Ur arkiven · Föreningen Gamla Båstad

Att dö okänd

mars–april 1892Tidningsarkivet

Klockan ett på natten den 17 mars 1892 steg en kvinna av nattåget i Båstad och gick åt motsatt håll mot köpingen. Tre och en halv timme senare hittades hon död under järnvägsbron vid Petersberg. Det tog fem veckor att ta reda på vem hon var, och under de veckorna fyllde tidningarna tystnaden med sex olika kvinnor — en av dem levde och mådde bra. Det här är berättelsen om vad som händer med en människa som ingen kan namnge.

I. Vi ses åter, när jag kommer igen

Hon kom med ångbåten från Köpenhamn på eftermiddagen den 16 mars och tillbringade kvällen på Helsingborgs järnvägsstation.

Där talade hon med portieren. Enligt vad han senare berättade för polisen samtalade hon med honom »under flere minuter glad och munter«, och lät under samtalet förstå att hon anlänt samma dag med båt från Köpenhamn. Hon sade sig vara född i Båstadstrakten men ha vistats en längre tid i Danmark. Innan hon gick mot tåget yttrade hon, »på bruten danska« enligt tidningen:

»Vi ses åter, när jag kommer igen!«

Det står i Halland den 12 april (id 5596), nästan fyra veckor senare, när ingen ännu visste vem hon var. Portieren var en av de sista människor som talat med henne.

Hon löste biljett Helsingborg–Båstad och steg på det uppgående nattåget. I damkupén satt redan fabrikör Hanssons dotter Emilie Hansson, som skulle till Båstad, samt två andra kvinnor — en som steg av i Förslöv och en yngre som hade biljett till Halmstad.

Fröken Hansson försökte inleda samtal och fick inget svar. Under hela resan yttrade den främmande kvinnan, enligt vad Hansson uppgav vid polisförhöret, ett enda »nej« på en direkt fråga. I övrigt satt hon tyst och lekte med ett äpple.

Något bagage hade hon inte, bara ett mindre paket.

II. Klockan 12.59 på natten

Tåget kom in till Båstads station klockan 12.59 natten till torsdagen den 17 mars. Tre resande steg av: en äldre man från Båstadstrakten, en kvinna från Båstad, och den okända.

Fröken Hansson gick före genom grinden som leder ner mot köpingen. Den främmande följde efter henne genom samma grind — och vände sedan åt motsatt håll.

Tidningen Halland beskriver ögonblicket:

»Utkommen följde hon fröken Hansson genom en grind, som leder till Båstad, men i stället för att fortsätta ditåt, hvilket hon bort göra, då hon tog vägen genom grinden, vände hon sig åt motsatt håll och slog in på vägen mot Petersberg.«

Hansson stannade och såg förvånad efter henne. Hon lade då märke till en mansperson som gick framåtlutad åt samma håll, tjugo eller trettio steg före kvinnan.

Banvakten vid Båstad, J. Andersson, gick banlinjen inåt Halland efter tågets avgång och såg samma sak på avstånd: en tydligen äldre man som gick framåt mot Petersberg, och omkring tvåhundra steg bakom honom en kvinna åt samma håll. Något skott hörde han inte.

Stationsinspektor J. Osterman kände igen mannen och menade att han måste vara hemma i Himmelslöv eller Östra Karup. Ett par dagar tidigare hade mannen köpt returbiljett till Engelholm av Osterman själv.

I kupén hade kvinnan lämnat kvar sin muff.

III. Hästarna som vägrade gå fram

Halv fem på torsdagsmorgonen kom några män från Hovs socken körande efter bränsle på landsvägen mot Östra Karup. Där järnvägen skär vägen ner mot egendomen Petersberg — i portvalvet under bron — skyggade hästarna och kunde inte förmås att gå fram.

Männen steg av och fann en kvinna liggande på rygg med blodigt ansikte.

De mötte strax därefter statdrängen Johannes Nilsson, som var på väg från sin bostad till Petersberg, och berättade vad de sett. Nilsson gick tillbaka med dem, såg kroppen, och fortsatte till gården för att underrätta sin husbonde Philip Persson. Persson begav sig själv till platsen och lät forsla kroppen till en uthusbyggnad på Petersberg, varefter han genom bud meddelade ordföranden i Östra Karups kommunalnämnd, Carl Nilsson.

Revolvern hittades inte genast. Den låg kvar i mörkret. Johannes Nilsson återvände till vägövergången tillsammans med Isak Bengtsson i Eskilstorp, och då fann de den — en liten, ny sexpipig revolver »af billigt slag«, en meter till vänster om kroppen.

Laholms nya tidning, som var först ute den 19 mars, sammanfattade fyndet under rubriken Hemskt fynd:

»Det befans då, att döden redan isat hennes lemmar, och att ett skott i munnen ändat hennes lif. En å fyndplatsen funnen revolver, hvarur tre skott befunnos afskjutna, samt en mindre blodpöl talade för öfrigt tillräckligt tydligt sitt hemska språk.«

Skottet var inte i munnen. Det skulle rättas två gånger under den kommande veckan.

IV. Vad hon bar

Polisundersökningen hölls på fredagen av kronolänsman Werner Andersson, och det som framkom var mest en förteckning över föremål.

Hon var 1,63 meter lång, hade blå ögon och en kort, starkt böjd näsa. Åldern bedömdes till mellan tjugofem och trettiofem år. Hon bar hatt med brunt flor, fin svart klänning, vinterkappa, svarta strumpor och skor med rosetter, samt svarta handskar. Laholms nya tidning drog en slutsats av händerna: »att hon för öfrigt ej hörde till den lägre tjenstklassen framgick bl. a. af hennes fina, väl vårdade händer, hvilka vid påträffandet voro behandskade«.

I kläderna fanns en portmonnä med omkring tio kronor — småmynt och en svensk riksbanksfemma — en kam av nysilver, ett guldur med kedja av sämre metall och guldprydnader i öronen. Bredvid kroppen låg ett svart paraply. På höger ringfinger satt en slät guldring som inte gick att få av, eftersom handen svullnat.

