GÖTEBORGS HANDELS- OCH SJÖFARTSTIDNING
12 maj 1885
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
En icke officiel järnvägs-invigning.(Bref från Halmstad till Handelstidningen.) Man har nästan till äckel sett sig mätt på dessa stela, officiella, slentrianmessiga järnvägsinvig-ningar, öfver hvilka Strindberg i sitt „Nya rike" med så stor framgång svängt satirens gissel. Det var derför icke utan ett visst intresse jag en dag i förra veckan från den framstående järnvägsentrepre-nören C. Jehander erhöll inbjudning att i min egenskap af tidningsman öfvervara den icke officiella invigningen af Skåne-Hallands järnväg, hyilken invigning skulle ega rum som i Lördags. Och då jag tager för gifvet att Handelstidningens ärade läsare af skäl, som jag väl icke behöfver nämna, hysa ej ringa intresse för nämnde järnväg, tager jag mig härmed friheten tillställa dem ett referat af den genom sin enkelhet lika originella som vackra invigningsfesten. Skåne-Hallands järnväg, hvilken, som bekant, förenar städerna Halmstad och Helsingborg, är omkring 8 mil lång - den är ännu icke officielt uppmätt - och genomskär Hallandsås i den s. k. Sinarpsdalen. De tekniska svårigheter man vid byggandet af denna järnväg haft att öfvervinna ärolångt ifrån obetydliga. Stigningarne och de djerfva kurvor, i hvilka den slingrar sig fram öfver åsen tala tillräckligt tydligt. Arbetena å banan dateras från den 1 Februari 1883 och ha oaktadt en mängd motigheter, som rest i vägen, pådrifvits med den raskhet, att, som sagdt, sista skenan kunde inspikas redan i Lördags. Officielt och för trafiken kommer emellertid banan i dess helhet att öppnas först den 1 nästkommande Augusti, detta dock fyra månaden före den kontrakterade tiden. De män, som inlagt största förtjensten om utförandet af denna järnvägsbyggnad äro å skånska sidan konsul P. Ohlsson i Helsingborg och å halländska friherre D. E. Stierncrona å Stjernarp samt godsegaren J. Lyttkens. Kl. 3 e. m. utgick extratåget från Halmstad. Det bestod af endast 2 passagerarevagnar och en godsvagn. Lokomotivet var, dagen till ära, prydt med grönt och från första vagnen vajade en flagga. Inbjudne att deltaga i färden voro från Halmstad någre landsstatstjenstemän, stadens borgmästare, ett par styrelseledamöter, trafikchefen för Halmstad-Nässjö järnväg samt representanter för Halmstadpressen m. fl., inalles omkring 20 personer. Färden, som gynnades af det härligaste väder, gick till en början rakt söderut öfver jemn mark, liknande den skånska slättbygden. Utan att stanna brusar tåget förbi den första stationen, Frönninge. Man hinner i blinken endast se skymten af ett litet snygt tegelhus i rödt och hvitt. Men vid nästa station, Eldsberga, stanna vi ett par minuter. Den lilla stationsbyggnaden är redan bebodd. Snöhvita gardiner för fönstren och ett par nyfikna små barnansigten tryckta tätt intill rutan. Snart äro vi inne i „Veingekroken“. Banan, som förut gått alldeles rakt på Laholm och genom bördiga trakter, gör här en ledsam och af terrängförhållandena alldeles icke påkallad krökning och går fram genom oländiga, stenbundna marker. En af traktens godsegare och medlem af länets landsting ville så hafva det, i trots af alla protester. De förargade bönderna ha nu tagit sin skada igen och underlåtit att å nyo invälja den mäktige i landstinget - ett misstroendevotum, som torde vara retsamt nog. Snart ha vi passerat äfven Veinge station, och redan glittrar på huger hand Lagans vattenfall i solskenet. Tåget brusar fram öfver det skummande vattnet. Signalen ljuder, tåget stannar. Vi äro i Laholm. Här tycktes man veta af hvad som var i görningen. En stor menniskoskara hade samlats å den plats, der stationshuset, som nyligen påbörjats, inom kort kommer att resa sig. „Det flager i Byen“, och äfven från Laholms kungsgård vaja festliga flaggor. Här i Laholm ökas passagerare-antalet med 5 à 6 personer, och så äro vi åter i farten. Det är synd att man vid Vallberga station rest granklädda flaggstänger, ty vi stanna icke, ha knapt ens tid att taga en öfverblick af de „festliga anordningarne“. Der till höger reser sig Skummeslöfs utmärkt fula kyrka midt på slätten. Men