25 augusti 1885

Skåne-Hallands jernvägsinvigningsistlidne Fredag försiggick med ganska stor högtidlighet och - det bästa af allt - under det mest gynsamma väder. Vid framkomsten till Engelholm var tåget redan något försenadt och blef det ännu något mera under vägen tillfölje af nödiga uppehåll vid stationerna. Var station hade, högtiden till prydnad, iklädt sig en festskrud, som säkerligen kräft mycken möda af arrangörerna och från den synpunkten förtjenar allt erkännande. Vid alla de stationer som passerades voro talrika högtidsklädda skaror tåget tillmötes. Man bemärkte visserligen föga af den enthusiasm, som älskar att ge sig luft i dånande hurrarop, så att vår vän -zs poetiska profetia i den delen bragtes på skam, men det är ju också en känd sak att skåningen och hans närmaste frände sydhalländingen just icke utmärker sig för att vara tillreds med omedelbara känsloutbrott utan hellre gömmer sin belåtenhet i svenska hjertans djup. Mellan Engelholms hamn och Laholm stannade det af 31 vagnar bestående och af två lokomotiv dragna tåget endast vid två stationer, Förslöf och Båstad. Vid den förra, som torde få räknas som centralpunkten för Bjäre härad och redan har sitt "hotell" färdigbygdt, hade en talrik menniskomassa samlat sig, hvilket äfven var förhållandet vid Båstad, der dock den herrliga taflan från denna utan tvifvel banans vackrastestation tar den resandes uppmärksamhet odelad i anspråk. Förbi de väl hållna och bördiga herregårdarne i Hallands sydligaste del rullade vi snart af till Laholm, hvars stationshus i dekorativt hänseende utan gensägelse tog priset bland alla dem vi foro förbi. Också hade, berättade man, 50 af stadens damer tagit saken om hand och med förut känd smak och konsterfarenhet af blommor och grönt, flaggor, vapen och emblem åstadkommit någonting riktigt ståtligt i dekorationsväg. Sedan tåget brusat in under den storartade äreport, som var uppförd invid det äfven storartadt men enkelt prydda stationshuset i Halmstad, afreste samtlige inbjudne gäster i ett hundratal till disposition stälda ekipager till staden, hvarest i kyrkan en kort predikan hölls af komminister Meuller öfver ämnet "en lyckosam väg" med anledning af 1 Mos. B. 24: 56 och en hymn af direktör Carlsson utfördes af blandad kör till följande ord:Till Dig, som far på morgonrodnans vingarAllt öfver jordens krets i detta nu,Vi blicka upp. Och Dig sin hyllning bringarEnhvar af oss, som samlats här. Och du,Som lofvat höra hvad din' barn begära,Hör då i nåd, o Herre, denna bön:"Gör lyckosam vår väg!" Vi dig må bäraVårt hjertas tacksamhet - en ringa lön. Från kyrkan gick man i procession till Tivoli med musik i spetsen. Här var festligt smyckadt, smakfullt och fint såsom det anstod ett redan af naturen så lyckligt lottadt förlustelse- och näringsställe. Frukosten var god och väl anordnad och gynnades af det vackraste vader, så att de under bar himmel spisande ej behöfde tillgripa den eljest via ett par studentmöten anlitade utvägen att krypa under borden. Från Tivoli begaf man sig direkt till stationen på samma sätt som man kommit deri från, och snart ilade festtåget till Helsingborg, på sin väg dit helsadt af ännu tätare mennisko-massor än de hvilka mötte vid uppresan. Vid framkomsten till Helsingborg strax efter 5 skedde den egentliga invigningen, som bestod deri att styrelsens ordf. konsul Olsson anmodade landshöfdingen i Malmöhus län Grefve Wachtmeister att förklara banan öppnad för allmän trafik. Grefve W. fullgjorde detta uppdrag med ungefär följande ord:"Den sköna kommunikationsled, som nu fullbordats, utgör en länge ettersträfvad förbindelse mellan två landskap, hvilka i århundraden varit åtskilda, ehuru de ega mycket gemensamt i natur, folklynne och i kultur. Inseende vigten för de begge provinserna och öfver hufvud taget för helavestkusten att få en kustbana till stånd hafva också statsmagterna villigt understödt det nu afslutade arbetet, ett tillmötesgående, som också tacksamt erkännes på begge sidor om Hallandsåsen. Har jernvägen emellan Helsingborg och Halmstad redan nu stor hetydelse, blir den af ännu större vigt, när den en gång utsträckes ända till Göteborg. Dess fortsättning till Norge kan då ej längre låta vänta på sig, och beqvämt och lätt skall man kunna färdas mellan Norges fjeil och sundets väna stränder samt Europas fastland. Nedkallande den Högstes beskydd öfver detta företag och tillönskan-de detsamma en lycklig framtid förklarar jag härmed å h. m:t konungens vägnar Skåne-Hallands jernväg öppnad för allmän trafik." Från stationen begaf man sig nu till festens slut- och glanspunkt middagen i Helsan, hvarest skulle utföras det stora konststycket att på en gång servera "sittande" middag åt mellan 3- och 400 personer till allas belåtenhet. Att det i allo lyckades, derom torde knappast vara mer än en mening.Maten var bra, serveringen oklanderlig och champagnen flödade i kapp med de flödande talen, som voro många om ej just långa. Något egentligt festtal i den högre stilen fick man ej till lifs, men ingen blef heller bortglömd. De mera utförliga talen höllos af hrr Carl Ifvarsson och konsul Olsson, af hvilka den förre redogjorde för jernvägsfrågans behandling i riksdagen och den senare hembar styrelsens tack till alla de kommuner och bolag, ett landsting och 6 à 700 enskilde tecknare, hvilkas offervillighet vittnade om att. här ett verkligt behof gifvit sig tillkänna. Under middagen utdelades följande versar: Se, Hallands slätt, den vida, I sommarsol sig tvager Och tyckes ängsligt bida, I väntan dubbelt fager, Och skörden höljer henne I vackert brudelin, Och Åsen sätter kronan På hennes hjessa fin.

