7 juli 1886

Norr ut står Helsingborg genom Skåne-Hallands järnväg i förbindelse med Engelholm och de södra hallandska städerna, vilken förbindelse snart nog utsträckes ända till Göteborg. Järnvägen är närmast staden bygd på en s. k. viadukt, ett slags på järnpelare vilande bro av ett eller annat tusental fots längd. Banan går genom en särdeles vacker och omväxlande trakt. Till vänster ser man under resans början Öresund med sina otaliga vita segel och i bakgrunden det danska landet. Snart framträder Kullen, som gent emot den omgivande slätten ter sig ganska aktnings-bjudande. Allt som tåget skrider framåt, och man får se bärget från olika sidor, antager detta olika former och färgskiftningar. Landskapet växlar med skog och åker. Säden står vacker, om ock ej så frodig som i södra Skåne. Snart har man uppnått Engelholm, som ligger inbäddadt i furu- och björkskog, och av vilket icke mycket är synligt från banstationen. Trakten är sandig. Som man vet ligger Engelholm ett godt stycke uppe i landet vid Rönneå, medan dess hamn är belägen vid åns utlopp i havet. Här finnes också en särskild station med namnet Engelholms hamn. Nu börjar landskapet bliva verkligt storarladt. Bantåget bestiger Hallandsåsen. Än brusar det förbi skogiga höjder, än utmed kala röd- eller gråaktiga bärgväggar; än ser man på ena sidan en brant sluttning ned i en grönskande dal, än slingrar sig järnvägen som en ål genom långsträckta, smala och krokiga klyftor, än flyger tåget på en hög banvall över ett bråddjup, och än in i självabärget, som blivit genomsprängdt. Invid en vik av Kattegat och med järnvägen ovanför sig samt omgivet av den höga Hallands-åsen, ligger utomordentligt täckt fiskläget Båstad, vilket från järnvägskupen ter sig så fridfullt, lugnt och stilla, som om det vore en illustration till Vadmans "min lilla vrå bland bärgen". Tåget går vidare och man befinner sig på Hallands mark. Landskapet är i södra delen mycket likt skånska slätten, men i öster ser man tydligt småländska bärglandet höja sig. Av Laholm synes icke mycket från järnvägsstationen, och tåget stannar ej nog länge att medgiva något närmare studium av staden.

Norr ut förbinder Helsingborg genom Skåne-Hallands järnväg med Engelholm och de södra hallandska städerna. Denna förbindelse ska snart förlängas ända till Göteborg. Järnvägen är nära staden byggd på en s.k. viadukt, ett slags på järnpelare vilande bro som är ett eller annat tusental fots längd. Banan går genom ett särskilt vackert och omväxlande landskap. Till vänster ser man i början av resan Öresund med sina otaliga vita segel och i bakgrunden det danska landet. Snart framträder Kullen, som jämfört med den omgivande slätten ter sig ganska imponerande. Allteftersom tåget framskrider och man får se berget från olika håll antar det olika former och färgskiftningar. Landskapet växlar mellan skog och åker. Säden står vacker, även om den inte är lika frodig som i södra Skåne.

Snart har man nått Engelholm, som ligger inbäddat i furu- och björkskog och från vilket inte mycket är synligt från banstationen. Området är sandigt. Som man vet ligger Engelholm ett bra stycke in i landet vid Rönneå, medan dess hamn är belägen vid åns utlopp i havet. Här finns också en särskild station med namnet Engelholms hamn.

Nu börjar landskapet bli verkligt storslaget. Bantåget bestiger Hallandsåsen. Än brusar det förbi skogiga höjder, än längs kala röd- eller gråaktiga bergsväggar; än ser man på ena sidan en brant sluttning ned i en grönskande dal, än slingrar sig järnvägen som enål genom långsträckta, smala och krokiga klyftor, än flyger tåget på en högt liggande bankropp över ett djupt avsnitt, och än in i själva berget, som sprängts igenom.

Vid en vik av Kattegat och med järnvägen ovanför sig samt omgiven av den höga Hallandsåsen ligger utomordentligt vackert fiskläget Båstad, vilket från järnvägskupén ter sig så fredligt, lugnt och stilla som om det vore en illustration till Wadmans "min lilla vrå bland bergen".

Tåget går vidare och man befinner sig på Hallands mark. Landskapet är i södra delen mycket likt skånska slätten, men i öster ser man tydligt småländska bergslandet höja sig. Av Laholm synes inte mycket från järnvägsstationen, och tåget stannar inte länge nog för att möjliggöra någon närmare granskning av staden.