25 oktober 1851

Åter en utflygt.Af Orv. Odd. (Forts. fr. nr. 82.) Vi intogo i Båstad den utlofvade supéen. Den var icke dâlig: 1:o bouillon i kopp! 2:o rimsaltadt fårkött med turkiska böner, 3:o orrfogel med salater, 4:o sylttårta. Jag ber er observera att man icke på alla gästgifverier i vårt kära fädernesland blir omhuldad. med bouillon till aftonen, och hvilken bouillon! liksom hvilken sylttårta! Herr Scherber skulle i sanning icke bort skämmas för den och Båstad synes mig knappast behöfva för sin ära mer än detta. En plats, der man efter en timmas beställning erhåller en sjudande bouillon och den delikataste tårta, är icke blott af naturen ämnad till något större, men med civilisationens rätt sjelfskrifven till stadsprivilegier och representation vid våra riksdagar; Båstad går framåt, Båstad är redan framme, lefve Båstad ! Efter supéen röktes i salongen en sigarr. Efter sigarren drog man sig tillbaka till "les petits appartements" för att efter en väl begagnad dag behagligen sluta sig i Morphei armar och drömma en ljuftig dröm om "guld och gröna skogar". I dessa nattens fantasier blandade sig en mängd plaskande tritoner och nymfer med humlekransar kring hufvudet och alla roande sig med att knäcka nötter i vattnet. Bland tritonerna igenkände jag personligen och påtagligen en; det var min gamle vän docenten Ljunggren i Lund, hvilken i somraş gjorde uti Snällposten den trefliga beskrifningen öfver sin badséjour här i Båstad. Efter natten kom en vacker morgon. Tupparne begynte gala, bageriet - ty med gästgifveriet är förenadt ett berömdt bageri - började komma i gång. Vi hade i samladt råd beslutat att tidigt denna förmiddag taga vägen öfver åsen för att i god tid hinna Torekov, dit vår äfventyrliga håg nu påskyndade våra steg. Farväl då det hulda Båstad, så skönt i morgonens purpurfärg! vi nu begifva oss åstad allt vidare öfver backar och berg. Vägen från Båstad går, såsom billigt är, genast temligen uppåt. Förmedelst en i hästsko krökt, stelt uppstigande backe, med rätta kallad "Brantalid", viker den på en gång af från kusten inåt åsen. Utsigten från denna backe tillbaka öfver det nedanför liggande landskapet är i sanning förtjusande och synes mig ega företrädet till och med framför den berömda vyen från höjderna ofvanom Ö. Karup. Äfven här har man hela Laholmsbugten för sig med Hallands slätter på andra sidan, men i en mera pittoresk förkortning, och Båstad med sitt vackra crenelerade kyrktorn och sina omgifvande lummiga lundar bildar i taflans fond en hvilopunkt af de för en målare tacksammaste och i allmänhet för åskådaren behagligaste. Det hela är i hög grad schweiziskt. Vi beklagade alla att vi icke hade med oss Stäck eller Billing, hvilka, skåningar begge, borde i främsta rummet ega en uppmaning att på duken återgifva och såmedelst låta det öfriga Sverge känna de utomordentligt herrliga partier, som verkligen förefinnas äfven i det svenska Provence, i fall man endast vill göra sig besvär med att uppsöka dem en aldrig så liten smula afsides från de vanligaste stråkvägarne. Efter att hafva tillryggalagt Brantalid finner man de öfriga backarne öfver åsen på detta håll föga farliga, halfmilen stryker temligen lätt undan och vid Hofs kyrka börjar man redan åter stiga nedför mot Torekov. Vägen till Torekov är åtminstone delvis ingalunda ful, snarare småtreflig med sina många hyggliga gårdar, - allt skepparepossessioner, - kringkastade här och der mellan hassellundarna och skogsparkerna; närmast Torekov är trakten imedlertid något väl stenig och oländig, hela terrängen ser ut som en hafsbotten, hvilken genom nåon outredd naturkraft lyftat sig upp i jemnbredd med landbacken, och i sjelfva verket torde det också vara så; märkvärdig är den massa platt klappersten, hvarmed hela sträckorna äro öfversållade, och hvari icke blott Torekov eger, utan åtminstone Skånes samtliga städer skulle, om det påaktades, ega en outtömligrikedom på af naturen tuktad gatläggningssten. Det är ett stenrikt stycke land. Torekov är en liten plats, som verkligen frapperar den, som första gången besöker dessa trakter. Egentligen blott ett "läge", har Torekov hela utseendet af en liten välmående stad, och detta till och med i högre grad än Båstad. Så godt som hela köpingen är bebodd af skepparfolk, deribland många af den svenska handelsflottans mest respekterade sjökaptener. Det är nogsamt bekant att fiske-lägena på denna kust af Skåne ega sjelfva