Inget klädesplagg var märkt.

Ett litet torgnät hade hon burit, och i det låg ett paket. Laholms nya tidning drog slutsatsen själv:

»Hvad innehöll detta lilla paket om ej den olycksaliga revolvern? I en af den dödas fickor fans äfven mycket riktigt ett äpple.«

Kvar fanns en enda uppgift som pekade mot ett namn: två bokstäver graverade i urboettens lock. Tidningarna läste dem som I. D.

V. Den havande kvinnan som inte fanns

Alla de första rapporterna är eniga om en sak, och den blir motivet.

Laholms nya tidning, 19 mars: »Emellertid ligger redan nu nära till hands att antaga, det den gamla vanliga historien äfven här är tillämplig: förtviflan öfver ett begånget felsteg! Hon syntes nemligen vara i hafvande tillstånd.«

Göteborgs Aftonblad samma dag: »Det synes som om den döda skulle varit i hafvande tillstånd.«

Skånska Aftonbladet den 21 mars: »en omkring trettioårig svartklädd dam i långt framskridet hafvande tillstånd«.

Och Hallandsposten samma dag, som drar ut hela slutsatsen:

»Då kvinnan syntes vara i starkt framskridet hafvandetillstånd, är det antagligt, att känslan af den vanära, som skulle komma att drabba henne, förmått henne att bära hand på sitt lif.«

Fyra tidningar, samma vecka, samma motiv. Kroppen hade ingen historia, så den fick en av det slag som alltid fanns till hands.

På tisdagen den 22 mars förrättade provinsialläkaren J. W. Lindvall rättsmedicinsk undersökning. Laholms nya tidning meddelade resultatet två dagar senare, på sju rader:

»Dervid utröntes, att sjelfmörderskan ingalunda varit hafvande, utan att hon varit behäftad med en större växt i lifmodern, hvilken sålunda gifvit anledning till misstanken om hafvandeskapet.«

Folkets Tidning angav vikten: en utväxt på halvannat kilo.

Motivet var borta. Det som återstod var en svulst, och ingen tidning gjorde något av den.

VI. Cecilia, som skulle hem till sin fars födelsedag

Redan innan obduktionen hade två kvinnor hunnit bli hon.

Den första var en allmogeflicka från Skummeslöv som tagit tjänst i Danmark ett par år tidigare. Hennes anhöriga fördes till Östra Karup och konfronterades med kroppen. De nekade bestämt att känna igen henne.

Den andra var en sömmerska. Laholms nya tidning återgav uppgiften den 21 och 22 mars, hämtad från Helsingborgs Dagblad:

»Nämda Cecilia hade skrifvit till sin i Voxtorp i Halland boende fader att hon skulle komma, som i onsdags till hans födelsedag och då medhafva 500 kr. Hon har emellertid ej infunnit sig, och då signalementet på den döda träffar in på Cecilia, tros det vara hon som i torsdags anträffades död, sannolikt för egen hand.«

Efternamnet var okänt för meddelaren. Kvar blev en far i Voxtorp som fyllt år på onsdagen, väntat sin dotter och femhundra kronor, och sedan läst i tidningen att hon sannolikt låg död vid en banövergång i Östra Karup.

Tidningen Halland invände redan då, och invändningen var enkel: initialerna på uret var I. D. Det stämmer inte med Cecilia.

Den 24 mars meddelade Laholms nya tidning att uppgiften »lär sakna all grund«. Folkets Tidning var mer bestämd: »Det är likvisst konstateradt att hon icke varit den till Woxtorp väntade sömmerskan.«

VII. Ett nytt Vetseradrama

Under tiden hade en annan sorts förklaring börjat cirkulera.

Halland, den 22 mars:

»En del rykten ha som vanligt vid dylika tillfällen kommit i omlopp, hvilka vilja göra troligt, att qvinnan varit från södra Halland, och att här föreligger ett mord i stället för sjelfmord. Det skulle således vara första akten af ett nytt Vetseradrama, deri den manlige deltagaren väl fullbordat mordet å qvinnan, men sedan fegt dragit sig sjelf ur spelet med lifvet.«

Folkets Tidning återkom till samma bild fyra dagar senare, med stavningen Vetzeradrama. Ingen av tidningarna förklarar uttrycket; de förutsätter att läsaren känner det.

Det gjorde läsaren också. Tre år tidigare, den 30 januari 1889, hade Österrikes kronprins Rudolf och den sjuttonåriga Mary Vetsera hittats döda på jaktslottet Mayerling utanför Wien — båda med skottskador i huvudet, avlossade med revolver. Hovet förstörde handlingar och band vittnena vid tystnad, och just därför blev fallet Europas mest omtalade gåta under hela decenniet. (Mayerling är den enda uppgiften i den här berättelsen som är hämtad utanför föreningens arkiv; se källförteckningen.)

Parallellen var alltså inte långsökt. En kvinna död av ett revolverskott i huvudet, ett manligt sällskap som setts i närheten och sedan försvunnit — läsaren behövde inte mer för att se mönstret framför sig.

Och det fanns invändningar som inte var rykten.

Kroppen hade handskarna på. Eskilstunaposten fäste sig vid det: »Misstänkt synes, att liket hade handskar på sig, hvilket ej tyder på att den olyckliga i sista stund aflossat ett revolverskott.«

Revolvern låg en meter till vänster om kroppen, medan skottet gått in strax ovanför högra örat. Laholms nya tidning redovisade att detta »syntes i förstone de vid undersökningen närvarande litet egendomligt«, och att man antagit att vapnet fallit ur handen och hon själv stupat åt höger om det.

