28 juli 1887

Båstads Gästgifveriutbjudes på arrende, för 3 år eller längre, ifrån den 1 instundande november antingen i sin helhet eller endast restaurationsrörelsen. Lägenheten, belägen vid torget, består af 2:ne byggnader, innehållande café och utskänkningslokal, en större sal, 11 rum för resande jemte 2:ne rum och kontor för arrendatorn. 2:ne byggnader, innehållande magasin, källare, stall, vagnsport och vedbod. Reflekterande härå behagade hänvända sig till Gästgifveribolaget inom den 1 nästa september. Båstad i juli 1887. Styrelsen.

En tripp tiil Båstad.(Bref till Öresunds-Posten.) Lifsandarne hade blifvit något dufna af några månaders oafbruten vistelse på rama bondlandet och började känna en viss längtan efter något uppiggande. Men hvari skulle detta »uppiggande» bestå? I denna lustresornas, godtköpstågens och rundresebiljetternas årstid behöfver man dock icke länge fundera på den saken. Resa är ju dagens lösen; hela verlden reser - både den som har råd och inte råd - och resa ville också undertecknad, lika godt hvarthän blott för att komma ut och få ombyte på luft. Att det just blef Båstad, som resan kom att gälla, berodde väl dock till en del på de minnen af en härlig natur, utmärkta saltsjöbad och fryntliga vänner, jag har från en sommarsejour i den lilla köpingen. Kl. 10,14 satt jag i kupén på V -- e station. Ånghästen svarade på stationsinspektorens signal och satte sig med ett missbelåtet frustande i rörelse. Från kupéfönstret hade jag en vidsträckt utsigt öfver Sydhallands bördiga slättland. Detta landskap erbjuder inga storartade naturscener eller täcka idyller, men bär i stället i hög grad den välmågans och odlingens prägel, som vår praktiska tid har mera blick för. Söder om Laholm antager trakten alltmera den skånska slättens frodiga utseende. Endast de för denna karaktäristiska pilhäckarne fattas för att göra illusionen fullständig. Eljes samma yppiga sädesfält och klöfvervallar, samma idoga arbete på åker och äng, samma stora och välbygda bondgårdar, som tala om ett upplyst och burget odalmanna-stånd, samma hvitrappade, tätt liggande kyrkor och trädomkransade herrgårdar. Men ögat blir snart trött af detta evigt enahanda och fäster sig med förkärlek vid Hallandsåsens stolta hjessa, skogklädda dalgångar och i brunt och grönt skiftande branter, hvilka komma oss allt närmare. Skottorps station, den halländska bandelens sista utpost mot skåne, ligger redan bakom oss, stigningen börjar och om några ögonblick kunna vi från åsens sluttning kasta en afskedsblick öfver Sydhallands leende nejder. När tåget hunnit förbi bergets första utsprång, möter oss en natur, hvars storslagna skönhet och rika omvexling blifvit ännu frappantare genom den bjerta motsats de bilda till den flacka enformighet, man nyss lagt bakom sig. Men i nästa ögonblick skymmes utsigten af Båstads stationsbygnader, och konduktörens högljudda: "Båstad, fem minuter!“ rycker oss ur vår beundran. "Ska det vara skjuts till hotellet?" frågar en artig portier med "Hotell Victoria" i gult på mössan. - Ja, det var naturligt. – Stationen ligger nemligen ett godt stycke väg utom köpingen, ett missförhållande, som är en ständig källa till förargelse och olägenheter såväl för Båstadsborna som resande. Men vederbörande hafva förmodligen här som på andra orter, der stationen är förlagd nästan så långt som möjligt från den lokala rörelsens centrum, haft "sina skäl" för ett så egendomligt tillvägagående. I hotellets rymliga char-a-banc kunde jag åter hängifva mig åt betraktande af de hänförande omgifningarne. Färden gick utmed den i solljuset glittrande hafsbugten, från hvilken en svag nordvestbris kom med tångdoft och svalka. Högt öfver våra hufvuden ringlade sig tåget som en kolossal jätteorm utefter