icke obetydliga flottor och dessutom utgöra ypperliga plantskolor för sjömän och skeppsförare; detta sednare i synnerhet gäller företrädesvis om Torekov. Flera af dess söner utgå årligen ur sjömansskolorna som styrmän och kaptener, beresa sedan i åratal äfven de aflägsnare hafven för stockholmska och göteborgska redare, pröfva sjömanslifvets alla brokiga skiften, men komma, om allt går väl, förr eller sednare trofast tillbaka till det lilla Torekov i en bugt af Kattegat, medförande ofta nog ett ganska vackert utbyte af mödosamt, men ingalunda fruktlöst tillbragta år. Dessa från fjerran land hembragta och samlade skatter läggas alla som ett offer på den kära födelsebygdens altare; Torekov är för hela denna ständigt rekryterade stam af vikingar liksom en älskad moder, åt hvilken alla täfla om att bereda goda dagar, att göra det hyggligt och trefligt hemma. Också finner man alla hus på läget vackert, till och med prydligt "tacklade" och på det omsorgsfullaste "harpojsade", gatorna, belagda med den ofvannämnda förträffliga plattstenen, äro propra och fina som ett skeppsdäck, bonings-rummen prunka med koraller, underliga snäckor, påfogelsfjädrar och guldfiskar. Öfverallt finner man spåren af ordningssinne, välmåga, till och med comfort. På gästgifvaregården, der väl icke synnerligt ofta resande anlända, var likväl allting städadt som till främmande, förråderna befunnos i sanning "first rate", uppassningen nära nog hotellmessig. Vi voro, som sagdt är, öfver-raskade, vi mådde väl och sjöngo i chorus: "Rio Janeiro, det är ett land, som duger!"Lärdt folk påstå att Torekov har sitt namn af en viss Thora. Det var en gång, heter det, en styffar, som hade två styfbarn; det ena, en gosse, kallades Arild, det andra, en underskön flicka, kallades Thora. Styffadern ville ”på honett vis" göra sig af med dem: han kunde ha stuckit en knif i dem eller lagt en snara om halsen på dem, men dertill var han för blödsinnad, han lät dem derför i stället gå ombord på ett fartyg, som enligt Linné var lastadt med stenkol; (!) skepparen erhöll tillsägelse att vid passande tillfälle sticka eld i kolen, rädda sig sjelf i barkassen och öfverlemna barnen åt lågorna. Så skedde. Ute i Kattegat satte skepparen eld på fartyget, hoppade sjelf i båten och lät skutan gå vind för våg. Imedlertid bar vinden emot land och de båda olyckliga styfbarnen kastades halfstekta, men ännu vid lif, på stranden. Arild flöt upp på norra sidan om Kullen och gaf sitt namn åt det ännu existerande Arildsläge, Thora kom i land vid det ställe, som efter henne uppkallades till Torekov. Nere vid stranden ligger ett stort stenblock, derunder en källåder löper. Detta är "Thoras sten" och underkunnigt folk försäkrar att flickan kommit i land flytande på densamma. Jag tror att man i Torekov icke tycker om att någon bestrider detta. Hvarje midsommarafton gräfver man sig litet in i all den sand och småsten, som under årets lopp blifvit af sjön kastad upp kring stenblockets fot, då källan springer, ständigt lika frisk och färsk, upp i dagen. Folk från stället och kringgränsande trakt dricka då af källans vatten för att kurera alla sina årskrämpor, samt nedkasta i ådran allahanda småmynt som offer härför. Efterhand sköljer sjön åter källöppningen igen tills den nästa midsommar ånyo öppnas; detta har så praktiserats från "Arilds tid" och kommer väl åtminstone icke att upphöra i detta missions-tidningens och de heliga mjölkedejornas tidehvarf! Ännu längre nere vid stranden ses en stengrotta, liknande den berömda "Silfpickarehålan" på Kullen, det är "Thoras stuga." I en sten skönjes ännu märke efter hennes lilla fot, då hon här hoppade i land. Det var den tiden mjölk och honung flöt i hafven och floderna och stenarna voro af det finaste jungfruvax; det var riktigt nog icke i går. En half mils väg till sjös utanför Torekov ligger Väderön, bevuxen med ganska vacker bokskog, men obebodd. Endast några lotshus finnas derpå, uppförda för förekommande behof. Den tar sig icke illa ut från Torekov, har snarare en viss "ifaux air" af danska landet midt emot Helsingborg, ehuru utan Kronborg, I söder ser man på andra sidan Schelderviken Kullaberg, också en vacker prospekt. Korteligen, Torekov är en plats med många naturliga förmåner och behagligheter, det ligger i alla afseenden godt "förankradt" och jag undrar intet ögonblick på att gamla vestindiefarare här finna det trefligt för sina hvilodagar . (Forts. f.)