Tidningen Halland tillade den 12 april två observationer som aldrig bemöttes:

»Såsom något egendomligt kan nämnas, att hvarken högra handens handske eller revolvern visat spår af blod, hvilket de med skäl anses bort göra, om den döda sjelf aflossat skottet. Deremot hafva flere blodfläckar iakttagits å väg öfvergångens stenpelare.«

Till det kom männen. Folkets Tidning skrev att man i Båstadstrakten »misstänker starkt en person, som samma natt brådskande och med upprördt utseende köpte biljett med nattåget söderut«. Eskilstunaposten hade en variant: en elegant klädd man som på morgonen kom till Skottorps station, köpte biljett och hade så bråttom att han glömde ta emot växeln. »Naturligtvis vill ryktet göra denne till banemannen.«

Och tidningen Halland riktade en anmärkning mot mannen som gått framför henne på vägen: »Det är naturligtvis mycket oklokt af denne medresande att hålla sig undan. Han kunde möjligen ha någon upplysning att lemna.«

Han hade inte hållit sig undan. Han kände sannolikt inte till att han var eftersökt.

VIII. Fröken Emilie Arentzen, som levde

Den 29 mars anmälde maskinmästaren Carl Ludv. Arentzen i Köpenhamn för polisen där att signalementet »till alla delar passar in på hans halfsyster Emilie Arentzen eller Reinhardt, som var 30 år gammal och haft anställning i en manufakturhandel i Jönköping«.

Två dagar senare tryckte Helsingborgsposten Skåne-Halland en hel biografi över henne. Inte som möjlighet — som fastställd sak. Artikeln inleds:

»Om fröken Emilie Arentzen (eller Reinhardt), hvars lik nyligen anträffades vid Båstad, med hufvudet genomskjutet, skrifves i Sm. Alleh.: Uppgiften att sjefmörderskan haft anställning i en manufakturhandel i Jönköping beror helt och hållet på misstag,ehuru den olyckliga qvinnans broder varit fullt öfvertygad om dess sanningsenlighet.«

Därefter följer historien om hur hon dolt var hon bodde:

»Med hela skickligheten hos en författare af en sensationsroman hade hon nemligen förstått att ingifva sina närmaste den tron, att hon vore bosatt i Jönköping, medan hon i sjelfva verket uppehöll sig på helt annan plats, visserligen ännu okänd, men som troligen snart skall varda uppenbar och der gåtans lösning skall finnas.«

Från en expressbyrå i Köpenhamn hade det i slutet av oktober kommit brev till en person i Jönköping med uppdrag att returnera all post som anlände under den personens adress till »fröken Emilie Arentzen«. I början av november började korrespondensen gå den vägen. Bland breven fanns sådana ställda till hennes far.

Och så artikelns sista stycke, som är det grymmaste i hela materialet:

»Det sista brefvet från henne afsändes härifrån den 16 dennes, således dagen före det hemlighetsfulla dramats tragiska slutakt. Det var adresseradt till fröken Arentzens fader. Brefvet i fråga har emellertid hit i dag återkommit; ty den olyckliges fader har under tiden aflidit.«

Ett brev avsänt dagen före hennes död, i retur därför att fadern hunnit dö.

Den 1 april stod följande i Arbetet, i sin helhet:

»Själfmordet vid Båstad. Maskinmästaren Arentzen har anmodat Ritzaus byrå att meddela, att den vid Båstad funna kvinnan icke är hans syster; från denna har nämligen bref ingått, af hvilket framgår att hon lefver i bästa välbefinnande.«

Allting — de omdirigerade breven, hemlighetsmakeriet, den döde fadern, brevet i retur — hade hängts på en levande kvinna. Vad som var sant om Emilie Arentzens liv och vad som var påhängt henne av tidningarna går inte att avgöra utifrån materialet, och ingen tidning återkom till saken för att reda ut det.

Eskilstunaposten sammanfattade den 6 april: »Men spåret ledde fel… Han känner sålunda intet angående ifrågavarande drama, som blir alt dunklare.«

Tidningen Halland vägrade tro på dementin. Den 7 april skrev tidningen att Köpenhamns poliskammare ännu inte återkallat sin begäran om undersökning, »hvadan maskinmester Arentzens meddelande till ‘Politiken’ om att halfsystern finnes i lifvet synes något misstänkt«.

Hon fanns i livet. Fem dagar senare bekräftade Köpenhamnspolisen att hennes vistelseort var dem säkert bekant.

IX. Skräddaren från Öringe

Samma dag som Arbetet tryckte dementin, den 1 april, rapporterade Sydsvenska Dagbladet ett nytt uppslag.

En skräddare bosatt i Öringe i Veinge socken hade en syster som sedan hösten vistats i Köpenhamn, där hon skulle ha haft tjänst i ett privathus. Han greps, skriver tidningen, »af en oförklarlig aning« att den förolyckade kvinnan var hon, och reste på måndagen ner till Båstad för att få visshet.

Kroppen hade då legat obegravd i elva dygn.

»Det stympade skick, hvari liket numera befinner sig, gjorde det emellertid omöjligt för honom att med bestämdhet kunna konstatera riktigheten af hans misstanke, men de partier af ansigtet, som ännu voro någorlunda oskadade, förklarades af honom ega en omisskännelig likhet med systerns.«

Han såg på det som återstod av ett ansikte och tyckte sig känna igen sin syster.

Mot antagandet talade en enda omständighet, och tidningen redovisar den:

»Mot antagandet, att den döda verkligen är denna, strider dock den omständigheten att de begge i urboetten ingraverade initialerna äro I. D., under det att den ifrågavarande flickans namn är Ida Bengtsson.«

Initialerna I. D. talade alltså emot att hon var Ida Bengtsson — och en läsare kan lätt läsa det tvärtom. Skräddaren hade rest till Båstad och sett på en förruttnad kropp, och det som slutligen skilde hans syster från den döda var en bokstav.

X. Familjen i Göteborg

Den 7 april kom den femte.