till venster, under foten af åsen ligger Hasslöfs tempel och tittar fram genom den späda vårgrönskan, stolt öfver sitt imponerande läge. Konturerna af åsen, hvilka förut blånat i fjerran, börja nu framträda allt tydligare. Stigningen varder allt starkare. De väldiga vallarne på ömse sidor om vägen vitna om den energi som här banat sig väg. Men på samma gång banan stiger beskrifver hon en stark kurva och i ett nu öppnar till höger sig den härligaste utsigt öfver det nedanför liggande, skogklädda landskapet, Pershög, det för sin naturskönhet så mycket omtalade utvärdshuset, Båstad och den stora hafsbugten, hvari just ett tjogtal småfartyg för fulla segel styra in. Den lilla köpingen har kiädt sig i festskrud och flaggor, och vimplar fladdra för den lätta brisen. Här stannar tåget. Dörrarna hållas stängda. Vi skola afvakta Helsingborgståget innan vi rycka närmare länsgränsen, der sista skenan skall inspikas. Vi behöfva icke vänta länge. Skåningarnes signal ljuder, svaras af hallandingarne. Bergen gifva eko. Ett väldigt skott dånar nere i Pershög, och de bäda tågen glida hvarandra sakta till mötes. Landtbefolkningen gifver talrikt möte. Hviftande af hattar och mossor och glada hurrarop. Nu kunna vi ej komma längre fram. Vi stiga ur, och skåningar och halländingar skaka hand på sjelfva länsgränsen. Här är rest en statlig äreport af granris, prydd med flaggor och arbetets emblem: spadar, hackor m. m. Ofvantill inskriptionen: 1 Februari 1883-9 Maj 1885 och å halländska sidan Hallands, Halmstads och Laholms samt å skånska sidan Skånes, Helsingborgs och Engelholms vapen. Just på denna punkt ir naturen riktigt Just på denna punkt är naturen riktigt storslagen. I fonden järnvägsspåret, som förlorar sig i en skarp kurva, sprängd genom berget, hvars nakna brott påminner om Bohuslän. Till höger den storartade utsigten öfver Båstad och hafsbugten ända långt ut, der åsen stupar djerft i sjön. Till venster en brant bergsluttning beväxt med löf- och barrskog, och bakom oss skymta vi det halländska slättlandet badande i solljus. Sedan järnvägsarbetare inspikat större delen af skenan, framträder midt under äreporten styrelsens v. ordförande friherre D. E. Stierncrona och håller ett enkelt och anslående invigningstal. Han beklagade att styrelsens ordförande konsul Olsson vore hindrad att tillstädeskomma, men ville nu å styrelsens vägnar uttala sin stora tillfredsställelse öfver att man redan nu hunnit så nära målet: Skåne-Hallands järnvägs fullbordan. Han betonade vidare de stora fördelar de bâda provinserna genom det nya föreningsbandet komme att skörda både i socialt och ekonomiskt hänseende och framförde så styrelsens varma tack till ingeniör C. Jehander, hvilken man i främsta rummet hade att tacka för att arbetet så väl och så raskt bedrifvits. Slutligen nedkallade han öfver företaget den Högstes välsignelse. Derpå nedslog han jemte några andra styrelse-ledamöter de sista spikarne genom skenan, och så vardt Skåne-Hallands järnväg öppnad. Omedelbart derefter öfverraskades man af nya skott från Pershög och af tonerna från en rätt väl inöfvad sångkör. Det var Båstads sångförening, som placerad å bergssluttningen under den åldrige kyrkoherden Malmborgs ledning uppstämde Här-liga land. Så ett trefaldt lefve, utbringadt af frih. Stierncrona, och svaradt af trenne dynamitskott, och så en ny sång: Svea, vår moder, hugstor och skön - och den „officiella” delen af festen var slut. De inbjudne voro inviterade att deltaga äfven i en sexa. Denna afåts omedelbart derpå i en liten snygg och treflig bondgård. Tal för värden, ingeniör Jehander, och för järnvägsbolagets styrelse. Så kaffe och en liten stunds Nachspiel, och så bröt man upp. Efter kraftiga hurrarop ur skånska och halländska strupar foro de båda tågen åt hvar sitt håll. Snart hade vi stigit ned på slätten igen. Inom kort förtonade den vackra åsen vid horisonten. Snart var den i mörkret försvunnen. Men minnet af den enkla och anslående festligheten deruppe, hvarigenom samfärdsel öppnats mellan tvenne bördiga provinser, som för länge varit skilda, det togo deltagarne med sig och det skall sent förblekna. H. E. V. H.
