16 augusti 1886

Från andra "terminen" i Båstad.Bref till Hallandsposten. Båstad den 14 Augusti. De lida mot sitt slut, dessa sötebrödsdagar för kropp och själ, denna tid af hvila och vederqvickelse, detta fria, sorglösa sommarlif i skogen och vid sjöstranden. Dagarne hafva glidit undan, utan att vi brytt oss om att hålla räkning derpå, och nu stå vi der handfallna öfver att ha kommit så långt och att sjusofvaredagen, med bäfvan motsedd, redan är ett 3 veckor gammalt, dess bättre torrt minne. Att dessa veckor icke hållit, hvad den ominösa dagen lofvade, beror väl på, att ”gamla märken", som mycket annat föråldradt, ej längre vilja "stå" i en så kritisk tid som vår. Men - hvem vet! Kanske de återstående 4 veckorna bara molnfri himmel och glödande sol i sitt sköte. En del badgäster hafva dragit hem till sitt land igen och andra börja tänka på att packa in i dagarne. Det har sålunda tunnat på societeten - eller den korporation, som här skulle motsvara denna - men ännu har minskningen icke varit så märkbar, emedan de uppkomna luckorna delvis fyllts af nyanlända badgäster, hvaribland några s. k, efterkurare. Den stora mängd af resande, som snart sagdt hvarje dag fyller hotellet och understundom äfven tar privata rum i anspråk, bidrager naturligtvis mycket att hålla lifligheten vid makt. Af dessa tillfälliga gäster för 1, 2 à 3 dagar synes tilloppet ännu icke vara i aftagande, snarare motsatsen. De komma från alla väderstreck, ensamma, familjer eller föreningar. Danskar, tyskar till och med engelsmän hafva letat sig väg till denna undangömda vrå af verlden. Den kungl. svenska "gästfriheten" tyckes icke hafva utöfvat någon decimerande inverkan på turistströmmen åt dessa trakter. Tvärtom ser det ut, som om "landstigningsförbudet" väckt utländingarnes lust att skåda det land, der man har så kuriösa begrepp om gästvänlighetens pligter. Men få bara våra skränpatrioter och svälttullifrare hållas, äro de nog män för att göra landstigningsförbrudet permanent, eller åtminstone sätta en så hög tull på "införsel" af främmande länders undersåtar, att inga andra än stenrika lorder och proprietarer kunna bestå sig en resa till Sverige. Och sådant folk är det ju rakt inte farligt att ta emot. Det brukar hålla sig fjerran från alla slags "olämpliga demonstrationer" och anser vensterpolitik för en styggelse ... Turistströmmen har i sommar lemnat vida större tribut till Båstad, än fallet varit föregående år. För denna glädjande stegring har man naturligtvis i främsta rummet att tacka den storartade förbättring i kommunikationsväsendet, som ännu knappt är årsgammalt. Man vill resa - men framför allt resa beqvämt i våra dagar. Diligensen har intet tilldragande för den vid vaggonens luxuösa elegans och mjuka, schaggklädda soffor vane engelsmannen eller tysken, och skjutskärran anlitar numera ingen menniska, ens af våra egne, icke så bortskämde landsmän, utan att vara ytterligt "nödd och tvungen". Dessa numera primitiva fortskaffningsmedel hafva på de senare åren börjat undanträngas äfven från de delar af vårt land, der de segast hållit i sig. Till vårt redan vidlyftiga jernvägsnät knytas alltjemt nya maskor, som öppna ett lätt och beqvämt tillträde till trakter, hvilkas skönhet förut varit så godt som ett tillstängdt paradis för alla, utom dess egna bebyggare. Nu kommer främlingen med det fint bildade skönhetssinnet och gör den förvånande upptäckten, att man inte precis behöfver resa till Schweiz eller Tyrolen, för att tjusas af storslagna naturscenerier. Så går det lilla samhällets namn med honom ut i vida verlden, lockande allt flera främmande beundrare för hvarje år. Bland notable resande, som på sista tiden hedrat Båstad med besök, vill jag särskildt nämna operasångaren Algot Lange, hvilkens konsert å Pershög otvifvelaktigt utgör säsongens événement. Notabel var äfven hrr helsingborgsskarpskyttars visit härstädes, så till vida, som de gjort mycket väsen af sig både då och sedan i tidningspressen. Den del af Helsingborgs skarpskyttekår, som hemsökte köpingen för ett par veckor sedan, hade tydligen satt sig i sinnet att imponera på dess invånare, på hvilka ett dylikt besök naturligtvis bort verka rent af öfverväldigande. Men när de kommit underfund med, att ingen menniska gjorde någon affär af deras närvaro, inte ens pigorna, blefvo de ganska vrede, och deras misshumőr stegrades ytterligare genom hr Schweitz' vägran att för deras skull utestänga allmänheten från dansbanan. Det var för mycket. Uppställning kommenderades och försiggick efter åtskilligt bråk. Så skuddade den lysande skaran Pershögs stoft af sina fötter och troppade af under trumhvirflar och slingerbultar af en och annan, hvilka tydligen ådagalade, att om middagsmaten varit "klen", så hade åtminstone våtvarorna varit så mycket starkare.

