3 december 1887

Bref från Båstad.(Till Laholms nya Tidning.)Den 30 nov. 1887. Båstad, den lilla vackra köpingen med sina ettusen innevånare, sjuhundra skomakare, tre bondurmakare, guldgalonerade posttransportörer, ligger som vanligt i frid och ro, sedan badgästerne, både grefvar och baroner, lemnat 0ss. Naturligtvis hafva vi tagit bra betaldt af de besökande så att vi hafva vinterfödan och lite till; för hunger frukta vi icke, men mera för krig, då vi genom tidningurne sett general Booth med sina soldater har (snart) intagit Stockholm, huru skola vi fåtalige Båstadsbor kunna försvara oss mot en general som intager hela verlden? Då det kommer så långt att vi få se de röda stormhattarne och stridsropet i händerna så springa vi både från hus och hem; väl hafva vi en liten afdelning öfvadt folk i fattighuset, men det är som en droppa vatten i hafvet. Några separatister i Båstad hafva sagt att frälsningsarmén har gjort mycket godt för Guds rike; dessa måtte hafva ringa begrepp om hvad det är att komma till Gud, då de kunna tro att frälsningsarmén med sina galenskaper, lättfärdiga qvinnor och industririddare skulle höra Gud till; annorlunda skola de vara sinnade, som skola komma till Gud, med botfärdiga hjertan i stället för med musik och trummor. Men i vår irreligiösa tid, då den ena sekten aflöser den andra, är det lätt för den stora hopen att slå sig på något nytt med hänsyn till religionen emedan man derigenom kan göra sig bemärkt, och tillika förtjena penningar. Vi hafva här i Båstad s. k. läse- eller bönemöten, på hvilka uppträda kringresande talare, som vanligtvis äro skräddare eller skomakare eller sådana som hafva fått afsmak för att arbeta i sitt yrke och derföre göra religionen till en födkrok; hurudan deras så mycket omtalade omvändelse i verklighet är, det må ett klarare öga än menniskans till att se, ty i deras svassande tal göras anspelningar på det som klingar, nemligen penningar, och så först och sist är det en vacker sång som gör mest effekt.

Man har sagt att vi båstadsbor äro efter vår tid. Ja låt så vara, men komma vi verkligen efter? Vi hafva i dessa tryckta tider påbörjat en vattenledning med centralstation på det s. k. oxtorget. För vackra planteringar vid varmbadhuset sörjer källarmästare Ludvig Schweitz, och nog vore det bäst att vi öfverlemnade den s. k. Lyckebacken åt honom; då vi betala till så mycket annat så kunde vi också hålla en trädgårdsmästare som omplanterade de små träd som gått bort, derföre att de icke hafva vattnats under högsommaren. Apropos källarmästare Schweitz, så är det han som drager folk till köpingen, vi vore annars bortglömda och på våra husbracker tjenades icke så mycket, om icke Pershög och Schweitz vore till. De två sista somrarne har Schweitz hållit utländska barberare på platsen. Underligt nog har källarmästaren varit bråkig mot sina målare, men är mycket svag för barberare; han är naturligtvis rädd fr knifvarne, ty förra året var här en dansk barberare, som hade föda, rum och allting fritt af Schweitz, men sade likväl att källarmästarens mat var rutten, ändock han åt och söp allt hvad krafterna tålde. I somras har vi haft en judisk barberare som åt af samma bord som badgästerne och hade femton kronor i veckan dessutom af Schweitz. Endast aderton år och fodrad af källarmästarens goda bord anstälde han en hetsig jagt bland Båstads feminina - rena - englar, men hade de haft vingar så hade de flugit, ty omskärelsen har gjort sin verkan så att vi kanske till jul få en liten israelit i samhället med svart hår och bruna ögon; det är ju ändå en affär i desse «uschle tider wir nun leben«.

Mitt slödder har emellertid blifvit alltför långt, men mera en annan gång då här blifva färska nyheter, sådana man nog kan få, men sådana skall man ej söka i skymningen, ty går man då ut om dörren blir man öfverfallen af herr S:s hund, men vi skola väl söka sätta munkorg både på hunden och herrn. Adjö så länge! A. S.

