1 augusti 1903

En tur till "Nordens Sorrento". Engelholms station den 26, kl. 3 e. m. Tg, fullpackade med damer, herrar, handkameror, vykorts- och tidningspojkar. Start norrut,Att packas i ett tag med pick och packoch snackas döf af allsköns snick och snackdet skulle väcka ett medlidsamt löje,om jag försökte hålla sånt för nöje.Tänk blott man packas in och packas hopvid "ah!" och "ih!" och "o!" och andra rop,och sen man packats in och hop i hopenoch kanske själf stämt in i de där ropen,så, hast du mir gesehn, vid resans slutman får min lif och knif sig packa ut.Ej härom skilda meningar sig röjeatt sådant är ett medelmåttigt nöje. Och dock ligger det ett visst behag i en järnvägsresa. Skakningen och rullningen värka rogifvande, hur det nu är. "Ratt ratt", "ratt-ratt" låter det i skenskarfvarne, och med halfdomnad hjärna stämmer man in i Mark Twains järnvägstrall i takt med rasslet: "Klipp, konduktör, klipp kvickt å nätt till passageraren hans biljett..." "Skelderviken en minut!"... Därute badades förtviflat. Längs hela stranden, så långt man kunde skönja, guppade hufvud vid hufvud upp och ned i vågsvallet. Luften hängde kvaf och spådde rägn. Rägna du, himmel!, tänkte undertecknad och kramade paraplyet, som händelsevis inte glömts hemma. Barkåkra, allt för obetydlig station att vidare omnämnas... "Pellerins margarin" stod det på stora skyltar öfver allt utefter linjen, alldeles som "Pears soap" står anslaget öfverallt på kontinenten, ja,på klippor långt ute i hafvet. (Nu ska herr "Pellerin" få ge mäj en femma för det här omnämnandet; hvar bor han!) Vidare ha vi här Grefvie station, bekant för sin stins. - Det är härligt ändå om sommaren att vandra... Fälten ligga så vackert upplinjerade och rutade, och rutorna ha olika färger allt efter det, som växer eller har vuxit på dem: friskt gröna hafre- och betfält, gråhvit mogen rág och brungrå grässtubb, där hö mäjats. Och luften sedan, som smeker som ja, hjälp mig med någon stilig liknelse! Omedelbart efter det Grefvie passerats är man inne i en region af sand- och grusåsar, kala och ogästvänliga, och nu glittrar Laholmsbuktens väldiga spegel fram öfver några backkrön. Jag offrar 25 öre åt en fikus, nej, fiaker, som håller vid Båstads station och kommer sålunda åkande fram till badköpingen med en härlig känsla af att vara öfverklass, tack vare åkningen. Att Båstad kallas "Nordens Sorrento" var för mig en nyhet t. o. m. i söndags. Beträffande namnets berättigande törs jag absolut intet yttrande fälla, då jag, sorgligt nog, aldrig egenhändigt skådat Sorrento n:r ett. Men vackert är det här; det är onekligt. Bland "notabla resande" vid B. för närvarande annoterade jag: käjserliga ryska tsarens hofjuvelerare; men namnet fick jag tyvärr aldrig klart för mig, hvadan Ö.-P:s läsare få försöka reda sig med bara den granna titeln; professor och fru Borelius från Lund ("Johan Jakob Bläckhorn")samt redaktör Petrée från Norrköping. Som jag är mäst bekant med den sistnämde, ignoreras de båda andra, åtminstone tils vidare. Endast i förbigående må nämnas, det den gamle prof. B. och hans ingalunda "späda" fru vanligen vistas för sig själfva, sitta vid ett litet bord under måltiderna vid hotellet och kuttra som ett par nyförlofvade. "Kära mor" ser till, att farsgubben inte saltar på jordgubbarne, att han ordentligt sticker smörgåsen i munnen och inte i näsan eller örat o. s. v. Gubben Petrée är en gammal hedersgråhårs- och tidningsman, som i nära 40 års tid prässats i prässens tjänst. Med sina dyrbara krönikor har han hållit målron vid makt för Söderköpings-Postens läsare, och ännu besitter den gamle Petrées (sign. Vitus) pänna en präktig udd. I de skildringar frán Båstad, han öfversändt till sin tidning, kallar han Laholms bukten för "Döda hafvet"; på den vidsträckta fjärden ser man nämligen så godt som aldrig till en ångare eller större segIare, och icke lär det häller nu mer förekomma något vidare med fink därstädes. "Å ett åkerfält", säger han i en af dessa skildringar, "gick en karl och plöjde, och efter honom följde tvänne fiskmåsar, som plockade mask i den uppvända faran Länge grubblande öfver detta fenomen, som gick åtskilligt öfver min zoologi, fick jag det dock en dag klart för mig: de knipsluga måsarne skaffade sig metmask för att fånga fisk på. Så fulla i ph. Äro värkligen båstadsmåsarne." De mer arbetsföra bland Båstads badande manliga befolkning ha satt i söen ett intressant gräfningsarbete nere vid sjöstranden. De ha schaktat upp en hel räcka med gropar i sanden, inrättat dessa säregna sandbon med bord och stolar, och här sitta sedan boens resp. ägare och-innor soltorkande, njutande af haf, sol och sina händers värk i sanden. Sandhålorna se ut som väldiga fågelbon; ingen af de vinglösa fåglar, som bygt bona, har emellertid vunnit någon insikt i konsten att lägga ägg. Något i den vägen har aldrig spårats Jordmånen är kanske inte vidare gynsam för slik industri. Fyra gamla kanoner ligga nere vid sjön och titta med mörka blickar ut på det rörliga lifvet vid badhusen. Naturligtvis äro dessa pjäser förbundna med en historia om lurade ryssar, en berättelse, som i olika variationer förekommer öfver allt i vårt land. Till de intressanta numren på platsen hör äfven en liten ryggåsstuga i närheten af badstället, in i hvilken man får kasta en titt för 10 öre. Man tycks ha studerat förhållandena på Skansen "vår leksaksvind", som en tidningsman kallade detta ställe här om dagen. Badanstaltens tidnings- och läsrum, mörkt som en källare, borde jag undvika att nämna, ty det pryder och anstår icke samhället, tvärt om. Ett misstag är uppenbarligen begånget; det är fotografer som behöfva "mörkrum", ärade Båstad, icke tidningsläsare! Men jag säger ännu en gång, att den lilla köpingen är idyllisk. Den är nästan en enda trädgård. Synd, att man inte vill söka åstadkomma något mer i bostadsväg, utan att en hel del badgäster skola tvingas resa från platsen uteslutande af den orsak, att de inte kunna få tak öfver hufvudet.Fatalt. Sådana fall ha emellertid förekommit åtskilliga i sommar. Bygg, Båstad! Men inga magasin, sådana som skolhuset, mer! Troligen ha vederbörande, med tanke på platsens utveckling till stad, gått och fantiserat om ett kronohäkte och så ja, titta på det s. k. skolhuset och sist, om inte paläet skulle bra mycket bättre passa till "tjuflogi" eller "bandithotell" än skolhus! Farväl, Båstad, och tack bl. a. för att du gjort och gör Vitus kry! En gång då undertecknad, "utskrifven" och förbi, gör dig den äran, hoppas jag du visar dig icke mindre hälsogifvande, och i gengäld skall du få en ändå bättre krönika, än denna.J. A. T.

