Ur arkiven · Föreningen Gamla Båstad

Södra Sveriges största backe blev Italienska vägen

1851–1903Tidningsarkivet, Bildarkivet

Den som skulle från Båstad till Torekov på 1800-talet fick börja med den värsta biten. Strax väster om köpingen vek landsvägen av från stranden och gick brant upp i åsen, i en backe som steg en fot på fem. Den hette Brantelid. Det tog sexton år från det första förslag vi har hittat till invigningen av en ny väg, och fyra år till innan räkenskaperna för bygget kungjordes för stämman. Den som 1904 fick sitt namn i sten på krönet nämns inte en gång i tidningarna. Den gamla vägen finns kvar, och den heter fortfarande Brantelid.

I hästsko uppför åsen

Hösten 1851 skrev en resenär som undertecknade sig Orv. Odd en följetong i Öresundsposten om en tur genom nordvästra Skåne. Sällskapet hade sovit på gästgivargården i Båstad och gav sig av tidigt på morgonen mot Torekov. Han beskrev vägen så här: från Båstad går den »genast temligen uppåt«, i »en i hästsko krökt, stelt uppstigande backe«, som »viker den på en gång af från kusten inåt åsen«.

Han klagade inte på backen. Han skrev i stället om utsikten från den. Blicken tillbaka över landskapet var »i sanning förtjusande«, med hela Laholmsbukten, Hallands slätter på andra sidan och Båstad med sitt kyrktorn längst ner. Han tyckte att den slog till och med utsikten från höjderna ovanför Östra Karup, och han sammanfattade den så: »Det hela är i hög grad schweiziskt.« Han beklagade att de inte hade någon målare med sig.

Sedan kom han till det praktiska. »Efter att hafva tillryggalagt Brantalid finner man de öfriga backarne öfver åsen på detta håll föga farliga«. Resten av halvmilen till Hovs kyrka gick lätt.

Två saker ur den texten kommer tillbaka i hela den här berättelsen. Backen var den svåra biten, och allt efter den var enkelt. Och utsikten från den var så vacker att folk ville tala om den i stället.

Mot hvilken Dunke hallar äro ett intet

Backen syns i tidningarna mest genom dem som tog sig över den. I februari 1872 skrev en insändare som undertecknade sig Ad Mandatum i Engelholms Tidning om en tur från Torekov till Båstad. Det var mindre än två år efter branden som lagt större delen av köpingen i aska, och han såg det nya Båstad först uppifrån: han blev förvånad när han och hans sällskap »från brantelid sågo henne i en modernare utstyrsel än fordom«. De flesta tomterna var bebyggda med stenhus, och av de gamla stråtaken syntes inget spår utom i den del som elden lämnat. Han passade också på att ge Orvar Odd en släng. I sina Skånska resor hade Orvar Odd ropat att Båstad gick framåt och redan var framme, och om det sista skrev insändaren: »den sista kunde han besparat oss!«

Nio år senare, i september 1881, kom en annan resenär samma väg i mörkret. Han hade gått i land i Torekov från ångbåten och åkte skjuts längs åsens platå mot Båstad. Hans resebrev trycktes i Kristianstadsbladet, och där står att man till slut kom ner på stranden från en lid som kallades Branten, »mot hvilken Dunke hallar äro ett intet«. Tolvslaget från kyrktornet hördes när han kom fram.

Den resenären hade färdats nedför. För den som skulle uppåt med lass var backen något annat än en utsikt.

Ej ens något ombud

Samma höst, den 28 november 1881, kom backen upp på häradstinget för Södra Åsbo och Bjäre. Båstad, Hov och Västra Karup hade gemensamt lagt fram ett förslag om att förbättra vägen mellan Båstad och Torekov. Helsingborgstidningen Skånes Allehanda förklarade vad det gällde: man ville slippa ifrån Brantelid, »ett långt, stupigt och krökt pass å häradsvägen mellan nämnde platser«.

Förslaget hade ett problem redan från början. Båstad och Torekov var köpingar och hade ingen skyldighet att hålla väg utanför sina egna ägor. Båstad hade ändå lovat att betala en tredjedel av kostnadsförslaget på 7 000 kronor. Hov hade lovat en tredjedel och Karup 1 500 kronor. Men från Torekov hade de som drev förslaget inte fått något bidrag alls: »ej ens något ombud derifrån afhördes«. Frågan var nu om häradet skulle betala resten, bygga en bro och sedan hålla den nya vägen. Det ville häradets övriga ombud inte. Ärendet sköts upp till den 16 januari.

Ingrepp i eganderätten

Den 16 januari 1882 var en måndag. Engelholms Tidning skrev om sammanträdet fyra dagar senare och började med en mening som ingen tycks ha bestritt: »Brantelid, belägen mellan Båstad och Torekow, är den svåraste väg att befara inom Bjäre härad.«

Förslaget var blygsamt. Det gällde ett vägstycke på 2 000 fot, och den nya vägen skulle bli 2 250 fot. Båstads ombud frågade om Hov och Västra Karup ville dela kostnaden och det framtida underhållet. Det ville de inte.

