FÖRPOSTEN
4 augusti 1894
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Folklif.- Bref till Förposten. - Sistlidne söndag eller den 29 Juli hade man tillfälle att å badorten Båstad – i norra Skåne - få en liten inblick i halländskt folklif så som det nu för tiden ter sig. Det har nämligen på senare åren -af hvad anlodning känner jag ej – blifvit sed, att en mängd halländingar - unga och gamla - sista söndagen i Juli resa till Båstad för att ron sig. Det är deras dag, cch den kallas numera allmänt för »Hallingasöndagen» d. ä. halländingarnes söndag. Hallandingarne hade tur denna gång. Deras dag var strålande vacker med solsken och lagom värme. De begagnade sig af tillfället och kommo i mängd. Redan på f. m. anlände de första grupperna, försedda med matkorgar och annat smått och godt. De slogo sig ned någonstades i det gröna, njutande af sällskapslifvet, välfägnaden, hafvet och den vackra naturen. Men de flesta kommo sednare, dels med järnväg, dels åkande efter hastar. Vid 2-tiden på eftermiddagen började rader med glad ungdom fullastade vagnar anlända. I öfver tvänne timmar varade detta körande, och jag kan sannerligen icke begripa, hvar alla fingo plats med hästar och vagnar, oaktadt här finnes godt om stallrum och stora gårdar isynnerhet hos köpingens handlande. Jag tittade in på ett par gårdar, der var fullt af vagnar och hästar, hvilka sednare i broderlig samdrägt njöto af tilldelad välfägnad, liksom äfven de varit medvetna om dagens betydelse. Vid 4-tiden på e. m. var det lifligt på Båstads gator. Öfver allt syntes grupper af lustvandrande, hvilka på ett eller annat sätt gåfvo sin belåtenhet tillkänna. Efter hand samlades dock flertalet uppe i Pershög, en förtjusande plats, der badhuspavil-jongen är uppförd och der badgästerna gerna uppehålla sig för att njuta frisk luft, skugga, och vacker utsigt öfver hafvet och nejden. Här finnes en under bar himmel anlagd större dansbana, der ungdomen om söndagarne roar sig. Denna lockade med makt den halländska ungdomen. Priset är billigt, 5 öre paret, och för hvarje dans inrusade så manga, att de stundtals knappast kunde göra annat an att hoppa upp ochned, men detta syntes icke ett grand minska belåtenheten. Det var i alla fall dans, och huru mycket man än blef knuffad eller trampad på liktorna, så frågade ingen efter det på en glädjedag som denna. Efter hvarje dans fyldes banan på nytt inom få minuter, och så fortgick det till kl. 11 påqvällen, då enligt gifna bestämmelser dansen skall vara slut och utskänkningen upphör. Var dagen glad för halländingarne, så var den det icke mindre för källarmästaren. Det sparades icke på slantarne. Dansen framkallade värme och törst. Paugarne drucko bier och flickorna trakterades mest mod vatten och saft, lemonad, vin, kaffe och mycket annat. Dagen, i sig sjelf glad, blef det ännu mera för de Iustresande allt efter som timmarne skredo och törsten hann tillfredsställas. Alla kunde icke få dansa och flera kanske hade ej heller lust dertill, men att de voro belåtna med sin dag och ytterst glada framgick af hela deras beteende. De voro tämligen högljudda, men det lär vara ett godt bevis på hallandsk lifsglädje och ett arf från hänsofna fader, de gamle vikingarne, hvilka, som man vet, voro mästare i att uppgifva härrop. De glada gossarne nöjde sig ej med att omfamna så många bekanta flickor de mötte, utan slöto hvarandra i broderlig famn, ofta ett par tre åt gången. De hoppade, knuffades, ryckte hvarandra i kläderna, slogo handerna samman, så att det skrall i trädtopparne, och hittade af idel glädje på en hel hop andra konster. Ordningens upprätthållare, ortens länsman med biträde af polis – köpingen håller sig i hvardagslag med en polis, men på »hallingasöndagen» voro anstälda två extra poliser - gingo omkring bland mängden och läto de glada gossarne roa sig efter behag, så vida det ej gick allt för långt, då en vanlig tillsägelse vanligen hade åsyftad verkan. Det blef tid på att anträda hemfärden. Flickorna manade på sina kavaljerer, men de ville i det längsta ej höra på det örat. Slutligen måste de dock bryta upp. Vagn efter vagn rullade i rask fart genom gatorna åt Halland till, och de förnöjda ungdomarne kände nu i afresans stund behof att genom höga rop, samt medelst viftningar med händer och hattar ge uttryck åt sina varma känslor. Ännu en stund efter midnatt kunde den, som var ute, eller som hade sin bostad utefter någon gata, der resenärerna färdades fram, höra utbrotten af deras glädje.
