17 juli 1886

På kafferep.Badortsinteriörritad med blyrtspennaafKalle Kula. «I ungdomens år». Nå, hvad gör man inte då för galenskaper? Till och med reser man tre mil fram och tillbaka för att komma på kafferep. Notabene, om obetänksam natur har gifvit en fattig f-n oroligt sinne och qvicksilfver i fortskaffningsapparaterna. Såsom det skett mig. «Direktionen för nytta och nöjen»*) i det glada Båstad hade i onsdags sin kaffejunta och Laholms-tidningens flygande skulle dit, naturligtvis. Jag reste. Och i kupén råkade jag på landtstatens «vigtigaste» person i Hallands län förstås. Han hade varit i Köpenhamn nyligen och tittat på panoptikon. Bland alla andra «storheter», kejsare, röfvare, prinsessor, «Giftas»-författare och andra dylika, slog hr Z. (jag kallar honom så) sig ned. Några bönder från Söderhalland kommo äfven in för att se på härligheten. - Herre Jesses, utbrast Annersa Brita der sedder sjelfvaste kumsarjen! - Du pradar! sa' Anners. - Ä' de' vax, de'? Å så grinar han gu' förhjelpe me' te på kjöbet! Anners sväljde bussen i rama förskräckelsen och tog till schappen. Men Brita hon var inte rädd för tocke der hon. - Ja' ska' raggen i me' nyba deg i näsan, din tjocke prost, som sedder å grínar a harmer vår kumsarje, sa' Brita och steg raskt fram och tog ett dugtigt tag i den skrattandes snusmagasin. Men nu var det nog, tyckte denne och reste sig. Inte för just att Brita brukar få dåndimpen ofta, men den gången placerade hon den «vigtigaste» delen af sin lekamen på det bonade parkettgolfvet. Hr Z. gjorde sig i hast osynlig. Sjelf må han gå i borgen för historiens sanning, ty jag har endast återgifvit hans egna ord. Men jag aflägsnar mig nu allt för långt från mitt ämne och skyndar att «återtaga berättelsens tråd,» Jag var framme vid Båstads station, såg några få som gingo på bete samt stationsinspektoren med sin fana. Jag instufvade mig i en char à bancs, som mot 25 öres (pr person) kontant erkänsla bar mig, mina förhoppningar och tre ogifta gamla mör till hotell Victoria, der vi «debarkerade». (Herre min skapare, hvad det måtte vara otrefligt för en dam att stiga ur en vagn, i synnerhet då hon har 50 år på nacken, skrala vador och otvättade bomullsstrumpor!) Efter åtskilligt flanerande på köpingens gator, styrdes min kosa upp till Pershög, der jag mottogs af den städse uppmärksamme herr Schweitz jumor. Se der fans allt något att se, ska' jag tala om. För att nu gå i ordning med frågorna, så börjar jag min anspråkslösa teckning af festen med att nämna det kaffebordet var dukadt midt i salen och kring samma bord stod ett tjusande garde af rodnande ungmör med snörlif, långa ögonfransar, sockerkringlor och trånga skodon. (Ack, så sött att se deras rodnad då de sågo någon ung man framför sig eller spilde grädde på bordduken !) Jo, jo men. Det der kaffedrickandet var allt endast någonting konventionelt att döma af ungfröknarnes olyckliga miner, då de rörde kring sockret med skorporna och i häpenheten började mumsa på theskedarne. Aldeles precis som när deras mammor tappa löständerna på stekfatet eller som när deras tillbedjare trampa deras pappa på foten vid middagsbordet derhemma i stället för att . . Ja, ni förstår. Men nu har magen blifvit tillgodosedd och så undan med bordet. Här ska' valsas, sa' fru Petterson och klappa gubben med eldgaffeln! I hast klädes väggarne med damer, unga och gamla, stora och små. Och midt på golfvet stodo några studenter och sågo så förinnerligt småsöta, beskedliga och generade ut, alldeles som när Filip Tammelin får pris af Svenska Akademien eller som grosshandlare Y:s piga, när husbonden kysser henne på munnen. Näst efter ett par trådslitna svarta «onämbara» fins väl ingenting förargligare att ha med sig i en balsalong än just händerna, i synnerhet när man är student med sjutton betyg, har hvit mössa och celluloidmanschetter skyler naglarne. Men lemnom dettal Låtom oss i stället betrakta de dansande paren. Lågande kinder, böljande barm och *) Hr Schweitz? Sättarens fråga.smalben, som kunna göra till och med en karusellägare eller en tidningsmurfvel yra i mössan. Och lägg dertill . .. Men nej, tyst min mun så får du socker. Nu en stund ut att svalka mig i parken, att der frigöra sig från den förtrollning som får makt med mina annars så hyggliga och stillsamma fortkomstledamöter. Se ett par halfsulor kostar tre kr. i Laholm Dertill kan man ju äfven i parken göra sina observationer. Man måste vara om sig, sa' den som stal galosherna. (Hvilket ordstäf jag lärt af en glad «postis», som - lefver och hafver sin varelse i en liten stad nånstans mellan Strömstad och Falsterbo.) Men stopp nu, min «interiör» blir allt för vidlyftig! Efter några timmars hejdundrande svängom skildes sällskapet åt och enhvar gick till sitt i det briljantaste hällregn. Och så kom man hem med glädtigt sinne och en half kanna regnvatten i fotfordralen. Sammalunda gjorde ock läsarens ödmjuke tjenare. Och dermed rekommenderar jag mig. Har den åran!

