11 maj 1885

Sista skenan å Skåne-Hallandsbananinspikades, såsom beramadt var, i lördags eftermiddag. Till att öfvervara denna ceremoni hade jernvägens entreprenör, ingeniör C. Jehander, inbjudit ett antal af omkring 80 personer från Helsingborg och Halmstad samt mellanliggande städer och orter. De inbjudne fördes till platsen för högtidligheten, gränsen mellan Kristianstads och Hallands län, strax invid Båstads station, med särskildt anordnade bantåg, som afgingo från Helsingborg kl. 2,20 e. m. och från Halmstad kl. 3 e. m. och ungefär samtidigt framkommo till bestämmelse-orten. Bland de i färden deltagande voro de af styrelsens medlemmar, som varit i tillfälle att hörsamma kallelsen, åtskilliga jernvägstjenstemän och teknici, representanter för pressen m. fl. I härligt vårväder begåfvo vi oss åstad härifrån, kotterivis instufvade i Skåne- Hallandsbanans beqvämt inredda och prydligt utstyrda första klass kupéer. Under skämt och glam och samspråk om dagens frågor förflöt tiden angenämt och fort. Man betraktade de skiftande taflor, det förbiilande landskapet upprullade, än bördiga åkerfält, än leende skogsdungar, just nu i den vackra löfsprickningen, än imponerande höjder och åsar, mellan hvilket allt Skeldervikens vattenspegel och konturerna af Kullaberg då och då tittade tram, under det tåget beskref sin halfcirkelformiga bana kring nämda vatten. Det är en stundom täck och leende, stundom storartad och nästan högtidlig natur, som säkerligen skall göra denna bana till en af de mest omtyckta turistvägarne. Och sjelfva banan förtjenar också den väl att ses med sina många djerfva kurvor och stigningar, sina ofantliga bankar och sina berggenomskärningar, i och för sig verkliga tekniska mästerstycken. Att nu icke tala om den redan för alla välbekanta, ståtliga viadukten vid Helsingborg och den starka stigningen i Pålsjödalen af 1 på 80, af omkring 4 kilometers längd, samt Pålsjökurvan med sin 300 meters radie, kunna såsom synnerligen anmärkningsvärda punkter på banan framhållas bron öfver Rönneå, en vändbro med 2 fasta spann om 25 m. hvardera och 2 rörliga spann om 10 m. hvardera, alltså med en vattenöppning på 70 meter - ett ypperligt prof på den brobyggnadskonst, hvilken anses vara den skicklige jernvägsbyggarens förnämsta specialitet -; vidare en betydlig stigning från Förslöfs till Grefvie station, hvilken sistnämda ligger på toppen af Hallandsåsen, omkring 100 meter öfver hafvet. Derifrån inkommer man i Sinarpsdalen, der en stark lutning vidtager, som fortsättes ända till 2 kilometer på andra sidan Båstads station. Lutningen börjar med en större bergskärning, som täflar med den väldiga banken invid Båstad, på omkring 80,000 kubikmeter, om rangen såsom banans glanspunkt, i tekniskt afseende. Ånghästen frustade liksom af ansträngning i de branta stigningarne och tåget skred sakta uppför, så att man hade god tid att taga de vexlande naturscenerierna i skärskådande, liksom folket der uppe i trakterna derigenom fick tilfälle att grundligare njuta af den ovanliga anblicken af det första jernvägståget. Också såg man här och der grupper af åskådare, med blickenlänge följande det framilande tåget. På flere ställen firades den betydelsefulla tilldragelsen genom flaggning, särskildt riklig från de vackert belägna villorna vid Engelholms hamn. Kort före kl. 5 voro vi vid målet. På andra sidan länsgränsen hade strax förut Hallandståget, flaggprydt liksom vårt, gjort halt. Man steg ur och räckte hvarandra händerna till helsning på den punkt, der sammanknytningen mellan provinserna nu skulle ske. Det var en festlig anblick, som här tedde sig. Tvenne höga äreportar voro resta på hvar sin sida om länsgränsen, förfärdigade af grönt och smyckade med inskriptioner, vapen och emblem af jernvägsbyggeriet. På båda äreportarne syntes öfverst inskrifter angifvande dagen för jernvägsarbetets påbörjande och dagen för sista skenans inspikande: 1 febr. 1883--9 maj 1885, midt på sidopelarne Helsingborgs och Engelholms vapen på den skånska äreporten samt Halmstads och Laholms