27 juni 1894

På lediga stunder.Midsommarstur till Båstad. När midsommarsol glöder öfver fälten och blåklint vaggar fagra blomster inne i frodig äring och hafvet ligger lika stilla som skogen står lugn och hög, - kära du, då är det icke mera än en heder om du vänder det döda Lund en vacker rygg och sticker af. Men du står kanske förlägen i val af mål och väg. Och dock, intet är lättare än så. Du skall alltid gå den rätta vägen och alltid välja det rätta målet så blir allting både rätt och bra .. Ty så gör jag.

Långt uppe i vester, der Hallandsåsen sköljer sina klippor i brusande Kattegatt, ligger en däjelig ort, badad af salta vågor, omkransad af steniga backar och skogiga krön. Båstad är namnet, och om du en e. m. sätter dig på Kjeflingetåget 4,,, är du deruppe strax efter 8 på kvällen. Du rullar förbi de frodiga skogarne vid Kågeröd, ser vid N. Vram Söderåsen höja sin gröna kam mot en himmel, dit du troligen aldrig kommer, och då du når hamnen vid Engelholm, svalkar du ögat mot Skeldervikens stora vatten och griper med undran den i fjerran simmande bilden af detta väldiga Kullaberg, som störtar sina skrofliga väggar brant i hafvet. Men hän rullar tåget och du följer vänligt med. Och upp bär det, bort genom vackra nejder, der dungar skugga rasslande bäckar och bergknallarne aflösa hvarandra. Och tåget springer in i starka sprängningar, der dynamiten skurit väg för kommunikationen. Och trängd in mellan bergen, der stundom frodiga dalgångar läska ditt öga, tror du dig förpassad till en alpnatur, som lofvar dig allt djerfvare och vildare formationer, - då plötsligt tåget kilar ut på en hög bergvägg, nedanför hvilken du finner det vida, härliga Kattegat och Båstad, idylliskt och fint lägradt nedanför höjderna vid Pershög.

Så gjorde jag färden, jag och min nye vän, icke Adalbert, utan Telemac, som är blå. Och när vi nådde Båstad, stod midsommaraftonen bländande fin med dunkelt skymmande soldimma ute öfver vattnet och helgkvällsstämning i den lilla köpingen, från hvars kyrktorn klockornas vaggande bing-bång tonade ut öfver nejden. Men molnen sletos i hotande trasor och den midsommarnattsvaka, som hägrat, förlorade sin poetiska fläkt. Uppe från verandan å Pershög, der hr Charles Petersòon ömt vårdar jordebarnens stofthyddor, bjöds väl en härlig utsigt, men milda gudar styra icke alltid verlden. Väl dansade småttingarne bredvid å den öppna banan och väl klungo från verandan Gluntens sånger trotsigt vackra, men derutifrån, der solen försvunnit i våg och dimmor, nalkades ett obarmhertigt mörker och tunga, våta droppar blötade totalt ut hvarje skymt af detta sprudlande midsommarsaftons-humör, som eljes är oss ett allt och ett intet i natten till midsommarsdag. Det led åt natten och Telemac hade omsider slumrat in. Från gatan, som är en, ropade nattvakten på gammal-lundensiskt manér sitt: "klockan är ett sla-a-agen“ och i rummet upptill började en liflig konversation… Telemac hostade groft och allt blef tyst som i en graf, och härnäst vi kände lefnadens trötta behag, stod solen ett godt stycke öfver Pershögs skogiga brant.

Båstad är jordens paradis. Du har der det skånskt lummiga Pershög, der saltsjödoften mänger sig med svalkan från bokhvalfven, du har af grönska skärt schatterade höjder rundt omkring, du har den skogiga stranden i lång båge bort mot Laholm och Halmstad och du har det stora hafvet, som skvalpar hvitt skum nere vid skären eller rullar sina myriader atomer ut mot det okända fjerran. Och du har i köpingens omedelbara närhet omgifningar sådana som klippformationerna vid Hofs hallar eller dalen vid Axeltorp med dess forsande bäck - med ett ord du har nog om du vill och förstår att njuta. Välan, du famnar allt till ditt minnes samlingar, och först och främst ser du Hofs hallar.