Åter en utflykt. Av Orv. Odd. (Forts. fr. nr 82.)

Vi intog i Båstad den utlovade supén. Den var inte dålig: 1:o buljong i kopp! 2:o rimssaltad fårkött med turkiska bönor, 3:o orrfågel med sallader, 4:o sylttårta. Jag ber er observera att man inte på alla värdshus i vårt kära fädernesland blir omhuldad med buljong till aftonen, och vilken buljong! liksom vilken sylttårta! Herr Scherber skulle sannerligen inte behöva skämmas för den och Båstad synes mig knappast behöva för sin ära mer än detta. En plats där man efter en timmas beställning erhåller en sjudande buljong och den delikataste tårta är inte blott av naturen ämnad till något större, utan med civilisationens rätt självskriven till stadsprivilegier och representation vid våra riksdagar; Båstad går framåt, Båstad är redan framme, leve Båstad!

Efter supén rökte man i salongen en cigarr. Efter cigarren drog man sig tillbaka till "les petits appartements" för att efter en väl begagnad dag behagligt sluta sig i Morpheus armar och drömma en ljuv dröm om "guld och gröna skogar". I dessa nattens fantasier blandade sig en mängd plaskande tritoner och nymfer med humlekransar kring huvudet och alla roade sig med att knäcka nötter i vattnet. Bland tritonerna igenkände jag personligen och påtagligt en; det var min gamle vän docenten Ljunggren i Lund, vilken på sommaren gjorde i Snällposten den treflig beskrivningen över sin badvistelse här i Båstad.

Efter natten kom en vacker morgon. Tuppar började gala, bakeriet – ty med värdshuset är förknippat ett berömt bageri – började komma i gång. Vi hade i samlat råd beslutat att tidigt denna förmiddag ta vägen över åsen för att i god tid hinna Torekov, dit vår äventyrliga håg nu påskyndade våra steg.

Farväl då det hulda Båstad, så skönt i morgonens purpurfärg! Vi nu begiver oss åstad allt vidare över backar och berg.

Vägen från Båstad går, såsom billigt är, genast ganska uppåt. Genom en i hästsko böjd, brant uppstigande backe, med rätta kallad "Brantalid", viker den på en gång från kusten inåt åsen. Utsikten från denna backe tillbaka över det nedanför liggande landskapet är sannerligen förtjusande och synes mig äga företräde även framför den berömda vyn från höjderna ovan Ö. Karup. Även här har man hela Laholmsbugten för sig med Hallands slätter på andra sidan, men i en mer pittoresk förkorning, och Båstad med sitt vackra crenelerat kyrktorn och sina omgivande lummiga lundar bildar i tablåns botten en vilopunkt av de för en målare taksamaste och i allmänhet för åskådaren behagligaste. Det hela är i hög grad schweiziskt. Vi beklagade alla att vi inte hade med oss Stäck eller Billing, vilka, skåningar båda, borde i främsta rummet äga en uppmaning att på duken återge och sålunda låta det övriga Sverige känna de utomordentligt herrliga partier som verkligen förefinns även i det svenska Provence, om man endast vill göra sig besvär med att uppsöka dem en aldrig så liten smula avsides från de vanligaste vägnarna.

Efter att ha tillryggalagt Brantalid finner man de övriga backarna över åsen på detta håll få farliga, halva milen går temligen lätt undan och vid Hofs kyrka börjar man redan åter stiga nedför mot Torekov. Vägen till Torekov är åtminstone delvis ingalunda ful, snarare småtreflig med sina många hyggliga gårdar – allt skepparepossessioner – kringkastade här och där mellan hasselundarna och skogsparkerna; närmast Torekov är trakten dock något väl stenig och oländig, hela terrängen ser ut som en hafsbotten vilken genom någon outredda naturkraft lyft sig upp i jämnbredd med landbaken, och i själva verket torde det också vara så; märkvärd är den massa platt klappersten varmed hela sträckorna äro översållade, och vari inte blott Torekov äger utan åtminstone Skånes samtliga städer skulle, om det påaktades, äga en outtömlig rikedom på av naturen tuktad gatläggningssten. Det är ett stenrikt stycke land.

