HALLANDSPOSTEN
11 maj 1885
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Skåne-Hallands jernväginvigdes på sitt sätt förliden lördag, då, såsom vi förut omtalat, sista skenan inspikades och spåret sammanknäptes på sjelfva länsgränsen, invid Båstad. Med anledning af dagens högtidlighet hade jernvägsentre-prenören, ingeniör C. Jehander, utfärdat inbjudning till bolagsstyrelsen jemte åtskilliga intresserade att närvara vid invigningen. För detta ändamål voro extra tåg anordnade från Halmstad och Helsingborg, hvilka samtidigt skulle mötas vid länsgränsen kl. 5 e. m. Innan jag inlåter mig på en skildring af den i allo angenäma färden, tillåter jag mig här meddela några upplysningar rörande den nya jernvägen, hvilka icke torde sakna sitt intresse för åtskilliga bland Hallandspostens läsare. Som kändt torde vara, ha många vindar blåst sedan idén om en kustbana först rann upp och denna tanke sedan vardt förverkligad. Till käbblet vid riksdagen, till de många hinder, som tornade sig i vägen för idéns realiserande m. m. skall jag icke återföra min läsare. Allt det der är nu tillrygga, och det är bäst att icke tänka derpå. Faktum är att banans ifrigaste vän, konsul P. Olsson i Helsingborg, med det kraftiga stöd han erhållit inom vår representerande församling, nu kan se alla hinder undanrödda och det länge åtrådda föreningsbandet knutet mellan de båda provinserna, som länge, alltför länge varit skiljda från hvarann genom bristen på tidsenliga samfärdsmedel. Dermed äro ock de många tekniska svårigheter öfvervunna, hvilka mången gång måste ha stält jernvägsingeniörens tålamod på prof. De djerfva stigningarne, kurvorna och de sprängda bergväg-garne vid öfvergången af åsen bära derom otvetydigt vitne. Banan, som är omkring 8 mil lång den officiella mätningen har ännu icke försiggått - daterar sitt upphof från den 1 Februari 1883, då arbetet å den samma tog sin början. Ehuru hon i lördags invigdes, fast icke officielt, återstår ännu åtskilligt innan hon vader fullt färdig, och först den 1 nästkommande Augusti försiggår, som bekant, den officiella invigningen, hvarefter jernvägen i dess helhet upplåtes för person- och godstrafik. Att den öppnas redan då - derför har man, såsom Hallandsposten förut omtalat, jernvägsentreprenören ingeniör C. Jehander att tacka. Kl. 3 e. m. nere vid jernvägsstationen. Afgångstiden är inne. På jernvägsspåret står tåget med ångan uppe, ett litet nätt tåg, två passagerarevagnar och en godsvagn, alla tillhörande Halmstad-Nässjö jernväg. Hade icke lokomotivet varit prydt med några löfruskor och första passagerarevagnen med en fana, skulle man icke kunnat tänka sig att något ovanligt var å färde. Vid stationen funnos knappast andre än de, som blifvit inbjudne att deltaga i färden. Bland desse märktes v. ordföranden i jernvägsbolagets styrelse friherre D. E. Stierncrona, borgmästare Th. Stockenberg, kammarherre Kuylenstjerna, någre landsstatstjenstemän, tjenstemän vid Halmstad-Nässjö jernväg, representanter för pressen m. fl. – inalles omkring 20 personer. Man har snart stigit „ombord„ och gjort sig det så beqvämt som möjligt. Ånghvisslan ljuder och det bär i väg. Till höger de skogklädda flygsandsfälten och hafvet längre bort, blågrått och dystert.Så äro vi inne på slätten - rama skånska slätten. Kanske inte så rik, inte så bördig. Här går jernvägen rakt fram. Här som i Skåne inga naturhinder att öfvervinna, jernvägarnes förlofvade land. Der till höger en skymt af den första stationen från Halmstad - Trönninge. Ett rödhvitt, snygt tegelhus - det är allt hvad vi i hastigheten uppfatta. Vid Eldsberga station stanna vi några minuter. Ett litet prydligt stationshus af sten, här, liksom längs hela linien. Byggnaden är redan tagen i besittning. Hvita gardiner för fönstren och i ramen af gardinerna små lockiga barnhufvud. Snart ånga vi åter i väg, passera Genevad och äro så inne i "Veingekroken“. Har banan förut gått rakt genom fruktbara ängder, gör hon här en afväg in i stenbundna, oländiga trakter, en afväg, som för ingen del