De sista dagarne hafva skådat utgången af en för hela samhället vigtig strid, i hvilken hamnstyrelsen och en föreståndare för härv. Neesska spanmålsmagasin utgjort de kämpande, under-stödda af hvar sitt af de 2:ne hufvudpartier, som täfla om principatet i kommunen. Konungens Befallningshafvande har nu afgjort striden till förmån för hamnstyrelsen, som ålagt motparten att inom utgången af förra måndagen hafva tagit bort det badhus, hvilkets vara eller icke vara processen gällt. Denna befallning har dock ännu ej vunnitnågot gehör: det lilla trätofröet står fortfarande qvar på sina grundpålar, trotsande både Kon. Befalln. och hamnstyrelse. Hr Sjöbäck, badhusets egare, ämnar gå till högre instans. Han tycks rigtigt hafva förälskat sig i det lilla kyffet, ehuru hvarken dess inre eller dess yttre har något särdeles tilldragande. Men det är kanske läget och omgifningarne, somhr Sjöbäck funnit så förtjusande? Nu har han, såsom nämts, beslutat slå ytterligare ett slag för sin ögonsten, men hamnstyrelsen har svurit dess undergång och ämnar begära handräckning af exekutiv myndighet för domens verkställande. Så vi få allt i dagarne bevittna dess för fäder och faddrar sorgliga hädanfärd. "Quel bruit pour une omelette": det der var mycket väsen för ett uselt badhus, menar kanske läsaren. Det är väl bara för att få gräla. I småstāder behöfves det inte mera, än att en katt af det ena partiet går öfver en gård, tillhörig det andra, för att striden genast skall stå i full låga. - Nej, denna gång är verkligen stridsfrågan af allvarligare och djupare betydelse. Det är helt enkelt en hederssak för samhället att få bort denna vanprydande utvāxt från den plats, den nu innehar, och det vittnar lika mycket om den ena partens slapphet som den andras förmätenhet, att en privatman kunnat uppföra ett badhus ända inpå dambasängen, helt och hållet dominerande denna. Man behöfver visst icke kallas pryd, för att härvidlag utan tvekan slå sig till riddare för den qvinliga blygsamheten, vilken ej kan undgå att känna sig sårad af ett slikt förhållande. Tidningen på platsen menar, att det sjöbäckska etablissement verkligen tjenstgjort som observatorium för en del slynglar. Men äfven om så icke är förhållandet - och jag vill för egarens heders skull tro, att tidningen misstagit sig - borde endast möjligheten och sannolikheten af närgångna "studier" hafva varit hr Sjöbäck nog, för att långt före detta böja sig för den allmänna opinionens tryck, utan att yttre maktspråk behöft anlitas. Allraminst behöfde den, hvars hela yttre uppträdande är så anlagdt på att spela gentil-homme vare i tvifvel om, hvilket parti man härvidlag borde taga, för att handla fullt korrekt Lika tydligt måste det hafva varit, att ett motsatt tillvägagående i en så delikat sak som denna skulle sätta en ful fläck midt i grannlåten. På nöjenas program hafva vi f. n. "verldsutställning" med skjutbana och gratismusik. På den förstnämda har man tillfälle att rysa framför en mängd hemska och blodiga scener ur samtidens historia. "Den elektriska damen miss Meta" helsar oss vid inträdet med en handtryckning, hvars innerlighet kan locka tårar i ögonen på de mest hårdhjertade naturer. Merendels ar man ännu vid afskedet så rörd af hennes hjertlighet, att man då nöjer sig med en bugning på aktningsfullt afstånd. Och miss Meta böjer hufvudet, med ett litet ironiskt småleende. Dernäst på listan hafva vi hr Tivanders "humoristiska familjesoireer". om hvilka knutar och lyktpålar redan bära tillkännagifvanden. Den första séancen går visst af stapeln på lördag och på utfallet af denna beror väl till stor del, huruvida flera komma att gifvas. Önskligt vore, att äfven Båstadspubliken egnade den gamle teaterveteranen en välförtjent uppmuntran. Det omvexlande, väl valda programmet lofvar en särdeles munter afton. Om ett par veckor ämnar hr Schweitz, i likhet med föregående år, anordna en storartad "höstfest" med illumination, fyrverkeri, kapplöpningar m. m. Man har allt skäl till den förhoppningen, att inga ansträngningar skola sparas, för att denna fest må blifva lika lyckad och animerad som den förra. Denna fest blir väl sommarens sista stora lifsyttring på Pershög. Sedan håller dess kulne efterträdare sitt intåg med regnbyar och kyliga vindar, som fylla de välkända gångarne med bokarnes gulnade löf. Och då snörar den siste "öfverliggaren" bland badgästerna sin kappsäck och tänker vemodsfulla tankar på förgängligheten af all fröjd här i jemmerdalen. Ja, nog är det med saknad, som de flesta af oss lemna den lilla köpingen vid foten af Hallandsås. När hotellets char à bancs för oss bort från den plats, der vi njutit sommarens korta fröjd, har säkerligen ögat svårt att slita sig löst från denna sköna trakt, med dess många ljusa, glada minnen. Men på djupet af mången afskedsblick leker kanske också ett hoppfullt: "au revoir! – nästa sommar." -n.