på den halländska, och der nedanför på begge spadar och hackor m. m. Å ena sidan derom hade man den höga åsen, på hvars branta sluttning samlat sig skaror af åskådare från Båstad och kringliggande trakt. På andra sidan nere i dalen syntes på något afstånd den vackert belägna köpingen med sitt höga kyrktorn och Laholmsbugtens i solljuset glittrande vatten. I dessa stämningsfulla omgifningar stod man nu och väntade på att högtidligheten skulle taga sin början. Länge behöfde man icke vänta och länge stod det icke heller på; alltsammans aflopp både hastigt och enkelt. Sedan skenorna lagts till rätta, framträdde vice ordföranden i Skåne-Hallandsjernvägens styrelse, baron D. Stierncrona, midt på banan och yttrade några invigningsord. De vore alldeles improviserade, sade han, enär han först vid framkomsten fått veta, att det vid tillfället ålåg honom bekläda ordförandens plats. Han ville i detta betydelsefulla ögonblick uttala sin tillfedsställelse öfver att denna jernväg efter så många strider och så mycket motstånd nu kommit så nära sin fullbordan. Denna bana skulle säkert blifva af stor vigt såväl för de båda provinsernas sociala förhållanden som för deras ekonomiska intressen och varda till gagn för oss, men ännu mera för dem som efter oss komma, ty det nu snart tullbordade arbetet vore ett arbete för generationer. Att det blifvit färdigt så fort som skett, derför hade man mest att tacka skickligheten och tillmötesgåendet hos den man, åt hvilken jernvägens byggande varit anförtrodt, och det gladde talaren att härför nu kunna gifva honom ett offentligt erkännande. Tal. erinrade om att det fans tvenne länder, Frankrike och Spanien, som skildes af ett högt berg, Pyrenéerna, och att de derigenom länge hindrats från vänskaplig beröring. Men slutligen kom öfver dessa berg en vacker dag till den franske monarken det glada budskapet: »Ers majestät, det fins icke mer några Pyrenéer». På samma sätt ville tal. nu säga, om än jemförelsen kanske vore alltför storslagen: »Det fins icke längre någon Hallandsås.» Öfver Pyrenéerna hade fransmän och spanjoner tidigare icke träffats utom då de voro i strid; så illa hade det väl aldrig varit emellan skåningar ochhalländingar, ty då de stridt, hade de stridt på samma sida, men de hade hittills icke rigtigt känt hvarandra och icke samarbetat så som de kunde och borde. Tal. hoppades att den förening, som nu åstadkommits, skulle varda lyckosam för de båda provinserna och föra dem närmare hvarandra till gemensam båtnad. Till slut nedkallade tal. den Högstes välsignelse öfver arbetet. Omedelbart efter talets slut uppstämdes uppe på backen den fosterländska sången »Härliga land» af en blandad kör, anförd af en vördnadsvärd gammal man i långt hvitt helskägg. Det var kyrkoherden Malmborg i Båstad, som af kärlek till den ädla sångkonsten, trots sin höga ålder, samlat omkring sig en sångkör, hvilken han flitigt öfvar och med hvilken han nu bidrog till feststämningens höjande. Då sången förklingat, utbringade baron Stierncrona ett lefve för Skåne-Hallandsbanan, besvaradt af kraftiga 3-faldiga hurrarop. Derpå sjöng kören andra versen af »Sjung om studentens lyckliga dag» (»Svea, o moder, hugstor och skön»), hvarpå sex kanonskott, tre från Halland och tre från Skåne, beseglade förbundet mellan de begge provinserna. Nu var högtidligheten förbi, och styrelsens ledamöter trädde fram för att inslå de sista spikarne. Det var emellertid ingen spikning pro forma med nubbar och silfverhammare, utan rigtiga Torshammare och jernkilar, med hvilka hrr styrelseledamöter redde sig temligen slätt och måste taga mera vanda armar till hjelp. Skämtsamt yttrade också sedermera en af de närvarande till baronStierncrona, att han talade utmärkt, men att han vid spårets sammanbindning icke rigtigt förmådde slå hufvudet på spiken. Och så var denna lilla »sammanjemkningsfråga» afgjord, några få timmar innan »den stora» gick igenom uppe vid riksdagen, äfven den förra efter många strider och mycket besvär, men säkert till alla partiers fullständiga belåtenhet.

