Ur arkiven · Föreningen Gamla Båstad

Att dö okänd

mars–april 1892Tidningsarkivet, Bildarkivet

Klockan ett på natten den 17 mars 1892 steg en kvinna av nattåget i Båstad. Hon gick åt andra hållet, bort från köpingen. Tre och en halv timme senare låg hon död under järnvägsbron vid Petersberg. Det tog fem veckor att ta reda på vem hon var. Under tiden gissade tidningarna på sex andra kvinnor, och en av dem levde och mådde bra.

1. Vi ses åter, när jag kommer igen

På eftermiddagen den 16 mars 1892 kom en kvinna med ångbåten från Köpenhamn till Helsingborg. Kvällen tillbringade hon på järnvägsstationen.

Där pratade hon med stationsportieren, den anställde som tog hand om de resande. Han berättade senare för polisen att hon samtalade med honom »under flere minuter glad och munter«. Hon sa att hon kommit med båten samma dag. Hon sa också att hon var född i Båstadstrakten men länge hade bott i Danmark. Innan hon gick till tåget sa hon, »på bruten danska« enligt tidningen:

»Vi ses åter, när jag kommer igen!«

Tidningen Halland återgav orden den 12 april, nästan fyra veckor senare. Då visste ännu ingen vem hon var.

Hon löste biljett till Båstad och steg på nattåget norrut. I damkupén, den kupé som var reserverad för kvinnor, satt redan tre resande. En av dem var fröken Emilie Hansson, dotter till fabrikör Hansson, som skulle hem till Båstad. Längre fram i berättelsen dyker en annan Emilie upp. De två har ingenting med varandra att göra. De andra två kvinnorna i kupén skulle till Förslöv och Halmstad.

Fröken Hansson försökte prata med den främmande kvinnan men fick inget svar. Under hela resan sa kvinnan ett enda »nej«, på en direkt fråga. Det berättade Hansson vid polisförhöret. I övrigt satt kvinnan tyst och lekte med ett äpple.

Bagage hade hon inte, bara ett litet paket.

2. Klockan 12.59 på natten

Tåget kom in till Båstads station klockan 12.59, natten till torsdagen den 17 mars. Tre resande steg av: en äldre man från trakten, en kvinna från Båstad och den okända. Kvinnan från Båstad var troligen fröken Hansson.

Fröken Hansson gick först genom grinden mot köpingen. Den främmande kvinnan följde efter henne genom samma grind. Sedan vände hon. Tidningen Halland beskrev ögonblicket:

»Utkommen följde hon fröken Hansson genom en grind, som leder till Båstad, men i stället för att fortsätta ditåt, hvilket hon bort göra, då hon tog vägen genom grinden, vände hon sig åt motsatt håll och slog in på vägen mot Petersberg.«

Hansson stannade och såg förvånad efter henne. Då lade hon märke till en man. Han gick framåtlutad åt samma håll, tjugo eller trettio steg före kvinnan. Om det var den äldre mannen från tåget säger källorna inte.

Banvakten J. Andersson gick längs banan norrut sedan tåget gått. Han såg samma sak på avstånd: en äldre man på väg mot Petersberg och omkring tvåhundra steg bakom honom en kvinna. Han hörde inget skott medan han gick längs banan.

Stationsinspektorn J. Osterman, som förestod stationen, kände igen mannen. Han trodde att mannen bodde i Himmelslöv eller Östra Karup. Ett par dagar tidigare hade mannen köpt en returbiljett till Engelholm av Osterman själv.

I kupén hade kvinnan glömt sin muff, den pälsrulle man värmde händerna i.

3. Hästarna som inte ville gå fram

Halv fem på torsdagsmorgonen kom några män från Hovs socken körande på landsvägen mot Östra Karup. De var ute efter bränsle. Där järnvägen går över vägen ner mot gården Petersberg finns en vägport, ett valv under banan. Där skyggade hästarna och gick inte att få framåt.

Männen steg av. I vägporten låg en kvinna på rygg med blodigt ansikte.

Strax efter mötte de statdrängen Johannes Nilsson. En statdräng var en gårdsarbetare som fick en del av lönen i natura. Han var på väg till Petersberg, och männen berättade vad de sett. Nilsson gick tillbaka med dem och såg kroppen. Sedan fortsatte han till gården och berättade för sin husbonde, Philip Persson.

Philip Persson gick själv till platsen. Han lät bära kroppen till ett uthus på Petersberg. Sedan skickade han bud till Carl Nilsson, ordförande i Östra Karups kommunalnämnd. Carl Nilsson ska inte förväxlas med statdrängen.