är betingad af terrängförhållandena. Här är det synbarligen frimureri med i spelet, och nog kommer "Veingekroken“ att en gång varda historiskt ryktbar. Jag smickrar mig på förhand med att ha skrifvit första bladet i dess historia. Äfven Veinge station röjer genast att den ar bebodd. Vi ha icke tid att göra några ytterligare reflexioner, utom möjligen den, att det var mycket "ödsligt och tomt“ kring den lilla byggnaden. Här liksom vid de föregående stationerna tycktes den glada nyheten, att ett passageraretåg för första gång for igenom bygden på väg, om man så ville, ända till Helsingborg ej hafva framkallat den eljes naturliga verkan: folkskockning, flaggning och hurrarop. Man är förståndig, och derom är intet annat än godt att säga. Nu, der till höger, sprutar Lagans vattenmassa sitt skum upp i luften, att stänket blixtrar i solskenet. Stenar resa här och der sina blankpolerade hjessor upp ur vattenbrynet och låta skummet yra kring, men af några hoppande laxar får man icke se en skymt. Nu stanna vi utanför Laholms påbörjade stationshus. Här är det "folklif i banko." Stadens snobbar och unga damer äro "nere vid tåget“ kanske för första gång i sitt lif.Vi upptaga några honoratiores, se att "det flager i Byen og paa" - Kungsgården, och så kila vi åter i väg "mot söder, mot söder“. Vid Vallberga är man festligt stämd och har fått till stånd några flaggor på stänger klädda i grönt, veritabla majstänger. Här får man åsen riktigt i sigte och konturerna, som förut varit mjuka och dimhöljda, börja afteckna sig rätt skarpt. Snart ha vi hunnit Petersberg, och nu börjar banvallens stigning. Som bekant är det genom Sinarpsdalen jernvägen kryssar sig fram öfver åsen. Samtidigt stigning och kurvor. Väldiga vallar af rullstensgrus på ömse sidor vägen. Så ett tu tre är utsigten fri. Der borta ligger Pershög, der Båstad, der hafvet med sina många seglare, och der längst borta och höljd i afståndets blå slöja stupar Hallandsåsen djerft ned i hafvet. Nu först märka vi hur högt vi kommit upp, nu då vi långt ned, till höger, se det skogklädda landskapet och bugten. Köpingen flaggar dugtigt och ligger der uppkastad på stranden och drömmer om sin stormaktstid innan ännu det sockerlastade, olycksdigra fartyget sjönk inne i bugten, gjorde vattnet sött och dref badgästerna på dörren. Märkvärdigt att ingen tänkt på att låta sänka på samma ställe ett par skutor lastade med salt! Det synes mig åtminstone vara mödan värdt. Men, skämt å sido! Tåget stannar plötsligt. Vi få dock vackert sitta inne. Helsingborgståget har ännu icke anländt och vi måste afvakta dess ankomst innan vi ytterligare närma oss länsgränsen. Men vi behöfva ej vänta länge. En lång, ihållande signal höres söder ifrån, bergen genljuda, och såsom aldrig förut möta hvarann skåning och halländing på länsgränsen. Just öfver denna och der den sista skenan skall inspikas är rest en ståtlig äreport prydd af granris och flaggor samt jernvägsarbetarens redskap, spadar och hackor - allt smakfullt sammansatt. Upptill läses inskriptionen: 1 Februari 1883 -9 Maj 1885. Å skånska sidan äro Skånes, Helsingborgs och Engelholms och å halländska Hallands, Halmstads och Laholms vapen anbragta. Landtbefolkningen har här strömmat samman och kläder bergsluttningen till venster om vägen, i naturliga, pittoreska grupper. I fonden förlorar sig jernvägen i en skarp kurva, der man sprängt sig fram genom berget, hvars nakna brott ej så litet påminner om de bohusländska klippmassorna. Till höger, djupt nere en riktigt italiensk stämningsbit med motiv från Napoli. Skada blott att färgerna oro så matta. Bakom oss ha vi en skymt af det halländska slättlandet, badande i solljus. Bland de skånske främlingarne märka vi styrelseledamöterne konsul C. G. Stewénius, Helsingborg, löjtnant A. Brunnström, Bjerbolund, och v. häradshöfding R. Ödmansson, Öfragård, samt O. Jönsson i Kungshult, representanter för pressen m. fl. Sedan några jernvägsarbetare inspikat större delen af skenan, framträdde styrelsens v. ordförande frih. Stierncrona