15 september 1885

Reflexioner på och öfver jernvägen. Att de mindre och mellanliggande samhällen, som beröras af Skåne-Hallands jernwäg, blifwit styfmoderligt behandlade och rent af swikne i sina berättigade förhoppningar, är en sak, som är alltför wäl känd och omtalad i orterna. När man bara ser och tänker på hur sådana uppoffrande kommuner som Grefwie, Westra Karup och Båstad blifwit behandlade ifråga om stationsbyggnader, kan man icke annat än dela den rättmätiga harm, som inom dessa samhällen måste råda mot det enskilda intresse, som begagnat sig af deras godtrogenhet och tillit till fagra ord och löften, hwilka blott gått ut på att på hwad sätt som helst leda dem till teckning i stor skala. Man kan wisserligen säga, att de ha sig sjelfwa att skylla, då de ej genom att fordra garantier tillförsäkrade sig "något för något", men folken äro nu en gång sådana, att de icke finna det honnett, att wisa misstro mot dem, som ge sig ut för eller uppträda som deras befriare. Detta få de ibland ångra i mångahanda måtto. Särskildt tyckes Båstad ha warit utsatt för ett behandlingssätt, som gerna kan kallas misshandling, och det är wäl onekligen en händelse, som ej blott ser ut som en tanke, att stationen, hwilken mycket lätt kunnat komma köpingen helt nära, nu kommit att ligga högt uppe på åsen, bortåt en qwarts mil från köpingen, men deremot mycket nära ett wisst spanmålsmagasin wid Iandswägen. Om wi ej missminna oss, hafwa Westra Karups och Grefwie kommuner tecknat, den förra 50,000 och den senare 25,000 kr., och det oaktadt har man afspisat dem med ett stationshus, så litet att dess wäntsal i wanliga fall ej rymmer halfwa antalet passagerare, och som saknar bostad för inspektörens familj. Det berättas, att jerwägsbolaget till på köpet försökt att afpressa Båstad ytterligare twå och ett halft tusen kr. i bidrag till den wäg, som måste läggas från stationen nedåt backsluttningen till landswägen, men man har swårt för att tro, att något dylikt på allwar kunnat ställas i fråga. Emellertid bör man råda de Engelholmare, som onekligen med rätta äro förargade öfwer wårt stationsförallande, till hwilket wi måhända sjelfwa mera än andra äro skulden, att ofta göra en tur till Båstad. Skalden Lidner skrifwer så wackert: "jag i ett afgrundsdjup mig skulle Iycklig kasta, om ingen menska fanns olycklig mer än jag", men det är wäl ända så med de fleste dödlige, att de twärt emot hemta en tröst i olyckan just deraf, att det finnes andra olycksfåglar, som ej ha det bättre utan snarare wida sämre stäldt för sig. Och Engelholmarne som andra torde i det fallet kanske snarare brås på engelsmännen än på englarna. Res derföre till Båstad, goda själ, och hemta styrka och tröst af den försakelse och den "widnäsandragning" denna "fläck" fått underkasta sig, och klaga sen alrig, ty då säger man att du är en otacksam (ler)gök. Res till Båstad! ja, men det ar minsann rätt dyrt att resa till Båstad och om igen på jernwäg; om några slå sig tillhopa kommer man billigare pr landswäg, och det är ju mycket trefligare sommartiden. -- Men den redan för nära en månad sedan utkomna tidtabellen talar ju om tur och returbiljetter med 25 proc. rabatt. Då man på stationerna ber att få köpa sådana, swaras, att de ännu ej fått några dylika, hwilka sålunda icke finnas till för oss småstads- och landtbor utan endast stå hrr Helsingborgare och Halmstadsbor till buds. Frågas öbmjukligen hur länge det dröjer innan äfwen wi beredas samma förmån, swaras att det wet man ej; förmodligen blir det ej så länge trafiken ännu är så liflig och innan alla sett banan. Men då blir det ju också en ny fråga, om det är riktigt comme il faut att få der narra allmänheten på tidtabellen. En stackars tjenstflicka blir t. ex. sänd i ett ärende uppåt linien och får med sig nätt och jemt pengar till tur- och returbiljett enligt tidtabellen; för dessa får hon ingen sådan biljett och kommer ej med den gången. Nog borde der åtminstone stå: wid och till hwilka stationer tur- och returbiljetter få köpas. För öfrigt tycker man att det dröjer bra länge innan stationerna blifwa försedda med ur, hwilket wäl ända måtte wara meningen, synnerligast som det ju är föreskrifwet. Det bör också wara tryggast för stationsbefälet att tydligen kunna wisa allmänheten, att ett tåg aldrig släppes ut en enda minut före den bestämda tiden. I Engelholm har man lefwat i tålig förbidan nu i öfwer åtta månader. E.