Norra Skåne, som hämtade uppgiften ur Halland:

»Bland den mängd mer eller mindre ohållbara gissningar, som framkommit, meddelar tidn. ‘Halland’, att förfrågan i torsdags gjorts från en familj i Göteborg, hvilken befarar att den ihjelskjutna qvinnan är dess dotter, som i nio år vistats i Köpenhamn och der varit förlofvad med en typograf. Brefvexling mellan henne och hemmet i Göteborg hade beständigt egt rum, tills den för någon tid sedan afbröts, enär hon ej vidare lät höra af sig och till henne afsända bref återkommo såsom obeställbara.«

Nio år av brev, och sedan brev i retur. Det räckte för att en familj skulle läsa om en död kvinna i Skåne och känna igen sitt eget barn.

Tidningen Halland tryckte inget namn. Tidningen skrev ut varför: »Förr än närmare utredning vunnits, vill tidn. ej nämna några namn.«

Det är den enda gången under hela de fem veckorna som en redaktion avstår, och det bör noteras just därför att det gick att göra.

XI. Fotografiet

Den 9 april tog landshövdingen i Halland saken i egna händer.

C. Nordenfalk reste själv till Östra Karup tillsammans med provinsialläkaren J. W. Lindvall, tillförordnade stadsfiskalen L. Hermanson, landsfiskalen J. Fr. Rydell och kronolänsman Werner Andersson. Tidningen Halland beskriver varför:

»kraftiga åtgärder ha nu på landshöfding C. Nordenfalks initiativ vidtagits för att omsider få utrönt, hvem den okända döda i lifstiden varit, sedan en sådan mängd gissningar framkommit, hvilka gjort saken än mera mystisk och hittills ej varit egnade att lemna någon hållbar ledtråd för efterforskningarne.«

Gissningarna hade alltså blivit ett hinder. De hade inte fört utredningen framåt utan gjort saken mörkare.

På platsen gjordes två saker. Fotografen Axel Sjöberg från Halmstad tog två bilder av kroppen från olika håll — »det funna liket, som ännu är förvånande väl bibehållet«, skriver tidningen. Och doktor Lindvall skar loss några hudflikar invid skottsåret. De skulle sändas till rättskemisten i Stockholm för att om möjligt visa om det fanns krutgas eller krutrester i dem, vilket skulle avgöra om skottet avlossats på nära håll.

Två polismän for till Helsingborg, där stationsportieren berättade vad han mindes. Den 10 april reste Rydell och Hermanson till Köpenhamn och överlämnade till polisen där hennes kläder, örhängena och ringen av danskt guld — samt hennes porträtt.

Fotografiet gjorde omedelbart vad allt annat gjort. Tidningen Halland noterar, i samma artikel:

»Af dessa fotografier hafva flere här i staden trott sig igenkänna en qvinna, som för flere år sedan hade plats härstädes, ett antagande, som måste med försigtighet upptagas.«

Den sjätte igenkänningen, och den första som byggde på en bild som kunde visas för någon annan än den som stått vid graven.

Samma artikel bär för övrigt den mest långtgående gissningen av alla, framställd som något som »af åtskilliga omständigheter ganska otvetydigt framgår«: att hon tillhört Köpenhamns prostituerade och tagit sitt liv »af leda öfver det elände, hvari hennes lefnadssätt försänkt henne«. Ingen källa fanns för det. Det var en slutsats dragen ur att hon talat danska och rest ensam.

XII. Jensine

Den 14 april meddelade Politiken att polisen omsider fastställt vem hon var. Helsingborgsposten återgav notisen samma dag, fortfarande utan namn:

»Ifrågavarande dam var en några och 30 år gammal enka, fru B., bosatt å Vesterbro i Köpenhamn. Ett kärleksförhållande anses vara hufvudanledningen till den förtviflade handlingen.«

Samma dag gick ett telegram från Köpenhamns polis till länsstyrelsen i Halmstad. Den 16 april stod namnet i svenska tidningar.

Hon hette Jensine Johanne Marie Busch, född Dyrhauge i Köpenhamn den 30 april 1853. Hon skulle ha fyllt trettionio år fjorton dagar efter att namnet stod i svenska tidningar.

Tidningen Halland drog slutsatsen om uret:

»Initialerna J. D. å hennes ur angifva alltså den dödas flicknamn.«

De två bokstäverna som i fem veckor lästs som I. D. — och som avfärdat Cecilia och nästan avfärdat Ida Bengtsson — var initialerna i hennes eget flicknamn.

Tidningen Halland redovisar också vad som fällde avgörandet, och det var fotografiet:

»Förr än man kunnat vänta, ha sålunda de i lördags vid förnyad, af landshöfding C. Nordenfalk ledd undersökning vunna upplysningarne, som tydligt angåfvo att den okända kommit från Köpenhamn, fört till ett resultat, hvartill icke minst bidragit, att liket då fotograferades. … Den fotografi af liket, som Köpenhamnspolisen erhöll, reproducerades jemte fullständigt signalement i den danska olistidningen och har ledt till den dödas identifiering.«

Och i samma artikel, på tre rader, frias den man som gått framför henne på vägen:

»Kändt är nu, att den mansperson, som vid Båstad gått före Busch från stationen, kallas Stollapellen och är från Tormarp. Ingen misstanke kan hvila på honom.«

XIII. Rapporten från Köpenhamn

Den 19 april tryckte tidningen Halland Köpenhamnspolisens rapport, och tidningen inleder med att ta avstånd från allt den själv publicerat i fem veckor:

»Det mystiska Båstadsjelfmordsdramat, hvilket låtit så mycket tala om sig och föranledt så många gissningar, har visat sig ega en mycket prosaisk uppränning. All den romantik, man trott ligga bakom det i Marsnattens mörker intill jernvägsöfvergången vid Petersberg aflossade revolverskottet, som satte slutpunkten i en qvinnas lifshistoria, dunstar plötsligt bort, då man läser Köpenhamnspolisens nu till kon. befhde härstädes ingångna, kallt och yrkesmessigt affattade rapport, hvilken åtminstone icke strör något romantiskt skimmer öfver den riksbekanta tilldragelsen. Och den förtjenar det ej heller.«

Uppränning är väverskans ord för varpen, trådarna som väven byggs på; bildligt det en historia är uppbyggd av — dess grundval och upprinnelse. Tidningen menar att alltsammans visade sig ha en vardaglig grund.