Sedan talade grannarna. Tre män, alla i Småryd, Sven P. Jonsson, Pål Nilsson och Jöns P. Johansson, gick emot förslaget, och de som var skyldiga att underhålla vägen gjorde detsamma. De tre menade att om man tog deras jord till vägen så »vore ingrepp i eganderätten«. Väghållarna motsatte sig förslaget därför att de skulle få större vägstycken att underhålla. Ett anslag på 300 kronor till en bro beviljades, men bara på villkor att häradet dömde ut Brantelid och lade ny väg. Handlingarna skickades till länsstyrelsen i Kristianstad.

Efter det står det ingenting om vägfrågan i föreningens tidningsarkiv på nio år.

Om häradets hästar kunde tala

Våren 1891 var frågan tillbaka, nu som en plan att sänka backen. Laholms Nya Tidning räknade upp bidragen i juni: Hov 700 kronor, Båstad 1 000 och Västra Karup 500. Det var mindre än två tredjedelar av kostnadsförslaget, och tidningen trodde inte att det skulle bli något av om inte enskilda och Torekov fyllde ut resten. Den lade till en mening som pekade framåt: »Antagligen vore intresset och offervilligheten större om vägen finge en annan riktning, om än till högre kostnad.«

Samma år skänkte Båstads sparbank 200 kronor ur sin egen fond till en undersökning om att förbättra vägen vid Brantelid; det står i bankens räkenskaper för 1891. Och det blev som tidningen trott. I maj 1894 kunde Skånska Dagbladet, efter Engelholms Tidning, beskriva en helt annan väg. Den skulle börja strax väster om Båstad och gå på åsens norra sluttning, och den skulle stiga med 1 fot på 20. Brantelid, »södra Sveriges största backe«, steg med 1 fot på 5. Den nya vägen skulle bli »en af de vackraste uti riket«.

I januari 1895 hade ärendet nått regeringen. Båstads Tidning skrev att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens chef, generaldirektör Berg, hade tillstyrkt det »i enlighet med byarnes önskan«, och tidningen var nästan säker på att pengarna skulle beviljas. Den slutade notisen så här:

»Om häradets hästar kunde tala, skulle de säkert höja ett af hjertat gående jubelrop för väg och vattenbyggnadsstyrelsens chef.«

Den 11 maj kungjorde Post- och Inrikes Tidningar beslutet. Kunglig Majestät, alltså regeringen, beviljade 22 000 kronor i statsbidrag, utan återbetalningsskyldighet, till vägomläggningen vid Branteliden i Västra Karups socken.

Samma vår gick vägen till Brantelid fortfarande där den alltid gått. En morgon i april promenerade skräddargesällen N. P. Svensson från Båstad ut på den. Båstads Tidning berättade att han »på morgonen spatserade utåt landsvägen mot Brantelid« när han trampade på något som låg hoprullat på vägkanten. Han böjde sig ner för att se vad det var och blev biten i handen av en huggorm, ungefär en aln lång. Doktor Christer Nilsson tog hand om honom och skickade honom till lasarettet i Ängelholm. Armen svullnade men han klarade sig. Tidningen tyckte det var ovanligt att ormarna var ute så tidigt.

Sex fot in i berget

En fredag i maj 1895 samlades Brantelidskommittén hos lantbrukaren Chr. Johansson i Båstad, med landstingsmannen Stefan Jönsson som ordförande. Man beslöt att be major Wilhelm Gagner, chef för Södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet, göra den slutliga avvägningen, alltså mäta upp hur vägen skulle ligga i höjd och lutning. »Många anbud om anläggning äro redan inkomna«, skrev Båstads Tidning. Man räknade med att börja med en mindre arbetsstyrka inom en månad.

I augusti hade arbetet börjat. En korrespondent som skrev under namnet Sigvard berättade i Helsingborgsposten Skåne-Halland att vägen hade kommit till stånd »genom energiska personers på orten fleråriga bemödanden och statens i sista hand mellankomst«. Den skulle bli ungefär tre kilometer lång, något kortare än den gamla, och stiga jämnt hela vägen upp till åsens höjd. Han hade samma tanke som resenären 1851:

»det blir en väg som i norska fjellen eller i Schweitz och en plats för badgästerna på orten«

Och den var, skrev han, värd att »bekike«, att gå och titta på.