Från andra "terminen" i Båstad. Brev till Hallandsposten. Båstad den 14 augusti.

De närmar sig sitt slut, dessa söta vilodagar för kropp och själ, denna tid av vila och återhämtning, detta fria, sorglösa sommarliv i skogen och vid sjöstranden. Dagarna har glidit förbi utan att vi brytt oss om att hålla räkning på dem, och nu står vi här förundrade över att ha kommit så långt och att midsommardagen, som väntades med bävan, redan är tre veckor gammal – ett förflutet minne. Att dessa veckor inte har infrierat vad den ominösa dagen lovade beror väl på att "gamla märken", liksom mycket annat föräldradt, inte längre vill "hålla" i en så kritisk tid som vår. Men – vem vet! Kanske de återstående fyra veckorna bara för molnfri himmel och glödande sol med sig.

En del badgäster har dragit hem till sitt land igen och andra börjar tänka på att packa ihop inom dagen. Sällskapet har således blivit mindre – eller den korporation som här skulle motsvara detta – men minskningen har ännu inte varit särskilt märkbar, eftersom de uppkomna luckorna delvis fylls av nyanlända badgäster, bland dem några så kallade efterkurare. Den stora mängd resenärer som snart sagt varje dag fyller hotellet och ibland även tar privata rum i anspråk bidrar naturligtvis mycket till att hålla lifligheten vid liv. Bland dessa tillfälliga gäster för en, två eller tre dagar verkar tillflödet ännu inte minska – snarare motsatsen. De kommer från alla väderstreck, ensamma, familjer eller föreningar. Danskar, tyskar ja till och med engelsmän har hittat vägen till denna gömd vrå av världen. Den kungliga svenska "gästvänligheten" verkar inte ha utövat någon dämpad inverkan på turistströmmen till dessa trakter. Tvärtom ser det ut som om "landstigningsförbudet" väckt utländingarnas lust att skåda det land där man har så egendomliga begrepp om gästvänlighetens plikter. Men om bara våra tvärstinn-patrioter och tullavgiftsjäger hålls tillbaka är de nog män för att göra landstigningsförbudet permanent, eller åtminstone sätta så höga tullar på "införsel" av främmande länders undersåtar att bara stenrika lords och ägare kan bestå en resa till Sverige. Och sådant folk är det ju rakt inte farligt att ta emot. Det brukar hålla sig långt från all slags "olämpliga demonstrationer" och betraktar vänsternolitik för en skräck...