(Brev från Halmstad till Handelstidningen.)
Man har nästan till äckel sett sig mätt på dessa stela, officiella, slentrianmässiga järnvägsinvigningar, över vilka Strindberg i sitt "Nya rike" med så stor framgång svingat satirens piska. Det var därför inte utan ett visst intresse jag en dag i förra veckan från den framstående järnvägsföretagaren C. Jehander erhöll inbjudning att i min egenskap av tidningsman övervara den inofficiella invigningen av Skåne-Hallands järnväg, vilken invigning skulle äga rum förra lördagen. Och då jag tar för givet att Handelstidningens ärade läsare av skäl, som jag väl inte behöver nämna, hyser inte ringa intresse för nämnda järnväg, tar jag mig härmed friheten att tillställa dem en berättelse från den genom sin enkelhet lika originell som vacker invigningsfesten.
Skåne-Hallands järnväg, vilken, som bekant, förenar städerna Halmstad och Helsingborg, är omkring 8 mil lång — den är ännu inte officiellt uppmätt — och genomskär Hallandsås i den så kallade Sinarpsdalen. De tekniska svårigheter man vid byggandet av denna järnväg haft att övervinna är långt ifrån obetydliga. Stigningarna och de djärva kurvor, i vilka den slingrar sig fram över åsen, talar tillräckligt tydligt. Arbetena på banan dateras från den 1 februari 1883 och ha trots en mängd motigheter, som rest i vägen, påskyndats med sådan snabbhet att, som sagt, sista rälen kunde inspika redan förra lördagen. Officiellt och för trafiken kommer emellertid banan i sin helhet att öppnas först den 1 nästa augusti, detta dock fyra månader före den kontrakterade tiden.
De män som lagt största förtjänst om utförandet av denna järnvägsbyggnad är på skånska sidan konsul P. Ohlsson i Helsingborg och på halländska friherre D. E. Stierncrona på Stjernarp samt godsägaren J. Lyttkens.
Klockan 3 på eftermiddagen avgick extratåget från Halmstad. Det bestod av endast 2 passagerarevagnar och en godsvagn. Lokomotivet var, dagen till ära, prydt med grönt och från första vagnen vajade en flagga. Inbjudne att deltaga i färden var från Halmstad några landsstatstjänstemän, stadens borgmästare, ett par styrelseledamöter, trafikchefen för Halmstad-Nässjö järnväg samt representanter för Halmstadspressen m. fl., inalles omkring 20 personer.
Färden, som gynnad av det härligaste väder, gick till en början rakt söderut över jämn mark, liknande den skånska slättbygden. Utan att stanna brusar tåget förbi första stationen, Frönninge. Man hinner i ett ögonblick endast se skymten av ett litet snyggt tegelhus i rött och vitt. Men vid nästa station, Eldsberga, stannar vi ett par minuter. Den lilla stationsbyggnaden är redan bebodd. Snövita gardiner för fönstren och ett par nyfikna små barnansikten trycka tätt intill rutan. Snart är vi inne i "Veingekroken". Banan, som förut gått helt rakt på Laholm och genom bördiga trakter, gör här en ledsam och av terrängförhållandena helt inte påkallad krökning och går fram genom oländiga, stenbundna marker. En av traktens godsägare och medlem av länets landsting ville så ha det, trots alla protester. De förargade bönderna ha nu tagit sin skada igen och underlåtit att på nytt välja den mäktige i landstinget — ett misstroendevotum, som torde vara retande nog.