På vagn gör du färden. Telemac och jag delade broderligt säte och fördes i väg uppför och utför gröna backar, och när fem kvarts tid hade gått, stannade vi till utanför en fiskarestuga. Härifrån ledde vägen öfver en ljungbevuxen jemn platå, tills plötsligt hafvet låg för våra fötter, skummande mot graniten nere i brynet. En brant stig förde oss ner till den steniga stranden och Telemac satte sig, slagen af häpnad, varsamt på en klippspets och sjöng om den stolte röfvaren, som stod på klippans branter så trotsigt stödd mot sitt gevär. En liten Caroline tog mig under sina mycket små vingars skugga och förde mig till Arilds portar, en hvalfgång in genom de dråpliga ättestupor, som här, höga och stela, reste sig lodrätt mot det blå. Åt andra hållet visade ledsagerskan mig Burdushall, tvär och brant som den vertikala liniens ideal. Och vid ett ställe pekade hon på en grotta, som trängde ett stycke ner i urberget, underlig och intressant, fuktig och klädd med mossa och små, små fina ormbunkar, af hvilka man plockar en del jemte något af de dråpliga blåklocksknippena uppe på bergväggarne och af allt knyter en liten bukett, att gömma som minne. Men det kraftigaste af allt här ute vid hafsbrynet ar klipporna sjelfva. Du ser dig omkring och följer den långa filen af förträffligt tillyxade branter, som bilda en tvär afslutning på den jemna marken derofvanför. Gråa och underliga springa de fram i tusentals vexlande former, tränga ut mot hafvet i trotsiga afsatser eller bädda i tillbakadragenhet plats för en dalsänka med frisk, frodig vegetation. Och nere vid vattnet ligga de strödda i kaos, lagrade i schakt, sköljda och tvättade af det väldiga hafvet, som vaggar i dag med samma söfvande brus som det gjort i sinom tusende år.

Himlens humör är det oberäkneligaste af allt och då Telemac satt och blef poetisk på klipptoppen, spejande ut mot ett litet segel vid horisonten, öppnades de stora bassängerna deruppe och ett rätt vackert ösregn svalkade en trött vandrare. Och för att hålla midsommar-dagsstämningen rätt uppe, plaskade det på hela dagen, och när vi åter nått Båstad, vredTelemac sina rockskört samt de onämnbara så som vår tvätterska vrider strumpor i en byk. Och himlen var på vid gafvel och det regnade icke, utan störtade ner som om hela Kattegatt hade i långt rykande drag vält ut sina vattenmassor. Skogen och bergen försvunno i ett moln af störtflod och hafvet sveptes i ett enda yrande skum, piskadt af stormen till långa, fräsande tungor. Det brusade från bergshöjderna och fräste från det kokande hafvet och ösregnets eviga plask fullbordade melodien. Och från det rum på hotellet, som utgjorde hela vår verld, njöt Telemac af ett mycket vackert midsommarnöje och läste i en bok att förnöjsamhet är en god dygd, som bör egas äfven i lifvets mörkaste ögonblick. Och den afundsjuka, hvars innerligaste sats lyder att om du ser någon menniska ha det bättre än du sjelf, så bör du klösa ut ögonen på honom, vek för stilla frid då vi sutto inregnade på lusttur i Båstad och pr telefon till Bökeberg hörde att der sken solen fint och folket hade rysligt roligt. Det fins tillfällen då man känner sig maktlös mot naturens elementer, rörande hvilka se elementarläran. Och om de rasa, båtar det föga att rasa igen. Mycket bättre är då attförakta allt i sömnens outgrundliga frid. Så gjorde undertecknad, men suset och bruset derutifrån kom fantasien att i drömmen forma ett fult vidunder: stackota ben, raggig hud och långa åsneöron upptill ett ansigte, som jag ju sett förr. Telemac uttydde drömmen, hvars innebörd jag dock icke vill förklara, enär hr Carlström då ånyo blir gramse på mig. Men så mycket kan jag ändock få säga att det var det räligaste jag sett på länge. Thierriat.