Förra söndagen, den 29 juli, hade man tillfälle att på badorten Båstad – i norra Skåne – få en liten inblick i halländskt folkliv så som det ter sig nu för tiden. Under senare år har det nämligen – av vilken anledning jag ej vet – blivit sed att en mängd halländingar – unga och gamla – sista söndagen i juli reser till Båstad för att roa sig. Det är deras dag, och den kallas numera allmänt för "Hallingasöndagen", det vill säga halländingarnas söndag.
Halländingarna hade tur denna gång. Deras dag var strålande vacker med solsken och lagom värme. De använde sig av tillfället och kom i mängd. Redan på förmiddagen anlände de första grupperna, försedda med matkorgar och annat smått och gott. De slog sig ned någonstans i det gröna, njutande av sällskapslivet, välfägnaden, havet och den vackra naturen. Men de flesta kom senare, dels med järnväg, dels åkande efter hästar. Vid två-tiden på eftermiddagen började rader med glad ungdom fullastade vagnar anlända. I över två timmar varade detta körande, och jag kan sannerligen inte begripa var alla fick plats med hästar och vagnar, oaktat här finns gott om stallrum och stora gårdar särskilt hos köpingens handlande. Jag tittade in på ett par gårdar där var fullt av vagnar och hästar, vilka senare i broderlig samdrakt njöt av tilldelad välfägnad, liksom även de varit medvetna om dagens betydelse.
Vid fyra-tiden på eftermiddagen var det lifligt på Båstads gator. Överallt syntes grupper av lustvandrande, vilka på ett eller annat sätt gav sin belåtenhet tillkänna. Efter hand samlades dock flertalet uppe i Pershög, en förtjusande plats, där badhuspavil[jongen] är uppförd och där badgästerna gärna uppehåller sig för att njuta frisk luft, skugga och vacker utsikt över havet och nejden.
Här finns en under bar himmel anlagd större dansbana, där ungdomen på söndagarna roar sig. Denna lockade med makt den halländska ungdomen. Priset är billigt, 5 öre paret, och för varje dans rusade så många in att de stundtals knappast kunde göra annat än att hoppa upp och ned, men detta syntes inte ett grand minska belåtenheten. Det var i alla fall dans, och hur mycket man än blev knuffad eller trampqd på likstorna, så frågade ingen efter det på en glädjedag som denna. Efter varje dans fylldes banan på nytt inom få minuter, och så fortgick det till kl. 11 på kvällen, då enligt givna bestämmelser dansen ska vara slut och utskänkningen upphör.
Var dagen glad för halländingarna, så var den det inte mindre för källarmästaren. Det sparades inte på slantarna. Dansen framkallade värme och törst. Pojkarna drucko öl och flickorna trakterades mest med vatten och saft, lemonad, vin, kaffe och mycket annat. Dagen, i sig själv glad, blev det ännu mer för de lustresande allt efter som timmarna skred och törsten hann tillfredsställas.
Alla kunde inte få dansa och flera kanske hade inte heller lust till det, men att de voro belåtna med sin dag och ytterst glada framgick av hela deras beteende. De voro ganska högljudda, men det lär vara ett gott bevis på hallandsk lifsglädje och ett arv från hänsofna fäder, de gamle vikingarne, vilka, som man vet, voro mästare i att uppgifva härrop. De glada gossarne nöjde sig inte med att omfamna så många bekanta flickor de mötte, utan slöto varandra i broderlig famn, ofta ett par tre åt gången. De hoppade, knuffades, ryckte varandra i kläderna, slogo händerna samman, så att det skrall i trädtopparne, och hittade av idel glädje på en hel hop andra konster.
Ordningens upprätthållare, ortens länsman med biträde av polis – köpingen håller sig i vardagsslag med en polis, men på "Hallingasöndagen" voro anställda två extra poliser – gingo omkring bland mängden och läto de glada gossarne roa sig efter behag, så vida det inte gick allt för långt, då en vanlig tillsägelse vanligen hade åsyftad verkan.
Det blev tid på att påbörja hemfärden. Flickorna manade på sina kavaljererna, men de ville i det längsta inte höra på det örat. Slutligen måste de dock bryta upp. Vagn efter vagn rullade i rask fart genom gatorna åt Halland till, och de förnöjda ungdomarne kände nu i afresans stund behov att genom höga rop samt medelst viftningar med händer och hattar ge uttryck åt sina varma känslor. Ännu en stund efter midnatt kunde den, som var ute, eller som hade sin bostad utefter någon gata där resenärerna färdades fram, höra utbrotten av deras glädje.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