Snart ha vi passerat även Veinge station, och redan glittrar på höger hand Lagans vattenfall i solskenet. Tåget brusar fram över det skummande vattnet. Signalen ljuder, tåget stannar. Vi är i Laholm. Här tycktes man veta vad som var på gång. En stor människomängd hade samlats på den plats där stationshuset, som nyligen påbörjats, inom kort kommer att resa sig. "Det flagrar i staden", och även från Laholms kungsgård vaja festliga flaggor. Här i Laholm ökas passagerarantalet med 5 à 6 personer, och så är vi åter i farten. Det är synd att man vid Vallberga station rest granklädda flaggstänger, ty vi stannar inte, ha knapt ens tid att ta en överblick av de "festliga arrangemangen". Där till höger reser sig Skummeslöfs utmärkt ful kyrka mitt på slätten. Men till vänster, under foten av åsen ligger Hasslöfs tempel och tittar fram genom den späda vårgrönskan, stolt över sitt imponerande läge. Konturerna av åsen, vilka förut blånat i fjärran, börja nu framträda allt tydligare. Stigningen blir allt starkare. De väldiga vallarna på båda sidor om vägen vittna om den energi som här banat sig väg. Men på samma gång banan stiger beskriver hon en stark kurva och på ett ögonblick öppnar sig till höger den härligaste utsikt över det nedanför liggande, skogklädda landskapet, Pershög, det för sin naturskönhet så mycket omtalade värdshuset, Båstad och den stora hafsbugten, vari just ett tjugutal småfartyg för fulla segel styr in. Den lilla köpingen har klädts i festskrud och flaggor, och vimplar fladdra för den lätta brisen.
Här stannar tåget. Dörrarna hålls stängda. Vi skola avvakta Helsingborgståget innan vi rör närmare länsgränsen, där sista rälen skall inspika. Vi behöver inte vänta länge. Skåningarnas signal ljuder, besvaras av halländingarna. Bergen giva eko. Ett väldigt skott dånar nere i Pershög, och de båda tågen glida varandra sakta till mötes. Landtbefolkningen giver talrikt möte. Viftande av hattar och mössor och glada hurrarop. Nu kunna vi inte komma längre fram. Vi stiga ur, och skåningar och halländingar skakar hand på själva länsgränsen. Här är rest en statlig äreport av granris, prydd med flaggor och arbetets emblem: spador, hackor m. m. Ovanför inskriptionen: 1 februari 1883–9 maj 1885 och på halländska sidan Hallands, Halmstads och Laholms samt på skånska sidan Skånes, Helsingborgs och Engelholms vapen.
Just på denna punkt är naturen riktigt storslagen. I fonden järnvägsspåret, som förlorar sig i en skarp kurva, sprängd genom berget, vars nakna brott påminner om Bohuslän. Till höger den storartade utsikten över Båstad och hafsbugten långt ut, där åsen stupar djärvt i sjön. Till vänster en brant bergsluttning bevuxen med löv- och barrskog, och bakom oss skymtar vi det halländska slättlandet badande i solljus.
Sedan järnvägsarbetare inspikat större delen av skena framträder den sista skenen styrelsens vice ordförande friherre D. E. Stierncrona och håller ett enkelt och anslående invigningstal. Han beklagar att styrelsens ordförande konsul Olsson är hindrad att närvara, men vill nu i styrelsens namn uttala sin stora tillfredsställelse över att man redan nu kommit så nära målet: Skåne-Hallands järnvägs fullbordan. Han betonar vidare de stora fördelar båda provinserna genom det nya föreningsbandet kommer att skörda både i socialt och ekonomiskt hänseende och framför styrelsens varma tack till ingeniör C. Jehander, vilken man främst hade att tacka för att arbetet bedrivits så väl och så snabbt. Slutligen anropar han över företaget den Högstes välsignelse.
Därpå slår han tillsammans med några andra styrelseledemöter de sista spikarna genom skena, och således öppnas Skåne-Hallands järnväg. Omedelbar därefter överraskades man av nya skott från Pershög och av toner från en rätt väl inöva sångkör. Det var Båstads sångförening, som placerad på bergsluttningen under den äldre kyrkoherden Malmborgs ledning anstämde Härliga land. Sedan ett trefallt leve, utbringa av frih. Stierncrona, och besvarad av tre dynamitskott, och sedan en ny sång: Svea, vår moder, hugstor och skön - och den "officiella" delen av festen var slut.
De inbjudna var inbjudna att även deltaga i en sexa. Denna ägde rum omedelbar därefter i en liten snygg och treflig bondgård. Tal för värden, ingeniör Jehander, och för järnvägsbolagets styrelse. Sedan kaffe och en liten stunds Nachspiel, och sedan bröt man upp.
Efter kraftiga hurrarop ur skånska och halländska strupar foro de båda tågen åt var sitt håll. Snart hade vi stigit ned på slätten igen. Inom kort förtonade den vackra åsen vid horisonten. Snart var den i mörkret försvunnen. Men minnet av den enkla och anslående festligheten deroppe, varvid samfärdsel öppnats mellan två bördiga provinser, som länge varit skilda, det tog deltagarna med sig och det ska sent förblekna.
H. E. V. H.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