bergets branter. Rakt fram ligger den lilla köpingen, inbäddad i lummiga trädgårdar, terrassformigt höjande sig från sjön upp mot "Pershög", der societetshuset lyser så inbjudande hvitt mot bokskogens mörka bakgrund. Det första man vanligtvis gör, när man sommartiden anländt till Båstad, är att skölja af sig resdammet i Kattegatts friska vågor. Båstads hafsbad äro sedan gammalt berömda. Medicinska auktoriteter likställa dem med Varbergs vidtbeprisade, och hvar och en, som varit i tillfälle att pröfva bådadera, skall obetingadt underskrifva detta omdöme, sedan de båda i fjol uppförda, komfortabelt och praktiskt inredda kallbadhusen med utmärkta bassänger utjemnat det företräde, Varberg i detta hänseende förut egt. Önskar man efter badet bese badetablissementen och dertill hörande anordningar, skall man ej kunna få en bättre och välvilligare ciceron än badintendenten sjelf, källarmästare Ludvig Schweitz. Det är uteslutande denne mans energi och uppoffringar, som badorten har att tacka för upprättelsen ur sitt mångåriga förfall och sin nuvarande blomstring. Äfven varmbadbuset har under hans regime undergått en lika behöflig som grundlig reparation och fått en ny, tidsenlig inredning. Karbad, sittbad, dusch och ångskåp m. m., som till nutidens komplicerade badväsen hörer, serveras der af en flink betjening. Vattnet pumpas upp med ånga direkte ur hafvet och uppvärmes i två större, i badhuset befintliga reservoirer. Varmbadhusets närmaste omgifningar, hvilka blott för några få år sedan erbjödo en ödslig anblick, äro nu, genom en af hr Schweitz anlagd plantering, förvandlade till en behaglig promenadplats, hvilken ock flitigt freqventeras af badgästerna. En paviljong med läskedrycker, hvilken hr Schweitz ämnar låta uppföra med det snaraste, samt en från Köbenhavn reqvirerad messingssextett skola naturligtvis i hög grad bidraga att göra denna i sanitärt hänseende särdeles välbelägna parkanläggning till en favoritplats för badgästerna. Dessa sistnämdes såväl antal som samhällsställning visa bäst, att Båstad redan är att inregistrera bland våra fashionabla kurorter. 400 badgäster äro i dessa dåliga tider en ganska respektabel siffra. Det vore också mer än märkvärdigt, om icke en plats med så rika naturligaförutsättningar i en snar framtid skulle återgälda det betydliga kapital och arbete, som nedlagts på dess försättande i ett nutidens långt drifna anspråk fullt motsvarande skick. Det stora flertalet af badgästerna utgöres af danskar och skåningar, bland hvilka man ock finner societetens "grädda". Mycket både "fint" folk och rikt folk och "lärdt" folk tycks i år hafva stämt möte i denna förtjusande vrå af verlden. Professorer och bankdirektörer, grefvar och rentierer m. fl. på samma höga samhällspinne träffas i badjournalen. Akademistaten i Lund har lemnat en ansenlig tribut. Professorerna Ask, Löwegren och Wisén jemte en mängd andra, mindre notabla, äldre och yngre cives academici. Crême de la crême är väl ändå i år den danske länsgrefven Knuth af Knuthenborg, hvilkens i hamnen förtöjda smäckra lustångare t. n. utgör en af Båstads sevärdheter. Den förnämsta af badortens great attractions, den som egentligen skapat dess renommé, är onekligen det inemot 700 fot öfver hafvet sig höjande natursköna Pershög. Denna plats vore ensam tillräcklig att göra en sommarvistelse i Båstad lockande. Skogs-, bergs- och sjöluft, saftiga gräsmattor, omsorgsfullt planerade spatsergångar, beskuggade af ett ogenomträngligt hvalf af bok, lind och hassel, lummiga bersåer och svala stengrottor samt - framför allt - platåer med den härligaste utsigt öfver det rika sydhalländska kustlandet, begränsadt på ena sidan af den stålblå hafsbugten och på den andra af åsens på samma gång smidiga och gigantiska