Revolvern hittades inte genast. Det var ännu mörkt, och den låg kvar. Senare gick Johannes Nilsson tillbaka till vägporten med Isak Bengtsson i Eskilstorp. Då fann de den, en meter till vänster om kroppen. Det var en liten, ny revolver för sex skott, »af billigt slag«.

Laholms nya tidning var först med nyheten. Den 19 mars skrev den under rubriken Hemskt fynd:

»Det befans då, att döden redan isat hennes lemmar, och att ett skott i munnen ändat hennes lif. En å fyndplatsen funnen revolver, hvarur tre skott befunnos afskjutna, samt en mindre blodpöl talade för öfrigt tillräckligt tydligt sitt hemska språk.«

Skottet hade inte gått in i munnen. Tidningarna rättade uppgiften två gånger under veckan som följde, först till tinningen och sedan till strax ovanför högra örat. Hur många skott revolvern avlossat anger tidningarna olika, och det redovisas i källförteckningen.

4. Vad hon bar

Dagen efter höll kronolänsman Werner Andersson polisförhör. En kronolänsman var statens polis och åklagare på landsbygden. Han hette Andersson liksom banvakten, men det var två olika män. Det mesta som kom fram var en förteckning över vad hon hade på sig.

Hon var 1,63 meter lång, med blå ögon och en kort, starkt böjd näsa. Åldern bedömdes till mellan tjugofem och trettiofem år. Hon bar hatt med en slöja av brunt flor. Hon hade fin svart klänning, vinterkappa, svarta strumpor, skor med rosetter och svarta handskar. Laholms nya tidning drog en slutsats av hennes händer: »att hon för öfrigt ej hörde till den lägre tjenstklassen framgick bl. a. af hennes fina, väl vårdade händer, hvilka vid påträffandet voro behandskade«.

I kläderna fanns en portmonnä med omkring tio kronor, i småmynt och en femkronorssedel från Riksbanken. Där fanns också en kam av nysilver och ett guldur med en kedja av sämre metall. I öronen bar hon guldsmycken. Bredvid kroppen låg ett svart paraply. På höger ringfinger satt en slät guldring. Den gick inte att få av, eftersom handen hade svullnat.

Inget klädesplagg var märkt med namn.

På lördagen den 19 mars sänktes kroppen ner i en grav på Östra Karups kyrkogård. Graven fick stå öppen tills vidare, eftersom ingen visste vem hon var. Laholms nya tidning skrev att liket »nedsattes i lördags tillsvidare i öppen graf«.

Hon hade burit ett litet torgnät, en nätkasse, och i det hade paketet legat. Laholms nya tidning drog sin egen slutsats:

»Hvad innehöll detta lilla paket om ej den olycksaliga revolvern? I en af den dödas fickor fans äfven mycket riktigt ett äpple.«

Bara en sak pekade mot ett namn. I locket på urets boett, alltså höljet, fanns två bokstäver ingraverade. Tidningarna läste dem som I. D.

5. Den havande kvinnan som inte fanns

De första rapporterna var eniga om en sak. Hon hade varit gravid, och det blev förklaringen till hennes död.

Laholms nya tidning skrev den 19 mars: »Emellertid ligger redan nu nära till hands att antaga, det den gamla vanliga historien äfven här är tillämplig: förtviflan öfver ett begånget felsteg! Hon syntes nemligen vara i hafvande tillstånd.«

Göteborgs Aftonblad skrev samma dag: »Det synes som om den döda skulle varit i hafvande tillstånd.«

Skånska Aftonbladet skrev den 21 mars om »en omkring trettioårig svartklädd dam i långt framskridet hafvande tillstånd«.

Hallandsposten drog samma dag hela slutsatsen:

»Då kvinnan syntes vara i starkt framskridet hafvandetillstånd, är det antagligt, att känslan af den vanära, som skulle komma att drabba henne, förmått henne att bära hand på sitt lif.«

Fyra tidningar skrev alltså samma sak samma vecka. Kroppen hade ingen historia, och den fick en av det slag som alltid fanns till hands.

Tisdagen den 22 mars undersökte provinsialläkaren J. W. Lindvall kroppen. En provinsialläkare var statens läkare för ett distrikt. Laholms nya tidning meddelade resultatet två dagar senare, på sju rader:

»Dervid utröntes, att sjelfmörderskan ingalunda varit hafvande, utan att hon varit behäftad med en större växt i lifmodern, hvilken sålunda gifvit anledning till misstanken om hafvandeskapet.«

Folkets Tidning angav vikten. Växten vägde en och en halv kilo.

