25 oktober 1890

Båstad i oktober 1890. Jag önskar att det skall komma till allmänhetens kännedom, huru en del herrar och sparbanks-direktörer husera med och i Båstads sparbank; och att den, som dervid särskildt utmärker sig, är en hr A. B. B-g. Undertecknad hade för en del år sedan försålt sin egendom till en inspektor i Halland, som hette Svensson; och sedermera köpte jag af vissa orsaker nämde min egendom tillbaka för en köpesumma af 16,666 kr. 67 öre, hvilka penningar skulle i två år innestå ouppsagde i egendomen, och derföre lemnade jag inteckning i egendomen till ofvanbemälde Svensson. Efter ett par års förlopp belånte han samma inteckning i Båstads sparbank, och strax efter det detta var gjordt, vände jag mig till banken med förfrågan om jag icke sjelf kunde få stå för lånet, för att inbespara en del kostnader för resor till Halland när räntebetalning skulle ega rum. Jag fick då i banken det besked, att det kunde mycket väl gå för sig. I följd deraf lemnade jag direktionen en inteckning å 15,000 kronor, samt afbetalte på den förut pantsatte reversen så mycket att lånet icke skulle förblifva större och vid sådant förhållande skulle jag ju ha min så inlöste inteckningsrevers tillbaka. Men på denna begäran fick jag af direktionsordföranden C. A. Nilsson det besked att reversen kunde jag icke återfå förr än inteckningen blifvit dödad vid Bjäre häradsrätt, och att, när tinget inföll, så skulle nämdemannen H. D. Wäström taga den med sig för dödningsåtgärdens verkställande, och när så två ting voro förlupne, kunde jag vara viss på att dödningen egt rum. Men så var icke förhållandet. När jag sedan hänvände mig till ordföranden hr Nilsson för att återfå min, som jag trode nu dödade inteckning, svarade han, att direktionen glömt att lemna den till nämdeman Wäström; men på samma gång lofvade han säkert att den skulle ofördröjligen blifva dödad. Efter det någon tid var tilländalupen vände jag åter till banken i samma ärende; och då yttrade ordföranden Nilsson: «nu är inteckningen dödad»; och då han dervid företog sig att bläddra bland en del papper, kunde han, oaktadt ett långt letande, icke finna handlingen. Slutligen yttrade han: »den har herrn säkert varit här och återfått»; men då jag bestred detta förhållande, tillade han: »det gör det samma hvar den är, ty den gäller icke i hvems hand den kommer, emedan den är dödad vid rätten.» Jag fick således återvända med oförrättadt ärende. Till råga på olyckan hade jag också lemnat i samma banks händer brandförsäkringsbrefvet på min egendom, hvilken var assurerad uti brand- och lifförsäkringbolaget »Svea» i Göteborg för 14,000 kr. Straxt derefter drabbade mig den olyckan, att elden blef lös och hela min ladugård afbrändes, som ensamt var brandförsäkrad för 6,000 kr. När jag då var som mest blottstäld blef jag lagsökt af banken, på förut omförmälde B-gs anstiftan, för räntan, och sedan bar det så till att vid den å min för skulden utmätta egendom förrättade exekutiva auktion, hr B-g inropade densamma för ett rampris; och då innehade han den förut omnämde inteckningen å 15,000 kr. att erbjuda i liqvid med de öfrige sparbanksledamöternas samtycke. Jag blef alltså, såsom deras afsigt var, derigenom ruinerad; och när nu den exekutiva redovisningen skulle försiggå och kronofogden Bruzelius i Åby förrättade auktionen, anmälde sig hr B-g och förevisade samma inteckning, som jag skulle genom hans försorg haft dödad i egendomen samt fordrade full liqvid för den också, ehuru den redan en gång var gulden. Då hr B-g framstälde denna begäran, upplyste jag kronofogden B. om att denna inteckning var betald på sätt, som här ofvan redan är uppgifvet, nemligen att jag gifvit banken en annan inteckning å 15,000 kr. samt betalt det öfriga på den, som skulle dödats; men då yttrade kronofogden B. sigså här: Tig, annars blir ni utförd; ty denna inteckning eger samma laga kraft som den andra, så länge den icke är dödad och kraftlös förklarad. Efter redovisningen blef det bara 1,138 kr. öfver på mina egendomar, men äfven dessa uppbar hr B-g hos kronofogden mot derför gifvet qvitto; men till mig har icke blifvit återställdt ett öre deraf, utan jag har måst gå utblottad ifrån det hela. När jag sedermera påmint honom, att jag ville hafva tillbaka dessa mig tillhöriga penningar, som han uppburit utan rättighet dertill, så nekade han till att han fått dem, oaktadt jag har hans qvittens derpå. Sådant har denne herren A. B. B-g betett sig, men detta är icke det värsta; värre kommer till sist. Enär jag nu afbördat mig min skuld till sparbanken, så är jag ju berättigad att återfå mitt pantsatta brandförsäkringsbref, men när jag återfordrade det af ordföranden C. A. Nilsson, så afslog han minbegäran derom. Då nödsakades jag att stämma honom till häradstinget, med yrkande att få det tillbaka för att i Göteborg hos Svea-bolaget kunna lyfta min brandstod, 6,000 kr. Men under målets handläggning hade Nilsson fått tag uti sin nämndeman Wäström, och denne intygade sanningslöst inför domstolen att Båstads