30 september 1870

Hr Ewanoffs i Båstad gamla kikare var också kommen med i «viften». Det var en kikare i "fyra afdelningar“, minst en aln lång och af "papp". Gamle Ewanoff, som besvärats med att resa in och vittna i ett så tarfligt mål, gret vid dombordet när han talade om sin kikare och sin aflidna kära hustru. De som fått kikaren i "kikarn" voro hrr garfvaren Wesström och snickaren Andersson, hvilka tycktes vara mycket förargade på hvarandra, ehuru den sednare sökte dölja harmen under det han log i sitt skägg. Allmänheten log också både i och utom skägget. Ett annat "kärleksmål" var af roligare beskaffenhet. Hr tunnbindaremästaren Lindberg (en äldre man) från Båstad var stämd af en skönhet, som heter Botilda Johansdotter. Botilda påstod, att hon för tre år tillbaka fått en flicka och att hon nu ånyo var nära att "föröka verlden“ -- och till allt detta skulle hr Lindberg vara skulden. Denne, som såg ut som sjelfva oskulden, ehuru vissa små ryckningar i ansigtsmusklerna antydde att L. är en glad själ, förnekade att någonsin hafva hållit lilla Botilda kär, utan var det en herre vid namn Nils Strand som mer än lofligt är smekt Båstads ros. Fem vittnen hördes, men dessa hade ingenting annat sett än att hr L. "midt på ljusa dagen" varit inne hos "rosen". - Nå, det måtte väl inte vara något ondt i det !...

Hr Ewanoffs i Båstad gamla kikare var också med i «viften». Det var en kikare i "fyra avdelningar", minst en alen lång och av "papp". Gamle Ewanoff, som besvärats med att resa in och vittna i ett så tarfligt mål, grät vid dombordet när han talade om sin kikare och sin avlidna kära hustru. De som fått kikaren i "kikarn" var herrarna garfvaren Wesström och snickaren Andersson, vilka tycktes vara mycket förargade på varandra, ehuru den senare sökte dölja harmen medan han log i sitt skägg.

Allmänheten log också både i och utom skägget.

Ett annat "kärleksmål" var av roligare beskaffenhet. Hr tunnbindaremästaren Lindberg (en äldre man) från Båstad var stämd av en skönhet som heter Botilda Johansdotter. Botilda påstod att hon för tre år tillbaka fått en flicka och att hon nu på nytt var nära att "föröka världen" — och till allt detta skulle hr Lindberg vara skyldig. Denne, som såg ut som själva oskulden, ehuru vissa små ryckningar i ansiktsmusklerna antydde att L. är en glad själ, förnekar att någonsin ha hållit lilla Botilda kär, utan det var en herre vid namn Nils Strand som mer än lovligt smekt Båstads ros. Fem vittnen hördes, men dessa hade ingenting annat sett än att hr L. "mitt på ljusa dagen" varit inne hos "rosen". — Nå, det måtte väl inte vara något ont i det!...