Därmed var motivet borta. Kvar fanns en svulst, och ingen tidning gjorde något av den.

6. Cecilia, som skulle hem till sin fars födelsedag

Redan innan läkaren undersökt kroppen hade två kvinnor pekats ut som den döda.

Den första var en ung kvinna från en bondfamilj i Skummeslöv. Hon hade tagit tjänst i Danmark ett par år tidigare. Hennes anhöriga fördes till Östra Karup för att se på kroppen. De sa bestämt att det inte var hon.

Den andra var en sömmerska som hette Cecilia. Laholms nya tidning återgav uppgiften den 21 och 22 mars, efter Helsingborgs Dagblad:

»Nämda Cecilia hade skrifvit till sin i Voxtorp i Halland boende fader att hon skulle komma, som i onsdags till hans födelsedag och då medhafva 500 kr. Hon har emellertid ej infunnit sig, och då signalementet på den döda träffar in på Cecilia, tros det vara hon som i torsdags anträffades död, sannolikt för egen hand.«

Signalementet är polisens beskrivning av en person. Cecilias efternamn kände tidningens uppgiftslämnare inte till. Kvar blev en far i Voxtorp. Han hade fyllt år på onsdagen och väntat på sin dotter och femhundra kronor. Sedan kunde han läsa i tidningen att hon troligen låg död vid en vägport i Östra Karup.

Tidningen Halland invände genast. Bokstäverna på uret var I. D., och Cecilia började på C.

Den 24 mars skrev Laholms nya tidning att uppgiften »lär sakna all grund«. Folkets Tidning var mer bestämd: »Det är likvisst konstateradt att hon icke varit den till Woxtorp väntade sömmerskan.«

7. Ett nytt Vetseradrama

Under tiden spreds en annan sorts förklaring. Tidningen Halland skrev den 22 mars:

»En del rykten ha som vanligt vid dylika tillfällen kommit i omlopp, hvilka vilja göra troligt, att qvinnan varit från södra Halland, och att här föreligger ett mord i stället för sjelfmord. Det skulle således vara första akten af ett nytt Vetseradrama, deri den manlige deltagaren väl fullbordat mordet å qvinnan, men sedan fegt dragit sig sjelf ur spelet med lifvet.«

Folkets Tidning använde samma bild fyra dagar senare, men stavade Vetzeradrama. Ingen av tidningarna förklarar ordet. De räknade tydligen med att läsarna kände till det.

Den 30 januari 1889 hade Österrikes kronprins Rudolf och den sjuttonåriga Mary Vetsera hittats döda på jaktslottet Mayerling utanför Wien. Båda hade skottskador i huvudet, från en revolver. Fallet beskrevs allmänt som ett mord följt av ett självmord. Den uppgiften kommer inte ur föreningens arkiv, och den redovisas i källförteckningen.

Jämförelsen var inte långsökt. Här fanns en kvinna med ett revolverskott i huvudet, och en man som setts i närheten och sedan försvunnit.

Det fanns också invändningar som inte var rykten. Kroppen hade handskarna på. Eskilstunaposten fäste sig vid det: »Misstänkt synes, att liket hade handskar på sig, hvilket ej tyder på att den olyckliga i sista stund aflossat ett revolverskott.«

Revolvern låg alltså på vänster sida om kroppen, fast skottet gått in på höger sida av huvudet, strax ovanför örat. Laholms nya tidning skrev att detta »syntes i förstone de vid undersökningen närvarande litet egendomligt«. Förklaringen blev att vapnet fallit ur hennes hand och att hon själv stupat åt andra hållet.

Folkets Tidning gick längre. Den skrev att mord var troligast, eftersom »offret hade händerna instuckna i en muff«. Muffen låg i själva verket kvar i tågkupén, där fröken Hansson sett henne lämna den.

Den 12 april lade tidningen Halland till två iakttagelser. Ingen bemötte dem:

»Såsom något egendomligt kan nämnas, att hvarken högra handens handske eller revolvern visat spår af blod, hvilket de med skäl anses bort göra, om den döda sjelf aflossat skottet. Deremot hafva flere blodfläckar iakttagits å väg öfvergångens stenpelare.«

Sedan kom männen. Folkets Tidning skrev att man i Båstadstrakten »misstänker starkt en person, som samma natt brådskande och med upprördt utseende köpte biljett med nattåget söderut«. Eskilstunaposten hade en annan version. En elegant klädd man hade på morgonen kommit till Skottorps station och köpt biljett. Han hade så bråttom att han glömde ta emot sina växelpengar. Tidningen skrev: »Naturligtvis vill ryktet göra denne till banemannen.« Banemannen är den som dödat någon.