Och blommorna på ängen Så mjukt sig vira samman Och bädda brudesängen Allt under fröjd och gamman, Och hafvets svala bölja. En brudsäng sjunger gladt Och hemtar upp ur djupet En kostlig perleskatt.

Och brudgum blicken höjer Utöfver Åsen vida Och strax med glädje röjer Den vana vid sin sida. Och ringarne, dem närmat Mot efterlängtadt mål. De äro kraftigt smidda Af jern och härdadt stål.

Ned från Åsen, minnesrika, Jernvägsspåret djerft sig slingrar, Öfver ryggåsstugans resning Stenkolsröken sakta ringlar.

Gnistor stiga fram ur röken, Ut i natten stilla glida, Klart det varder snart omkring dem, Som fått länge ljuset bida.

Frukta ej att gnistan tänder Ålderstigna bygders minnen: Allt det, som år värdt att lefva, Lefva skall i unga sinnen.

Sedan må det gamla jordas Utan hån, men utan tårar, Och det unga, starka växa Fram i nya, friska vårar. Signad spade, som bröt bygden, Slog ur flintan klara flamman, Du bröt sekelgammal fördom, Vigde två provinser samman. Hugo Hesselgren. Skånska husarregementets musikkår, som på nedresan låtit höra sig vid hvarje station, utförde under hela middagen taffelmusik efter tryckt program. Först bortemot kl. 11 afgick extratåget uppåt med de inbjudne gästerna. Det var ett lysande sällskap man kommit i, då man tar i betraktande den mängd honoratiores i uniform som voro med. icke mindre än fyra landshöfdingar, Wachtmeister från Malmöhus län, De la Gardie från Kristianstads, Nordenfalk från Hallands och Sjökrona från Skaraborgs, generaldirektörerna Troilius och Beijer, båda i och nitisk statstjenst grånade veteraner, generallöjtnanten frih. Cederström, generalmajoren Peyron, majorerna Remmer och Richert m. fl. m. fl. för att nu ej nämna fem borgmästare, bland dem äfven von der Lancken från Kristianstad. Vidare observerades af notabiliteter bankdirektör Wallenberg och Carl Ifvarsson m. fl.