I januari 1896 gick en snöstorm över trakten, och framför mjölklassen fick man gå med skovel och hacka. I samma nummer skrev Båstads Tidning att arbetet vid Brantelidsvägen hade tagits upp igen, men inte med full styrka. Bron över Smårydsdalen var till största delen fylld, och arbetarna höll på att spränga sig in i den stora kullen bredvid. Tidningen beskrev arbetet så här:

»Der får man gå omkring 6 fot in uti bara stenberg, hvilket är ett drygt och mödosamt arbete.«

Ingen av dem som sprängde nämns vid namn i de artiklar vi har hittat.

Fyrahundra kronor tunnlandet

Vägen skulle gå över andras mark, och nu kom den fråga som männen i Småryd hade ställt fjorton år tidigare. I maj 1896 skrev Båstads Tidning att en större process hotade kommittén. Markägarna längs den nya vägen hade begärt 400 kronor per tunnland, ungefär ett halvt hektar, för åssluttningen. Tidningen tog kommitténs parti. Den kallade marken »den steniga absolut otjenliga åsslutningen, hvilket ingen förnuftig menniska förtänker komitéen att den nekar betala«, och frågade: »Ty hvad pris skulle då betalas för god åkerjord?«

Måndagen den 7 september 1896 samlades arbetsdirektionen inför domaren tillsammans med de berörda markägarna och arrendatorerna för att utse en expropriationsnämnd, som skulle värdera den mark vägen behövde. Som kyrkans ombud kom kyrkoherde C. J. Brodén i Förslöv. Öresundsposten redovisade att nämnden valdes efter lottning mellan parterna. Nio män valdes, från Killebäckstorp, Slammarp, Öllöv, Killeröd, Åby, Humlarp, Skörpinge och Båstad. En av dem var A. Elmlund i Båstad. Ärendet sköts upp till den 5 oktober. Vad marken till sist värderades till står inte i föreningens arkiv.

Hufvudstupa

Vintern 1897 gick det redan att ta sig in på den nya vägen, fast den ännu inte var avsynad. I februari rasade minst 75 lass snö ner från backarna »på nya vägen vester om Båstad« och gjorde den helt ofarbar. Engelholms Tidning berättade vad som hände en kväll strax efteråt.

Tre hemmanssöner från trakten red »i upprymd sinnesstämning« in på den nya vägen och tog sig fram genom de djupa drivorna. Då och då rullade de runt och tappade allt de hade med sig, till och med mössorna. Till sist störtade den ena hästen med sin ryttare »hufvudstupa utför den väl 100 alnar höga branten och hamnade på den gamla vägen«. Hundra alnar är omkring sextio meter. Varken man eller häst tog skada.

Notisen nämner inte Brantelid. Men den nya vägen väster om Båstad låg högt uppe i åsen, och den gamla gick nedanför. Det är vår slutsats att det var vid Brantelid ryttaren föll, och att han landade på den väg den nya skulle ersätta.

Tal och skålar

Onsdagen den 19 maj 1897 avsynades Brantelidsvägen och invigdes. Major W. Gagner var där tillsammans med ett tjugotal lantmän. Efteråt samlades de på hotell Victoria, och Båstads Tidning skrev att sammankomsten fortsatte till fram mot kvällen »med tal och skålar under den mest angenäma stämning«.

Engelholms Tidning gav siffrorna. Arbetet hade utförts »på ett mönstergilt sätt« av entreprenören J. N. Flodin från Tossjö och rekommenderades i sin helhet för godkännande. Vägen var 3 580 meter lång och hade kostat 33 000 kronor. Staten hade betalat 22 000, och resten hade Båstad, Hov och Västra Karup delat lika. Det blir närmare 3 700 kronor per kommun. Tidningen trodde att turister och resande längre ifrån skulle komma för att se vägen, särskilt som den låg så nära badorten.

Det kostnadsförslag häradet inte kunde enas om 1881 hade gällt 7 000 kronor, men det gällde ett vägstycke på 2 000 fot och inte den väg som till sist byggdes.

Två veckor senare skrev en korrespondent om Båstad i samma tidning. Han undertecknade sig Al—lan. Den nya vägen skulle troligen bli en omtyckt promenadplats, »genom den härliga utsigt man derifrån har«. Han kallade den ett jätteföretag och gav äran till Flodin. Han påminde också om att frågan på sin tid hade varit omstridd, eftersom det hade ansetts att vägen inte behövdes för den allmänna samfärdseln. Att den ändå kom till stånd tillskrev han statsbidraget och major Gagners i Halmstad »oegennyttiga och nitiska medverkan«.

I februari 1898 föreslog arbetsdirektionen att häradet skulle ta över vägen till allmänt underhåll. Helsingborgsposten Skåne-Halland noterade att den gamla vägen förbi Brantelid »numera endast är en byväg«. »Förslaget godkändes enhälligt af de närvarande.« I maj förordnade länsstyrelsen att den nya vägen skulle gå in i häradets vägdelning, alltså fördelningen av vem som skulle underhålla vilken väg, och att den del av den gamla vägen som blivit onödig skulle strykas ur den. Under sommaren avsynades vägen av den tillförordnade kronolänsmannen Allan Holmgren. Den godkändes »med några mindre anmärkningar«. Underhållet lades på samma fastigheter som förut hade hållit den gamla vägen.