sparbank icke erhållit försäkringshandlingen med såsom pant för inteckningen; och jag tappade målet, derföre att jag icke styrkt denna omständighet. Efter erlagdt vad gick jag till hofrätten och öfverklagade häradsrättsdomen; men der instälde sig äfven samme Wäström och intygade jemväl derstädes att C. A. Nilsson icke erhållit brandbrefvet, så att saken förlorades i hofrätten också. Sedan klagade jag i högsta domstolen och der styrkte jag med handlingar, att sparbanksordföranden C. A. Nilsson emottagit brandförsäkringsbrefvet; men detta oaktadt förnekade de sakförhållandet och slingrade sig undan mina stämningspåståenden hos Kongl. Maj:t, så att jag förlorade min rättvisa sak äfven der. Sedermera kunde ej saken fullföljas af mig, men, som jag ett par år förut gifvit en öfverlåtelse af min fordringsrätt på hr fotografen P. Larsson i Båstad, hvilken till en början icke hade just att föra rättegång mot sparbanken i följd hvaraf jag var nödsakad att sjelf anhängiggöra den, - så blef bemälde hr Larsson uppbragt öfver att en så rättvis sak skulle bringas om inte, utan stämde han nu, i sin ordning, förutbemälde C. A. Nilsson. Då uppträdde nämndemannen Wesström åter igen för att försvara Nilsson och, om görligt var, tillintetgöra äfven denna rättssak, under åberopande af Kongl. Maj:ts redan gifna dom i samma mål. Denna invändning gillades emellertid icke, utan motparten ålades att fortfarande ingå i svaromål och då ändtligen krip det fram ur nämndemanna-ombudet, att brandförsäkringshandlingen fortfarande var förvarad i Båstads sparbank. Detta oaktadt förlorade Larsson rättegången så väl vid härads- som hofrätten, såsom icke varande rätter målsegande; och sedan ville han icke befatta sig med saken vidare. Men sedan jag erhållit hofrättsdomen, hvari det stod infördt att brandbrefvet fanns förvaradt i Båstadsbanken, så infann jag mig derstädes, å tid då banken hölls öppen för allmänheten, samt fordrade på grund afden medhade hofrättsdomen, att återbekomma mitt brandförsäkringsbref. Men då erhöll jag samma svar, som förut, af hr Nilsson, att det icke nu fanns der och att han ej heller visste hvar det tagit vägen. Men nu har såväl ordföranden Nilsson som herrar A. B. B-g och Wäström hvar sin nyckel till kassakistan, der äfven värdepapperen förvaras och det visar ju tydligt att de äro lika delaktige i sammangaddningen. Derefter reste jag likväl till Göteborg och instämde bolaget Svea för utfående af assuransen, men då hade A. B. B-g, den förutnämnde sparbanksledamoten, begagnat sig af denna sin egenskap och i tysthet åtkommit brandförsäkringshandlingen, hvarefter den, på ett eller annat sätt, kom i bolaget Sveas våld, med det resultat att nämnde B-g ackordsvis derå utbekom 4,600 kronor, sedan derå således afprutats 1,400 kronor. Så står den saken för närvarande, och man ser deraf att det har sina vådor med sig att vilja låna penningar i den »sparbanken», så länge den förvaltas af den nuvarande styrelsen. Jag kan också omtala en annan lånetransaktion, hvaruti de omförmälde bankherrarne jemväl gjorde sig bemärkta. En person, vid namn P. L-n hade för några år tillbaka fått låna i förberörde sparbank ett belopp af 8,000 kronor. Samme person egde då en rätt vacker egendom, hvilken fallit ofta bemälde hr B-g särdeles på läppen och han våndades svårligen huru han skulle komma åt den för ett passligt underpris. Nu hände så att egaren L-n vände sig till vår sparbank för att erhålla ett amorteringslån å 1,000 kr., hvilket han också erhöll. När nu B-gen fått veta detta, så arrangerade han i sin allmakt så att begge lånen blefvo uppsagda, med tillsamman 9,000 kronor, ehuru banken hade full säkerhet derför uti första inteckningen i egendomen. Då anskaffade L. åtta fullgoda löftesmän vid sidan af den redan lemnade inteckningssäkerheten, löftesmän, som voro vederhäftige för minst 80,000 kronor, men lånet fick ändå icke stå, förmedelst den roflystne B-gens bearbetningar, utan skulle L-n då vara oförmögen att infria lånet i rätt tid och ordning samt hans egendom utmätt och försåld på exekutiv auktion, der B-g på sitt vanliga sätt skulle inropa den för rampris och betala den med sparbankens af honom infriade skuldförbindelse hos L-n. Men den gubben gick inte, ty Larsson försålde sjelf sin egendom och betalde den ifrågavarande skulden, till stor grämelse för B -- g, som derigenom fick en lång näsa i stället för den påräknade snygga ockervinsten af några tusen kronor. Lika förhållande var det med en åbo i Grefvie socken, vid namn Nils Jönsson, hvilken äfven fått ett lån i den beryktade Båstadsbanken på c:a 4,000 kronor; det blef äfven föremål för exekutiva åtgärder, och var äfven här den påpasslige B-g framme för att tillskansa sig den utmätta egendomen; men lyckligtvis erhöll egaren hjelp i en annan bank och B-g vann endast en lång näsa till på den affären. Ja, sådan är denne omskrifne B-g och de andre ledamöterna i denna sparbank, som i mångt och mycket börjar likna den beryktade Elmhultsbanken. Mera en annan gång. Polykarpus.