»Stad är vid stad fast knuten med jernband,»

ehuru mycket ännu återstår innan bandet blir alldeles färdigt. Arbetet fortgår dagligen med all kraft, och på många ställen på linien voro arbetarne i full sysselsättning och hvilade endast på sina vapen medan tåget passerade. Att umgänget emellan Skåne och Halland hittills icke varit synnerligen lifligt visade sig tydligt nog af en liten episod strax vid framkomsten till sammanknytnings-punkten. Innan ännu styrelsen beträdt platsen egde nemligen der ett borgmästaremöte rum, som var i så måtto anmärkningsvärdt och i nämda hänseende betecknande, att dè fyra grannstädernas, Helsingborgs, Halmstads, Engelholms och Laholms, borgmästare, hvilka voro deltagarne i »mötet», der för första gången sågo hvarandra, oaktadt den till utnämningsåret yngste varit borgmästare ända sedan 1877. Sedan allt det officiela sålunda var undanstökadt, samlades alla de inbjudne i Öremöllan, der ingenior Jehander låtit anordna en splendid sexa och der all möjlig heder gjordes åt den förträffliga anrättningen. Äfven arbetarne blefvo här undfägnade. För den artige värden föreslogs en skål af baron Stierncrona. Ett annat tacksamhetsbevis fick hr Jehander mottaga i ett telegram, som afsändts från Stockholm af de der vid riksdagen sig uppehållande halländske styrelseleda-möterna äfvensom ett par andra framstående halländingar. Telegramafsändarne lyckönskade både den duglige jernvägsbyggaren och länen till dagens högtidlighet och betydelse och slutade sin telegrafiska helsning med orden : »Ära åt arbetet!» Under sexan utdelades nedanstående verser:Vid Båstadden 9 Maj. Gränsen ej skiljer mer; Halland med Skåne ser Sig förenadt nu i lust och gamman. Åsen ett vägaspår Famnade i sitt skår, Som med jernband slöt det skilda samman.

Någon gång en provins Voro de, som man mins. Men i brödrafejdens hårda tider Ofta af hat och split Rycktes de hit och dit. Dock till Sveriges modersfamn omsider.

Täflande i kultur Hvar efter sin natur Länge båda hyllade den mening, Som nyss man klart förnam: Bättre vi komma fram Blott med kraft och endrägt och förening.

Och nu är verket gjordt - Och fjerran skall bli spordt, Att bandet fastare knöts samman. Och nu vi höja tryggt Lefve för den som byggt Vägen och till vittnen ringt oss samman. J. F-m.

Vid 8 tiden skedde afresan åt ömse håll. Tågen närmade sig hvarandra öfver det inspikade spåret och lifliga hurrarop vexlades till afsked. Omkring kl. ½ 11 voro resenärerna härifrån åter i Helsingborg.

Sista skenan på Skåne-Hallandsbanan inspikades, enligt plan, i lördags eftermiddag. För att övervara denna ceremoni hade järnvägens entreprenör, ingenjör C. Jehander, inbjudit omkring 80 personer från Helsingborg och Halmstad samt mellanliggande städer och orter. De inbjudna fördes till platsen för högtidligheten, gränsen mellan Kristianstads och Hallands län, strax invid Båstads station, med särskilt anordnade bantåg, som avgick från Helsingborg kl. 14.20 och från Halmstad kl. 15.00 och ungefär samtidigt framkom till bestämmelsestället. Bland de som deltog i färden fanns styrelsemedlemmar som kunnat ta sig tid, olika järnvägstjänstemän och tekniker, representanter för pressen m.fl.

I härligt vårväder begav vi oss iväg härifrån, gruppvis instuvade i Skåne-Hallandsbanans bekvämt inredda och vackert utstyrda första klassens kupéer. Under skämt och glam och samtal om dagens frågor förflöt tiden angenämt och fort. Man betraktade de växlande bilder, det förbipasserande landskapet rullade förbi — än bördig åkermark, än leende skogsdungar, just nu i den vackra löfveckningen, än imponerande höjder och åsar, mellan vilket allt Skeldervikens vattenspegel och Kullabergs konturer då och då tittade fram, medan tåget beskrev sin halvcirkelformiga bana kring nämnda vatten. Det är en stundom vacker och leende, stundom storartad och nästan högtidlig natur, som säkerligen ska göra denna bana till en av de mest omtyckta turistvägarna. Och själva banan förtjänar också väl att ses med sina många djärva kurvor och stigningar, sina ofantliga bankar och sina berggenomskärningar — verkliga tekniska mästerstycken i sig själva. För att inte tala om den redan för alla välbekanta, ståtliga viadukten vid Helsingborg och den starka stigningen i Pålsjödalen på 1 på 80, cirka 4 kilometers längd, samt Pålsjökurvan med sin 300 meters radie, kan som särskilt anmärkningsvärda punkter på banan framhållas bron över Rönneå, en vändbro med 2 fasta spann om 25 m vardera och 2 rörliga spann om 10 m vardera, alltså med en vattenöppning på 70 meter — ett utmärkt exempel på brobyggnadskonst, som anses vara järnvägsbyggarens främsta specialitet —; vidare en betydlig stigning från Förslöfs till Grefvie station, vilken sistnämnda ligger på toppen av Hallandsåsen, cirka 100 meter över havet. Därifrån kommer man in i Sinarpsdalen, där en stark lutning börjar, som fortsätter ända till 2 kilometer på andra sidan Båstads station. Lutningen börjar med en större bergskärning, som tävlar med den väldiga banken invid Båstad, på cirka 80 000 kubikmeter, om rangen som banans glansningspunkt i tekniskt avseende.