konturer - detta och ännu mera har Pershög att bjuda på. Det panorama, som från restaurationens veranda öppnar sig för ens hänförda blickar, är så rikt på effektfull skönhet, att det svårligen torde finna sin motsvarighet vare sig i södra eller mellersta Sverge. Det är nästan ett stycke alpnatur, en bit af Tyrolen under nordens högblå sommarhimmel och i den nordiska högsommarens milda, smekande luft. Den, som en gång sett denna tafla i belysningen af den mot hafvet dalande aftonsolen, skall näppeligen förgäta denna syn. Men Pershög har ännu mera att bjuda på, sade jag här ofvan. Det ena goda förskjuter inte det andra; estetikerns kraf låta rätt väl förena sig med gastronomens. Badets "sugningar" och ett frestande smörgåsbord i restaurationens matsal erinrade mig om, att jag ännu icke pröfvat den kulinariska konsten på Pershog. Snart fick jag emellertid tillfälle att vid en syperb middag göra rättvisa äfven åt denna sida af hr Schweitz' smak. Och när man sedan i godt och gladt sällskap satt sig beqvämt tillrätta på verandan vid kaffet och "avecen" - då skulle man sannerligen ha varit en bra inbiten pessimist, för att ej känna tillvarons harmoni och lifvets glädje i dess högsta potenser. Jag hade ämnat återvända med 4-tåget, men just då blef Pershög skådeplatsen för ett lif, en lust och en gamman, som lockade mig att uppskjuta resan till sista taget. Det blef croquetpartier och kranskastning, prat och glam i bersåerna, sprittande ungdomsglädje och frisk stämning hvart man såg. Nu kunde man få en liten inblick i societetslifvet och dess gemytliga, otvungna karaktär. Det feminina elementet tycktes här som på andra badorter vara vida starkare represen-teradt än det manliga. Unga damer och gamla damer, vackra damer och mindre vackra, gifta damer och giftaskandidater - alla i lysande sommartoiletter, som utgöra en brokig profkarta på allt hvad säsongen eger af "chic". Bland kavaljererna tycktes hvitmössorna dominera. Det är eget, att icke våra badbesökande martissöner ännu fått väderkorn på de resurser, som yppa sig i Båstad. Men tiden "flög" såsom alltid, då man vill hålla den i vingarne. Snart syntes hotellets skjuts vrida upp mot Pershög, för att afhemta de resande, som ämnade sig norrut med sista tåget. Ännu en blick öfver skog, sjö och berg, några kraftiga handslag, ett hjertligt: "välkommen snart åter!" -- och så bär det af. En half timma derefter satt jag ånyo i jernvägskupén. Skymningen steg ned från berget på samma gång som tåget och lade sig allt tätare öfver slätten. Signallantärnorna tändes, och stationslamporna lyste mellankoliskt och vinterligt i fönstren. Vinden friskade upp och blåste kall in genom det öppna fönstret. Jag gick fram för att draga upp det, och fick dervid syn på năgot, som man sällan ser i södra Halland: en den vackraste elfvalek i brynet af en skogsdunge. Men - dessa sagans och sångens dimbilder hafva ingen hemortsrätt i mitt tidehvarf, menade förmodligen ånghästen och frustade föraktfullt ut några massiva rökmoln mot den luftiga ringdansen. På Laholms station, der tåget gjorde ett längre uppehåll, steg jag ur för att räta på benen en smula. Här var ganska lifligt på perrongen. En mängd Laholmiter hade gästat Båstad tycktes det, och välkomnades nu af en hel mängd vänner och bekanta. Ett, för så vidt jag kunde se i skumrasket, vackert klöfverblad af stadens qvinliga ungdom promenerade af och an, intresseradt mönstrande ett par yngre, resande gentlemän. Den goda staden har kanske inte så godt om sådana. Var jag nöjd med min dag? - spordes det vid hemkomsten - Ja, så nöjd, att jag vill råda alla, som tarfva litet rekreation, att om möjligt med det första följa mitt exempel. Alltså: Res till Båstad, ärade läsare! Du skall icke ångra det. -H.

