31 juli 1888

Bref från Båstad.(Till »Arbetet») Herr redaktör! På denna plats, der reaktionen har sitt säte innas dock några, som förstått uppskatta värdet af en arbetarepress, några som med bitterhet gifvit akt på de ned-a domar som ni hr redaktör, blifvit utsatt för. Öfversitteri förekommer också på denna plats af de som tro, sig' vara mera än menniskor. Så ha vi t. ex. en stations inspektor vid härvarande jernvägsstation, hvars namn är J. Österman, denna herre tror sig vara någonting riktigt stort, och derför behandlar han också stationskarlarne som slafvar, förutom att de få uträtta sina åligganden vid stationen (hvilket ju är deras skyldighet) få de göra allt annat hvad deras herre och tyrann befaller, de få bära ved och vatten till köket, skura hönshuset, vakta hönsen, tvätta grisen, sköta jordbruket och mycket annat som tyrannen finner för godt att befalla. De arma lydiga slafvarne äro så upptagna att de knappast hafva tid att intaga sina måltider. Det fordrades i vintras då snön låg flera alnar högt, så att tågtrafiken var stoppad, att stationskarlarne skulle infinna sig kl. 5 om morgonen och sköta »herrns» privata syslor till sent på aftonen, ja, det går så långt att de ofta icke få möta vid stationen då tåg anländer, utan i stället stå på »herrns» loge och tröska säd. Engång hade en af stationskarlarne försummat sig några minuter och och blef af »nådig herrn» ådömd det straffet att stå och tröska till kl. 10 på aftonen. Der har också varit 9, säger nio stationskarlar på mindre än (3) tre månader, men så har också den mäktige stationsinspektoren sagt: »Kl. 6 i morgon skolen I vara på stationen och I må icke hafva trätofflor på. Frun, mig och pigan skolen I lyda, I skolen veta hvilken station I ären komna till! Här skall vara ordning!» Det har gått så långt att han nyligen gaf en stationskarl afsked derför att han hade talt med pigan. Pigan är också strängligen förbjuden att tala vid stationskarlarna, ty de äro för simpla. (Månne detta förbud äfven gäller nn, då fru Östermans broder blifvit stationskarl?) Det händer att detta högdjur uppträder mycket brutalt mot konduktörerna; en gång väckte ett sådant beteende stort uppseende och förargelse bland passagerarne. Och nu frågas kanhända af läsarne, hvarför han icke får någon näpst för sin brutalitet. Nej, se'n I, han har f-n till morbror,hade jag så när sagt, jag menade: han är svåger med trafikchefen Taube och så är han till och med »Guds barn» och medlem af missionsföreningen, så en hvar kan väl förstå att han eger rätt att bete sig huru som helst. Han låser vattenpumpen för att passagerarne skola vara tvungna att köpa hans sodavatten, han begagnar allt hvad som annars tillhör stationen till eget behof och hvad gör väl det, han är ju »Guds barn», men f-n tro'et. Rasmus.

Brev från Båstad. (Till »Arbetet»)

Herr redaktör!

På denna plats, där reaktionen har sitt säte, finns dock några som förstått uppskatta värdet av en arbetarpress, några som med bitterhet märkt de nedslående domar som ni, herr redaktör, blivit utsatt för.

Överstörtighet förekommer också på denna plats bland dem som tror sig vara mer än människor. Så har vi till exempel en stationsinspektör vid järnvägsstationen här, vars namn är J. Österman. Denna herre tror sig vara någonting riktigt stort och behandlar därför stationskarlarnas som slavar. Förutom att de får utföra sina åligganden vid stationen — vilket ju är deras skyldighet — får de göra allt annat som deras herre och tyrann befaller. De får bära ved och vatten till köket, skura hönsehuset, vakta hönsna, tvätta grisen, sköta jordbruket och mycket annat som tyrannen finner för gott att befalla. De arma lydiga slavarna är så upptagna att de knappast har tid att ta sina måltider. Det krävdes förra vintern då snön låg flera alnar högt och tågtrafiken var stoppad, att stationskarlarnas skulle infinna sig kl. 5 på morgonen och sköta »herrns» privata sysslor till sent på kvällen. Ja, det går så långt att de ofta inte får vara vid stationen då tåg anländer, utan i stället står på »herrns» loge och tröska säd.

En gång hade en av stationskarlarnas försummat sig några minuter och blev av »nådig herrn» dömd till det straffet att stå och tröska till kl. 10 på kvällen.

Det har också varit 9 — säger nio — stationskarlar på mindre än (3) tre månader. Men så har även den mäktige stationsinspektören sagt: »Kl. 6 på morgonen skolen I vara på stationen och I får inte ha trätofflor på. Frun, mig och pigan ska I lyda. I ska veta vilken station I är komna till! Här ska det vara ordning!»

Det har gått så långt att han nyligen gav en stationskarl avsked därför att han hade talat med pigan.

Pigan är också strängligen förbjuden att tala med stationskarlarnas, ty de är för simpla. (Månne detta förbud även gäller nu, då fru Östermans broder blivit stationskarl?)

Det händer att detta högdjur uppträder mycket brutalt mot konduktörerna. En gång väckte ett sådant beteende stort uppseende och förargelse bland passagerarna. Och nu frågas kanhända av läsarna, varför han inte får någon näpst för sin brutalitet. Nej, ser ni, han har f-n till morbroder — hade jag så när sagt, jag menade: han är svåger med trafikchefen Taube. Och så är han till och med »Guds barn» och medlem av missionsföreningen. Så en var kan väl förstå att han äger rätt att bete sig hur som helst. Han låser vattenpumpen för att passagerarna ska vara tvungna att köpa hans läskedryck. Han använder allt vad som annars tillhör stationen till eget behov. Och vad gör väl det — han är ju »Guds barn» — men fan tror det.

Rasmus.