Tidningen Halland riktade också kritik mot mannen som gått före henne på vägen från stationen: »Det är naturligtvis mycket oklokt af denne medresande att hålla sig undan. Han kunde möjligen ha någon upplysning att lemna.«

8. Fröken Emilie Arentzen, som levde

Den 29 mars gick maskinmästaren Carl Ludv. Arentzen till polisen i Köpenhamn. En maskinmästare skötte maskinerna på ett fartyg eller i en fabrik. Han anmälde att beskrivningen av den döda »till alla delar passar in på hans halfsyster Emilie Arentzen eller Reinhardt, som var 30 år gammal och haft anställning i en manufakturhandel i Jönköping«. En manufakturhandel sålde tyger. Varför hon också kallades Reinhardt framgår inte av källorna.

Hon hette Emilie, liksom fröken Hansson i tågkupén. Det var två olika kvinnor.

Två dagar senare tryckte tidningen Helsingborgsposten Skåne-Halland en hel levnadsteckning över Emilie Arentzen. Den skrev om henne som den döda, inte som en möjlighet. Artikeln var hämtad ur Smålands Allehanda, en tidning i Jönköping, och den börjar så här:

»Om fröken Emilie Arentzen (eller Reinhardt), hvars lik nyligen anträffades vid Båstad, med hufvudet genomskjutet, skrifves i Sm. Alleh.: Uppgiften att sjefmörderskan haft anställning i en manufakturhandel i Jönköping beror helt och hållet på misstag,ehuru den olyckliga qvinnans broder varit fullt öfvertygad om dess sanningsenlighet.«

Sedan berättar artikeln hur hon skulle ha dolt var hon bodde:

»Med hela skickligheten hos en författare af en sensationsroman hade hon nemligen förstått att ingifva sina närmaste den tron, att hon vore bosatt i Jönköping, medan hon i sjelfva verket uppehöll sig på helt annan plats, visserligen ännu okänd, men som troligen snart skall varda uppenbar och der gåtans lösning skall finnas.«

Hösten innan, i slutet av oktober 1891, hade en person i Jönköping fått ett brev från en expressbyrå, en budfirma, i Köpenhamn. Tidningen nämner inte personen vid namn. Brevet bad personen skicka vidare till byrån alla brev som kom till »fröken Emilie Arentzen«. Från början av november gick hennes post den vägen. Det gick också åt andra hållet. Hon skickade brev i kuvert till personen i Jönköping, som postade dem vidare därifrån. Så såg det ut som om hon bodde i Jönköping. Bland de breven fanns brev till hennes far.

Artikeln slutar så här. Med »härifrån« menas Jönköping, där Smålands Allehanda gavs ut:

»Det sista brefvet från henne afsändes härifrån den 16 dennes, således dagen före det hemlighetsfulla dramats tragiska slutakt. Det var adresseradt till fröken Arentzens fader. Brefvet i fråga har emellertid hit i dag återkommit; ty den olyckliges fader har under tiden aflidit.«

Ett brev skickat dagen före hennes död kom alltså tillbaka, därför att fadern hunnit dö.

Den 1 april stod en notis i Arbetet, en tidning i Malmö. Ritzaus byrå som den nämner var en dansk nyhetsbyrå. Det här är hela notisen:

»Själfmordet vid Båstad. Maskinmästaren Arentzen har anmodat Ritzaus byrå att meddela, att den vid Båstad funna kvinnan icke är hans syster; från denna har nämligen bref ingått, af hvilket framgår att hon lefver i bästa välbefinnande.«

Allt det andra hade alltså hängts på en levande kvinna: de omdirigerade breven, hemlighetsmakeriet, den döde fadern och brevet i retur. Vad som var sant om Emilie Arentzens liv går inte att avgöra ur materialet. Ingen tidning gick tillbaka till saken för att reda ut det.

Eskilstunaposten sammanfattade den 6 april: »Men spåret ledde fel«. Brodern visste alltså ingenting om dödsfallet, och dramat blev enligt tidningen »alt dunklare«.

Tidningen Halland trodde inte på brodern. Den 7 april skrev den att polisen i Köpenhamn ännu inte dragit tillbaka sin begäran om undersökning, »hvadan maskinmester Arentzens meddelande till ’Politiken’ om att halfsystern finnes i lifvet synes något misstänkt«. Politiken var en tidning i Köpenhamn.