På kafferep. Badortsinteriör ritad med blyrtspenna av Kalle Kula. «I ungdomens år».

Nå, vad gör man inte då för galenskaper? Till och med reser man tre mil fram och tillbaka för att komma på kafferep.

Notera väl: om obetänksamhet har givit en fattig själ ett oroligt sinne och kvicksilver i rörelseapparaterna. Såsom det hänt mig.

«Direktionen för nytta och nöjen»*) i det glada Båstad hade på onsdagen sin kaffejunta och Laholms-tidningens flygande skulle dit, naturligtvis. Jag reste.

Och i kupén råkade jag på landstingets «viktigaste» person i Hallands län förstås. Han hade varit i Köpenhamn nyligen och tittat på panoraman. Bland alla andra «storheters», kejsare, röväre, prinsessors, «Giftas»-författare och annat dylikt, slog hr Z. (jag kallar honom så) sig ned.

Några bönder från Söderhalland kom även in för att se på härligheterna. - Herre Jesus, utbrast Andersa Brita där sitter själva kumsarjen! - Du pjaskar! sa' Anders. - Är det vax, då? Och så grinar han ju förbaskat med te på köpet!

Anders sväljde kyssen i rena förskräckelsen och tog till språng. Men Brita hon var inte rädd för tokarn där.

- Ja ska' raggen in med nybakad deg i näsan, din tjocke präst, som sitter och grinar på härmarnas kumsarje, sa' Brita och steg raskt fram och tog ett ordentligt tag i den skrattandes snusmagasin.

Men nu var det nog, tyckte denne och reste sig. Inte för att Brita brukar få dåndimpen ofta, men den gången placerade hon den «viktigaste» delen av sin kropp på det bonade parkettgolvet.

Hr Z. gjorde sig i hast osynlig.

Själv må han gå i borgen för historiens sanning, ty jag har endast återgivit hans egna ord.

Men jag avlägsnar mig nu allt för långt från mitt ämne och skyndar att «återuppta berättelsens tråd».

Jag var framme vid Båstads station, såg några få som gingo på bete samt stationsinspektören med sin fana. Jag klatschade mig in i en char à bancs, som mot 25 öres (per person) kontant erkänsla bar mig, mina förhoppningar och tre ogifta gamla mör till hotell Victoria, där vi «debarkerade».

(Herre min skapare, vad det måtte vara otrevligt för en dam att stiga ur en vagn, i synnerhet då hon har 50 år på nacken, smala vader och otvättade bomullsstrumpor!)

Efter atskilligt flanerande på köpingens gator, styrdes min väg upp till Pershög, där jag mottogs av den alltid uppmärksamma herrn Schweitz junior.

Se där fanns allt något att se, ska' jag tala om.

För att nu gå i ordning med frågorna, börjar jag min anspråkslösa teckning av festen med att nämna att kaffebordet var dukkat mitt i salen och kring samma bord stod ett tjusande gärd av rodnande ungmör med snörliv, långa ögonfransar, sockerkringlor och trånga skor. (Ack, så sött att se deras rodnad då de sågo någon ung man framför sig eller spillde grädde på borddduken!)

Jo, jo men. Det där kaffedrickandet var allt endast något konventionellt att döma efter ungfröknarnas olyckliga miner, då de rörde omkring sockret med skorporna och i häpenheten började mumsa på teskedarna. Alldeles precis som när deras mammor tappar löständerna på stekfatet eller som när deras tillbedare trampas deras pappa på foten vid middagsbordet derhemma i stället för att . .

Ja, ni förstår.

Men nu har magen blivit tillgodosedd och så bort med bordet.

Här ska' valsas, sa' fru Petterson och klappade gubben med eldgaffeln!

I hast klädes väggarna med damer, unga och gamla, stora och små. Och mitt på golvet stodo några studenter och sågo så förälskat småsöta, beskedliga och generade ut, alldeles som när Filip Tammelin får pris av Svenska Akademien eller som grosshandlare Y:s piga, när husbonden kysser henne på munnen.

Näst efter ett par slitna svarta «onämnbara» fins väl ingenting förargligare att ha med sig i en balsalong än just händerna, i synnerhet när man är student med sjuttionde betyg, har vit mössa och celluloidmanschetter skyler naglarna.

Men lämnom dettal.

Låtom oss i stället betrakta de dansande paren.

Lågande kinder, böljande barm och smalben, som kunna göra till och med en karusellägare eller en tidningsmurvvel yr i mössan.

Och lägg dertill . ..

Men nej, tyst min mun så får du socker.

Nu en stund ut att svalka mig i parken, att där frigöra sig från den förtryllning som får makt med mina annars så hyggliga och stillsamma fortkomstledamöter.

Se ett par halfsulor kostar tre kr. i Laholm.

Dertill kan man ju även i parken göra sina observationer. Man måste vara på sin vakt, sa' den som stal galosherna. (Vilket ordstäv jag lärt av en glad «postis», som lefver och hafver sin varelse i en liten stad nånstans mellan Strömstad och Falsterbo.)

Men stopp nu, min «interiör» blir allt för vidlyftig!

Efter några timmars hejdundrande svängom skildes sällskapet åt och enhvar gick till sitt i det briljantaste hårdregn.

Och så kom man hem med glädtigt sinne och en halv kanna regnvatten i fotfordralet.

Sammalunda gjorde ock läsarens ödmjuke tjänare.

Och därmed rekommenderar jag mig. Har den äran!