På lediga stunder. Midsommarstur till Båstad.

När midsommarsolen glöder över fälten och blåklint vaggar vackra blommor i frodig åker och havet ligger lika stilla som skogen står lugn och hög, - min vän, då är det inte mer än en ära om du vänder det döda Lund en vacker rygg och sticker iväg. Men du står kanske förlägen i val av mål och väg. Och ändå, inget är lättare än så. Du ska alltid gå den rätta vägen och alltid välja det rätta målet så blir allting både rätt och bra.

Så gör jag.

Långt uppe i väster, där Hallandsåsen skölja sina klippor i brusande Kattegatt, ligger en härlig ort, badd i salta vågor, omkransad av steniga backar och skogiga krön. Båstad är namnet, och om du en eftermiddag sätter dig på Kjeflinge-tåget, är du där strax efter 8 på kvällen. Du rullar förbi de frodiga skogarna vid Kågeröd, ser vid N. Vram Söderåsen höja sin gröna kam mot en himmel dit du troligen aldrig kommer, och när du når hamnen vid Engelholm, svalkar du ögat mot Skeldervikens stora vatten och griper med undran den i fjärran simmande bilden av detta väldiga Kullaberg, som störtar sina skrofliga väggar brant i havet.

Men på rullar tåget och du följer vänligt med. Och upp bär det, bort genom vackra nejder, där dungar skugga rasslande bäckar och bergknallarna avlöser varandra. Och tåget springer in i starka sprängningar, där dynamiten skurit väg för kommunikationen.

Och trängd in mellan bergen, där stundom frodiga dalgångar läska ditt öga, tror du dig förpassad till en alpnatur som lovar dig allt djärvare och vildare formationer, - då plötsligt kilar tåget ut på en hög bergvägg, nedanför vilken du finner det vida, härliga Kattegatt och Båstad, idylliskt och fint lagrat nedanför höjderna vid Pershög.

Så gjorde jag färden, jag och min nye vän, inte Adalbert, utan Telemac, som är blå. Och när vi nådde Båstad, stod midsommaraftonen bländande fin med dunkelt skymtande soldimma ute över vattnet och helgkvällsstämning i den lilla köpingen, från vars kyrktorn klockorna vajande bing-bång tonade ut över nejden.

Men molnen sletos i hotande trasor och den midsommarnattsvaka som väntades förlorade sin poetiska glans. Uppe från verandan på Pershög, där herr Charles Petersòon ömt vårdar jordebarnens stofthyddor, bjöds väl en härlig utsikt, men milda gudar styr inte alltid världen. Väl dansade småkrypen bredvid på den öppna banan och väl klungo från verandan Gluntens sånger trotsigt vackra, men därifrån, där solen försvunnit i våg och dimma, närmade sig ett obarmhertigt mörker och tunga, våta droppar blötade totalt ut varje skymt av detta sprudlande midsommareftonshumör, som annars är oss allt och intet i natten till midsommarsdag.

Det led åt natten och Telemac hade slutligen slumrat in. Från gatan, som är en, ropade nattvakten på gamla Lund-manér sitt: "klockan är ett slag-å-agen" och i rummet upptill började en liflig konversation…

Telemac hostade groft och allt blev tyst som i en grav, och därefter vi kände livadens trötta behag stod solen ett gott stycke över Pershögs skogiga brant.

Båstad är jordens paradis. Du har där det skånskt lummiga Pershög, där saltsjödoften blandas sig med svalkan från bokhvalfven, du har av grönska skärt skuggade höjder runt omkring, du har den skogiga stranden i långt båge bort mot Laholm och Halmstad och du har det stora havet, som skvalprar vitt skum nere vid skären eller rullar sina myriader atomer ut mot det okända fjärran. Och du har i köpingens omedelbara närhet omgivningar sådan som klippformationerna vid Hofs hallar eller dalen vid Axeltorp med dess forsande bäck - kort sagt du har nog om du vill och förstår att njuta.

