6 juli 1892

Bra nog värnlöst mot sol och vind, men täckt och förtjusande, ungefär som Sorrento - vi ha väl alla varit i Sorrento? - ligger Båstad vid en annan vik af vesterhafvet. Der är då åtminstone inte som i Halmstad felet att platsen är för stor; tillgången på hyggliga bostäder är deremot rätt knapp, men ätbar mat lär kunna fås, och af baden säges man bli både ren och pigg. I denna lilla vrå hade vår förnämsta tragédienne Olga Björkegren för några veckor gömt sig med sin stackars man, herr Klas Fåhræus, pappa till den vansinnigaste versbok, som i vårt land sett ljuset sedan Chronvalls klangdagar. Här traskar det superba fruntimret omkring bland bergen och kullerstenarna och hör tåligt på nya vettlösa vers af den arme Klas, som väl aldrig blir fullt återstäld från den elaka skaldesjukan, hvars anfall dock torde mista åtskilligt i häftighet omhan "aktas för tryckning".

Påtagligt värnlöst mot sol och vind, men täckt och förtjusande, ungefär som Sorrento – vi har väl alla varit i Sorrento? – ligger Båstad vid en annan vik av västerhavet. Det är då åtminstone inte som i Halmstad felet att platsen är för stor; tillgången på hyggliga bostäder är däremot rätt knapp, men ätbar mat lär kunna fås, och av baden säges man bli både ren och pigg.

I denna lilla vrå hade vår förnämsta tragédienne Olga Björkegren för några veckor gömt sig med sin stackars man, herr Klas Fåhræus, pappa till den vansinnigaste versbok som i vårt land sett ljuset sedan Chronvalls klangdagar. Här traskar det superba fruntimret omkring bland bergen och kullerstenarna och hör tåligt på nya vettlösa vers av den arme Klas, som väl aldrig blir fullt återställd från den elaka skäldesjukan, vars anfall dock torde mista åtskilligt i häftighet om han "aktas för tryckning".