Emilie Arentzen levde. Fem dagar senare bekräftade polisen i Köpenhamn att den visste var hon fanns.

9. Skräddaren från Öringe

Samma dag som Arbetet tryckte broderns dementi, den 1 april, kom Sydsvenska Dagbladet med en ny uppgift.

En skräddare i Öringe i Veinge socken hade en syster som sedan hösten bott i Köpenhamn. Hon skulle ha haft tjänst i ett privat hem där. Skräddaren greps, skrev tidningen, »af en oförklarlig aning« att den döda var hon. Måndagen den 28 mars reste han till Båstad för att få veta.

Det var elva dygn sedan hon hittats, och kroppen låg sedan nio dygn i den öppna graven.

»Det stympade skick, hvari liket numera befinner sig, gjorde det emellertid omöjligt för honom att med bestämdhet kunna konstatera riktigheten af hans misstanke, men de partier af ansigtet, som ännu voro någorlunda oskadade, förklarades af honom ega en omisskännelig likhet med systerns.«

Han såg på det som fanns kvar av ett ansikte och tyckte sig känna igen sin syster. Två veckor senare skrev tidningen Halland tvärtom att kroppen var förvånande väl bevarad. Det redovisas i källförteckningen.

Mot det talade en enda sak, och tidningen redovisade den:

»Mot antagandet, att den döda verkligen är denna, strider dock den omständigheten att de begge i urboetten ingraverade initialerna äro I. D., under det att den ifrågavarande flickans namn är Ida Bengtsson.«

Bokstäverna på uret var I och D. Systern hette Ida Bengtsson, med I och B. Det som till sist skilde hans syster från den döda var en enda bokstav.

10. Familjen i Göteborg

Den 7 april kom den femte gissningen. Norra Skåne hämtade uppgiften ur tidningen Halland:

»Bland den mängd mer eller mindre ohållbara gissningar, som framkommit, meddelar tidn. ’Halland’, att förfrågan i torsdags gjorts från en familj i Göteborg, hvilken befarar att den ihjelskjutna qvinnan är dess dotter, som i nio år vistats i Köpenhamn och der varit förlofvad med en typograf. Brefvexling mellan henne och hemmet i Göteborg hade beständigt egt rum, tills den för någon tid sedan afbröts, enär hon ej vidare lät höra af sig och till henne afsända bref återkommo såsom obeställbara.«

Nio år av brev, och sedan brev i retur. Det räckte för att en familj skulle läsa om en död kvinna vid Båstad och känna igen sin egen dotter.

Tidningen Halland tryckte inget namn, och den skrev varför: »Förr än närmare utredning vunnits, vill tidn. ej nämna några namn.«

Det är den enda gången i materialet som en redaktion avstår från att trycka ett namn. Det visar att det gick att göra.

11. Fotografiet

Den 9 april tog landshövdingen i Halland, C. Nordenfalk, saken i egna händer. En landshövding var statens högste ämbetsman i länet. Han reste själv till Östra Karup. Med sig hade han provinsialläkaren J. W. Lindvall och kronolänsman Werner Andersson. Där fanns också två åklagare. L. Hermanson var tillförordnad, alltså tillfälligt anställd, stadsfiskal i Halmstad. J. Fr. Rydell var landsfiskal, åklagare för hela länet. Tidningen Halland skrev varför:

»kraftiga åtgärder ha nu på landshöfding C. Nordenfalks initiativ vidtagits för att omsider få utrönt, hvem den okända döda i lifstiden varit, sedan en sådan mängd gissningar framkommit, hvilka gjort saken än mera mystisk och hittills ej varit egnade att lemna någon hållbar ledtråd för efterforskningarne.«

Gissningarna hade alltså blivit ett hinder.

Två saker gjordes på platsen. Fotografen Axel Sjöberg från Halmstad tog två bilder av kroppen från olika håll. Tidningen skrev om »det funna liket, som ännu är förvånande väl bibehållet«. Och doktor Lindvall skar loss några bitar hud invid skottsåret. Bitarna skulle skickas till rättskemisten i Stockholm, statens expert på kemiska spår. Fanns det krut i huden, skulle det visa att skottet avlossats på nära håll.

Två av männen for sedan till Helsingborg och talade med stationsportieren. Därifrån fortsatte de till Köpenhamn. Enligt en senare artikel var det Rydell och Hermanson, och de kom dit den 10 april. Till polisen där lämnade de hennes kläder, örhängena och ringen, som var av danskt guld. De lämnade också fotografiet av henne.