Hennes mor Maren Dyrhauge och en väninna hade känt igen uret, broschen, ringen, paraplyet och kläderna — de som hon burit när modern sist såg henne den 15 mars. Revolvern hade de aldrig sett henne inneha.

Rapporten redogör för hennes liv utan omsvep. Hon hade från tidig ungdom försörjt sig som »offentligt fruntimmer« — så sa man då — i Köpenhamn och i provinserna, tills hon 1880 gifte sig med en äldre man, dåvarande läraren vid konstakademien Busch, som dog 1888. Därefter hade hon haft kärleksförbindelser med flera herrar som underhållit henne. Hon var av ett livligt och uppbrusande lynne.

Två av de uppgifterna stämmer inte. Danska uppslagsverk ger mannen som Johan Frederik Busch, målare och fotograf, och äktenskapet som ingånget den 25 januari 1882, inte 1880. Han dog den 14 januari 1883, inte 1888 — hon hade alltså varit änka i nio år när hon steg av tåget i Båstad, inte i fyra. Titeln stämmer däremot i sak: från 1877 till sin död undervisade han i teckning och målning vid Tekniska skolan och var assistent vid Konstakademiens förberedelseklass.

Och två år före giftermålet finns hon redan i hans hushåll. I 1880 års folkräkning bor Jensine tillsammans med Busch och två av hans söner i Lille Helliggeiststræde i Köpenhamn — antecknad som slægtning, släkting. Åldern i folkräkningen, tjugofyra år, går inte ihop med födelseåret 1853; se källförteckningen, dit också uppgifternas ursprung utanför föreningens arkiv är hänvisat.

Och hon hade talat om det förut:

»Hon var af ett mycket lifligt och uppbrusande lynne och hade flere gånger yttrat, att då det icke längre kunde gå, skulle hon fara med en ångbåt till Sverige och på vägen springa öfverbord.«

I slutet av februari började hon berätta att hon gjort bekantskap med en herre från Chicago som ville anställa henne som hushållerska. Senare att han lovat sända henne fribiljett till Amerika, dit hon inom kort skulle bege sig över Lübeck och Hamburg.

Den 14 mars kom hon till modern och sade att det nu var bestämt: hon skulle resa till Lübeck på onsdagen den 16. När hon tog avsked på tisdagen var hon mycket nedstämd, grät bittert och sade att modern nog aldrig skulle få se henne mer.

Hon visste inte, sade hon, när hon skulle resa nästa dag, eller om det skulle ske med ångbåt eller bantåg. Ingen skulle följa med.

»Hon hade intet bagage medtagit och hade sagt, att det ej behöfdes för denna resa.«

Motivet, enligt modern och enligt väninnan, var inte en kärleksaffär:

»Såsom motiv till hennes förtviflade handling angaf modern, att hon led af en större magsvulst, som läkarne förklarat sig icke kunna bota utan operation, hvars utgång vore tvifvelaktig, och hvilken hon ej ville underkasta sig.«

Och till sist den uppgift som förklarar varför hon reste just hit:

»Det var såväl fru Dyrhauge som sistnämnda qvinna obekant, att den aflidna haft någon förbindelse i Sverige, som kunde föranleda henne att resa dit, och de voro derför böjde att förmoda, att hon rest till Båstad blott för att dö okänd.«

Hon hade sagt till portieren i Helsingborg att hon var född i Båstadstrakten. Hon var född i Köpenhamn. Tidningen Halland hade förutsett möjligheten redan den 12 april: uppgiften kunde vara sann, »men lika gerna uppdiktad af qvinnan, om hon hade för afsigt att dö okänd«.

XIV. Vad tidningarna hade hela tiden

Här ska det sägas vad som är textens egen slutsats och inte källornas.

Obduktionen den 22 mars fann en större växt i livmodern, vägande halvannat kilo. Köpenhamnspolisens rapport den 19 april anger som motiv en större magsvulst som läkarna inte kunde bota utan en operation vars utgång var tvivelaktig, och som hon inte ville underkasta sig.

Ingen källa i materialet knyter ihop de två uppgifterna. Att det är samma svulst är en slutsats, inte ett citat — men den ligger nära: en stor bukväxt beskriven av modern i Köpenhamn och en stor växt i livmodern funnen vid obduktion i Östra Karup, hos samma kvinna.

Om slutsatsen håller, betyder den detta. Det som fick fyra tidningar att skriva att hon var havande och att förklara hennes död med vanäran över ett felsteg, var i själva verket sjukdomen som dödade henne. Fyndet fanns i tryck den 24 mars. Förklaringen kom den 19 april. Under de fyra veckorna däremellan sökte man efter en älskare, en mördare, en skam — och hade hela tiden svaret i en notis på sju rader som ingen följde upp.

XV. Badgästerna

Den 19 april 1892, samma dag som tidningen Halland tryckte Köpenhamnspolisens rapport, gick det en annan notis om Båstad i Norra Skåne:

»Tidigt anlända badgäster. Från Båstad meddelas Norra Skåne: Liksom flyttfoglarne börja i år badgästerna att infinna sig här tidigare än vanligt.«

Tretton dagar tidigare hade Helsingborgs Dagblad annonserat Båstads Hafsbadanstalt, »Vestkustens naturskönaste badort«, säsong 1 juni–30 september, med sin härliga natur och sin goda, stärkande luft.

Under de veckorna låg hon i öppen grav på Östra Karups kyrkogård. Enligt den sista av artiklarna förklarade Kungens befallningshavande att intet hinder längre mötte för begravningen.

