de inbjudne, följande banvallen ett stycke, ned till den s. k. Möllegärden, belägen strax norr om Båstad, för att intaga en sexa, som der anordnats i två rum. Man lät sig här de goda och rikliga anrättningarne väl smaka. Så en af frih. Stjerncrona föreslagen skål för ingeniör Jehander, »hvilken såsom värd lagt i dagen samma beundransvärda arrangeringsförmåga som i egenskap af jernvägsbyggare», derefter kaffe med avec, afskedshelsningar, uppbrott, bestigning af tåget, samlande af angenäma minnen, lätt matsmältning, trefligt samspråk och hemkomst till Helsingborg klockanhalf 11 på aftonen. Man var nöjd med sin dag, gick hem och lade sig och drömde att man varit med om att spika fast sista skenan på jernvägen Helsingborg-Göteborg. Ja, man kan drömma så mycket när man är helsingborgare, när man tillhör ett så vaket samhälle som vårt, derifrån nu tre enskilda bredspåriga jernvägar utgå utan att vi först blifvit uppsökta af någon statsbana. Vid sexan i Båstad utdelades följande tryckta versar, undertecknade med Engelholms-signaturen J. F-m:

Gränsen ej skiljer mer; Halland med Skåne ser Sig förenadt nu i lust och gamman. Åsen ett vägaspår Famnade i sitt skår, Som med jernband slöt det skilda samman.

Någon gång en provins Voro de, som man mins; Men i brödrafejdens hårda tider Ofta af hat och split Rycktes de hit och dit, Dock till Sveriges moderfamn omsider.

Täflande i kultur Hvar efter sin natur Länge båda hyllade den mening, Som nyss man klart förnam: Bättre vi komma fram Blott med kraft och endrägt och förening.

Och nu är verket gjordt Och fjerran skall bli spordt, Att bandet fastare knöts samman. Och nu vi höja tryggt Lefve för den som byggt Vägen och till vittnen ringt oss samman.

Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI