22 juli 1885

Bref från Halland.(Till Skånska Aftonbladet.) Det stundar ett skede i Hallands historia, som skall inristas i dess blad såsom ett af de märkligaste den i sina hafder har att anteckna, ty med dettas inträde börjas en ny æra af lif och utveckling i provinsen. Det är Skåne-Hallands jernvägs öppnande för trafik vi alludera på. Den första länken i den kedja, som skall sätta Halland i förbindelse med Sveriges jernvägsnät, är derigenom knuten och på samma gång väg bruten för en lifligare samfärdsel, ett snabbare varuutbyte, en raskare konsumtion, en innerligare förbrödring grannprovinserna emellan. Till en början har man till den 1 instundande augusti förlagt tidpunkten för banans öppnande för trafik, med särskildt fäst afseende på ingeniör Jehanders senaste kontrakt med bolaget att dåafleverera den färdig till afsyning, samt sedan utsträckt tiden till den 6 och 15 samma månad, men vi kunna saklöst påstå att ingen afsyning kan ega rum förrän den 1 september åtminstone. De gigantiska arbetena å Hallandsås, kanske i vissa afseenden de mest storartade å någon jernvägsbyggnad i vårt land, med ända till 80 fots höga bankar och bas i proportion dertill, med 1,000 fots långa och 30 à 40 fots djupa bergssprängningar, med sina djupa broar och dyrbara kulvertar hafva kräft och tarfva ännu mycken tid, innan de nå sin fulländning. Dertill kommer att åtskilliga stationshus ännu icke äro ens till det yttre färdiga samt knappt något invändigt. Nog måtte det bli särdeles angenämt för de hrr stationsföreståndare, som äro predentiverade att draga frukten ur dessa osunda boninga, då de ju äro tvungna att flytta in, kanske till och med innan rappningen hunnit torka. Men sådant betyder naturligtvis mindre, menar styrelsen. Det finnes ju så godt om aspiranter till stationsföreståndarebefattningar. De af stationsbefälet, som haft tillfälle dertill, hafva dock hyrt sig in för närmaste tiden på annat ställe. De af stationsbefälet, som haft tillfälle dertill, hafva dock hyrt sig in för närmaste tiden på annat ställe. Detta är dock icke allom gifvet, utan få de finna sig i sitt öde att jemte sina familjer vara tillfälliga fuktventiler. Telegrafledningen är icke heller färdig. Stolparne äro visserligen utefter banans hela längd uppsatta, men trådarne ännu icke applicerade. Underligt förefaller det, att icke styrelsen sökt åstadkomma kombinerad telegraf- och telefonförbindelse, hvilket ju, enligt, senare uppfinningarne å detta område, lär vara lätt att åstadkomma, och så hade vi derigenom haft direkt telefonförbindelse med Malmö, Helsingborg, Landskrona, Eslöf, Trelleborg, Lund m. fl. platser, hvilket ju skulle varit till ovärderlig nytta och fördel. Men det kommer väl en gång. En ändring kan ju alltid vidtagas! Hvad som emellertid icke kan ändras är den nu lagda banans riktning. Den företer, på tvenne sträckningar isynnerhet, så absurda afvikelser från hvad hvarje opartisk, sundt tänkande individ skulle anse som den normala, att man ovilkorligen måste fråga sig sjelf: "Huru är sådant möjligt och hvad är orsaken?" Den första gäller sträckningen norrifrån och sista halfmilen eller något mer till Laholm. Ty i st. f. att från Genevadsbro, passera direkt genom Tjärby socken på Laholm går jernvägen åt venster, beskrifvande en formlig kamelpuckel, ner i Weinge socken, förlängande, betydligt fördyrande och mycket vanställande linien samt ökande stationernas antal strax ofvanför Genevad med en, och denna komplett onödig, då afståndet emellan Eldsberga och Weinge stationer ej är längre än att en mellanstation måste anses alldeles öfverflödig. Men midt för, den stationen bor en, som har biskopen till morbror och då . . . Det andra missförhållandet eger rum vid Båstad. Då nemligen jernvägen, för hvarje vanligt menskligt öga att döma, bort, vid passerandet af Sinarpsdalen, följa den vestra sidan har den på halfva vägen öfvergått till den östra, hvars kant den i en fortlöpande rad af kurvor strängt följer ända fram till det vid halländska gränsen belägna stationshuset för Båstads kommun. Icke mindre än 2 kilometer från köpingen är detsamma beläget och på en höjd, som gör färden dit upp ännu mer besvärlig. Platsen för stationsområdet ligger omkring 50 fot högt samt har till en utsträckning af cirka 3,500 qvadratfot måst snart sagdt till hvarje sin molekyl åstadkommas på konstgjord väg med fyllning. Och hvilka bankar och hvilket arbete i sin helhet sedan som fordrats för att komma fram åt detta håll! Det är så kolossalt att man måste se det för att kunna öfvertyga sig derom. Hade man i stället följt östra sidan, hade visserligen äfven der stora utgifter behöfts, men långt ifrån de samma som nu utgifvits, hvarjemte den fördelen vunnits, att stationen kommit inpå Båstads köping sent jernvägen kommit att i sin fortgång på lång sträcka gå genom nästan värdelös mark, under att med nuvarande sträckningen dyra expropriationer blifvit nödvändiga. Men hvarför handla så i rak strid mot rent menskligt förnuft och bättre vetande? Ja, säg mig det! Båstad ar ett litet idogt, trefligt samhälle, en angenäm vistelseplats om sommaren såsom badort för alla dem, som älska att i lugn och ro sköta sin helsa utan att ideligen jägta efter nöjen, samt om vintern södra Hallands förnämsta afsättningsort för spannmål. Det har icke mindre än tre magasiner för uppköp. Ett, för att börja i slutet, vid köpingens östra ända och hamnen, hvilket eges af handl. C. Carlsson i Engelholm, ett vid dess vestra anda, hvilket innehafves af handl. A B. Berg å platsen, samt ett beläget invid halländska gränsen, liggande midt för den nyanlagda stationen, och är egaren dertill konsul P. Olsson i Helsingborg, ordföranden i Skåne-Hallands jernvägs styrelse. Det senaste har kommit väl till, dels kan det dominera hela den halländska marknaden och dels har det snart sagdt ingen väg att forsla spannmålen vid vidare transport. En händelse som ser ut som en tanke. Vi vilja härmed visst icke insinuera att hr Olsson skulle begagnat sitt inflytande för att öfva tryok på beslutet om jernvägens rigtning. Vi hafva endast velat påpeka detta faktum, som ej låter bortresonera sig, lika såväl som vi kunna såsom ett lika stabilt faktum anteckna att det i främsta rummet är konsul Olsson vi hafva att tacka för Skåne-Hallands jernvägs tillkomst. Emellertid äro Båstadsborna allt annat än belåtna och derpå kan ju icke undras. De antaga nemligen, och denna deras supposition kommer nog att besanna sig i en framtid, att ute vid stationen ett helt nytt samhälle kommer att uppväxa, hvilket en gång tager lofven af sjelfva köpingen. Men det var mycket "Eisenbahnumtrieben" och derför bäst sluta nu innan läsarens tålamod kreverat; vi skola härnäst och snart återkomma till åtskilliga provinsen rörande frågor, hvaraf det icke finnes så litet att påpeka och omnämna. Au revoir, Jacques.