Fotografiet ledde genast till ännu en gissning. Tidningen Halland skrev i samma artikel:

»Af dessa fotografier hafva flere här i staden trott sig igenkänna en qvinna, som för flere år sedan hade plats härstädes, ett antagande, som måste med försigtighet upptagas.«

Det var den sjätte. Staden är Halmstad, där tidningen Halland gavs ut.

Samma artikel för fram den mest långtgående gissningen av alla. Tidningen skrev att det »af åtskilliga omständigheter ganska otvetydigt framgår« att hon hört till de prostituerade i Köpenhamn. Hon skulle ha tagit sitt liv »af leda öfver det elände, hvari hennes lefnadssätt försänkt henne«. Tidningen hade ingen källa för det. Slutsatsen byggde på att hon talat danska och rest ensam. En vecka senare skulle polisrapporten ge tidningen delvis rätt om hennes tidigare liv.

12. Jensine

Den 14 april skrev Politiken att polisen till sist vetat vem hon var. Helsingborgsposten återgav notisen samma dag, fortfarande utan namn:

»Ifrågavarande dam var en några och 30 år gammal enka, fru B., bosatt å Vesterbro i Köpenhamn. Ett kärleksförhållande anses vara hufvudanledningen till den förtviflade handlingen.«

Samma dag skickade polisen i Köpenhamn ett telegram till länsstyrelsen i Halmstad. Den 16 april stod namnet i svenska tidningar.

Hon hette Jensine Johanne Marie Busch, född Dyrhauge i Köpenhamn den 30 april 1853. Två veckor senare skulle hon ha fyllt trettionio.

Tidningen Halland drog slutsatsen om uret:

»Initialerna J. D. å hennes ur angifva alltså den dödas flicknamn.«

I fem veckor hade bokstäverna lästs som I. D. Med den läsningen hade tidningarna avfärdat Cecilia och nästan avfärdat Ida Bengtsson. Bokstäverna var J. D., hennes initialer från tiden innan hon gifte sig.

Tidningen Halland skrev också vad som avgjort saken. Det var fotografiet:

»Förr än man kunnat vänta, ha sålunda de i lördags vid förnyad, af landshöfding C. Nordenfalk ledd undersökning vunna upplysningarne, som tydligt angåfvo att den okända kommit från Köpenhamn, fört till ett resultat, hvartill icke minst bidragit, att liket då fotograferades. … Den fotografi af liket, som Köpenhamnspolisen erhöll, reproducerades jemte fullständigt signalement i den danska olistidningen och har ledt till den dödas identifiering.«

Ordet »olistidningen« står så i arkivets avskrift. Det som avses är troligen den danska polisens tidning.

I samma artikel friades mannen som gått före henne på vägen. Han kallades Stollapellen, ett öknamn, och bodde i Tormarp. Det var alltså inte Himmelslöv eller Östra Karup, som stationsinspektorn hade trott. Friandet tar tre rader:

»Kändt är nu, att den mansperson, som vid Båstad gått före Busch från stationen, kallas Stollapellen och är från Tormarp. Ingen misstanke kan hvila på honom.«

13. Rapporten från Köpenhamn

Den 19 april tryckte tidningen Halland rapporten från polisen i Köpenhamn. Tidningen började med att ta avstånd från allt den själv skrivit i fem veckor:

»Det mystiska Båstadsjelfmordsdramat, hvilket låtit så mycket tala om sig och föranledt så många gissningar, har visat sig ega en mycket prosaisk uppränning. All den romantik, man trott ligga bakom det i Marsnattens mörker intill jernvägsöfvergången vid Petersberg aflossade revolverskottet, som satte slutpunkten i en qvinnas lifshistoria, dunstar plötsligt bort, då man läser Köpenhamnspolisens nu till kon. befhde härstädes ingångna, kallt och yrkesmessigt affattade rapport, hvilken åtminstone icke strör något romantiskt skimmer öfver den riksbekanta tilldragelsen. Och den förtjenar det ej heller.«

Två ord i citatet behöver förklaras. Uppränning kommer från vävningen och betyder varpen, de trådar som väven byggs på. Bildligt är det grunden som en historia vilar på. Kon. befhde är Kungl. Maj:ts befallningshavande, alltså länsstyrelsen.

Hennes mor Maren Dyrhauge och en väninna hade känt igen uret, ringen, paraplyet och kläderna. De kände också igen en brosch, som inte fanns med i de svenska förteckningarna. Det var samma saker som hon burit när modern såg henne sist, den 15 mars. Revolvern hade de aldrig sett henne med.

