18 oktober 1851

Åter en utflygt.Af Orv. Odd. (Forts. fr. nr. 80.) Vägen från Laholm är ingalunda intagande, men den lider lätt undan, emedan man inom sig vet att den går någonting vackert till mötes. Den ofvanför Båstad nyligen uppförda paviljongen för badgästernas nytta och nöje lyser tvärs öfver Laholmsbugten från sin höjd, hela vägen man far, som om det i sjelfva verket vore något stort, något à la Klampenborg. Man kör förbi Nya Skottorp; det väbekanta staketet kring djurgården blir med hvarje år mera mossbelupet och vördnadsvärdt, äfven avenyen till sjelfva herresätet ser så der litet, jag vill icke precist säga gubbaktig, men patriarkalisk och fideikommissariemessig ut. Deremot företer sig Gamla Skottorp strålande i en evig ungdom, ständigt putsadt, elegant, "fini" ända ut i dikeskanterna ; man märker här lätt att det är en egare, som vet att göra skäl för sina stora rikedomar, som förstår sin sak och vågar något på den, samt tillika har sinne för denna ordningens och fulländningens estetik, genom hvilken sjelfva den prosaiska åkerlappen erhåller intresset af ett konstverk. Vid det vackra Östra Karup, vid foten af Hallandsås, har man tvenne vägar för sig. Den ena går rakt opp öfver åsen; det är här man har den af alla resande med fullt skäl beundrade nya vägen, genom hvilken man undgår en hel del af de mest halsbrytande backarne och i stället erhåller, särdeles hvad vägens sednare hälft angår, åtskilligt af det i landskapsväg mest pikanta, södra Sverge eger att framvisa; vägen är här till dels bruten ur granitberget, hvars sidor, än skurna i fantastiska utsprång, än företeende underbara massor af de präktigaste rullstenar,här och der söndersprängda i tusentals fragmenter, hänga ända ut öfver den resandes hufvud, krönta med en den grannaste bokskog, hvilken i sjelfva verket är bland all denna sten en af dessa pikanta kontraster, hvaraf naturen är så mägtig, men för hvilka målaren skulle studsa så framt han icke hade facta för sig. Hela passet, som leder förbi den så kallade Lindgrens mölla ner till Margretetorp, der man sålunda har bergsslutningen med sin bokskog på ena sidan och Margretetorpsån, sorlande mellan stenar och busksnår, tätt utmed sig på den andra, är af en till den grad rik originalitet, att det ensamt skulle kunna lemna taflor för ett helt album,, hvilket i sin ordning borde bli af ett snart sagdt europeiskt intresse. Man reser långa vägar utomlands bort för att beundra hvad som icke är hälften så intagande; men vänta endast! en vacker dag skola engelsmännen äfven upptäcka denna natur, liksom de förut upptäckt för oss Trollhättan och så många andra svenska skönheter i skuggan! Och blir den blott en gång ordentligen upptäckt --! Detta var nu ena vägen öfver åsen. Vi hade alla gjort den förut och hade dessutom ett särskildt skäl att denna gång välja den andra, som leder öfver Båstad. Ni erinrar er den utlofvade supéen. Alltså styrde vi från Karup kursen till höger, längs med sluttningen af åsen. Skottorpsån följde oss här troget ett godt stycke väg, förrän den tog sitt parti att kasta sig ut i Laholmsbugten. Vi körde förbi det täcka Hemmeslöf, speglande sig med sina blommor och löfhvalf i den jemns med husets fot framrinnande ån, vi passerade det nybyggda Pettersberg, ett af "ryttmästarens på Skottorp" många små uthemman - hemman för en prins! - pittoreskt beläget uppe i en skogsdunge på åsens brant. Vi anlände slutligen till Båstad tidigt nog för att ännu samma afton kunna taga dess märkvärdigheter i ögnasigte. Båstad har i de två sista åren vunnit en viss ryktbarhet som badort. Denna dess framgång härleder sig upprinneligen från ett slags "camaraderie"; det var några familjer, - goda vänner och gamla bekanta, - som här ett par somrar stämde möte med hvarandra och efterhand lyckades att få kretsen ökad med andra goda vänner och gamla bekanta. Imedlertid är det onekligt att det kan af denna lilla begynnelse bli något mer och ansenligare. Orten har förstått att icke sofva bort sin konjunktur, man har vetat värdera dessa påhälsningar af en liten oförmodad lycka och hastat att göra sig ämabel för att fängsla den vid platsen för längre tid. Jag har redan i förbigående omnämnt den nätta paviljongen på "Pehrshög", tillvägabragt i all skyndsamhet på aktier och, som det tyckes, för sitt ändamål icke illa beräknad. Omgifven af en väl vårdad park. erbjudande en herrlig utsigt öfver den nedanför liggande "staden" och bugten, är den sjelfskrifven såsom en favoritplats och ett rendezvous för ställets badgäster; den rymliga och glada balsalongen invigdes redan i somras; till nästa år skall man här inrätta en restauration, kafé, "cabinet de lecture", måhända biljard, sällskapsteater, hvad vet jag? Hvad sjelfva baden angår, berömmes vattnet som särdeles salt, (väl i alla fall föga saltare än Helsingborgs!) badvagnar äro byggda, en bassin uppförd. I staden bor man billigt, lefver för ingenting, roar sig idylliskt, har allting beqvämt och trefligt och lägger opp pengar derjemte. (Hör!) Skall man bada och icke gör det i Båstad, måste man ha minst Helsingborg att välja på. Staden - alltid "staden"! - har en vacker kyrka, stenlagda gator, inga egentliga hoteller, men flera hus af ett ganska välmenande utseende, åtskilliga trädgårdar, der humlen slingrade sig i sydländska festoner från träd till träd och der excellenta nötter lära - hafva varit. Båstad är bekant för sina nötter, men denna dess urgamla berömmelse synes sjunga på sista versen; upptagen af mera stadsmessiga äregirigheter, har orten i den sednare tiden försummat de gamla nötträden och låtit dem öfverväxas med mossa och parasiter, den ena busken efter den andra dör ut af tvinsot och inga nya planteras. Den som väntar sig af Båstad något ovanligt i nötväg, bedrar sig. Vår älskvärda cicerone, - ty vi hade lyckats genast finna en god menniska, som tog sig af oss obevandrade främlingar, - visade oss vid stranden lemningar efter några vallar, hvilka skola förskrifva sig från 1788, då vi efter vanan lågo i fejd med ryssen. En rysk örlogsman hade nedlåtit sig till att från Torekov jaga några svenska skutor in i Laholmsbugten och företog sig till och med att utanför Båstad sätta ut en barkass för alt gå i land och smaka på Båstadsnötterna. En af platsens behjertade invånare, en skeppare, laddar sitt gamla muskedunder, går ner till stranden, sigtar på anföraren för de tillroende muskoviterna, fyr! ... och skjuter hufvudet rent af honom, tvärs af, precist jemns med halsen. Ryssen, som icke hade anat att han här skulle bli hufvudet kortare, ropade med all magt: "fly, hvem som kan!" och barkass, korvett, hela tutten att sätta till benen! Gustaf den 3 lät gifva Båstad en officiell komplimang för denna tappra bedrift. Imedlertid fruktade man att der snart skulle komma nya ryska pâhälsningar och för att med så mycket större säkerhet skrämma fienden derifrån, uppfördes då de ofvannämnda vallarna, bakom hvilka ställdes några soldater med stora mustascher. Båstad förblef också det ointagliga.(Forts. följer.)