Reflektioner på och över järnvägen.

Att de mindre och mellanliggande samhällen, som beröras av Skåne-Hallands järnväg, blivit styvmoderligt behandlade och rent av svikna i sina berättigade förhoppningar, är en sak som är alltför väl känd och omtalad i orterna. När man bara ser och tänker på hur sådana uppoffrande kommuner som Grefvie, Västra Karup och Båstad blivit behandlade ifråga om stationsbyggnader, kan man inte annat än dela den rättmätig harm som inom dessa samhällen måste råda mot det enskilda intresse som begagnat sig av deras godtrogenhet och tillit till fagra ord och löften, vilka blott gått ut på att på vilket sätt som helst leda dem till teckning i stor skala. Man kan visserligen säga att de ha sig själva att skylla, då de inte genom att fordra garantier tillförsäkrade sig något för något, men folken är nu en gång sådana att de inte finna det honnett att visa misstro mot dem som ge sig ut för eller uppträda som deras befriare. Detta få de ibland ångra i många håll. Särskilt tycks Båstad ha varit utsatt för ett behandlingssätt som gärna kan kallas misshandling, och det är väl onekligen en händelse som inte blott ser ut som en tanke, att stationen, vilken mycket lätt kunnat komma köpingen helt nära, nu kommit att ligga högt uppe på åsen, bortåt en fjärdedels mil från köpingen, men däremot mycket nära ett visst spannmålsmagasin vid landsvägen. Om vi inte missminner oss ha Västra Karups och Grefvie kommuner tecknat, den förra 50 000 och den senare 25 000 kr., och det oaktat har man afspist dem med ett stationshus så litet att dess väntsal i vanliga fall inte ryms halva antalet passagerare, och som saknar bostad för inspektörens familj. Det berättas att järnvägsbolaget till på köpet försökt att afpressa Båstad ytterligare två och ett halvt tusen kr. i bidrag till den väg som måste läggas från stationen nedåt backsluttningen till landsvägen, men man har svårt för att tro att något dylikt på allvar kunnat ställas i fråga. Emellertid bör man råda de Engelholmare som onekligen med rätta är förargade över vårt stationsförallande, till vilket vi måhända själva mer än andra är skulden, att ofta göra en tur till Båstad. Skalden Lidner skriver så vackert: "jag i ett avgrundsdjup mig skulle lycklig kasta, om ingen människa fanns olycklig mer än jag", men det är väl ändå så med de fleste dödsfall att de tvært om hemta en tröst i olyckan just därav att det finnes andra olycksfåglar som inte ha det bättre utan snarare vida sämre ställt för sig. Och Engelholmare som andra torde i det fallet kanske snarare brås på engelsmännen än på englarna. Res därför till Båstad, goda själ, och hemta styrka och tröst av den försäljelse och den "vidnäsgärdning" denna "fläck" fått underkasta sig, och klaga sen aldrig, ty då säger man att du är en otacksam (ler)gök.

Res till Båstad! ja, men det är minsann rätt dyrt att resa till Båstad och igen på järnväg; om några slår sig tillsammans kommer man billigare per landsväg, och det är ju mycket trevligare sommartiden. – Men den redan för nära en månad sedan utkomna tidtabellen talar ju om tur- och returbiljetter med 25 procents rabatt. Då man på stationerna ber att få köpa sådana, svaras att de ännu inte fått några dylika, vilka således inte finnas till för oss småstads- och landbor utan endast står herrar Helsingborgare och Halmstadsbor till buds. Frågas vördsamt hur länge det dröjer innan även vi beredes samma förmån, svaras att det vet man inte; förmodligen blir det inte så länge trafiken ännu är så liflig och innan alla sett banan. Men då blir det ju också en ny fråga om det är riktigt comme il faut att få där narrera allmänheten på tidtabellen. En stackars tjänsteflicka blir till exempel sänd i ett ärende uppåt linjen och får med sig nätt och jämt pengar till tur- och returbiljett enligt tidtabellen; för dessa får hon ingen sådan biljett och kommer inte med den gången. Nog borde där åtminstone stå: vid och till vilka stationer tur- och returbiljetter få köpas.

För övrigt tycker man att det dröjer bra länge innan stationerna blir försedda med ur, vilket väl ändå måtte vara meningen, synnerligen som det ju är föreskrivet. Det bör också vara tryggast för stationsbefälet att tydligen kunna visa allmänheten att ett tåg aldrig släpps ut en enda minut före den bestämda tiden. I Engelholm har man levat i tålig förväntan nu i över åtta månader.

E.