Rapporten berättar om hennes liv utan omsvep. Från tidig ungdom hade hon försörjt sig som »offentligt fruntimmer« – så sa man då om en prostituerad – i Köpenhamn och i landsorten. År 1880 gifte hon sig med en äldre man, Busch, som enligt rapporten var lärare vid konstakademien och dog 1888. Sedan hade hon haft förhållanden med flera män som försörjt henne.

Två av de uppgifterna stämmer inte. Ett danskt biografiskt uppslagsverk anger mannen som Johan Frederik Busch, målare och fotograf. Där står att de gifte sig den 25 januari 1882, inte 1880. Han dog den 14 januari 1883, inte 1888. När hon steg av tåget i Båstad hade hon alltså varit änka i nio år, inte i fyra. Hans titel stämmer däremot i sak. Från 1877 till sin död undervisade han vid Tekniska skolan i Köpenhamn och var assistent vid Konstakademiens förberedande klass.

Redan två år före bröllopet bodde hon i hans hushåll. I 1880 års folkräkning bor Jensine med Busch och två av hans söner i Lille Helliggeiststræde i Köpenhamn. Hon står antecknad som slægtning, släkting. Åldern i folkräkningen stämmer inte med hennes födelseår. Avvikelsen, och var uppgifterna kommer ifrån, redovisas i källförteckningen.

Rapporten säger att hon hade talat om döden förut:

»Hon var af ett mycket lifligt och uppbrusande lynne och hade flere gånger yttrat, att då det icke längre kunde gå, skulle hon fara med en ångbåt till Sverige och på vägen springa öfverbord.«

I slutet av februari började hon berätta om en herre från Chicago. Han ville anställa henne som hushållerska. Senare sa hon att han lovat skicka henne en fribiljett till Amerika. Hon skulle snart resa dit, över Lübeck och Hamburg.

Den 14 mars kom hon till modern och sa att resan var bestämd. Hon skulle åka till Lübeck på onsdagen den 16. När hon tog farväl på tisdagen var hon mycket nedstämd. Hon grät och sa att modern nog aldrig skulle få se henne igen.

Ändå sa hon samtidigt att hon inte visste när hon skulle resa dagen efter, eller om det blev med båt eller tåg. Ingen skulle följa med.

»Hon hade intet bagage medtagit och hade sagt, att det ej behöfdes för denna resa.«

Modern och väninnan sa att skälet inte var en kärlekshistoria:

»Såsom motiv till hennes förtviflade handling angaf modern, att hon led af en större magsvulst, som läkarne förklarat sig icke kunna bota utan operation, hvars utgång vore tvifvelaktig, och hvilken hon ej ville underkasta sig.«

Rapporten ger också ett svar på varför hon reste just till Båstad:

»Det var såväl fru Dyrhauge som sistnämnda qvinna obekant, att den aflidna haft någon förbindelse i Sverige, som kunde föranleda henne att resa dit, och de voro derför böjde att förmoda, att hon rest till Båstad blott för att dö okänd.«

Till portieren i Helsingborg hade hon sagt att hon var född i Båstadstrakten. Hon var född i Köpenhamn. Tidningen Halland hade sett den möjligheten redan den 12 april. Uppgiften kunde vara sann, skrev tidningen, »men lika gerna uppdiktad af qvinnan, om hon hade för afsigt att dö okänd«.

14. Vad tidningarna hade hela tiden

Det här kapitlet är textens egen slutsats, inte källornas.

Läkaren fann den 22 mars en växt i livmodern som vägde en och en halv kilo. Köpenhamnspolisens rapport den 19 april talar om en stor svulst i magen. Läkarna kunde inte bota den utan en operation med osäker utgång, och den ville hon inte gå igenom.

Ingen källa knyter ihop de två uppgifterna. Att det är samma svulst är en slutsats. Men den ligger nära till hands: det gäller samma kvinna, och både modern och läkaren talar om en stor växt i buken.

Om slutsatsen håller betyder den detta. Fyra tidningar skrev att hon var gravid och att hon tagit sitt liv av skam. I själva verket var det sjukdomen som var skälet. Läkarens fynd stod i tryck den 24 mars, och förklaringen kom den 19 april. Under de fyra veckorna däremellan letade tidningarna efter en älskare, en mördare och en skam. Svaret hade hela tiden funnits i en notis på sju rader, och ingen följde upp den.