En tur till "Nordens Sorrento".

Engelholms station den 26, kl. 3 e. m. Tåg, fullpackade med damer, herrar, handkameror, vykorts- och tidningspojkar. Start norrut.

Att packas i ett tag med pick och pack och snackas döf av allsköns snick och snack det skulle väcka ett medlidsamt löje, om jag försökte hålla sånt för nöje. Tänk bara man packas in och packas ihop vid "ah!" och "ih!" och "o!" och andra rop, och sen man packats in och ihop i hopen och kanske själv stämt in i de där ropen, så, hast du mir gesehn, vid resans slut man får min liv och kniv sig packa ut. Ej härom skilda meningar sig röje att sådant är ett medelmåttigt nöje.

Och dock ligger det ett visst behag i en järnvägsresa. Skakingen och rullningen verkar lugnande, hur det nu är. "Ratt ratt", "ratt-ratt" låter det i skenskarven, och med halvdöv hjärna stämmer man in i Mark Twains järnvägstrall i takt med rasslet:

"Klipp, konduktör, klipp kvickt och nätt till passageraren hans biljett..."

"Skelderviken en minut!"... Där ute badades förtvivlat. Längs hela stranden, så långt man kunde skönja, guppade huvud vid huvud upp och ned i vågsvallet.

Luften hängde kvav och spådde regn. Regna du, himmel!, tänkte undertecknad och kramade paraplyet, som händelsevis inte glömts hemma.

Barkåkra, allt för obetydlig station att vidare omnämnas... "Pellerins margarin" stod det på stora skyltar över allt utefter linjen, alldeles som "Pears soap" står anslaget överallt på kontinenten, ja, på klippor långt ute i havet. (Nu ska herr "Pellerin" få ge mej en femma för det här omnämnandet; var bor han!) Vidare ha vi här Grefvie station, bekant för sin stins.

– Det är härligt ändå om sommaren att vandra... Fälten ligga så vackert upplinjerade och rutade, och rutorna ha olika färger allt efter det som växer eller har vuxit på dem: friskt gröna hafre- och betfält, gråvit mogen råg och brungrå grässtubb, där hö mejats. Och luften sedan, som smeker som ja, hjälp mig med någon stilig liknelse!

Omedelbart efter det Grefvie passerats är man inne i en region av sand- och grusåsar, kala och ogästvänliga, och nu glittrar Laholmsbuktens väldiga spegel fram över några backkrön.