Den som icke är färdig

Då var vägen klar, men inte kommittén som byggt den. I april 1899 kom en insändare från Västra Karup i Båstadsposten. Brantelidsvägen hade varit färdig så länge att den började visa ålderstecken, skrev han. »Men den som icke är färdig, tyckes vara komitén«. Folk undrade om det någonsin skulle bli någon redovisning och om ingen revision behövdes. Han fortsatte:

»Nu påstås det, att arbetet kostat ganska mycket mera än som meningen var och till att börja med trodde man och lät inbilla sig helt och hållet andra planer.«

Vägbyggaren ansvarade, sades det, fortfarande för delar av vägen, och skribenten tyckte att kommunerna borde hävda den rätten och lägga fram räkenskaperna för stämmorna.

Det gick långsamt. I oktober 1899 stod valet av revisorer för vägstyrelsens räkenskaper på kommunalstämmans lista i Båstad. Vid stämman den 31 oktober valdes mjölnaren Anders Nilsson, med handlanden A. B. Berg som suppleant. Det skrev tidningen Sydhalland. I juni 1901 kungjorde skolföreståndaren R. W. Holmer, stämmans ordförande, att revisorernas berättelse skulle behandlas. På samma lista stod vägstyrelsens begäran om ersättning för eget arbete och egna kostnader. Revisorerna hade tillstyrkt den, och Båstads andel skulle bli 203 kronor och 38 öre.

Det var fyra år efter invigningen. Vad revisorerna fann står inte i föreningens arkiv.

Numera nästan igenvuxen

Den gamla vägen blev kvar som byväg. I september 1901 annonserades i Åby-Åstorpstidningen en smedja vid Brantelid nära Båstad ut på arrende i fem eller tio år. Ägare var lantbrukaren Bengt P. Nilsson i Erikstorp, och annonsen var undertecknad av David Wesström. Med den följde ett bostadshus med tre rum och kök, trädgård, lite jord och uthus. »Smedyrket har bedrifvits på platsen i många år.« Annonsen lovade att det fanns arbete: »En duglig smed kan påräkna fullt med arbete.«

I maj 1903 köpte hovjuveleraren W. Bohlin i Moskva, som var svensk undersåte, ett hemman i Småryd för, som det uppgavs, 30 000 kronor med inventarier. Det var alltså samma by som de tre männen kom från när de 1882 talade om ingrepp i äganderätten. Engelholms Tidning beskrev stället som »naturskönt beläget nära Båstad vid hafvet under Brantelid«. Backen hade blivit en adress.

Samma år räknade länsstyrelsen i Kristianstad upp periodens vägarbeten i sin femårsberättelse. Där stod vägomläggningen vid Brantelid tillsammans med Karupsbergsbacken, som Flodin byggde om direkt efteråt, och vägarbeten i Knäred, Tossjö, Örkelljunga och Munka Ljungby. Den hade fått sina 22 000 kronor och sin rad.

Långt senare skrev Inez Elmlund ner sina minnen. Hon var född 1884 på Dockagården i Båstad och dotter till kronolänsman August Elmlund. Hennes minnen ligger i föreningens bildarkiv. Om somrarna när hon var barn gjorde familjen ibland utflykter till Torekov, Hovs hallar eller Ramsjö, och då körde »Janne på Malen«. Hon skrev:

»Det var före bilarnas tid! Då fanns inte Italienska vägen, utan man måste åka om Brantelid (numera nästan igenvuxen). Där fick man stiga av vagnen och gå uppför backen, för att det inte skulle bli för strävsamt för hästarna.«

Det är hennes mening som binder ihop backen med det namn vägen bär i dag. I tidningarna heter den nya vägen aldrig något annat än Brantelidsvägen eller nya vägen, men för Inez Elmlund var det Italienska vägen som gjorde att man slapp gå uppför Brantelid.

Minnesstenen på krönet

Fyrtiotre år efter invigningen skrev Ludvig Nobel om vägen i tidskriften Bygd och Natur, som gavs ut av Samfundet för hembygdsvård och Svenska Naturskyddsföreningen. Artikeln heter »En föredömlig vägmodernisering« och står i 1940 års årsbok. Han börjar där den här berättelsen börjar: intill år 1897 ledde från Båstad västerut en väg som med sina branta backar var »en hästsprängare av värsta slag«. Det året tillkom den väg som befolkningen ännu kallade den nya, skrev han, medan den för turister och sommargäster var bättre känd som den italienska vägen. Det är det äldsta daterade belägg för namnet vi har hittat.