och höll invigningstalet. Han beklagade att ordföranden för närvarande vore hindrad att infinna sig och uttryckte å bolagets vägnar sin tillfredsställelse öfver att han redan nu såg det stora företaget så nära sin fullbordan. "Det föreningsband mellan Skåne och Halland - fortsatte talaren - som nu är vordet knutet, skall utan tvifvel för båda provinserna varda till stort gagn i både socialt och ekonomiskt hänseende, och jag har derför allt skäl att lyckönska oss och våra efterkommande, framför allt de senare, att vi redan nu kommit så nära vårt mål. Största förtjensten härvidlag tillkommer den man, som fått sig uppdraget att leda arbetena.Hans energi och duglighet ha vi att tacka för att vi nu stå inför vårt mål. Detta erkännande skall han offentligt hafva af bolagets direktion. - Halland och Skåne ha i så många år varit skilda genom Hallandsås som stått som en oöfverstiglig mur mellan landskapen, liksom Frankrike och Spanien varit skilda genom Pyrenéerna. Dessa senare båda länder ha genom denna skiljomur ständigt legat i delo med hvarandra - något som visserligen icke kan sägas om förut nämda provinser. Men liksom en gång en stor man kunde utropa: "Det fins inga Pyrenéer mer", så kunna vi med än mer skäl säga: "Det fins ej mer någon Hallandsås“. Detta är ett segerrop. Vi ha undanröjt det största hinder, som stod i vår väg. Måtte nu den samfärdsel, som snart kommer till stånd, lända de båda provinserna till största gagn. Dock - om herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt som deruppå bygga. Jag nedkallar derför öfver vårt företag den högstes välsignelse“. Derpå inslog han jemte någre styrelseledamöter de sista spikarne. Helt oförmodadt öfverraskades man så af en sångkör, som uppstäld å bergsluttningen och anförd af Båstads ärevördige kyrkoherde Malmborg uppstämde Härliga land. Stämningen var verkligen högtidlig. Det insåg nog ock den fotograf, som med sin apparat fattat posto litet ofvanför äreporten, ty just i detta ögonblick afkonterfejade han äreport och oss allesamman, Båstads sångförening med. Så utbragtes ett trefaldt lefve för den nya banlinien och under väldiga salutsalfvor - det var veritabla dynamitskott från Pershög - föll skrankan mellan Skåne och Halland. Derefter tågade skåning och halländing i broderlig endrägt och anförde af värden, ingeniör Jehander, ned till den lilla prydliga gård, der den präktiga sexan var anordnad. Under den mycket animerade supén höllos tal för den frikostige värden och för bolagets styrelse, och följande verser utdelades, författada af kand. Fagaström, Norra Skånes redaktör.Vid Båstadden 9 Maj.
Gränsen ej skiljer mer; Halland med Skåne ser Sig förenade nu i lust och gamman. Åsen ett vägaspår Famnade i sitt skår, Som med jernband slöt det skilda samman.
Någon gång en provins Voro de, som man mins. Men i brödrafejdens hårda tider Ofta af hat och split Rycktes de hit och dit, Dock till Sveriges modersfamn omsider.
Täflande i kultar Hvar efter sin natur Länge båda hyllade den mening, Som nyss man klart förnam: Bättre vi komma fram Blott med kraft och endrägt och förening.
Och nu är verket gjordt - Och fjerran skall bli spordt, Att bandet fastare knöts samman. Och nu vi höja trygt Lefve för den som bygt Vägen och till vittnen ringt oss samman.
Tala icke berömmande om mig i tidningarne! sade ingeniör Jehander till mig och en annan publicist. Icke annat än just detta ert yttrande. Men det får ni icke neka mig yttrade jag. Den fryntlige värden skrattade. Episoden är mera vältalig än alla éloge. Omkring klockan 8 skedde uppbrottet under hurrarop ur skånska och halländska strupar. Och vid 10-tiden voro vi Halmstadbor i vårt land igen. Det var en egendomlig jernvägsinvigning, denna. Intet telegram till konungen, inga "konventionella nutidslögner". Men allt gick ändå riktigt af stapeln. ja, så riktigt att den högtidsstund, då Skåne och Halland sammanknötos med band af jern, ej någonsin torde glida ur minnet på någon af festdeltagarne. Det var verklig festivitas, festivitas för lifvet! H. H.