Tidningen Halland avslutade sin rapport med en betraktelse som uppenbarligen var menad som moralisk:

»Om hon, såsom troligt är, haft en sådan beräkning, har denna emellertid slagit alldeles fel, ty just hennes försök att få dö okänd har nu gifvit henne och hennes sjelfmordsdrama en viss sorgligryktbarhet, som närmar sig Vetseradramernas. Der tidningar och vaksam polis finnas, der lyckas det ingen att obemärkt och okänd smyga sig bort från lifvet. För att ernå ett sådant syfte förslår icke en färd till Halland, utan det behöfs nog en långresa till det inre Afrika eller till Söderhafsöarna.«

Det är sant, och det är skrivet av en av de tidningar som just ägnat fem veckor åt att bevisa det. Hon lyckades inte dö okänd. Men innan hon fick tillbaka sitt namn hade hon varit sex andra kvinnor: en flicka från Skummeslöv vars anhöriga fick se på henne, sömmerskan Cecilia som var väntad till sin fars födelsedag, Emilie Arentzen som levde och mådde bra, Ida Bengtsson vars bror reste dit och nästan kände igen henne, en dotter i Göteborg vars brev kommit i retur, och en kvinna som en gång haft plats i Halmstad, där tidningen Halland gavs ut.

Fem familjer läste tidningen och trodde en tid att den handlade om dem; den sjätte igenkänningen kom från flera personer i Halmstad som tyckt sig se ett bekant ansikte på fotografiet.

Och en fråga blev aldrig besvarad. Hudflikarna som doktor Lindvall skar loss den 9 april skulle sändas till rättskemisten i Stockholm för att avgöra om skottet avlossats av henne själv eller av någon annan. Vad undersökningen visade står inte i någon av de tjugofyra artiklar som föreningens arkiv bevarat.

Källförteckning

Alla arkiv-id nedan hänvisar till Föreningen Gamla Båstads tidningsarkiv, där varje nummer motsvarar en artikel med bevarad urklippsbild. Berättelsen bygger på tjugofyra artiklar ur tretton tidningar, publicerade mellan den 19 mars och den 19 april 1892. Samtliga är framsökta genom ett svep över hela tidsspannet 17 mars–30 juni 1892, inte genom ordsökning.

Tidningsarkivet

Fyndet och den första polisundersökningen: Laholms nya tidning 19/3 1892 (id 5549) · Göteborgs Aftonblad 19/3 1892 (id 5550) · Skånska Aftonbladet 21/3 1892 (id 5551) · Hallandsposten 21/3 1892 (id 5552) · Göteborgs Aftonblad 21/3 1892 (id 5553) · Halland 22/3 1892 (id 5554) · Laholms nya tidning 22/3 1892 (id 5555).

Obduktionen: Laholms nya tidning 24/3 1892 (id 5557) · Folkets Tidning 26/3 1892 (id 5558).

Emilie Arentzen: Helsingborgsposten Skåne-Halland 29/3 1892 (id 5562) · Helsingborgsposten Skåne-Halland 31/3 1892 (id 5564) · Arbetet 1/4 1892 (id 5565) · Eskilstunaposten 6/4 1892 (id 5585) · Halland 7/4 1892 (id 5590).

Ida Bengtsson: Sydsvenska Dagbladet 1/4 1892 (id 5566).

Familjen i Göteborg: Norra Skåne 7/4 1892 (id 5592).

Landshövdingens undersökning och fotografiet: Halland 12/4 1892 (id 5596) · Helsingborgsposten Skåne-Halland 12/4 1892 (id 5594).

Identifieringen: Helsingborgsposten Skåne-Halland 14/4 1892 (id 5598) · Stockholmstidningen 16/4 1892 (id 5600) · Halland 16/4 1892 (id 5601).

Köpenhamnspolisens rapport: Halland 19/4 1892 (id 5603).

Badorten samma veckor: Helsingborgs Dagblad 6/4 1892 (id 5589) · Norra Skåne 19/4 1892 (id 5604).

Källor utanför föreningens arkiv

Vetseradramat. Två av tidningarna (id 5554 och 5558) jämför händelsen med »ett nytt Vetseradrama« respektive »Vetzeradrama« utan att förklara vad de menar, och uttrycket förekommer ingen annanstans i tidningsarkivet. Anspelningen avser dödsfallen på jaktslottet Mayerling i Österrike den 30 januari 1889, där kronprins Rudolf och den sjuttonåriga Mary Vetsera hittades döda av skottskador i huvudet, avlossade med revolver, och fallet allmänt beskrevs som ett mord följt av självmord. Parallellen tidningarna grep efter var alltså inte långsökt: en död kvinna, ett revolverskott i huvudet och ett manligt sällskap som försvunnit. Den uppgiften är hämtad utanför föreningens arkiv och redovisas därför här; texten stödjer inget sakförhållande på den, utan noterar bara vilken förlaga tidningarna själva grep efter.

Fotografiet av Jensine Dyrhauge. Visitkortet i kapitel XII kommer ur Københavns Politi, 2. Politiinspektorat, och albumet »Portrætter af offentlige og andre løsagtige Fruentimmere 1880«. Bilden är äldre än albumet — polisen samlade in befintliga fotografier — och fotografen är okänd. Kortet har gjorts tillgängligt genom Genealogisk Forlag (genealogisk-forlag.dk), som återger arkivets egen påskrift. Det är den enda bild vi har av henne, och den enda uppgift i den här berättelsen som kommer ur ett danskt arkiv i stället för ur svensk press.

Vem hennes man var. Tidningen Halland återger Köpenhamnspolisens uppgift att hon 1880 gifte sig med »dåvarande läraren vid konstakademien Busch«, som dog 1888 (id 5603). Mannen är identifierad: Johan Frederik Busch (22.1.1825–14.1.1883), målare och fotograf, verksam i Næstved och från 1872 på Frederiksberg. Enligt Dansk Biografisk Leksikon (3:e upplagan 1979–84) gifte han sig andra gången den 25 januari 1882 med »Jensine Johanne Marie Dyrhauge, født 29.4.1853 i Kbh. (Vor Frue)«; hans första hustru Ane Marie Sørensdatter hade dött 1877. Polisrapportens två årtal är alltså båda fel — vigseln 1882 och inte 1880, änkeståndet från 1883 och inte 1888. Ämbetsuppgiften stämmer däremot i sak: från 1877 till sin död var han lärare vid Tekniska skolan och assistent vid Konstakademiens förberedelseklass. Uppgifterna är hämtade från fotohistorie.com, som återger leksikonartikeln, och därifrån kommer också folkräkningsuppgiften 1880 (Kbh., Frimand Kv., opslag 67) om att hon då bodde i Buschs hushåll, antecknad som släkting.