Nobel skrev inte för att berätta vägens historia utan för att berömma en ombyggnad. Under de två senaste åren hade vägen moderniserats under vägingenjören Allan Lenander från Kristianstad. Den hade breddats två meter men i huvudsak behållit sin sträckning. Bara på ett ställe, där den gamla vägen gjorde en skarp serpentinsväng, hade den lagts om. På norra sidan låg där en smedja »sedan några tiotal år«, och den flyttades till den nya vägens södra sida. Det övergivna vägstycket fick ligga kvar som »en extra slinga vid sidan av den nya vägen«, på den punkt där utsikten över Laholmsbukten först öppnar sig, med plats att parkera och bänkar för dem som ville vila vid »krönet av den branta ravinen«. Den enda större utschaktningen hade täckts med rosor. Två fotografier av Sölling i Båstad visade den nya sträckningen och den gamla slingan med sina bänkar.

Sedan kommer det som den här texten har letat efter. På själva krönet av vägen stod en minnessten, och Nobel återgav inskriften:

»En tacksamhetsåtgärd af kringliggande socknar åt framl. landtb. Jöns P. Persson i Boarp som med stor ifver och uppoffring arbetade för så att denna nya väg sträckande sig härifrån till Båstad och Svenstad blef anlagd år 1897. Rest den 22/6 1904«

Framl. landtb. står för framlidne lantbrukaren. Jöns P. Persson var alltså död när stenen restes, sju år efter invigningen. I tidningarna 1881–1899 nämns han inte en enda gång i samband med vägen. Den som läser bara dem ser kommittén, majoren, entreprenören och de tre männen i Småryd som sa nej. Socknarna runt omkring valde att hugga ett annat namn i sten.

Nobel ville själv lägga till en rad under inskriften, och skrev att Bjäre härads hembygdsförening och Båstad Golfklubb instämde: »Vägen moderniserades föredömligt av ingenjören Allan Leander 1938.« Om stenen fick den raden vet vi inte.

Vägen som heter Brantelid

Var den gamla vägen gick står inte i någon av tidningarna. Den går däremot att följa på kartorna. På generalstabskartan, vars skånska del bygger på mätningar från 1861, går huvudvägen från Båstad lågt längs stranden. Vid Smårydsgård viker den skarpt upp i åsen och fortsätter upp mot Småryd. På häradsekonomiska kartan från 1926–1934 ligger den nya vägen där Italienska vägen ligger i dag, och den gamla går fortfarande att följa nedanför den.

Lägger man samma linje på en karta från i dag följer den först Kattviksvägen ut från Båstad. Vid Smårydsgård viker den av i en snäv kurva och går upp mot Småryd på en mindre väg. Den vägen heter Brantelid. Den ligger i de flesta punkter inom tio meter från linjen som är dragen ur de gamla kartorna, och överallt inom trettio meter. Om kurvan vid Smårydsgård är den backe som resenären 1851 kallade »i hästsko krökt« kan kartorna inte avgöra, men det är där vägen vänder.

Inez Elmlund skrev att vägen var nästan igenvuxen. Namnet har inte vuxit igen.

Namnet säger dessutom vad vägen är. Lid är ett gammalt ord för sluttning eller backe, i Norrland särskilt en skogbevuxen bergssluttning. Det går tillbaka på fornsvenskans liþ och isländskans hlíð, och ordböckerna för det till en indoeuropeisk rot med betydelsen böja eller luta, samma rot som i latinets clivus, sluttning, och grekiskans klinein, luta. Grundbetydelsen är det som lutar. Brantelid är bildat av brant och lid: den branta sluttningen. Mellanstavelsen är en fogevokal, en rest av adjektivets böjda form. Resenären 1851 beskrev backen; namnet hade gjort det före honom.

Källförteckning

Alla arkiv-id nedan hänvisar till Föreningen Gamla Båstads tidningsarkiv, där varje nummer motsvarar en artikel med bevarad urklippsbild. Artiklarna är framsökta med alla stavningar arkivet bär av namnet: Brantelid, Brantalid, Branteliden, Brantelidsvägen och Brantelidvägen.

Tidningsarkivet

Resenärerna: Öresundsposten 25/10 1851 (id 293) · Engelholms Tidning 9/2 1872 (id 954) · Kristianstadsbladet 5/9 1881 (id 1565).

Häradstinget 1881–1882: Helsingborgstidningen Skånes Allehanda 3/12 1881 (id 1596) · Engelholms Tidning 20/1 1882 (id 1603).

Pengarna och beslutet 1891–1895: Laholms Nya Tidning 18/6 1891 (id 5319) · Engelholms Tidning 5/4 1892 (id 5583) · Skånska Dagbladet 30/5 1894 (id 6218) · Båstads Tidning 8/1 1895 (id 6506) · Post- och Inrikes Tidningar 11/5 1895 (id 6765).

Huggormen: Båstads Tidning 11/4 1895 (id 6711).