invigdes på sitt sätt förra lördagen, då, som vi tidigare omtalat, sista rälen inspikades och spåret sammanknäptes vid själva länsgränsen, invid Båstad. Med anledning av dagens högtidlighet hade järnvägsentreprenören, ingeniör C. Jehander, utfärdat inbjudning till bolagsstyrelsen jämte åtskilliga intresserade att närvara vid invigningen. För detta ändamål voro extra tåg anordnade från Halmstad och Helsingborg, vilka samtidigt skulle mötas vid länsgränsen kl. 5 e.m. Innan jag inlåter mig på en skildring av den i allt angenäma färden, tillåter jag mig här meddela några upplysningar rörande den nya järnvägen, vilka inte torde sakna sitt intresse för åtskilliga bland Hallandspostens läsare.
Som känt torde vara, ha många vind blåst sedan idén om en kustbana först rann upp och denna tanke sedan blev förverkligad. Till käbblet vid riksdagen, till de många hinder, som tornade sig i vägen för idéns realiserande m.m. skall jag inte återföra min läsare. Allt det där är nu tillbaka, och det är bäst att inte tänka därpå. Faktum är att banans ifrigaste vän, konsul P. Olsson i Helsingborg, med det kraftiga stöd han erhållit inom vår representerande församling, nu kan se alla hinder undanröjda och det länge åtrådda föreningsbandet knutet mellan de båda provinserna, som länge, alltför länge varit skilda från varandra genom bristen på tidsenliga samfärdmedel.
Därmed är också de många tekniska svårigheter övervunna, vilka många gånger måste ha ställt järnvägsingeniörens tålamod på prov. De djärva stignigarna, kurvorna och de sprängda bergväggarna vid övergången av åsen bära derom otvetydigt vitne.
Banan, som är omkring 8 mil lång — den officiella mätningen har ännu inte försiggått — daterar sitt upphov från 1 februari 1883, då arbetet på den samma tog sin början. Ehuru den förra lördagen invigdes, fast inte officiellt, återstår ännu åtskilligt innan den är fullt färdig, och först 1 nästa augusti försiggår, som bekant, den officiella invigningen, varefter järnvägen i sin helhet upplåtes för person- och godstrafik. Att den öppnas redan då — därför ha man, som Hallandsposten tidigare omtalat, järnvägsentralören ingeniör C. Jehander att tacka.
Kl. 3 e.m. nere vid järnvägsstationen. Avgångstiden är inne. På järnvägsspåret står tåget med ångan uppe, ett litet nätt tåg, två passagerarevagnar och en godsvagn, alla tillhörande Halmstad-Nässjö järnväg. Hade inte lokomotivet varit prytt med några löfruskor och första passagerarevagnen med en flagga, skulle man inte kunnat tänka sig att något ovanligt var på färde. Vid stationen fanns knappast andra än de, som blivit inbjudna att deltaga i färden. Bland dessa märktes v. ordföranden i järnvägsbolagets styrelse friherre D. E. Stierncrona, borgmästare Th. Stockenberg, kammarherre Kuylenstjerna, några landsstatstjänstemän, tjänstemän vid Halmstad-Nässjö järnväg, representanter för pressen m.fl. — inalles omkring 20 personer.
Man har snart stigit "ombord" och gjort sig det så bekvämt som möjligt. Ångvisslan ljuder och det bär i väg. Till höger de skogklädda flygsandsfälten och havet längre bort, blågrått och dystert.
Så är vi inne på slätten — rama skånska slätten. Kanske inte så rik, inte så bördig.
