3 augusti 1894

En utflykt till Skåneaf en halländing. Vår tids kommunikationer tillåta att man på några timmar kan fortskaffas vägsträckor, hvilka fordomdags togo dubbelt så många dagar i anspråk. Järnvāgskommunikationerna i vår grannprovins Skåne ha under de senare årtiondena tagit sådana dimensioner, att ingen annan provins i vårt land kan visa motstycke därtill. Det märkvärdigaste är äfven, att samtliga bära sig, om man undantager den bekanta Wittsjö-Hessleholms-banan, och dennas trafik är visst icke att klaga öfver, men vederbörande hafva vid dess byggande inlåtit sig i en del vanskliga penning-transaktioner, som nu föranledt banans försäljning å exekutiv auktion. Det lär vara en ryttmästareEhrenborg, som nu är ägare af densamma. Skåningen lår hafva ord om sig att vara trög, och med envishet fasthåller han vid det som han en gång erfarit vara godt. Bland detta anser han isynnerhet järnvägsanläggningar vara. I nordvāstra Skåne hör man också allmänna samtalsämnet vara järnvågsfrågan. Man önskar draga den nu snart färdiga Markarydsbanan upp till Vernamo och sálunda förena det djupaste Småland med det fetaste Skåne. Hur det går, får framtiden visa. Då man vid det lilla tacka Båstad gör sitt inträde i limpornas förlofvade land, fäster man sig genast vid jordens ovanligt mörka färgton. Det år "mölla pau lärra", som skåningen säger. Också äger denna jord förmåga att frambringa alster, som i frodighet och saftfullhet endast är Skåne priviligeradt och står i fullständig harmoni med dess ägares trygga och välmående utseende. Allmogens byggnader äro däremot af mycket primitiv beskaffenhet. Vanligen äro de uppförda af gråsten och lera samt taken täckta med halm; boningsrummen låga och fönstren små. Detta beror på den brist af byggnadsmateriel som finnes, och man tillgodogör sig därför det man har tillgång på. Men inom dessa så obetydliga boningar lefver emellertid en välbärgad bondeklass, som äfven förstår konsten att hålla den kroppsliga gödningen vid makt. Man börjar nämligen redan kl. 5 på morgonen att äta och fortsätter därmed under dagens lopp med icke mindre än 5 mål, nämligen frukost, lilla medda', medda', "meddadan" och "schällsmad". Den bonde, som sökte draga in på något af dessa "urgamla" mål, finge allt vid nästa Mikaelidag stå utan dräng. "Moen mad au goer mad måtte heren ha", ar ett gammalt ordspråk inom Skånes gränser. Ett stort misstag är uppfattningen att skåningens nationalrått är gröt; den skånske bondens aptit är mycket klen, då dylik anrättning står på bordet. Nej, "äggakaga med fläsch au roubro, did a real foa dä"! Märkvärdigt nog lär det öfvervägande antalet af Skånes bonder vara frihandlare, och jag hade nöjet tala med flera storbönder, hvars frisinthet skulle kommit de hallandske tullpatrioterna att baxna och med förskräckelse slå sig för sina bröst och utropa: "Jag tackar Gud, att jag icke är som dessa skåningar."

En utflykt till Skåne av en halländing.

Vår tids kommunikationer gör att man på några timmar kan förflytta sig vägsträckor som förr tog dubbelt så många dagar. Järnvägskommunikationerna i vår grannprovins Skåne har under senare årtionden tagit sådana dimensioner att ingen annan provins i vårt land kan visa motsvarighet därtill. Det märkvärdiga är även att samtliga är lönsamma, om man undantar den bekanta Wittsjö-Hessleholms-banan, och denna banans trafik är visst inte att klaga på, men vederbörande har vid dess byggande inlett sig i några vanskliga penningtransaktioner, som nu föranlett banans försäljning på exekutiv auktion. Det ska vara en ryttmästare Ehrenborg som nu är ägare av densamma.

Skåningen har rykte om sig att vara trög och med envishet fasthåller han vid det som han en gång erfarit vara bra. Däribland räknar han särskilt järnvägsanläggningar. I nordvästra Skåne är järnvägsfrågan också ett allmänt samtalsämne. Man önskar dra den nu snart färdiga Markarydsbanan upp till Vernamo och således förena det djupaste Småland med det fetaste Skåne. Hur det går får framtiden visa.

Då man vid det lilla tåckra Båstad gör sitt inträde i limpornas förlovade land, fäster man sig genast vid jordens ovanligt mörka färgton. Det är "mölla pau lärra", som skåningen säger. Också äger denna jord förmåga att frambringa alster som i frodighet och saftfullhet endast är Skåne förknippat och står i fullständig harmoni med dess ägares trygga och välmående utseende. Allmogens byggnader är däremot av mycket primitiv beskaffenhet. Vanligen är de uppförda av gråsten och lera samt taken täckta med halm; boningsrummen låga och fönstren små. Detta beror på bristen på byggnadsmaterial som finns, och man tillgodogör sig därför det man har tillgång på. Men inom dessa så obetydliga bostäder lever emellertid en välbärgad bondeklass som även förstår konsten att hålla den kroppsliga gödningen vid makt. Man börjar nämligen redan klockan 5 på morgonen att äta och fortsätter därmed under dagens lopp med inte mindre än 5 måltider, nämligen frukost, lilla medda', medda', "meddadan" och "schällsmad". Den bonde som sökte dra in på något av dessa "urgamla" måltider finge allt vid nästa Mikaelidag stå utan dräng. "Moen mad au goer mad måtte heren ha" är ett gammalt ordspråk inom Skånes gränser. Ett stort misstag är uppfattningen att skåningens nationalrätt är gröt; den skånske bondens aptit är mycket klen då sådan anrättning står på bordet. Nej, "äggakaka med fläsk au roubro, did a real foa dä"!

Märkvärdigt nog ska det övervägande antalet av Skånes bönder vara frihandlare, och jag hade nöjet att tala med flera storbönder vars frisinthet skulle kommit de hallandske tullpatrioterna att baxna och med förskräckelse slå sig för sina bröst och utropa: "Jag tackar Gud att jag inte är som dessa skåningar."