Skåne-Hallands järnvägs invigning

Järnvägen invigdes förra fredagen med ganska stor högtidlighet och — det bästa av allt — under mycket gynnsamt väder. Vid ankomsten till Engelholm var tåget redan något försenat och blev det ännu något mer under vägen på grund av nödvändiga stopp vid stationerna. Varje station hade, för att pryda högtiden, klätt sig i festdräkt, vilket säkerligen krävde mycket möda av arrangörerna och förtjänar erkännande från den synpunkten. Vid alla stationer som passerades hade talrika högtidsklädda folkmassor mött tåget. Man märkte visserligen lite av det enthusiasme som älskar att ge sig luft i dånande hurrarop, så att vår väns poetiska profetia i det avseendet blev skämd, men det är ju också en känd sak att skåningen och hans närmaste vän sydhalländingen inte utmärker sig för att vara villig till omedelbar känsloutbrott utan hellre gömmer sin tillfredsställelse i svenska hjärtats djup. Mellan Engelholms hamn och Laholm stannade det av 31 vagnar bestående och av två lokomotiv dragna tåget endast vid två stationer, Förslöf och Båstad. Vid den förra, som torde få räknas som centralpunkten för Bjäre härad och redan har sitt "hotell" färdigbyggt, hade en talrik människomassa samlat sig, vilket även var förhållandet vid Båstad, där dock den härliga tablån från denna utan tvivel banans vackraste station tar den resandes uppmärksamhet helt i anspråk. Förbi de väl hållna och bördiga herregårdarna i Hallands sydligaste del rullade vi snart av till Laholm, vars stationshus i dekorativt hänseende utan tvekan tog priset bland alla dem vi förbi. Också hade, berättade man, 50 av stadens damer tagit saken om hand och med tidigare känd smak och konsterfarenhet använt blommor och grönt, flaggor, vapen och emblem för att åstadkomma något riktigt storslagent i dekorationsväg.

Sedan tåget bryst in under den storartad äreport som var uppförd vid det även storslagent men enkelt prydda stationshuset i Halmstad, reste samtliga inbjudna gäster i ett hundratal till förfogande ställda fordon till staden, där en kort predikan hölls i kyrkan av komminister Meuller över ämnet "en lyckosam väg" med anledning av 1 Mos. B. 24:56 och en hymn av direktör Carlsson framfördes av blandad kör till följande ord:

Till Dig, som far på morgonrodnans vingar Allt över jordens krets i detta nu, Vi blicka upp. Och Dig sin hyllning bringar Enhvar av oss, som samlats här. Och du, Som lovat höra vad dina barn begära, Hör då i nåd, o Herre, denna bön: "Gör lyckosam vår väg!" Vi dig må bära Vårt hjärtas tacksamhet — en ringa lön.

Från kyrkan gick man i procession till Tivoli med musik i spetsen. Här var det festligt smyckat, smakfullt och vackert som det anstod ett redan av naturen så lyckligt lottad förlustelse- och näringsplats. Frukosten var god och väl ordnad och gynnades av det vackraste väder, så att de under bar himmel spisande inte behövde tillgripa den förut via ett par studentmöten anlitade utvägen att krypa under borden. Från Tivoli begav man sig direkt till stationen på samma sätt som man kommit derifrån, och snart ilad festtåget till Helsingborg, på sin väg dit hälsat av ännu tätare människomassor än de som mötte vid uppresan.