Var Petersberg låg. Kartan satte till en början ut Petersberg efter dagens ortnamn i OpenStreetMap, som är namnet på ett villaområde i Hemmeslöv nära en kilometer norr om fyndplatsen. Gert-Håkan Eriksson påpekade att Båstads- och Östra Karupsbor skulle reagera på det, och han hade rätt. Gårdens läge är nu avläst ur häradsekonomiska kartans blad Skottorp 1919–1925 (Lantmäteriet, J112-2-72), där byggnaderna står utsatta omedelbart intill banan, söder om den vägport där kroppen hittades. Bladet är georefererat med Östra Karups och Skummeslövs kyrkor som fasta punkter, vilket ger 1,99 meter per bildpunkt; kontrollen är att banans korsningar med Stensån och med landsvägen faller inom 45 meter från sina uppmätta lägen i dag. Lantmäteriets eget registerläge för byn Petersberg i Östra Karups socken ligger 95 meter från den avlästa punkten. Tidningen Halland sätter samma läge oberoende av kartorna, i en beskrivning av den nybyggda banan (id 2967). Punkten är ändå markerad som ungefärlig: gården finns inte kvar, kartan är från 1920-talet, och osäkerheten är omkring femtio meter.

Vägporten man inte kunde se igenom. Samma artikel beskriver hur vägen lades om vid bygget för att spara några alnar stenmur, så att den »som förut lopp alldeles rak« i stället bildade tre trubbiga vinklar genom vägporten — med följden att vägfarande från det ena hållet inte kunde se någon som kom från det andra »förrän de äro alldeles inpåhvarandra och just under vägporten« (id 2967). Uppgiften är från 1885 och beskriver alltså platsen sju år före händelsen. Texten stödjer inget sakförhållande i förloppet på den; den står här därför att den beskriver vägporten och därmed hur kartan är utsatt.

Om motsägelser i källmaterialet

Skottets placering ändras två gånger. Laholms nya tidning skriver den 19 mars att ett skott i munnen ändat hennes liv (id 5549). Skånska Aftonbladet och Hallandsposten anger den 21 mars högra tinningen (id 5551, 5552). Göteborgs Aftonblad rättar samma dag: »Man antog till en början att hon skjutit sig i munnen, men nu synes att ett skott inträngt i hufvudet strax ofvan högra örat« (id 5553), och tidningen Halland preciserar »omkring två tum ofvanför örat« (id 5554). Texten följer den senare uppgiften och redovisar rättelsen, eftersom den visar hur snabbt de första rapporterna trycktes.

Penningsumman anges i fyra versioner. Omkring 10 kronor (id 5551), 10 kr 35 öre (id 5554), 10 kr 37 öre (id 5553, 5558) och 10 kr 95 öre (id 5555). Texten skriver »omkring tio kronor« och undviker att välja.

Vem som fann henne varierar. »Några Bjäreboar, som kommo körande« (id 5549), »en landtman körande från Båstad till Östra Karup« vars hästar skyggade (id 5550), och »några personer från Houfs socken i Skåne, hvilka körde efter bränsle« (id 5552, 5554). Texten följer den sista och utförligaste versionen, som är den enda där uppgiftslämnaren namnges — statdrängen Johannes Nilsson, som återger vad de körande berättat för honom.

Muffen. Tre tidningar uppger att hon lämnade kvar sin muff i kupén (id 5551, 5554, 5555). Folkets Tidning skriver tvärtom att »offret hade händerna instuckna i en muff«, och gör det till skäl att anta mord (id 5558). Texten följer de tre, eftersom deras uppgift går tillbaka på ett namngivet vittne i samma kupé.

Initialerna på uret läses olika. Fem veckors artiklar skriver I. D. (id 5554, 5555, 5558, 5566). Tidningen Halland skriver den 16 april J. D. och knyter dem till namnet Jensine Dyrhauge (id 5601). Det rör sig om samma graverade bokstäver, lästa på två sätt. Texten redovisar båda, eftersom läsningen I. D. fick praktiska följder: den användes för att avfärda sömmerskan Cecilia och som huvudinvändning mot att den döda var Ida Bengtsson.

Efternamnet stavas olika i källorna — och en av formerna var ett läsfel. Tidningsarkivets transkription skriver »född Dyrhange« (id 5600 och 5603) och »född Dyrhuwe« (id 5601). Urklippsbilderna avgör två av de tre:

• Id 5603 läser Dyrhauge i trycket, tre gånger: »född Dyrhauge«, »Hennes moder Maren Dyrhauge« och »Det var såväl fru Dyrhauge som sistnämnda qvinna obekant«. Transkriptionen har tagit u för n. Felet är rättat i korpusen.
• Id 5601 läser verkligen Dyrhuwe i trycket. Transkriptionen är alltså korrekt, och tidningen Halland stavade namnet på två olika sätt med tre dagars mellanrum.
• Id 5600 går inte att avgöra. Den artikeln har ingen bevarad urklippsbild i arkivet, så det står inte att verifiera om Stockholmstidningen tryckte »Dyrhange« eller om det är ett andra läsfel. Formen står kvar oförändrad i korpusen.

Texten använder Dyrhauge, som är den enda form som är belagd i tryck — också inuti citatet i kapitel XIII, där arkivets numera rättade »Dyrhange« stod. Det är det enda stället i texten där ett citat avviker från den ordalydelse arkivet hade när berättelsen skrevs. Att en dansk kvinnas namn stavas i tre former i svensk press är i sig en del av historien: ingen av tidningarna hade sett henne skriva det.