Ånghästen frustade liksom av ansträngning i de branta stigningarna och tåget skred sakta uppför, så att man hade god tid att ta de växlande naturscenerierna i beaktande, liksom folket där uppe i trakterna därigenom fick tillfälle att grundligare njuta av den ovanliga åsynen av det första järnvägståget. Man såg också här och där grupper av åskådare, med blicken långt följande det framförande tåget. På flera ställen firades denna betydelsefulla händelse genom flaggning, särskilt riklig från de vackert belägna villorna vid Engelholms hamn.

Kort före kl. 17.00 voro vi vid målet. På andra sidan länsgränsen hade Hallandståget, flaggprydad liksom vårt, gjort halt strax innan. Man steg ur och räckte varandra händerna till hälsning på den punkt där sammanknytningen mellan provinser nu skulle ske. Det var en festlig anblick som här tedde sig. Två höga äreportar var resta på vardera sidan om länsgränsen, tillverkade av grönt och smyckade med inskriptioner, vapen och emblem av järnvägsbyggeriet. På båda äreportarna syntes överst inskriptioner angående dagen för järnvägsarbetets påbörjande och dagen för sista skenans inspikande: 1 februari 1883–9 maj 1885, mitt på sidopelaerna Helsingborgs och Engelholms vapen på den skånska äreporten samt Halmstads och Laholms på den halländska, och där nedanför på båda spador och hackor m.m. På ena sidan derom hade man den höga åsen, på vars branta sluttning samlat sig skaror av åskådare från Båstad och omkringliggande trakt. På andra sidan nere i dalen syntes på något avstånd den vackert belägen köpingen med sitt högt kyrktorn och Laholmsbugtens i solljuset glittrande vatten. I dessa stämningsfulla omgivningar stod man nu och väntade på att högtidligheten skulle ta sin början.

Länge behövde man inte vänta, och det gick hastigt och enkelt till. Sedan spåren lagts på plats framträdde vice ordföranden i Skåne-Hallandsjärnvägens styrelse, baron D. Stierncrona, mitt på banan och höll några invigningstal. De var helt improviserade, sa han, eftersom han först när han kom fram fick veta att det åligger honom att bekläda ordförandens plats vid detta tillfälle. Han ville uttala sin tillfredsställelse över att denna järnväg efter så många strider och så mycket motstånd nu kommit så nära sin fullbordan. Denna bana skulle säkert bli av stor vikt både för de båda provinsernas sociala förhållanden och för deras ekonomiska intressen, och komma till gagn för oss, men ännu mer för dem som kommer efter oss, ty det nu snart färdigställda arbetet är ett arbete för generationer. Att det blivit färdigt så fort berodde mest på skickligheten och tillmötesgåendet hos den man åt vilken järnvägens byggande var anförtrott, och talaren gladdes åt att kunna ge honom ett offentligt erkännande härför. Talaren erinrade om att det fanns två länder, Frankrike och Spanien, som skildes av ett högt berg, Pyrenéerna, och att de därmed länge hindrades från vänskaplig beröring. Men slutligen kom det över dessa berg en vacker dag till den franske monarken det glada budskapet: "Hans majestät, det finns inte mer några Pyrenéer". På samma sätt ville talaren nu säga, även om jämförelsen kanske var alltför storslagen: "Det finns inte längre någon Hallandsås." Över Pyrenéerna hade fransmän och spanjorer tidigare inte träffats utom då de var i strid; så illa hade det väl aldrig varit mellan skåningar och halländingar, ty då de stridit hade de stridit på samma sida, men de hade hittills inte riktigt känt varandra och inte samarbetat som de kunde och borde. Talaren hoppades att den förening som nu åstadkommits skulle bli lyckosam för de båda provinserna och föra dem närmare varandra till gemensam båtnad. Till slut nedkallade talaren den Högstes välsignelse över arbetet.