Bygget: Båstads Tidning 28/5 1895 (id 6803) · Helsingborgsposten Skåne-Halland 8/8 1895 (id 7026) · Båstads Tidning 18/1 1896 (id 7328).

Marken: Båstads Tidning 23/5 1896 (id 7559) · Öresundsposten 9/9 1896 (id 7654).

Ryttaren i snön: Engelholms Tidning 18/2 1897 (id 8057).

Invigningen och övertagandet: Båstads Tidning 21/5 1897 (id 8177) · Engelholms Tidning 29/5 1897 (id 8185) · Engelholms Tidning 12/6 1897 (id 8196) · Helsingborgsposten Skåne-Halland 15/2 1898 (id 8944) · Engelholms Tidning 3/5 1898 (id 9245) · Båstadsposten 6/8 1898 (id 9524).

Räkenskaperna: Båstadsposten 18/4 1899 (id 10511) · Båstadsposten 24/10 1899 (id 11267) · Sydhalland 2/11 1899 (id 11279) · Åby-Åstorpstidningen 22/6 1901 (id 22217).

Efteråt: Åby-Åstorpstidningen 3/9 1901 (id 24074) · Åsbo Häraders Tidning 28/4 1903 (id 32186) · Engelholms Tidning 16/5 1903 (id 32223).

Bildarkivet

• FGB0017379 — Inez Elmlunds minnesanteckningar, sida 3, maskinskriven avskrift. Citatet är avläst ur skanningen. Första sidan (FGB0017377) ger hennes födelse 1884 och faderns namn och ämbete.
• FGB0025771 — vykort, »Utsikt från nya vägen«, avsänt från Strandhotellet i Båstad 28 juni 1911.
• FGB0044553 — beskuret exemplar av samma fotografi som FGB0025771. Arkivposten beskriver motivet som utsikt från »Cap Horn« över Kattviksvägen och Brantelid kring sekelskiftet 1800–1900.
• FGB0027675 — vykort, »Båstad. Parti från Smårydsdalen«, utgivare J. Söderberg, Båstad, handskrivet årtal 1902.
• FGB0044552 — beskuret exemplar av samma fotografi som FGB0027675. Arkivposten säger att den gamla vägen Brantelid syns i bakgrunden och att bilden troligen är från sekelskiftet 1800–1900.
• FGB0019352 — färglagt vykort, »Utsikt från nya vägen. Båstad.«, utgivare Sten Halldéns bokhandel, odaterat.

Källor utanför föreningens arkiv

• Länsstyrelsen Skåne, kulturmiljöprogrammet Båstad och Norrvikens Trädgårdar (lansstyrelsen.se, läst 2026-10-21) — uppgiften att Italienska vägen var färdig 1897. Sidan saknar källförteckning.
• Svenskt porträttgalleri VII:7, Väg- och vattenbyggnadskåren, s. 100 (runeberg.org, läst 2026-10-21) — Carl Peter Wilhelm Gagner, född 1835, major 1887, distriktschef i Södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet från 1887.
• OpenStreetMap (läst 2026-10-20 och 2026-10-21) — Italienska vägens sträckning i dag, vägen Brantelid (way 37953750) och kartunderlaget till den nutida kartan.
• Fotografi av Micael Blume, 21 oktober 2026 — kurvan vid Smårydsgård. Läget är kontrollerat mot bildens GPS-uppgift, omkring 20 meter från vägen Brantelid på dagens karta.
• Lantmäteriet, Historiska kartor (läst 2026-10-21) — generalstabskartan, blad 8 Engelholm (J243-8-1), och häradsekonomiska kartan, blad Båstad (J112-3-3).
• Svenska Wikipedia, Italienska vägen, Kullaberg (läst 2026-10-21) — det äldre namnet på Kullaberg.
• Ludvig Nobel, »En föredömlig vägmodernisering«, Bygd och Natur. Tidskrift för hembygdsvård och naturskydd, utgiven av Samfundet för hembygdsvård och Svenska Naturskyddsföreningen, årgång 2, 1940 (årsboken), s. 148–149, med två fotografier av Sölling, Båstad. Läst i skannat exemplar 2026-10-21. Inskriften på minnesstenen är återgiven efter artikeln. Skanningen av båda sidorna finns i föreningens bildarkiv (FGB0050657).
• Svenska Akademiens ordbok, artikeln lid sbst. 3 (saob.se, läst 2026-10-22) — »backe, sluttning; i Norrl. i sht om moränbeklädd, ofta skogbevuxen bärgssluttning«; fsv. liþ, isl. hlíð, »participiell bildning till den ieur. roten kli, böja, slutta«.
• Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), artikeln lid, s. 495 (runeberg.org, läst 2026-10-22) — fsv. līþ »bergssluttning«; samma rot i grekiska och latinska ord för backe och kulle.