Brev från Halland. (Till Skånska Aftonbladet.)

Ett skede i Hallands historia är på väg som bör inrisas i dess blad som något av det märkligaste provinsen har att anteckna. Med detta börjar en ny era av liv och utveckling i Halland. Det är Skåne-Hallands järnvägs öppnande för trafik vi syftar på. Den första länken i den kedja som ska sätta Halland i förbindelse med Sveriges järnvägsnät är därmed knuten, och vägen är bruten för en livligare samfärdsel, ett snabbare varuutbyte, en snabbare konsumtion och en närmare förbrödring mellan grannprovinserna. Till en början förlade man öppnandet till den 1 augusti, med särskilt fokus på att ingenjör Jehanters senaste kontrakt med bolaget då skulle leverera banan färdig för besiktning. Tiden utökades sedan till den 6 och 15 samma månad, men vi kan säkert påstå att ingen besiktning kan ske före den 1 september åtminstone. De gigantiska arbetena på Hallandsås — kanske i vissa avseenden de mest storartade på någon järnvägsbyggnad i vårt land — med upp till 80 fots höga bankar och motsvarande bas, med 1 000 fots långa och 30 till 40 fots djupa bergsspräckningar, med djupa broar och dyrbara kulvertar har krävt och kräver ännu mycket tid innan de nå sin fullbordan. Dessutom är åtskilliga stationshus ännu inte ens yttre färdiga och nästan inget innerst.

Det måste bli särskilt behagligt för herrarna stationsföreståndare, som är förväntade att dra frukten ur dessa ohälsosamma byggnader, då de är tvungna att flytta in — kanske redan innan putsen torkat. Men sådan sak betyder naturligtvis mindre, menar styrelsen. Det finns ju gott om aspiranter till stationsföreståndarbefattningar. De av stationsbefälet som har haft tillfälle har dock hyrt sig in på annat ställe för närmaste tiden. De av stationsbefälet som har haft tillfälle har dock hyrt sig in på annat ställe. Detta är dock inte givet alla, utan får de finna sig i sitt öde att tillsammans med sina familjer vara tillfälliga fuktslukar.