Omedelbar efter talets slut uppstämdes uppe på backen den fosterlandska sången "Härliga land" av en blandad kör, anförd av en vördnadsvärd gammal man med långt vitt helskägg. Det var kyrkoherden Malmborg i Båstad, som av kärlek till den ädla sångkonsten, trots sin höga ålder, samlat omkring sig en sångkör, vilken han flitigt övat och med vilken han nu bidrog till att höja feststämningen. Då sången förklingat, utbringade baron Stierncrona ett leve för Skåne-Hallandsbanan, besvarad av kraftiga trefaldig hurrarop. Därpå sjöng kören andra versen av "Sjung om studentens lyckliga dag" ("Svea, o moder, hugstor och skön"), varpå sex kanonskott, tre från Halland och tre från Skåne, beseglade förbundet mellan de båda provinserna. Nu var högtidligheten förbi, och styrelsens ledamöter trädde fram för att slå in de sista spikarna. Det var emellertid ingen spikining pro forma med nubbar och silverhammare, utan riktiga Thorshammare och järnkilar, med vilka de styrelseletamöter klarade sig tämligen väl men fick ta hjälp av mer vana armar. Skämtsamt yttrade också sedermera en av de närvarande till baron Stierncrona att han talade utmärkt, men att han vid spårets sammanbindning inte riktigt förmådde slå huvudet på spiken.

Och så var denna lilla "sammanknytningsfråga" avgjord, några få timmar innan "den stora" gick igenom uppe vid riksdagen, även den förra efter många strider och mycket besvär, men säkert till alla partiers fullständiga belåtenhet.

"Stad är vid stad fast knuten med järnband,"

även om mycket ännu återstår innan bandet blir alldeles färdigt. Arbetet fortgår dagligen med all kraft, och på många ställen på linjen var arbetarna i full sysselsättning och vilade endast på sina vapen medan tåget passerade.

Att umgänget mellan Skåne och Halland hittills inte varit synnerligen livligt visade sig tydligt nog av en liten episod strax vid framkomsten till sammanknytningspunkten. Innan ännu styrelsen beträtt platsen ägde nämligen där ett borgmästaremöte rum, som var anmärkningsvärt i detta hänseende: de fyra grannstädernas – Helsingborgs, Halmstads, Engelholms och Laholms – borgmästare, vilka var deltagarna i "mötet", såg varandra där för första gången, även om den till utnämningsåret yngste varit borgmästare sedan 1877.

Sedan allt det officiella var undanstökat samlades alla de inbjudna på Öremöllan, där ingenjör Jehander låtit anordna en splendid sex, och där all möjlig ära gjordes åt den förträffliga anrättningen. Även arbetarna blev här undfägnade. För den artige värden föreslogs en skål av baron Stierncrona. Ett annat tacksamhetsbevis fick hr Jehander mottaga i ett telegram som avsändes från Stockholm av de där vid riksdagen uppehållande halländske styrelseletamöterna samt ett par andra framstående halländingar. Telegramavsändarna lyckönskade både den duglige järnvägsbyggaren och länen till dagens högtidlighet och betydelse och slutade sin telegrafiska hälsning med orden: "Ära åt arbetet!"

Under sexan utdelades nedanstående verser:

Vid Båstad den 9 maj.

Gränsen ej skiljer mer; Halland med Skåne ser Sig förenadt nu i lust och gamman. Åsen ett vägaspår Famnade i sitt skår, Som med järnband slöt det skilda samman.

Någon gång en provins Voro de, som man mins. Men i brödrafejdens hårda tider Ofta av hat och split Rycktes de hit och dit. Dock till Sveriges modersfamn omsider.

Täflande i kultur Hvar efter sin natur Länge båda hyllade den mening, Som nyss man klart förnam: Bättre vi komma fram Blott med kraft och endräkt och förening.

Och nu är verket gjort – Och fjerran skall bli spord, Att bandet fastare knöts samman. Och nu vi höja tryggt Leve för den som byggt Vägen och till vittnen ringt oss samman.

J. F-m.

Vid klockan 8 ägde avresan rum åt båda håll. Tågen närmade sig varandra över det inspikade spåret och livliga hurrarop växlades till afsked. Omkring klockan 10:30 var resenärerna härifrån åter i Helsingborg.