Åter en utflykt. Av Orv. Odd. (Forts. fr. nr. 80.)

Vägen från Laholm är ingalunda intagande, men den går lätt undan, eftersom man inom sig vet att den går något vackert till mötes. Paviljongen ovanför Båstad som nyligen uppfördes för badgästernas nytta och nöje lyser tvärs över Laholmsbugten från sin höjd, hela vägen man far, som om det i själva verket vore något stort, något à la Klampenborg. Man kör förbi Nya Skottorp; det välbekanta staketet omkring djurgården blir med varje år mer mossbelupet och vördnadsvärt, även alleen till själva herresätet ser så där litet — jag vill inte precis säga gubbaktigt, men patriarkalskt och fideikommissiermässigt ut. Däremot framstår Gamla Skottorp strålande i en evig ungdom, ständigt putsat, elegant, "fint" ända ut i dikeskanten; man märker här lätt att det är en ägare som vet att göra skäl för sina stora rikedomar, som förstår sin sak och vågar något på den, samt även har sinne för denna ordningens och fulländingens estetik, genom vilken själva det prosaiska åkerlapppen får intresset av ett konstverk.

Vid det vackra Östra Karup, vid foten av Hallandsås, har man två vägar för sig. Den ena går rakt upp över åsen; det är här man har den nya vägen som alla resande med fullt skäl beundrar, genom vilken man undviker en hel del av de mest farliga backarna och får i stället, särskilt vad vägens senare hälft angår, en del av det som landskapsväg är mest pittoreskt och som södra Sverige kan framvisa; vägen är här delvis bruten ur granitberget, vars sidor, än skurna i fantastiska utsprång, än visande underbar massor av de präktigaste rulstenar, här och där sprängda i tusentals fragment, hänga ända ut över den resandes huvud, kronata med den vackraste bokskog, vilken i själva verket är bland all denna sten en av dessa pittoreska kontraster som naturen är så mäktig att skapa, men för vilka målaren skulle tveka om han inte hade förebilden för sig. Hela passet som leder förbi den så kallade Lindgrens mölla ner till Margretetorp, där man således har bergsslutningen med sin bokskog på ena sidan och Margretetorpsån, sorlande mellan stenar och busksnår, tätt intill sig på den andra, är av en sådan grad av originalitet att det ensamt skulle kunna ge motiv för ett helt album, vilket i sin ordning borde bli av närmast sagt europeiskt intresse. Man reser långa vägar utomlands för att beundra vad som inte är hälften så intagande; men vänta bara! En vacker dag skola engelssmännen även upptäcka denna natur, liksom de förut upptäckt för oss Trollhättan och så många andra svenska skönheter i skuggan! Och blir den blott en gång ordentligt upptäckt—!