Det som inte står i arkivet

Vid arbetet med texten fick vi frågan om vägen kallats Alpvägen och om en Jöns P. Persson var inblandad i bygget.

Namnet Alpvägen förekommer inte i föreningens tidningsarkiv, fastighetsarkiv eller bildarkiv. Tidningarna jämför den nya vägen med Schweiz och de norska fjällen, men ingen av dem kallar den för något annat än Brantelidsvägen. Om namnet senare kom att användas om den nya vägen, om den gamla eller om något annat har vi inte kunnat avgöra. En sökning i publika källor och i OpenStreetMap gav inte heller någon Alpväg i Båstad.

Jöns P. Persson förekommer i fastighetsarkivet som troligen identisk med »Hendas Jens Petter«, som skötte gården Berget-Hennet i Erikstorp, och i en konkurskungörelse 1878 som boende i Boarp. Ingen av föreningens källor förbinder honom med vägen, och tidningarna 1881–1903 nämner honom inte i något av de trettiotal klipp som rör den. Det gör däremot minnesstenen på krönet, så som Ludvig Nobel återgav dess inskrift 1940 (se Källor utanför föreningens arkiv): den restes den 22 juni 1904 av kringliggande socknar åt den då avlidne lantbrukaren Jöns P. Persson i Boarp, för att han »med stor ifver och uppoffring« arbetat för den nya vägen. Boarp är samma by som konkurskungörelsen 1878 anger. Att det är samma man är troligt men inte belagt, och vad han gjorde för vägen säger varken stenen eller tidningarna. Bland de tre män i Småryd som talade emot det första förslaget 1882 fanns en Jöns P. Johansson. Det är ett annat efternamn och en annan by, och vi har ingen uppgift som binder dem samman.

Italienska vägen. Rubriken bygger på fem uppgifter, och ingen av dem är samtida med bygget. Den äldsta daterade är Ludvig Nobels artikel i Bygd och Natur 1940, som säger att den väg som tillkom 1897 av befolkningen ännu kallades den nya, men av turister och sommargäster den italienska vägen. Den tydligaste i dag är Länsstyrelsen Skånes kulturmiljöprogram, som om området mellan Båstad och Norrviken skriver att där ligger »’Italienska vägen’, vilken var färdig 1897« (se Källor utanför föreningens arkiv). Programmet anger inte varifrån uppgiften kommer. Den andra är Inez Elmlunds minne: man måste åka om Brantelid därför att Italienska vägen inte fanns ännu, alltså var Italienska vägen den väg som ersatte backen. Den tredje är bildarkivets katalogisering, där flera vykort med påskriften »Utsikt från nya vägen« är registrerade under Italienska vägen, och en arkivpost (FGB0049713) som anger gatan som Italienska vägen, tidigare Torekovsvägen. Den fjärde är dagens karta (OpenStreetMap, uppslagen 2026-10-20), där Italienska vägen går västerut från Båstad förbi Erikstorp mot Torekov, alltså den sträckning tidningarna 1894 beskrev för den nya vägen. Namnet Italienska vägen förekommer inte i föreningens tidningsarkiv till och med 1903. När det kom i bruk vet vi inte; 1940 var det enligt Nobel turisternas och sommargästernas namn, inte befolkningens. Samma namn bar redan en väg längs branten på Kullaberg, byggd om på 1860- och 1870-talen; om Båstads namn är lånat därifrån vet vi inte heller. Inte heller vet vi om hela dagens Italienska vägen följer 1897 års sträckning.

Kartorna. Båda kartbladen är inpassade efter kyrkor som står kvar på samma plats. Häradsekonomiska kartan (1926–1934) är inpassad efter Hovs kyrka och Mariakyrkan och ger 2,0 meter per bildpunkt. Med två punkter går felet inte att räkna, men kustlinjen och Italienska vägen hamnar på kartans egna linjer, och det är provet. Generalstabskartan är inpassad efter Hovs, Västra Karups och Båstads kyrkor. Där är felet 23–52 meter. Torekovs kyrka hamnar 581 meter fel, vilket passar med att kartan visar den äldre kyrkan inne i fiskeläget. Generalstabskartans tryckta påskrift säger 1861, men bladet bär järnvägen från 1885, så den skånska delen har senare tillägg. Linjen på kartorna är dragen av oss. Vägen Brantelid på dagens karta användes inte för att rita den, och därför går den att använda som kontroll: den ligger i median 8 meter och högst 26 meter från linjen.

Om motsägelser i källmaterialet

Vägens längd. Engelholms Tidning anger 3 580 meter vid avsyningen i maj 1897. Helsingborgsposten Skåne-Halland anger 3 850 meter i februari 1898, och skriver att den nya vägen är omkring 200 meter kortare än den gamla. Sigvard skrev 1895 att den skulle bli omkring tre kilometer. Siffrorna 3 580 och 3 850 har samma siffror i olika ordning, och en av dem är troligen en omkastning, men vi vet inte vilken. Texten använder 3 580 meter, eftersom den uppgiften kommer från avsyningen.