Båstad i oktober 1890.

Jag önskar att det ska komma till allmänhetens kännedom hur en del herrar och sparbanksdirektörer handskats med Båstads sparbank; och att den som särskilt utmärker sig är hr A. B. B-g.

Undertecknad hade för några år sedan sålt min egendom till en inspektor i Halland som hette Svensson. Senare köpte jag av vissa orsaker samma egendom tillbaka för en köpesumma av 16 666 kr. 67 öre. Dessa pengar skulle stå ouppsagda i egendomen i två år, och därför lämnade jag inteckning i egendomen till nämnde Svensson. Efter ett par år belånade han samma inteckning i Båstads sparbank. Strax därefter vände jag mig till banken med frågan om jag själv inte kunde få stå för lånet, för att spara kostnader för resor till Halland när räntebetalning skulle ske. Banken svarade att det kunde mycket väl ordnas. Jag lämnade därför direktionen en inteckning på 15 000 kronor och betalade på den tidigare pantsatta reverseringen så mycket att lånet inte skulle bli större. Under dessa förhållanden borde jag ju få min inlösta inteckningsrevers tillbaka. Men på denna begäran fick jag av direktionsordföranden C. A. Nilsson besked att reverserna kunde jag inte få förr än inteckningen hade dödats vid Bjäre häradsrätt. När tinget hölls skulle nämndemannen H. D. Wäström ta den med sig för att verkställa dödningen, och när två ting hade förflutit kunde jag vara säker på att dödningen hade genomförts.