Torekov är en liten plats som verkligen frapperar den som första gången besöker dessa trakter. Egentligen blott ett "läge" har Torekov hela utseendet av en liten välmående stad, och detta även i högre grad än Båstad. Så gott som hela köpingen är bebodd av skepparfolk, däribland många av den svenska handelsflottans mest respekterade sjökaptener. Det är väl känt att fiskelägen på denna kust av Skåne äga själva inte obetydliga flottor och dessutom utgöra utmärkta plantskolor för sjömän och skeppare; detta senare i synnerhet gäller företrädesvis om Torekov. Flera av dess söner utgå årligen från sjömanskolor som styrm­än och kaptener, beresar sedan i åratal även de aflägsnaste haven för stockholmska och göteborgska redare, pröva sjömannes­livets alla brokiga skiften, men komma, om allt går väl, förr eller senare trofast tillbaka till det lilla Torekov i en bukt av Kattegat, medförande ofta nog ett ganska vackert utbyte av mödosamt men ingalunda fruktlöst tillbragta år. Dessa från fjärran land hembragte och samlade skatter läggs alla såsom ett offer på den kära födelsebygdens altare; Torekov är för hela denna ständigt rekryterad stam av vikingar liksom en älskad moder åt vilken alla täfla om att bereda goda dagar, att göra det hyggligt och trefligt hemma. Också finner man alla hus på läget vackert, ja till och med prydligt "tacklade" och på det omsorgsfullaste "härpolserade", gatorna belägda med den ovan nämnd förträfflig plattstenen äro prydliga och fina som ett skeppsdäck, bostadsrummen prunka med koraller, underliga snäckor, påfågelsfjädrar och guldfiskar. Överallt finner man spåren av ordningssinne, välmåga, ja till och med komfort. På värdshuset där väl inte synnerligt ofta resande anlända var likväl allt städat som för främmande, förråden befunnos sannerligen "first rate", uppassningen nästan hotellmässig. Vi voro, såsom sagts, överraskade, vi mådde väl och sjöng i korus: "Rio Janeiro, det är ett land som duger!"

Lärd folk påstå att Torekov har sitt namn av en viss Thora. Det var en gång, heter det, en styffar som hade två styfbarn; det ena, en gosse, kallades Arild, det andra, en underskön flicka, kallades Thora. Styffadern ville "på hedervärda sätt" göra sig av med dem: han kunde ha stuckit en kniv i dem eller lagt en snara om halsen på dem, men dertill var han för blödsinnad, han lät dem därför i stället gå ombord på ett fartyg som enligt Linné var lastat med stenkol; (!) skepparen erhöll tillsägelse att vid lämpligt tillfälle sticka eld i kolen, rädda sig själv i båten och överlämna barnen åt lågorna. Så skedde. Ute i Kattegat satte skepparen eld på fartyget, hoppade själv i båten och lät skutan gå vind för våg. Emellertid bar vinden mot land och de båda olyckliga styfbarnen kastades halvstekta men ännu vid liv på stranden. Arild flöt upp på norra sidan om Kullen och gav sitt namn åt det ännu existerande Arildsläge, Thora kom i land vid det ställe som efter henne uppkallades till Torekov.

Nere vid stranden ligger ett stort stenblock, under vilket en källåder löper. Detta är "Thoras sten" och underkunnigt folk försäkrar att flickan kommit i land flytande på densamma. Jag tror att man i Torekov inte tycker om att någon bestrider detta. Varje midsommarafton gräver man sig lite in i all den sand och småsten som under årets lopp blivit av sjön kastad upp omkring stenblockets fot, då källan springer ständigt lika frisk och färsk upp i dagen. Folk från stället och omgivande trakt dricka då av källans vatten för att kurera alla sina årskrämpor samt nedkasta i ådran allahanda småmynt såsom offer härför. Efterhand sköljer sjön åter källöppningen igen tills den nästa midsommar på nytt öppnas; detta har så praktiserats från "Arilds tid" och kommer väl åtminstone inte att upphöra i detta missionsblads och de heliga mjölkedejornas tidehvarf!

Ännu längre nere vid stranden ses en stengrotta liknande den berömda "Silfpickarehålan" på Kullen, det är "Thoras stuga." I en sten skönjes ännu märke efter hennes lilla fot då hon här hoppade i land. Det var den tiden mjölk och honung flöt i haven och floderna och stenarna voro av det finaste jungfruvax; det var riktigt nog inte i går.

En halv mils väg till sjös utanför Torekov ligger Väderön bevuxen med ganska vacker bokskog men obebodd. Endast några lotshus finnas på den uppförda för behövliga ändamål. Den tar sig inte illa ut från Torekov, har snarare en viss "ifaux air" av dansk mark mitt emot Helsingborg ehuru utan Kronborg. I söder ser man på andra sidan Schelderviken Kullaberg även en vacker prospekt. Kort sagt, Torekov är en plats med många naturliga fördelar och behag, det ligger i alla avseenden gott "förankrat" och jag undrar inte ett ögonblick på att gamla västindiefarare här finna det trefligt för sina vilodagar.

(Forts. f.)