Båstads Gästgifveri

utbjudes på arrende för 3 år eller längre från den 1 november, antingen i sin helhet eller endast restaurationsrörelsen.

Lägenheten, belägen vid torget, består av 2 byggnader innehållande café och utskänkningslokal, en större sal, 11 rum för resande samt 2 rum och kontor för arrendatorn.

2 byggnader innehållande magasin, källare, stall, vagnsport och vedbod.

Den som är intresserad av detta beagade hänvända sig till Gästgifveribolaget innan den 1 september.

Båstad i juli 1887. Styrelsen.

En tur till Båstad

(Brev till Öresunds-Posten.)

Lifsandarne hade blivit något trötta av några månaders oavbruten vistelse på rena bondlandet och började känna en viss längtan efter något upplivande. Men vari skulle detta "upplivande" bestå? I denna lustsejours, billiga tågs och rundresebjudets tid behöver man dock inte länge fundera på den saken. Resa är dagens lösen; hela världen reser – både den som har råd och inte råd – och resa ville även undertecknad, bara för att komma ut och få omväxling av luft. Att det just blev Båstad som resan gällde berodde väl till en del på de minnen av en härlig natur, utmärkta saltsjöbad och vänliga vänner jag har från en sommarvistelse i den lilla köpingen.

Kl. 10.14 satt jag i kupén på V -- e station. Ånglokomotivtet svarade på stationsinspektorns signal och satte sig med ett missbelåtet frustande i rörelse. Från kupéfönstret hade jag en vidsträckt utsikt över Sydhallands bördiga slättland. Detta landskap erbjuder inga storslagna naturscener eller vackra idyller, utan bär i stället i hög grad den välmåga och odling som vår praktiska tid värderar högt. Söder om Laholm antar trakten allt mer den skånska slättens yppiga utseende. Endast de för denna karaktäristiska pilhäckar fattas för att göra illusionen fullständig. I övrigt samma yppiga sädesfält och klövervallar, samma flitigt arbete på åker och äng, samma stora och välbyggda bondgårdar som vittnar om ett upplyst och välmående odalmanna-stånd, samma vitrappade, tätt liggande kyrkor och trädomkransade herrgårdar.

Men ögat blir snart trött av denna eviga enformighet och fäster sig med förkärlek vid Hallandsåsens stolta högsta punkt, skogklädda dalgångar och i brunt och grönt skiftande branter som kommer oss allt närmare. Skottorps station, den halländska bandelens sista utpost mot Skåne, ligger redan bakom oss, stigningen börjar och om några ögonblick kan vi från åsens sluttning kasta en avskedsblick över Sydhallands leende nejd.

När tåget hunnit förbi bergets första utsprång möter oss en natur vars storslagen skönhet och rika omväxling blivit än mer påtaglig genom den skarp motsats de bildar till den flacka enformighet man nyss lämnat bakom sig. Men nästa ögonblick skyms utsikten av Båstads stationsbyggnader, och konduktörens högljudda: "Båstad, fem minuter!" rycker oss ur vår beundran.

"Ska det vara skjuts till hotellet?" frågar en artig portier med "Hotell Victoria" i gult på mössan. Ja, det var naturligt. Stationen ligger nämligen ett gott stycke väg utanför köpingen, ett missförhållande som är en ständig källa till förargelse och olägenheter såväl för Båstadborna som resande. Men vederbörande ha förmodligen här som på andra orter där stationen är förlagd nästan så långt som möjligt från den lokala rörelsens centrum haft "sina skäl" för ett så egendomligt tillvägagande.