När bygget började. Skånska Dagbladet skrev i maj 1894 att vägen skulle anläggas »nästa år«. I maj 1895 hade kommittén ännu inte börjat, och i augusti 1895 hade arbetet påbörjats. Al—lan skrev ändå i juni 1897 att vägen påbörjats för tre år sedan. Texten följer de samtida notiserna och sätter starten till sommaren 1895.

Två olika projekt. Förslaget 1881–1882 gällde en omläggning av ett vägstycke på 2 000 fot, där den nya sträckningen skulle bli längre än den gamla. Planen 1891 gällde att sänka backen. Vägen som byggdes 1895–1897 var en helt ny sträckning på åsens norra sluttning. Kostnadsförslaget på 7 000 kronor och slutkostnaden på 33 000 kronor gäller alltså inte samma väg.

Kostnadsfördelningen. Engelholms Tidning skriver att resten efter statsbidraget delades lika mellan Båstad, Hov och Västra Karup. 11 000 kronor delat på tre blir 3 666,67 kronor. Uträkningen är vår. Insändaren 1899 påstår att arbetet kostade mer än planerat, men utan siffror, och revisorernas berättelse finns inte i arkivet.

Namnet. Källorna skriver Brantalid (1851), Branten (1881), Brantelid, Branteliden (1895) och Brantelidvägen eller Brantelidsvägen. Texten använder Brantelid. Ordets betydelse och härledning är hämtade ur SAOB och Hellquist, inte ur föreningens arkiv; ingen källa i arkivet förklarar namnet. Att mellanstavelsen -e- är en fogevokal ur adjektivets böjda form är ordböckernas allmänna regel för sådana namn, inte en uppgift om just Brantelid. Socknen stavas Houf och Hof i källorna; texten skriver Hov. Majoren heter W. Gagner i Båstads Tidning och V. Gagner i Engelholms Tidning. Svenskt porträttgalleri ger hans förnamn som Carl Peter Wilhelm, så W är rätt.

Ryttaren. Notisen från februari 1897 talar om »nya vägen vester om Båstad« och nämner inte Brantelid. Att den gäller Brantelidsvägen är vår slutsats, eftersom den nya vägen enligt Skånska Dagbladet 1894 skulle börja »strax vester om Båstad« och ryttaren föll ner på den gamla vägen.

A. Elmlund. I expropriationsnämnden 1896 står A. Elmlund i Båstad. Kronolänsmannen i Båstad hette August Elmlund. Att det är samma person är troligt men inte belagt, och texten påstår det inte.

Signaturen Al—lan. Korrespondenten 1897 undertecknade med tankstreck mitt i namnet, så som det står i klippet. Det ligger nära att läsa Allan, men vi vet inte vem som skrev, och texten återger signaturen som den är tryckt. Att en tillförordnad kronolänsman Allan Holmgren förekommer året därpå gör ingen koppling mellan dem.

Orvar Odd. Resenären 1851 undertecknade sig Orv. Odd, och insändaren 1872 polemiserar mot Orvar Odds Skånska resor. Om texten i Öresundsposten 1851 hör till den skrift insändaren menar har vi inte kunnat avgöra.

Kommittén. Tidningarna kallar dem som drev bygget Brantelidskomitéen, arbetsdirektionen och vägstyrelsen. Att det är samma krets är vår tolkning.

Minnesstenen. Vi har inte sett stenen. Inskriften återges efter Ludvig Nobels artikel 1940, och om stenen står kvar, och om den rad Nobel föreslog lades till, har vi inte kontrollerat. Nobel skriver att moderniseringen skett »under de två senaste åren«, medan hans förslag till inskrift anger 1938. Texten och faktarutan använder 1938.

Lenander eller Leander. Nobel skriver Allan Lenander från Kristianstad i brödtexten och Allan Leander i den rad han föreslår för stenen. Vi vet inte vilket som är rätt. Texten använder Lenander, som står i löptexten, och citerar förslaget som det är tryckt.

Smedjan. Annonsen 1901 gäller en smedja vid Brantelid nära Båstad. Nobel beskriver 1940 en smedja som legat »sedan några tiotal år« på norra sidan av den nya vägen vid serpentinsvängen, och som flyttades vid moderniseringen. Om det är samma smedja vet vi inte.

Texten är skriven av Föreningen Gamla Båstad ur föreningens egna samlingar, med hjälp av AI. En redaktör i föreningen har granskat den, och varje källhänvisning är kontrollerad mot arkivet. Inga händelser, personer, repliker eller sifferuppgifter är hittade på — varje uppgift går att spåra till källorna ovan. Så använder vi AI · Fler texter i Ur arkiven.