Här går järnvägen rakt fram. Här som i Skåne inga naturhinder att övervinna, järnvägarnas förlovade land. Der till höger en skymt av den första stationen från Halmstad — Trönninge. Ett rödhvitt, snyggt tegelhus — det är allt vad vi i hastigheten uppfatta. Vid Eldsberga station stanna vi några minuter. Ett litet prydligt stationshus av sten, här, liksom längs hela linjen. Byggnaden är redan tagen i besittning. Vita gardiner för fönstren och i ramen av gardinerna små lockiga barnhuvud. Snart ånga vi åter i väg, passera Genevad och är så inne i "Veingekroken". Ha banan förut gått rakt genom fruktbara ängar, gör hon här en avväg in i stenbundna, oländiga trakter, en avväg, som för ingen del är betingad av terrängförhållandena. Här är det synbarligen frimureri med i spelet, och nog kommer "Veingekroken" att en gång vara historiskt ryktbar. Jag smickrar mig på förhand med att ha skrivit första bladet i dess historia. Även Veinge station röjer genast att den är bebodd. Vi ha inte tid att göra några ytterligare reflexioner, utom möjligen den, att det var mycket "ödsligt och tomt" kring den lilla byggnaden. Här liksom vid de föregående stationerna tycktes den glada nyheten, att ett passageraretåg för första gång for igenom bygden på väg, om man så ville, ända till Helsingborg inte ha framkallat den eljest naturliga verkan: folkskockning, flaggning och hurrarop. Man är förnuftig, och derom är intet annat än gott att säga.
Nu, där till höger, sprutar Lagans vattenmassa sitt skum upp i luften, att stänket blixtrar i solskenet. Stenar resa här och där sina blankpolerade hjessor upp ur vattenbrynet och låta skummet yra omkring, men av några hoppande laxar får man inte se en skymt. Nu stanna vi utanför Laholms påbörjade stationshus. Här är det "folklif i banko." Stadens snobbar och unga damer är "nere vid tåget" kanske för första gång i sitt liv.
Vi upptaga några honoratiores, se att "det flager i Byen og paa" — Kungsgården, och så kila vi åter i väg "mot söder, mot söder".
Vid Vallberga är man festligt stämd och har fått till stånd några flaggor på stänger klädda i grönt, verkliga majstänger. Här får man åsen riktigt i sikte och konturerna, som förut varit mjuka och dimhöljda, börjar avritning sig rätt skarpt. Snart ha vi hunnit Petersberg, och nu börjar banvallens stigning. Som bekant är det genom Sinarpsdalen järnvägen kryssar sig fram över åsen. Samtidigt stigning och kurvor. Väldiga vallar av rulstengrus på båda sidor vägen. Så ett två tre är utsikten fri. Där borta ligger Pershög, där Båstad, där havet med sina många seglare, och där längst borta och höljd i avståndets blå slöja stupar Hallandsåsen djärvt ned i havet. Nu först märka vi hur högt vi kommit upp, nu då vi långt ned, till höger, se det skogklädda landskapet och bukten. Köpingen flaggar dugtigt och ligger där uppkastad på stranden och drömmer om sin stormaktstid innan ännu det sockerlastade, olycksdigra fartyget sjönk inne i bukten, gjorde vattnet sött och drev badgästerna på dörren. Märkvärdigt att ingen tänkt på att låta sänka på samma ställe ett par skutor lastade med salt! Det synes mig åtminstone vara mödan värd.
Men, skämt å sido! Tåget stannar plötsligt. Vi få dock vackert sitta inne. Helsingborgståget har ännu inte anlänt och vi måste avvakta dess ankomst innan vi ytterligare närma oss länsgränsen. Men vi behöva ej vänta länge. En lång, ihållande signal hörs söder ifrån, bergen genljuda, och såsom aldrig förut möta varandra skåning och halländing på länsgränsen. Just över denna och där den sista skenen ska inspikas är rest en stately äreport prydd av granris och flaggor samt järnvägsarbetarens redskap, spador och hackor – allt smakfullt sammansatt. Upptill läses inskriptionen: 1 februari 1883–9 maj 1885. På skånska sidan äro Skånes, Helsingborgs och Engelholms och på halländska Hallands, Halmstads och Laholms vapen anbragta. Landsbygdsbefolkningen har här strömmat samman och kläder bergsluttningen till vänster om vägen, i naturliga, pittoreska grupper. I fonden förlorar sig järnvägen i en skarp kurva, där man sprängt sig fram genom berget, vars nakna brott ej så litet påminner om de bohusländska klippmassorna. Till höger, djupt nere en riktigt italiensk stämningsbit med motiv från Napoli. Skada blott att färgerna är så matta. Bakom oss ha vi en skymt av det halländska slättlandet, badande i solljus.
Bland de skånske främlingarne märka vi styrelseledamöterna konsul C. G. Stewénius, Helsingborg, löjtnant A. Brunnström, Bjerbolund, och vice häradsshöfding R. Ödmansson, Öfragård, samt O. Jönsson i Kungshult, representanter för pressen m. fl.