I hotellets rymliga char-a-banc kunde jag åter hängiva mig åt betraktande av de förförande omgivningarna. Färden gick längs den i solljuset glittrande hafsbugten från vilken en svag nordvästbris kom med tångdoft och svalka. Högt över våra huvuden ringlade sig tåget som en kolossal jätteorm längs bergets branter. Rakt fram ligger den lilla köpingen inbäddad i lummiga trädgårdar terrassformigt höjande sig från sjön upp mot Pershög där societetshuset lyser så inbjudande vitt mot bokskogens mörka bakgrund.

Det första man vanligtvis gör när man sommartiden anländer till Båstad är att skölja av sig resdammet i Kattegatts friska vågor. Båstads hafsbad är sedan gammalt berömda. Medicinska auktoriteter likställer dem med Varbergs vidt prisade, och den som varit i tillfälle att pröva båda ska obetingat instämma i detta omdöme sedan de båda förra året uppförda komfortabelt och praktiskt inredda kallbadhusen med utmärkta bassänger jämnat det företräde Varberg i detta hänseende förut hade.

Önskar man efter badet besöka badetablissementen och därtill hörande anordningar ska man inte kunna få en bättre och välvilligare guide än badintendenten själv källarmästare Ludvig Schweitz. Det är uteslutande denna mans energi och uppoffringar som badorten har att tacka för upprättelsen ur sitt många år långa förfall och sin nuvarande blomstring. Även varmbadhuset har under hans ledning genomgått en lika behövlig som grundlig reparation och fått en ny tidsenlig inredning. Karbad, sittbad, dusch och ångskåp m.m. som till nutidens komplicerade badväsen hörer serveras där av en flink betjening. Vattnet pumpas upp med ånga direkt ur havet och uppvärms i två större i badhuset befintliga reservoarer. Varmbadhuscts närmaste omgivningar vilka bara för några få år sedan erbjöd en ödslig anblick är nu genom en av herr Schweitz anlägning förvandlade till en behaglig promenadplats vilken även flitigt besöks av badgästerna. En paviljong med läskdrycker vilken herr Schweitz avser att låta uppföra snart samt en från Köpenhamn hämtad messingssextett ska naturligtvis i hög grad bidra att göra denna i hygieniskt hänseende särskilt väl belägen parkanläggning till en favoritplats för badgästerna.

Dessa senare nämnda såväl antal som samhällsställning visar bäst att Båstad redan är att räkna bland våra fashionabla kurorter. 400 badgäster är i dessa dåliga tider en ganska respektabel siffra. Det vore också mer än märkvärdigt om icke en plats med så rika naturliga [...]

Förutsättningarna i en snar framtid skulle återgälda det betydliga kapital och arbete som investerats på att sätta det i ett skick motsvarande dagens höga krav.

Det stora flertalet badgäster består av danskar och skåningar, bland vilka man också finner samhällets "grädda". Mycket både "fint" folk och rikt folk och "lärt" folk verkar i år ha gjort möte på denna förtjusande vrå av världen. Professorer och bankdirektörer, grevar och rentnärer m.fl. på samma höga samhällsnivå träffas i badjournalen. Akademistaten i Lund har lämnat ett ansenligt bidrag. Professorerna Ask, Löwegren och Wisén jämte många andra, mindre notabla, äldre och yngre cives academici. Crême de la crême är väl ändå i år den danske länsgreven Knuth af Knuthenborg, vars i hamnen förtöjda smäckra lustångare t.n. utgör en av Båstads sevärdheter.

Den förnämsta av badortens stora attraktioner, den som egentligen skapat dess rykte, är onekligen det mot 700 fot över havet sig höjande natursköna Pershög. Denna plats vore ensam tillräcklig att göra en sommarvistelse i Båstad lockande. Skogs-, bergs- och sjöluft, saftiga gräsmattor, omsorgsfullt planerade promenadvägar, beskuggade av ett ogenomträngligt valv av bok, lind och hassel, lummiga paviljonger och svala stengrottor samt – framför allt – platåer med den härligaste utsikt över det rika sydhalländska kustlandet, begränsat på ena sidan av den stålblå hafsbugten och på den andra av åsens på samma gång smidiga och gigantiska konturer – detta och ännu mer har Pershög att bjuda på. Det panorama som från restaurationens veranda öppnar sig för ens hänförda blickar är så rikt på effektfull skönhet att det knappast torde finna sin motsvarighet vare sig i södra eller mellersta Sverige. Det är nästan ett stycke alpnatur, en bit av Tyrolen under nordens högblå sommarhimmel och i den nordiska högsommarens milda, smekande luft. Den som en gång sett denna tavla i belysningen av den mot havet dalande aftonsolen skall knappast förgäta denna syn.