Föräldrarnas namn skiljer sig mellan källorna. Köpenhamnspolisens rapport kallar modern Maren Dyrhauge (id 5603), och Dansk Biografisk Leksikon skriver likaså Maren Thomsen. Påskriften på visitkortets baksida skriver i stället »Hustr Marie f Thomsen«. Två källor mot en; texten följer rapporten och redovisar påskriftens form i bildtexten. Fadern kallas på kortet »Toldassistent Anders Dyrhauge« men i leksikonet »snedkersvend Andreas Carlsen D.« — både förnamnsform och yrke skiljer sig, och det går inte att avgöra ur materialet vilken uppgift som är riktig.

Födelsedagen anges olika. Tidningen Halland skriver den 30 april 1853 (id 5601), Dansk Biografisk Leksikon den 29 april. Texten följer tidningen, som är den källa berättelsen bygger på, och noterar avvikelsen här.

Voxtorp stavas på två sätt i källorna. Laholms nya tidning skriver »Voxtorp i Halland« (id 5555), Folkets Tidning »den till Woxtorp väntade sömmerskan« (id 5558). Texten använder Voxtorp i egen prosa och behåller W-formen inuti citatet.

Revolverns skott går inte ihop. Tre avskjutna skott (id 5549, 5550, 5552), »laddad med tre skott« (id 5551), och »tvenne skarpa skott och tre urskjutna patronhylsor« (id 5554). I en sexpipig revolver blir 2 + 3 = 5. Det sjätte läget redovisas inte i någon källa. Texten anger därför inte något antal.

Hennes ålder underskattades genomgående. Tidningarna anger 25–30, 30 eller 25–35 år. Enligt Köpenhamnspolisens uppgift var hon född den 30 april 1853 och alltså 38 år.

Skottets placering i brödtexten. Kapitel VII skrev tidigare »höger tinning«, alltså den uppgift som rättades den 21 mars. Brödtexten följer nu samma senare uppgift som noten ovan — »strax ofvan högra örat« (id 5553).

Åldern i folkräkningen. 1880 års folkräkning anger Jensine till tjugofyra år. Med födelseåret 1853, som både tidningen Halland och Dansk Biografisk Leksikon ger, skulle hon ha varit tjugosex eller tjugosju. Avvikelsen står oförklarad; åldrar i folkräkningar är ofta uppgivna, inte kontrollerade.

Vilken bruten form hon talade. Tidningen Halland skriver att hon »på bruten danska« fällde avskedsorden på Helsingborgs station (id 5596). Hon var född i Köpenhamn, så uppgiften är svårförklarlig som den står. Samma artikel säger att hon »fällt yttranden både på danska, och svenska«. Formuleringen är återgiven som tidningen skriver den.

Broschen. Köpenhamnspolisens rapport räknar en brosch bland de föremål modern kände igen (id 5603). Ingen av de svenska rapporterna om fyndet nämner någon brosch i förteckningen över vad hon bar.

Fyndets datum. Alla samtida rapporter anger torsdagen den 17 mars. Två senare artiklar skriver den 19 mars (id 5598, 5601) — vilket är dagen då de första tidningsnotiserna trycktes, inte fynddagen. Texten följer den 17 mars.

Hennes uppgivna födelseort. Portieren i Helsingborg uppgav att hon sagt sig vara född i Båstadstrakten (id 5596). Köpenhamnspolisen anger Köpenhamn den 30 april 1853 (id 5601). Texten redovisar båda och pekar på att tidningen Halland själv övervägde att uppgiften kunde vara uppdiktad.

Motivet anges i två oförenliga versioner. Politiken och Stockholmstidningen anger ett kärleksförhållande (id 5598, 5600). Köpenhamnspolisens rapport anger en magsvulst hon vägrade låta operera (id 5603). Texten följer polisrapporten, som är den enda som återger namngivna uppgiftslämnare — modern och en väninna — men redovisar att den tidigare versionen stod i tryck först.

Sambandet mellan obduktionsfyndet och magsvulsten är textens egen slutsats. Obduktionen den 22 mars fann »en större växt i lifmodern« om halvannat kilo (id 5557, 5558). Köpenhamnspolisens rapport talar om »en större magsvulst« (id 5603). Ingen källa säger att det är samma sak. Kapitel XIV bygger på att det är det, och skriver ut att det är en slutsats.

Krutresterna. Doktor Lindvall tillvaratog hudflikar som skulle sändas till rättskemisten i Stockholm (id 5596). Resultatet redovisas inte i något av de tjugofyra urklippen, och frågan om skottet avlossats på nära håll får därför inget svar i föreningens material. Detsamma gäller de blodfläckar som iakttogs på vägövergångens stenpelare och frånvaron av blod på högra handskens och revolverns yta (id 5594, 5596) — invändningar som redovisas i tryck men aldrig bemöts.

Citaten återger arkivets transkription, inte det tryckta originalet. Texterna i tidningsarkivet är omtranskriberade ur urklippsbilderna. Former som »sjefmörderskan«, »sorgligryktbarhet« och »den olyckliges fader« står kvar oförändrade, eftersom det är den form som går att verifiera mot arkiv-id:t. Avstavning vid radbrytning återförenas, och citattecken normaliseras; i övrigt görs inga ingrepp.

Om namnen i den här texten. Fem av de sex kvinnor som felaktigt utpekades namnges här med de namn tidningarna tryckte. De namnen stod i rikstäckande press 1892 och ingår i det som berättelsen handlar om — att de trycktes. Emilie Arentzen levde när hennes påstådda levnadsteckning publicerades; vad av den som var sant om henne och vad som var påhängt henne av tidningarna går inte att avgöra ur materialet, och inget av det bör läsas som uppgifter om hennes liv.

Texten är skriven av Föreningen Gamla Båstad ur föreningens egna samlingar. Inga händelser, personer, repliker eller sifferuppgifter är hittade på — varje uppgift går att spåra till källorna ovan. Fler texter i Ur arkiven.