Turistströmmen har denna sommar lämnat vida större bidrag till Båstad än året innan. För denna glädjande ökning har man naturligtvis framför allt att tacka den storartad förbättring i kommunikationssystemet som ännu knappt är ett år gammalt. Man vill resa – men framför allt resa bekvämt i våra dagar. Diligensen har inget tilltalande för den som är van vid vagnens lyxiga elegans och mjuka, fluffiga soffor – engelsmannen eller tyskern – och skjutskärran använder numera ingen människa, inte ens från våra egna, inte så bortskämda landsmän, utan att vara ytterligt "nödd och tvungen". Dessa numera primitiva fortskaffningsmedel har under senare år börjat förträngd även från de delar av vårt land där de längst hållit sig. Till vårt redan omfattande järnvägsnät läggs alltjämt nya maskor som öppnar en lätt och bekväm tillgång till trakter vars skönhet förut varit så gott som helt stängd för alla utom dess egna invånare. Nu kommer främlingen med sitt fint utvecklade skönhetssinne och gör den förvånande upptäckten att man inte precis behöver resa till Schweiz eller Tyrolen för att fascineras av storslagna naturscenerier. Så går den lilla staden namn med honom ut i vida världen, lockande allt fler främmande beundrare för varje år.

Bland notabla resenärer som på senare tid hedern Båstad med besök vill jag särskilt nämna operasångaren Algot Lange, vars konsert på Pershög utan tvivel utgör säsongens höjdpunkt.

Notabel var också herrarna från Helsingborgs skarpskyttekår som besökte staden, åtminstone för det väsen de gjort av sig både då och sedan i tidningspressen. Den del av Helsingborgs skarpskyttekår som hemsökte köpingen för ett par veckor sedan hade uppenbarligen satt sig i sinnet att imponera på dess invånare, på vilka ett sådant besök naturligtvis borde verka helt överväldigande. Men när de kommit underfund med att ingen människa tog notis om deras närvaro, inte ens pigorna, blev de ganska vrede, och deras dåliga humör ökades ytterligare genom herr Schweitz' vägran att för deras skull stänga allmänheten ute från dansgolvet. Det var för mycket. Uppställning kommenderades och försiggick efter åtskilligt bråk. Så skakade den lysande skaran Pershögs damm av sina fötter och troppade av under trumhvirvel och slingar av den ena och andra, vilka tydligen visade att om middagsmaten varit "klen" så hade åtminstone dryckerna varit så mycket starkare.

De sista dagarna har varit vittne till utgången av en för hela samhället viktig strid där hamnstyrelsen och en föreståndare för det tidigare nämnda spanmålsmagasinet varit de kämpande, stödda av vardera sitt av de två huvudpartier som tävlar om överherraväldet i kommunen. Kungens Befallningshavande har nu slutit striden till förmån för hamnstyrelsen, som ålagt motparten att före utgången av förra måndag ha tagit bort det badhus vars vara eller icke-vara tvisten gällt. Denna befallning har dock ännu inte vunnit gehör: det lilla träkomplex står fortfarande kvar på sina grundpålar, trotsar både Kungens Befallningshavande och hamnstyrelse. Herr Sjöbäck, badhusägaren, avser att gå till högre instans. Han verkar riktigt ha förälskat sig i det lilla huset, även om varken dess insida eller utsida har något särskilt tilltalande. Men det är kanske läget och omgivningen som herr Sjöbäck funnit så betjusande?