Men så var det inte. När jag senare vände mig till ordföranden hr Nilsson för att få min inteckning som jag trodde nu var död, svarade han att direktionen hade glömt att lämna den till nämneman Wäström. Men samtidigt lovade han säkert att den snart skulle dödas. Efter några veckor vände jag mig åter till banken i samma ärende. Då sade ordföranden Nilsson: "nu är inteckningen död". Han började då bläddra bland några papper, men kunde trots långt letande inte hitta handlingen. Slutligen sade han: "den har herrn säkert varit här och fått tillbaka". Men när jag bestred detta, tillade han: "det gör detsamma var den är, för den gäller oavsett i vems hand den kommer, eftersom den är död vid rätten."

Jag fick alltså återvända med oförrättat ärende. Till råga på olyckan hade jag även lämnat bankförsäkringsbrevet på min egendom i denna banks händer. Egendomen var försäkrad i brand- och livförsäkringsbolaget "Svea" i Göteborg för 14 000 kr. Strax därefter drabbades jag av olyckan att elden fattade och min hela ladugård brände ned. Den var endast brandförsäkrad för 6 000 kr. När jag var som mest utsatt stämdes jag av banken för räntan, på föranstaltande av nämnde B-g. Det utvecklades så att när min för skulden utmätta egendom såldes på exekutiv auktion, inropade hr B-g den för ett lågt pris. Han innehade då den tidigare nämnda inteckningen på 15 000 kr. att erbjuda som betalningsmedel tillsammans med övriga sparbanksledamöters samtycke. Jag blev således, såsom var avsikten, ruinerad. När den exekutiva redovisningen skulle ske och kronofogden Bruzelius i Åby förrättade auktionen, anmälde sig hr B-g och visade samma inteckning som jag enligt hans försorg skulle ha låtit dödas i egendomen. Han fordrade full betalning för den också, trots att den redan hade dödats en gång. När hr B-g framförde denna fordran upplyste jag kronofogden om att denna inteckning var betald på det sätt som här ovan redan är redovisat — att jag nämligen givit banken en annan inteckning på 15 000 kr. och betalat det övriga på den som skulle dödas. Men då sade kronofogden:

"Tyst, annars blir ni utförd från salen; denna inteckning har samma laglig kraft som den andra, så länge den inte är död och kraftlös förklarad."

Efter redovisningen blev det bara 1 138 kr. kvar på mina egendomar, men även dessa tog hr B-g upp hos kronofogden mot mottagen kvittering. Inget av detta återställdes till mig, utan jag måste gå ifrån det hela helt utan medel. När jag senare påminde honom att jag ville ha tillbaka dessa pengar som tillhörde mig och som han uppburit utan rätt, förnekade han att han fått dem, trots att jag har hans kvittering på det.

Så har denne herren A. B. B-g uppfört sig, men detta är inte det värsta — värre kommer senare. Eftersom jag nu har betalat min skuld till sparbanken är jag ju berättigad att få mitt pantsatta brandförsäkringsbrev tillbaka. Men när jag fordrade det av ordföranden C. A. Nilsson vägrade han. Jag tvingades då stämma honom till häradsrätten med yrkande att få det tillbaka, för att i Göteborg kunna lyfta min brandersättning på 6 000 kr. hos Svea-bolaget. Men under målets handläggning hade Nilsson fått tag på sin nämneman Wäström, och denne avgav en falsk försäkran inför domstolen om att Båstads sparbank inte hade mottagit försäkringshandlingen som säkerhet för inteckningen. Jag förlorade därför målet, eftersom jag inte kunde bevisa denna omständighet.

Efter att jag hade betalt reste jag till hofrätten och överklagade häradsrättsdomen. Men där dök samma Wäström upp och hävdade även där att C. A. Nilsson inte hade fått brandförsäkringsbrevet, så ärendet förlorades i hofrätten också. Sedan klagade jag till högsta domstolen och där bevisade jag med handlingar att sparbanksordföranden C. A. Nilsson hade mottagit brandförsäkringsbrevet. Men trots det förnekade de detta och undvek mina rättegångskrav hos Kungl. Maj:t, så att jag förlorade min rättmätiga sak även där. Senare kunde jag inte fortsätta ärendet, men eftersom jag några år före detta hade överlåtit min fordransrätt till fotografen P. Larsson i Båstad — som från början inte ville föra rättegång mot sparbanken, varför jag var tvungen att själv väcka den — blev nämnde herr Larsson upprörd över att en så rättvis sak skulle gå förlorad. Han stämde då på sin tur nämnde C. A. Nilsson. Då trädde nämndemannen Wesström åter upp för att försvara Nilsson och, om möjligt, förinta även denna rättssak, genom att åberopa Kungl. Maj:ts redan meddelade dom i samma mål. Denna invändning godtogs dock inte, utan motparten ålagdes att fortsätta med sitt svar. Och då kom det äntligen fram från nämndemarinnan-ombudet att brandförsäkringshandlingen fortfarande förvarades i Båstads sparbank.