Vid ankomsten till Helsingborg strax efter 5 ägde den egentliga invigningen rum, som bestod däri att styrelsens ordförande konsul Olsson bad landshövdingen i Malmöhus län grefve Wachtmeister att förklara banan öppnad för allmän trafik. Grefve W. fullgjorde detta uppdrag med ungefär följande ord:

"Den vackra kommunikationsled som nu fullbordats utgör en länge eftersträivad förbindelse mellan två landskap, vilka i århundraden varit åtskilda, ehuru de äger mycket gemensamt i natur, folklynne och kultur. Med tanke på vikten för båda provinserna och överhuvudtaget för hela västkusten att få en kustbana till stånd har också statsmagterna villigt understött det nu avslutat arbetet, ett tillmötesgående som också tacksammt erkänns på båda sidor om Hallandsåsen. Har järnvägen mellan Helsingborg och Halmstad redan nu stor betydelse, blir den av ännu större vikt när den en gång sträcks hela vägen till Göteborg. Dess fortsättning till Norge kan då inte längre låta vänta på sig, och bekvämt och lätt ska man kunna färdas mellan Norges fjäll och sundets vena stränder samt Europas fastland. Nedkallande den Högstes beskydd över detta företag och tillönskande detsamma en lycklig framtid förklarar jag härmed å hans majestäts konungs vägnar Skåne-Hallands järnväg öppnad för allmän trafik."

Från stationen begav man sig nu till festens slut- och glanspoint middagen på Helsan, där skulle utföras det stora konststycket att på en gång servera "sittande" middag åt mellan 3–400 personer till allas belåtenhet. Att det helt lyckades torde knappast vara mer än en mening.

Maten var bra, serveringen oklanderlig och champagnen flödade i takt med de flödande talen, som var många om än inte långa. Något egentligt festtal i högre stil fick man inte till liv, men ingen blev heller bortglömd. De mer utförliga talen hölls av herrarna Carl Ifvarsson och konsul Olsson, av vilka den förre redogjorde för järnvägsfrågans behandling i riksdagen och den senare hemförde styrelsens tack till alla de kommuner och bolag, ett landsting och 6 à 700 enskilda tecknare, vars offervillighet vittnade om att här ett verkligt behov givit sig tillkänna.

Under middagen utdelades följande versar:

Se, Hallands slätt, den vida, I sommarsol sig tvager Och tyckes ängsligt bida, I väntan dubbelt fager, Och skörden höljer henne I vackert brudelin, Och Åsen sätter kronan På hennes hjessa fin.

Och blommorna på ängen Så mjukt sig vira samman Och bädda brudesängen Allt under fröjd och gamman, Och hafvets svala bölja En brudsäng sjunger gladt Och hemtar upp ur djupet En kostlig perleskatt.

Och brudgum blicken höjer Utöver Åsen vida Och strax med glädje röjer Den vana vid sin sida. Och ringarne, dem närmat Mot efterlängtadt mål. De äro kraftigt smidda Av järn och härdad stål.

Ned från Åsen, minnesrika, Järnvägsspåret djärvt sig slingrar, Över ryggåsstugans resning Stenkolsröken sakta ringlar. Gnistor stiga fram ur röken, Ut i natten stilla glida, Klart det varder snart omkring dem, Som fått länge ljuset bida. Frukta ej att gnistan tänder Ålderstigna bygders minnen: Allt det, som är värt att leva, Leva skall i unga sinnen. Sedan må det gamla jordas Utan hån, men utan tårar, Och det unga, starka växa Fram i nya, friska vårar. Signad spade, som bröt bygden, Slog ur flintan klara flamman, Du bröt sekelgammal fördom, Vigde två provinser samman. Hugo Hesselgren. Skånska husarregementets musikkår, som på nedresan låtit höra sig vid varje station, utförde under hela middagen taffelmusik efter tryckt program. Först omkring kl. 11 avgick extratåget uppåt med de inbjudna gästerna. Det var ett lysande sällskap man kommit i, då man tar i beaktande den mängd honoratiorer i uniform som var med. Inte mindre än fyra landshöfdingar, Wachtmeister från Malmöhus län, De la Gardie från Kristianstads, Nordenfalk från Hallands och Sjökrona från Skaraborgs, generaldirektörerna Troilius och Beijer, båda i längdigt tjänstgöring grånade veteraner, generallöjtnanten frih. Cederström, generalmajoren Peyron, majorerna Remmer och Richert m. fl. m. fl. för att nu inte nämna fem borgmästare, bland dem även von der Lancken från Kristianstad. Vidare observerades av notabiliteter bankdirektör Wallenberg och Carl Ifvarsson m. fl.