Sedan några järnvägsarbetare inspikat större delen av skenen, framträdde styrelsens vice ordförande frih. Stierncrona och höll invigningstalet. Han beklagade att ordföranden för närvarande vore hindrad att infinna sig och uttryckte å bolagets vägnar sin tillfredsställelse över att han redan nu såg det stora företaget så nära sin fullbordan. "Det föreningsband mellan Skåne och Halland – fortsatte talaren – som nu är vordet knutet, skall utan tvivel för båda provinserna varda till stort gagn i både socialt och ekonomiskt hänseende, och jag har därför allt skäl att lyckönsका oss och våra efterkommande, framför allt de senare, att vi redan nu kommit så nära vårt mål. Största förtjänsten härvidlag tillkommer den man, som fått sig uppdraget att leda arbetena.
Hans energi och dugglighet ha vi att tacka för att vi nu stå inför vårt mål. Detta erkännande skall han offentligt ha av bolagets direktion. – Halland och Skåne ha i så många år varit skilda genom Hallandsås som stått som en oöverstiglig mur mellan landskapen, liksom Frankrike och Spanien varit skilda genom Pyrenéerna. Dessa senare båda länder ha genom denna skiljemur ständigt legat i delo med varandra – något som visserligen inte kan sägas om förut nämnda provinser. Men liksom en gång en stor man kunde utropa: 'Det finns inga Pyrenéer mer', så kunna vi med än mer skäl säga: 'Det finns ej mer någon Hallandsås'. Detta är ett segerrop. Vi ha undanröjt det största hinder, som stod i vår väg. Måtte nu den samfärdsel, som snart kommer till stånd, lända de båda provinserna till största gagn. Dock – om herren inte bygger huset, så arbeta de fåfängt som däruppå bygga. Jag nedkallar därför över vårt företag den högstes välsignelse".
Därpå inslog han jemte någre styrelseledamöter de sista spikarne. Helt oförmodadt överraskades man så av en sångkör, som uppställd på bergsluttningen och anförd av Båstads ärevördige kyrkoherde Malmborg uppstämde Härliga land. Stämningen var verkligen högtidlig. Det insåg nog också den fotograf, som med sin apparat fattat posto litet ovanför äreporten, ty just i detta ögonblick afkonterfejade han äreport och oss allesamman, Båstads sångförening med. Så utbragtes ett trefaldt lefve för den nya banlinjen och under väldiga salutskott – det var verkliga dynamitskott från Pershög – föll skrankan mellan Skåne och Halland. Därefter tågade skåning och halländing i broderlig endräkt och anförde av värden, ingeniör Jehander, ned till den lilla prydliga gård, där den präktig sexan var anordnad. Under den mycket animerad supén hölls tal för den frikostige värden och för bolagets styrelse, och följande verser utdelades, författade av kand. Fagaström, Norra Skånes redaktör.
Vid Båstad den 9 maj.
Gränsen ej skiljer mer; Halland med Skåne ser Sig förenade nu i lust och gamman. Åsen ett vägaspår Famnade i sitt skår, Som med järnband slöt det skilda samman.
Någon gång en provins Voro de, som man mins. Men i brödrafejdens hårda tider Ofta av hat och split Rycktes de hit och dit, Dock till Sveriges modersfamn omsider.
Täflande i kultar Var efter sin natur Länge båda hyllade den mening, Som nyss man klart förnam: Bättre vi komma fram Blott med kraft och endräkt och förening.
Och nu är verket gjordt – Och fjerran skall bli spordt, Att bandet fastare knöts samman. Och nu vi höja trygt Lefve för den som bygt Vägen och till vittnen ringt oss samman.
Tala inte berömmande om mig i tidningarna! sa ingenjör Jehander till mig och en annan publicist. Inte något annat än just detta ert yttrande. Men det får ni inte neka mig, yttrade jag. Den vänlige värden skrattade. Episoden är mer vältalig än alla lovtal. Omkring klockan 8 skedde uppbrottet under hurrarop från skånska och halländska strupar. Och omkring klockan 10 var vi Halmstadbor i vårt land igen. Det var en egendomlig järnvägsinvigning, denna. Inget telegram till kungen, inga "konventionella nutidslögner". Men allt gick ändå verkligen av stapeln. Ja, så verkligen att den högtidsstund då Skåne och Halland sammanknötos med band av järn aldrig torde glida ur minnet på någon av festdeltagarna. Det var verklig festivitas, festivitas för livet! H. H.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