Välan, du famnar allt till ditt minnes samlingar, och först och främst ser du Hofs hallar.

På vagn gör du färden. Telemac och jag delade broderligt säte och fördes iväg uppför och nedför gröna backar, och när fem kvarts tid hade gått, stannade vi utanför en fiskarestuga. Härifrån ledde vägen över en ljungbevuxen jämn platå, tills plötsligt havet låg för våra fötter, skummande mot graniten nere i brynet. En brant stig förde oss ner till den steniga stranden och Telemac satte sig, slägn av häpnad, varsamt på en klippspets och sjöng om den stolte rörvaren, som stod på klippans branter så trotsigt stödd mot sitt gevär.

En liten Caroline tog mig under sina mycket små vingars skugga och förde mig till Arilds portar, en hälfgång in genom de dråpliga ättestupor, som här, höga och stela, reste sig lodrätt mot det blå. Åt andra hållet visade ledsagerskan mig Burdushall, tvär och brant som den vertikala linjens ideal. Och vid ett ställe pekade hon på en grotta, som trängde ett stycke ner i urberget, underlig och intressant, fuktig och klädd med mossa och små, små fina ormbunkar, av vilka man plockar en del tillsammans med något av de dråpliga blåklocksknippena uppe på bergväggarna och av allt knyter en liten bukett, att gömma som minne.

Men det kraftigaste av allt här ute vid hafsbrynet är klipporna själva. Du ser dig omkring och följer den långa filen av förträffligt tillyx­ade branter, som bildar en tvär avslutning på den jämna marken därifrån. Gråa och underliga springer de fram i tusentals växlande former, tränger ut mot havet i trotsiga afsatser eller bereder i tillbakadragenhet plats för en dalsänka med frisk, frodig vegetation. Och nere vid vattnet ligga de strödda i kaos, lagrade i schakt, sköljda och tvättade av det väldiga havet, som vaggar i dag med samma sömngivande brus som det gjort i sina tusen år.

Himlens humör är det oberäkneligaste av allt, och då Telemac satt och blev poetisk på klipptoppen, spejande ut mot ett litet segel vid horisonten, öppnades de stora bassängerna däruppe och ett rätt vackert ösregn svalkade en trött vandrare. Och för att hålla midsommardagsstämningen rätt uppe plaskade det på hela dagen, och när vi åter nått Båstad vred Telemac sina rockskört samt de onämnbara så som vår tvätterska vrider strumpor i en byk.

Och himlen var på vid gafvel och det regnade inte, utan störtade ner som om hela Kattegatt hade i långt rykande drag väl ut sina vattenmassor. Skogen och bergen försvunno i ett moln av störtflod och havet sveptes i ett enda yrande skum, piskad av stormen till långa, fräsande tungor. Det brusade från bergshöjderna och fräste från det kokande havet och ösregnets eviga plask fullbordade melodien.

Och från det rum på hotellet som utgjorde hela vår värld njöt Telemac av ett mycket vackert midsommarnöje och läste i en bok att förtrögsamhet är en god dygd som bör ägas även i livets mörkaste ögonblick. Och den avundsjuka, vars innerligaste sats lyder att om du ser någon människa ha det bättre än du själv så bör du klösa ut ögonen på honom, vek för stilla frid då vi satto inregnade på lusttur i Båstad och per telefon till Bökeberg hörde att där skinn solen fint och folket hade rysligt roligt.

Det finns tillfällen då man känner sig maktlös mot naturens element, rörande vilka se elementarläran. Och om de rasar båtar det föga att rasa igen. Mycket bättre är då att förakta allt i sömnens outgrundliga frid. Så gjorde undertecknad, men suset och bruset därifrån kom fantasien att i drömmen forma ett fult vidunder: stackars ben, raggig hud och långa åsneöron upp till ett ansikte som jag ju sett förr. Telemac uttydde drömmen, vars innebörd jag dock inte vill förklara, enär hr Carlström då åter blir gramse på mig. Men så mycket kan jag ändock få säga att det var det räligaste jag sett på länge.

Thierriat.