Brev från Båstad

(Till Laholms nya Tidning.)

Den 30 nov. 1887.

Båstad, den lilla vackra köpingen med sina ettusende invånare, sjuhundra skomakare, tre bondurmakare, guldgalonerade posttransportörer, ligger som vanligt i frid och ro, sedan badgästerna, både grevar och baroner, lämnat oss. Naturligtvis har vi tagit bra betalt av de besökande så att vi har vinterfödan och lite till; för hunger fruktar vi inte, men mer för krig, då vi genom tidningarna sett att general Booth med sina soldater har (snart) intagit Stockholm. Hur ska vi få Båstadsbor kunna försvara oss mot en general som intar hela världen? När det kommer så långt att vi får se de röda stormhattarna och stridsropet i händerna, så springer vi både från hus och hem. Vi har en liten avdelning övad folk i fattighuset, men det är som en droppe vatten i havet. Några separatister i Båstad har sagt att Frälsningsarmén har gjort mycket gott för Guds rike. Dessa måtte ha ringa begrepp om vad det är att komma till Gud, då de kan tro att Frälsningsarmén med sina galenskaper, lättfärdiga kvinnor och industririddar skulle höra Gud till. Annorlunda ska de vara sinnade som ska komma till Gud, med botfärdiga hjärtan i stället för med musik och trummor. Men i vår irreligiösa tid, då den ena sekten avlöser den andra, är det lätt för den stora hopen att slå sig på något nytt när det gäller religion, emedan man därigenom kan göra sig bemärkt och även förtjäna penningar. Vi har här i Båstad så kallade läse- eller bönemöten, på vilka framträder kringresande talare, som vanligtvis är skräddare eller skomakare eller sådana som ha fått avsmaK för att arbeta i sitt yrke och därför gör religionen till en föda. Hur sådan omvändelse i verklighet är, det må ett klarare öga än människans få se, ty i deras svasande tal görs anspelningar på det som klingar – nämligen penningar – och så först och sist är det en vacker sång som gör mest effekt.

Man har sagt att vi båstadsbor är efter vår tid. Ja, låt så vara, men kommer vi verkligen efter? Vi har i dessa tryckta tider påbörjat en vattenledning med centralstation på det så kallade oxetorget. För vackra planteringar vid varmbadhuset sörjer källarmästare Ludvig Schweitz, och nog vore det bäst att vi överlämnade den så kallade Lyckebacken åt honom. Då vi betalar till så mycket annat, så kunde vi också hålla en trädgårdsmästare som omplanterande de små träd som gått bort, därför att de inte ha vattnaTS under högsommaren. Apropos källarmästare Schweitz: det är han som drar folk till köpingen. Vi vore annars bortglömda och på våra husbrack tjänades inte så mycket, om inte Pershög och Schweitz vore till. De två sista somrarna har Schweitz hållit utländska barberare på platsen. Underligt nog har källarmästaren varit bråkig mot sina målare, men är mycket svag för barberare. Han är naturligtvis rädd för knivarna, ty förra året var här en dansk barberare som hade föda, rum och allt fritt av Schweitz, men sa likväl att källarmästarens mat var rutten – ändock åt och söp han allt vad krafterna tålde. I somras ha vi haft en judisk barberare som åt av samma bord som badgästerna och hade femton kronor i veckan dessutom av Schweitz. Endast tretton år och född av källarmästarens goda bord, anställde han en hetsig jakt bland Båstads feminina – rena – änglar. Men hade de haft vingar så hade de flugit, ty omskärelsen har gjort sin verkan så att vi kanske till jul får en liten israelit i samhället med svart hår och bruna ögon. Det är ju ändå en affär i dessa «uschle tider wir nun leben«.

Min slödder har emellertid blivit alltför långt, men mer en annan gång då här blir färska nyheter – sådana man nog kan få, men sådana ska man inte söka i skymningen, ty går man då ut om dörren blir man överfallan av herr S:s hund. Men vi ska väl söka sätta munkorg både på hunden och herrn.

Adjö så länge!

A. S.