Trots detta förlorade Larsson rättegången både vid härads- och hofrätten, eftersom han inte hade rätt att föra målet. Sedan ville han inte befatta sig med ärendet vidare. Men sedan jag fick hofrättsdomen, där det stod att brandförsäkringsbrevet fanns förvaradt i Båstadsbanken, begav jag mig dit när banken var öppen för allmänheten och fordrade på grund av hofrättsdomen att få mitt brandförsäkringsbrev tillbaka. Men då fick jag samma svar som förut från herr Nilsson — att det inte fanns där längre och att han inte visste vart det hade tagit vägen. Men nu har både ordföranden Nilsson och herrarna A. B. B-g och Wäström var sin nyckel till kassaskåpet, där även värdepapperen förvaras, vilket tydligt visar att de är lika delaktiga i denna sammansättning. Sedan reste jag till Göteborg och stämde försäkringsbolaget Svea för utbetalning av försäkringen. Men då hade A. B. B-g, den nämnde sparbanksledamoten, använt sin ställning och i hemlighet skaffat brandförsäkringshandlingen, som sedan på ett eller annat sätt kom i bolaget Sveas händer. Följden blev att nämnde B-g genom förlikning fick 4 600 kronor, efter att således 1 400 kronor hade dragits av.

Sådan är situationen för närvarande, och man ser av detta att det har sina faror att vilja låna pengar i denna "sparbank", så länge den förvaltas av nuvarande styrelse.

Jag kan också berätta om en annan lånetransaktion där samma bankherrar gjorde sig märkliga.

En person vid namn P. L-n hade för några år sedan lånat ett belopp på 8 000 kronor i nämnda sparbank. Denna person ägde en ganska vacker egendom, som särskilt hade fallit herr B-g i ögonen och han plågades av tanken på hur han skulle kunna komma över den för ett lämpligt lågt pris. Det hände så att ägaren L-n vände sig till sparbanken för att få ett amorteringslån på 1 000 kronor, vilket han också fick. När B-g fick veta detta arrangerade han så att båda lånen blev uppsagda, tillsammans 9 000 kronor, fastän banken hade full säkerhet genom första inteckningen i egendomen. Då skaffade L. åtta väl kända borgenärer, tillsammans med den redan ställda inteckningssäkerhet — borgenärer som var solventa för minst 80 000 kronor — men lånet fick ändå inte bestå på grund av den skrupellöse B-gens påtryckningar. L-n skulle då vara oförmögen att betala lånet i rätt tid och hans egendom skulle tas ut och säljas på tvångsauktion, där B-g på sitt vanliga sätt skulle bjuda på den för spotpris och betala den med sparbankens av honom betalda skuld från L-n.

Men det gick inte så, för Larsson sålde själv sin egendom och betalade skulden, till stor förtvivlan för B-g, som därmed fick en lång näsa istället för den väntade snygga ocker-vinsten på några tusen kronor.

Samma förhållande gällde för en åbo i Grefvie socken vid namn Nils Jönsson, som också hade fått ett lån i den beryktade Båstadsbanken på cirka 4 000 kronor. Det blev också föremål för tvångsåtgärder, och även här var den påpasslige B-g med för att tillskansa sig den utmätta egendomen. Men lyckligtvis fick ägaren hjälp från en annan bank, och B-g fick endast en lång näsa på denna affär också.

Ja, sådan är denne omtalade B-g och de andra ledamöterna i denna sparbank, som på många sätt börjar likna den beryktade Elmhultsbanken.

Mer en annan gång.

Polykarpus.