Men Pershög har ännu mer att bjuda på, sade jag här ovan. Det ena goda förskjuter inte det andra; estetikerns krav låta rätt väl förena sig med gastronomens. Badets "sugningar" och ett frestande smörgåsbord i restaurationens matsal erinrade mig om att jag ännu inte prövat den kulinariska konsten på Pershög. Snart fick jag emellertid tillfälle att vid en superb middag göra rättvisa även åt denna sida av herr Schweitz' smak. Och när man sedan i gott och glatt sällskap satt sig bekvämt tillrätta på verandan vid kaffet och "avecen" – då skulle man sannerligen ha varit en bra inbiten pessimist för att inte känna tillvarons harmoni och livets glädje i dess högsta potenser. Jag hade ämnat återvända med 4-tåget, men just då blev Pershög skådeplatsen för ett liv, en lust och en gamman som lockade mig att uppskjuta resan till sista tåget. Det blev croquepanier och kranskastning, prat och glam i paviljonger, sprittande ungdomsglädje och frisk stämning vart man såg. Nu kunde man få en liten inblick i samhällslifvet och dess gemytliga, otvungna karaktär. Det feminina elementet tycktes här som på andra badorter vara vida starkare representerat än det manliga. Unga damer och gamla damer, vackra damer och mindre vackra, gifta damer och giftaskandidater – alla i lysande sommartoaletter som utgöra en brokig profkarta på allt vad säsongen eger av "chic". Bland kavaljererna tycktes hvitmössorna dominera. Det är eget att inte våra badbesökande martissöner ännu fått väderstreck på de resurser som yppa sig i Båstad.

Men tiden "flög" som alltid då man vill hålla den i vingarna. Snart syntes hotellets skjuts vrida upp mot Pershög för att afhämta de resande som ämnade sig norrut med sista tåget. Ännu en blick över skog, sjö och berg, några kraftiga handslag, ett hjärtligt: "välkommen snart åter!" – och så bär det av.

En halv timma därefter satt jag åter i järnvägskupén. Skymningen steg ned från berget samtidigt som tåget och lade sig allt tätare över slätten. Signallantärnorna tändes, och stationslamporna lyste melankoliskt och vinterligt i fönstren. Vinden friskade upp och blåste kall in genom det öppna fönstret. Jag gick fram för att dra upp det och fick därvid syn på något som man sällan ser i södra Halland: en den vackraste älvalek i brynet av en skogsdunge. Men – dessa sagans och sångens dimbilder har ingen hemväxträtt i mitt tidehvarf, menade förmodligen ånghästen och frustade föraktfullt ut några massiva rökmoln mot den luftiga ringdansen.

På Laholms station, där tåget gjorde ett längre uppehåll, steg jag ur för att räta på benen en smula. Här var ganska livligt på perrongen. En mängd Laholmiter hade gästat Båstad tycktes det och välkomnades nu av en hel mängd vänner och bekanta. Ett, för så vitt jag kunde se i skumrasket, vackert klöverblad av stadens kvinnliga ungdom promenerade av och an, intresserat mönstrande ett par yngre, resande gentlemän. Den goda staden har kanske inte så gott om sådana.

Var jag nöjd med min dag? – frågades det vid hemkomsten – Ja, så nöjd att jag vill råda alla som behöver lite rekreation att om möjligt med det första följa mitt exempel. Alltså: Res till Båstad, ärade läsare! Du skall inte ångra det.

–H.