Telegrafledningen är inte heller färdig. Stolparna är visserligen uppsatta längs banans hela längd, men trådarna är ännu inte applicerade. Det förefaller underligt att styrelsen inte sökt åstadkomma kombinerad telegraf- och telefonförbindelse, vilket enligt senare uppfinningar på detta område ska vara lätt att genomföra. Då skulle vi ha haft direkt telefonförbindelse med Malmö, Helsingborg, Landskrona, Eslöf, Trelleborg, Lund m.fl. platser, vilket skulle varit till ovärderlig nytta och fördel. Men det kommer väl en gång. En förändring kan ju alltid göras!

Vad som emellertid inte kan ändras är banans nu lagda riktning. Den uppvisar på två sträckningar särskilt så absurda avvikelser från vad varje opartisk, sunt tänkande individ skulle anse som den normala att man omöjligt kan undvika att fråga sig själv: "Hur är sådan möjligt och vad är orsaken?" Det första gäller sträckningen norrifrån och sista halvmilen eller något mer till Laholm. För i stället för att från Genevadsbro passera direkt genom Tjärby socken till Laholm går järnvägen åt vänster, beskrivande en verklig kamelpuckel, ner i Weinge socken, förlängande, betydligt fördyrande och mycket vanställande linien samt ökande stationernas antal strax ovanför Genevad med en — och denna helt onödig, då avståndet mellan Eldsberga och Weinge stationer inte är längre än att en mellanstation måste anses alldeles överflödig. Men midt för den stationen bor en som har biskopen till morbroder och då . . . Det andra missförhållandet äger rum vid Båstad. Då nämligen järnvägen, för varje vanligt mänskligt öga att döma, borde, vid passage av Sinarpsdalen, följa västra sidan, har den på halvvägen övergått till den östra, vars kant den i en fortlöpande rad av kurvor strikt följer fram till stationshuset för Båstads kommun vid den halländska gränsen. Inte mindre än 2 kilometer från köpingen är det beläget och på en höjd som gör färden dit upp ännu mer besvärlig. Platsen för stationsområdet ligger omkring 50 fot högt och har på en utsträckning av cirka 3 500 kvadratfot måst nästan säga på varje sin molekyl åstadkommas på konstgjord väg med fyllning. Och vilka bankar och vilket arbete i sin helhet sedan som krävdes för att komma fram åt detta håll! Det är så kolossalt att man måste se det för att kunna övertyga sig därom.

Hade man i stället följt östra sidan, hade visserligen även där stora utgifter behövts, men långt ifrån de samma som nu utgifvits, varvid den fördelen vunnits att stationen kommit in på Båstads köping sent järnvägen kommit att i sin fortgång på lång sträcka gå genom nästan värdelös mark, medan dyra expropriationer blivit nödvändiga med nuvarande sträckningen. Men varför handla så i rak strid mot rent mänskligt förnuft och bättre vetande? Ja, säg mig det! Båstad är ett litet flitig, treflig samhälle, en angenäm vistelseplats om sommaren som badort för alla dem som älskar att i lugn och ro sköta sin hälsa utan att idéligt jaga efter nöjen, och om vintern södra Hallands förnämsta avsättningsort för spannmål. Det har inte mindre än tre magasin för uppköp. Ett, för att börja i slutet, vid köpingens östra ända och hamnen, vilket äges av handlanden C. Carlsson i Engelholm, ett vid dess västra ända, vilket innehafves av handlanden A B. Berg på platsen, samt ett beläget invid halländska gränsen, liggande mitt för den nyanlagda stationen, och är ägaren därtill konsul P. Olsson i Helsingborg, ordföranden i Skåne-Hallands järnvägs styrelse. Det senaste har kommit väl till, dels kan det dominera hela den halländska marknaden och dels har det snart sagt ingen väg att forsla spannmålen vid vidare transport. En händelse som ser ut som en tanke. Vi vilja härmed visst inte insinuera att herr Olsson skulle begagnat sitt inflytande för att öva tryck på beslutet om järnvägens riktning. Vi hafva endast velat påpeka detta faktum, som ej låter bortresoneras, lika väl som vi kunna såsom ett lika stabilt faktum anteckna att det i främsta rummet är konsul Olsson vi ha att tacka för Skåne-Hallands järnvägs tillkomst.

Emellertid är Båstadsborna allt annat än belåtna och därpå kan ju inte undras. De antaga nämligen, och denna deras supposition kommer nog att besannas i en framtid, att ute vid stationen ett helt nytt samhälle kommer att uppväxa, vilket en gång tar löften av själva köpingen. Men det var mycket "Eisenbahnumtrieben" och därför bäst sluta nu innan läsarens tålamod kreverat; vi skola härnäst och snart återkomma till åtskilliga provinsen rörande frågor, varav det inte finnes så litet att påpeka och omnämna.

Au revoir, Jacques.