Detta var nu ena vägen över åsen. Vi hade alla gjort den förut och hade dessutom ett särskilt skäl att denna gång välja den andra, som leder över Båstad. Ni minns den utlovade supén.

Alltså styrde vi från Karup kursen åt höger, längs med sluttningen av åsen. Skottorpsån följde oss här troget ett gott stycke väg innan den tog sitt parti att kasta sig ut i Laholmsbugten. Vi körde förbi det täcka Hemmeslöf, speglade sig med sina blommor och löfvalv i den jämnt med husets fot framrinnande ån; vi passerade det nybyggda Pettersberg, ett av "ryttmästarens på Skottorp" många små uthemman — hemman för en prins! — pittoreskt beläget uppe i en skogsdunge på åsens brant. Vi anlände slutligen till Båstad tidigt nog för att ännu samma afton kunna ta dess märkvärdigheter i ögnasikten.

Båstad har under de två senaste åren vunnit en viss ryktbarhet som badort. Denna dess framgång härleder sig ursprungligen från ett slags "kamratskap"; det var några familier — goda vänner och gamla bekanta — som här ett par somrar stämde möte med varandra och efterhand lyckades få kretsen utökad med andra goda vänner och gamla bekanta. Men det är onekligt att det kan av denna lilla början bli något mer och betydligare. Orten har förstått att inte sofva bort sin konjunktur; man har vetat värdera dessa påhälsningar av en liten oförmodad lycka och hastat att göra sig älskvärd för att fänga den vid platsen för längre tid. Jag har redan i förbigående nämnt den nätta paviljongen på "Pehrshög", tillverkad i all skyndsamhet på aktier och, som det verkar, inte illa beräknad för sitt ändamål. Omgiven av en väl skött park som erbjuder en härlig utsikt över den nedanför liggande "staden" och bugten, är den självskriven såsom en favoritplats och ett mötesställe för ställets badgäster; den rymlig och glada balsalongen invigdes redan förra sommaren; till nästa år skall man här inrätta en restauration, kafé, "läskabin", kanske biljard, sällskapsteater, vad vet jag? Vad själva baden angår, beröms vattnet som särskilt salt — väl i alla fall föga saltare än Helsingborgs! — badvagnar är byggda, ett bassängbad uppfört. I staden bor man billigt, lever för ingenting, roas sig idylliskt, har allting bekvämt och trevligt och sparar pengar därutöver. (Hörs!) Skall man bada och inte gör det i Båstad, måste man ha åtminstone Helsingborg att välja på.

Staden — alltid "staden"! — har en vacker kyrka, stenlagda gator, inga egentliga hoteller, men flera hus av ett ganska välmenande utseende, åtskilliga trädgårdar där humlen slingrade sig i sydländska festonger från träd till träd och där utmärkta nötter ska — ha varit. Båstad är känd för sina nötter, men denna dess urgamla berömmelse verkar sjunga på sista versen; upptagenmöre stadslikaäregirigheter har orten under senare tid försummat de gamla nötträden och låtit dem överväxas med mossa och parasiter; den ena busken efter den andra dör ut av tvinsot och inga nya planteras. Den som förväntar sig av Båstad något ovanligt i nötväg bedrar sig.

Vår älskvärd cicerone — ty vi hade lyckats genast finna en god människa som tog sig av oss obevandrade främlingar — visade oss vid stranden lämningar efter några vallar som ska förskriva sig från 1788, då vi efter skicken lågo i fejd med ryssen. En rysk örlogsman hade låtit sig ned till att från Torekov jaga några svenska skutor in i Laholmsbugten och företog sig till och med att utanför Båstad sätta ut en pråm för att gå i land och smaka på Båstadsnötterna. En av platsens behjärtade invånare, en skeppare, laddar sin gamla muskdunder, går ner till stranden, siktar på anföraren för de tillroende moskoviterna — fyr! — och skjuter huvudet rent av honom, tvärs av, precis jämnt med halsen. Ryssen, som inte hade anat att han här skulle bli huvudet kortare, ropade med all makt: "fly, vem som kan!" och pråm, korvett, hela tutten satte till benen! Gustaf den 3:e lät ge Båstad en officiell komplimang för denna tappar bedrift. Men man fruktade att det snart skulle komma nya ryska påhälsningar och för att med så mycket större säkerhet skrämma fienden därifrån uppfördes då de ovanämnda vallarna, bakom vilka ställdes några soldater med stora mustascher. Båstad förblev också det oövervinneligt.

(Forts. följer.)