Nu har han, såsom nämnts, beslutat slå ännu ett slag för sitt älskling, men hamnstyrelsen har svurit dess undergång och avser att begära handräckning av verkstäl[…]

"Vilket väsen för en omelett": läsaren kanske tycker att det är mycket stöj för ett uselt badhus. Det är väl bara för att få gräla. I småstäder behövs det inte mer än att en katt från det ena partiet går över en gård som tillhör det andra för att striden genast ska stå i full låga. Nej, denna gång är verkligen stridfrågan av allvarligare och djupare betydelse. Det är helt enkelt en hedersak för samhället att få bort denna vanprydande utvikt från den plats som den nu innehar, och det vittnar lika mycket om den ena partens slapphet som den andras förmätenhet att en privatman kunnat bygga ett badhus alldeles intill dambasängen, helt och hållet dominerande denna. Man behöver visst inte kallas pryd för att här utan tvekan slå sig till riddare för den kvinnliga blygsamheten, vilken inte kan undgå att känna sig sårad av ett sådant förhållande. Tidningen på platsen menar att det sjöbäckska etablissemanget verkligen tjänstgjort som observatorium för en del slynglar. Men även om så inte är förhållandet – och jag vill för ägarens heders skull tro att tidningen misstog sig – borde endast möjligheten och sannolikheten av närliggande "studier" ha varit herr Sjöbäck nog för att långt före detta böja sig för den allmänna opinionens tryck, utan att yttre maktspråk behövt anlitas. Allra minst behövde den, vars hela yttre uppträdande är så anlagt på att spela gentilhomme, vara i tvivel om vilket parti man här borde ta för att handla fullt korrekt. Lika tydligt måste det ha varit att ett motsatt tillvagagående i en så delikat sak som denna skulle sätta en ful fläck mitt i grannlåten.

På nöjenas program har vi för närvarande "världsutställning" med skjutbana och gratis musik. På den förstnämnda har man tillfälle att rysa framför en mängd hemska och blodiga scener ur samtiden. "Den elektriska damen miss Meta" hälsar oss vid inträdet med ett handtryck vars innerliga kan locka tårar i ögonen på de mest hårdhjärtade naturer. Merendels är man ännu vid avskedet så rörd av hennes hjärtlighet att man då nöjer sig med en bugning på aktningsfullt avstånd. Och miss Meta böjer huvudet med ett litet ironiskt småleende.

Därnäst på listan har vi herr Tivanders "humoristiska familjesoireer", om vilka knutar och lyktpålar redan bära tillkännagivanden. Den första séancen går visst av stapeln på lördag och på utfallet av denna beror väl till stor del huruvida flera kommer att ges. Önskligt vore att även Båstadspubliken egnade den gamle teaterveteranen en välförtjänt uppmuntran. Det omväxlande, väl valda programmet lovar en särdeles munter afton.

Om ett par veckor ämnar herr Schweitz, i likhet med föregående år, anordna en storartad "höstfest" med illumination, fyrverkeri, kapplöpningar m. m. Man har allt skäl till den förhoppningen att inga ansträngningar ska sparas för att denna fest må bli lika lyckad och animerad som den förra.

Denna fest blir väl sommarens sista stora livsyttring på Pershög. Sedan håller dess kule efterträdare sitt intåg med regnbyar och kyliga vindar som fylla de välkända gångarna med bökarnas gulnade löv. Och då snörar den siste "överliggaren" bland badgästerna sin kappsäck och tänker vemodsfulla tankar på försvinnandet av all fröjd här i jemmerdalen.

Ja, nog är det med saknad som de flesta av oss lämnar den lilla köpingen vid foten av Hallandsås. När hotellets char à bancs för oss bort från den plats där vi njutit sommarens korta fröjd, har säkerligen ögat svårt att slita sig löst från denna skön trakt med dess många ljusa, glada minnen. Men på djupet av många avskedsblick leker kanske också ett hoppfullt: "au revoir! – nästa sommar."

-n.