22 augusti 1895

Åter stiga vi på tåget och fortsatta ännu litet längre mot norr. Från den klarblå himlen lyser en strålande sol. Vi passera Engelholm, som hvad fägring beträffar visst icke bör sättas i sista ledet. Ännu en stund och vi äro vid Båstad, den lilla köpingen vid Laholmsbukten. Där nere ligger den inbäddad i mjuk grönska från de allra täckaste små trädgårdar, hvilka omgifva alla hus. Vid stationen är lif och rörelse, ty vi hafva kommit till en väl besökt badort vid västkusten. Ljusa dräkter och strålande ögonpar skvallra om, att många rest hit mera för sitt nöjes skull, än af hälsoskäl. Men vi gifva oss i väg utför den långa backen, gå igenom köpingen och irra snart omkring uppe i Pershögs societépark. Här har du under dina fötter den mjukaste grönska och det vackraste blå. Lummiga träd dar bakom hafvet. Sedan vi njutit en stund af förfriskningar och utsikter i Pershög, göra vi en liten afstickare ut till en liten landtgård i närheten, en landtgård, som i fägring söker sin like. Huslängorna äro väl ej så mycket värda, de äro gamla och låga. Men på sluttningen där utanför ligger en den mest förtjusande lilla trädgård du vill önska dig. Gamla präktiga fruktträd af flere slag sträcka dar ut sina knotiga om eftersommaren fruktbelastade grenar, hvilka böja sig så djupt att du kan plocka både körsbär och plommon med munnen. Men om hösten, när stormen gnyr ute från sjön och regnet piskar mot rutorna i det lilla huset, då hviner det och hvisslar och piper i de gamla träden, och då blir man underlig till mods, skall jag säga. Nu är det dock sommar. Och mellan träden ligga vackra gräsmattor, här och där ornerade med små blomstergrupper, smakfullt och nätt. Gångarne äro breda och fria från allt ogräs. Vi följa den ena och komma snart till en liten trappa, som leder ned till en förtjusande grotta, en skön tillflyktsort undan middagssolens heta glöd. Huru många gånger har jag ej tillsammans med ett gammalt par och med en yngre kvinna druckit kaffe i den grottan! Och där smakar kaffet alltid bra. Där utanför sträcker sig en vacker, ehuru något ojämn krocketplan, på hvilken barnen lekte för många år sedan, då de voro hemma alla sex. Nu äro de alla flugna ur boet och flere af dem bosatta i fjärran aflägsna land. Och så ändtligen den lilla glada, skvalpande bäcken, som rinner fram och bildar en naturlig gräns åt denna sida. Här kan man roa sig med att meta foreller, här kanman äfven få höra näktergalen sjunga i albuskarne. Härmed har jag tecknat några små taflor från Skåne; de äro tagna ur högen och helt visst finnas här hundrade andra ännu vackrare och mera storslagna. Jag vill, att I skolen veta det Skåne icke erbjuder allenast oöfverskådliga med böljande skördar täckta slätter, utan äfven en mängd små idylliska taflor fulla af omväxling, lif och poesi. Dock, hvarför skall jag tala? Kommen själfva och sen!

Åter stiger vi på tåget och fortsätter ännu lite längre mot norr. Från den klarblå himlen lyser en strålande sol. Vi passerar Engelholm, som när det gäller skönhet visst inte bör sättas i sista ledet. Ännu en stund och vi är vid Båstad, den lilla köpingen vid Laholmsbukten. Där nere ligger den inbäddad i mjuk grönska från de allra täckaste små trädgårdar, vilka omger alla hus. Vid stationen är liv och rörelse, ty vi har kommit till en väl besökt badort vid västkusten. Ljusa dräkter och strålande ögonpar skvallrar om att många rest hit mer för sitt nöjes skull än av hälsoskäl. Men vi ger oss i väg utför den långa backen, går igenom köpingen och irrar snart omkring uppe i Pershögs societépark. Här har du under dina fötter den mjukaste grönska och det vackraste blå. Lummiga träd där bakom havet. Sedan vi njutit en stund av förfriskningar och utsikter i Pershög, gör vi en liten avstickare ut till en liten landtgård i närheten, en landtgård som i skönhet söker sin like. Huslängorna är väl inte så mycket värda, de är gamla och låga. Men på sluttningen där utanför ligger en den mest förtjusande lilla trädgård du vill önska dig. Gamla präktiga fruktträd av flera slag sträcker där ut sina knotiga om eftersommaren fruktbelastade grenar, vilka böjer sig så djupt att du kan plocka både körsbär och plommon med munnen. Men om hösten, när stormen gnyr ute från sjön och regnet piskar mot rutorna i det lilla huset, då hyiner det och hvisslar och piper i de gamla träden, och då blir man underlig till mods, skall jag säga. Nu är det dock sommar. Och mellan träden ligga vackra gräsmattor, här och där ornerade med små blomstergrupper, smakfullt och nätt. Gångarna är breda och fria från allt ogräs. Vi följer den ena och kommer snart till en liten trappa som leder ned till en förtjusande grotta, en skön tillflyktsort undan middagssolens heta glöd. Hur många gånger har jag inte tillsammans med ett gammalt par och med en yngre kvinna druckit kaffe i den grottan! Och där smakar kaffet alltid bra. Där utanför sträcker sig en vacker, ehuru något ojämn krocketplan, på vilken barnen lekte för många år sedan, då de voro hemma alla sex. Nu är de alla flugna ur boet och flera av dem bosatta i fjärran avlägsna land. Och så slutligen den lilla glada, skvalpande bäcken, som rinner fram och bildar en naturlig gräns åt denna sida. Här kan man roa sig med att meta foreller, här kan man även få höra näktergalen sjunga i albuskarna.

Härmed har jag tecknat några små tavlor från Skåne; de är tagna ur högen och helt visst finns här hundrade andra ännu vackrare och mer storslagna. Jag vill att ni ska veta det att Skåne inte erbjuder allenast oöverstiglig böljande skördar täckta slätter, utan även en mängd små idylliska tavlor fulla av omväxling, liv och poesi. Dock, varför ska jag tala? Kommen själva och se!