Jag offrar 25 öre åt en fikus, nej, fiaker, som håller vid Båstads station och kommer sålunda åkande fram till badköpingen med en härlig känsla av att vara överklass, tack vare åkningen.

Att Båstad kallas "Nordens Sorrento" var för mig en nyhet t. o. m. i söndags. Beträffande namnets berättigande törs jag absolut intet yttrande fälla, då jag, sorgligt nog, aldrig egenhändigt skådat Sorrento nr ett. Men vackert är det här; det är onekligt.

Bland "notabla resande" vid B. för närvarande annoterade jag: kejserliga ryska tsarens hofjuvelerare; men namnet fick jag tyvärr aldrig klart för mig, varför Ö.-P:s läsare få försöka reda sig med bara den granna titeln; professor och fru Borelius från Lund ("Johan Jakob Bläckhorn") samt redaktör Petrée från Norrköping. Som jag är mest bekant med den sistnämde, ignoreras de båda andra, åtminstone tills vidare. Endast i förbigående må nämnas, det den gamle prof. B. och hans ingalunda "späda" fru vanligen vistas för sig själva, sitta vid ett litet bord under måltiderna vid hotellet och kuttra som ett par nyförlovade. "Kära mor" ser till, att farsgubben inte saltar på jordgubbarna, att han ordentligt sticker smörgåsen i munnen och inte i näsan eller örat o. s. v.

Gubben Petrée är en gammal hedersgråhårs- och tidningsman, som i nära 40 års tid pressat sig i pressens tjänst. Med sina dyrbara krönikor har han hållit målron vid makt för Söderköpings-Postens läsare, och ännu besitter den gamle Petrées (sign. Vitus) penna en präktig udd.

I de skildringarna från Båstad han översändt till sin tidning, kallar han Laholmsbuktens för "Döda havet"; på den vidsträckta fjärden ser man nämligen så gott som aldrig till en ångare eller större seglare, och icke lär det heller nu mer förekomma något vidare med fink därstädes.

"Å ett åkerfält", säger han i en av dessa skildringarna, "gick en karl och plöjde, och efter honom följde två fiskmåsar, som plockade mask i den uppvända faran. Länge grubblande över detta fenomen, som gick åtskilligt över min zoologi, fick jag det dock en dag klart för mig: de knipsluga måsarne skaffade sig metmask för att fånga fisk på. Så fulla i ph. Äro verkligen båstadsmåsarne."

De mer arbetsföra bland Båstads badande manliga befolkning ha satt i söen ett intressant gräfningsarbete nere vid sjöstranden. De ha schaktat upp en hel räcka med gropar i sanden, inrett dessa säregna sandbon med bord och stolar, och här sitta sedan bonens resp. ägare och -innor soltorkande, njutande av hav, sol och sina händers värk i sanden. Sandhålorna se ut som väldiga fågelbon; ingen av de vinglösa fåglar, som byggt bona, har emellertid vunnit någon insikt i konsten att lägga ägg. Något i den vägen har aldrig spårats. Jordmånen är kanske inte vidare gynnsam för slik industri.

Fyra gamla kanoner ligga nere vid sjön och titta med mörka blickar ut på det rörliga livet vid badhusen. Naturligtvis äro dessa pjäser förbundna med en historia om lurade ryssar, en berättelse, som i olika variationer förekommer över allt i vårt land. Till de intressanta numren på platsen hör även en liten ryggåsstuga i närheten av badstället, in i vilken man får kasta en titt för 10 öre. Man tycks ha studerat förhållandena på Skansen "vår leksaksvind", som en tidningsman kallade detta ställe här om dagen. Badanstaltens tidnings- och läsrum, mörkt som en källare, borde jag undvika att nämna, ty det pryder och anstår icke samhället, tvärt om. Ett misstag är uppenbarligen begånget; det är fotografer som behöva "mörkrum", ärade Båstad, icke tidningsläsare!

Men jag säger ännu en gång, att den lilla köpingen är idyllisk. Den är nästan en enda trädgård. Synd, att man inte vill söka åstadkomma något mer i bostadsväg, utan att en hel del badgäster skola tvingas resa från platsen uteslutande av den orsak, att de inte kunna få tak över huvudet.

Dödsfall. Sådana händelser har dock förekommit flera under sommaren. Bygg, Båstad! Men inga magasin, som skolhuset, mer! Troligen har den ansvariga, med tanke på platsens utveckling till stad, gått och fantiserat om ett kronohäkte och ja, titta på det så kallade skolhuset och slutligen, om inte palatset skulle passa mycket bättre till "tjuvlogi" eller "bandithotell" än till skolhus! Farväl, Båstad, och tack bland annat för att du gjorde och gör Vitus frisk! En gång då undertecknad är "utskriven" och förbi, gör dig den äran, hoppas jag att du visar dig inte mindre hälsogivande, och i gengäld ska du få en ännu bättre krönika än denna. J. A. T.