15. Badgästerna

I Båstad gick livet vidare. Den 19 april, samma dag som tidningen Halland tryckte polisrapporten, stod en annan notis om Båstad i Norra Skåne:

»Tidigt anlända badgäster. Från Båstad meddelas Norra Skåne: Liksom flyttfoglarne börja i år badgästerna att infinna sig här tidigare än vanligt.«

Tretton dagar tidigare hade Helsingborgs Dagblad annonserat Båstads havsbadanstalt som »Vestkustens naturskönaste badort«. Säsongen var 1 juni–30 september.

Hela den tiden låg hon i den öppna graven på Östra Karups kyrkogård. Enligt den sista av artiklarna förklarade länsstyrelsen till sist att det inte längre fanns något hinder för begravningen.

Tidningen Halland avslutade sin rapport med en betraktelse som var menad som en moral:

»Om hon, såsom troligt är, haft en sådan beräkning, har denna emellertid slagit alldeles fel, ty just hennes försök att få dö okänd har nu gifvit henne och hennes sjelfmordsdrama en viss sorgligryktbarhet, som närmar sig Vetseradramernas. Der tidningar och vaksam polis finnas, der lyckas det ingen att obemärkt och okänd smyga sig bort från lifvet. För att ernå ett sådant syfte förslår icke en färd till Halland, utan det behöfs nog en långresa till det inre Afrika eller till Söderhafsöarna.«

Tidningen hade rätt: där det fanns tidningar och polis kunde ingen dö okänd. Men det skrevs av en av de tidningar som just ägnat fem veckor åt att bevisa det.

Hon lyckades inte dö okänd. Men innan hon fick tillbaka sitt namn hade hon varit sex andra kvinnor. Hon hade varit flickan från Skummeslöv, sömmerskan Cecilia och Emilie Arentzen, som levde och mådde bra. Hon hade varit Ida Bengtsson, dottern i Göteborg och kvinnan som en gång haft plats i Halmstad. Fyra av gissningarna kom från anhöriga som en tid trodde att det gällde deras egen. Gissningen om Cecilia kom från en uppgiftslämnare som kände till henne. Den sista kom från flera personer i Halmstad som tyckte sig känna igen henne på fotografiet.

En fråga fick aldrig något svar. Doktor Lindvall skar loss hudbitarna den 9 april. De skulle visa om skottet avlossats på nära håll, och därmed om hon skjutit sig själv. Vad rättskemisten kom fram till står inte i någon av de tjugofyra artiklar som föreningens arkiv har bevarat.

Källförteckning

Alla arkiv-id nedan hänvisar till Föreningen Gamla Båstads tidningsarkiv, där varje nummer motsvarar en artikel med bevarad urklippsbild. Berättelsen bygger på tjugofyra artiklar ur tretton tidningar, publicerade mellan den 19 mars och den 19 april 1892. Samtliga är framsökta genom att alla artiklar från 17 mars–30 juni 1892 lästes, inte genom ordsökning.

Tidningsarkivet

Fyndet och den första polisundersökningen: Laholms nya tidning 19/3 1892 (id 5549) · Göteborgs Aftonblad 19/3 1892 (id 5550) · Skånska Aftonbladet 21/3 1892 (id 5551) · Hallandsposten 21/3 1892 (id 5552) · Göteborgs Aftonblad 21/3 1892 (id 5553) · Halland 22/3 1892 (id 5554) · Laholms nya tidning 22/3 1892 (id 5555).

Obduktionen: Laholms nya tidning 24/3 1892 (id 5557) · Folkets Tidning 26/3 1892 (id 5558).

Emilie Arentzen: Helsingborgsposten Skåne-Halland 29/3 1892 (id 5562) · Helsingborgsposten Skåne-Halland 31/3 1892 (id 5564) · Arbetet 1/4 1892 (id 5565) · Eskilstunaposten 6/4 1892 (id 5585) · Halland 7/4 1892 (id 5590).

Ida Bengtsson: Sydsvenska Dagbladet 1/4 1892 (id 5566).

Familjen i Göteborg: Norra Skåne 7/4 1892 (id 5592).

Landshövdingens undersökning och fotografiet: Halland 12/4 1892 (id 5596) · Helsingborgsposten Skåne-Halland 12/4 1892 (id 5594).

Identifieringen: Helsingborgsposten Skåne-Halland 14/4 1892 (id 5598) · Stockholmstidningen 16/4 1892 (id 5600) · Halland 16/4 1892 (id 5601).

Köpenhamnspolisens rapport: Halland 19/4 1892 (id 5603).

Badorten samma veckor: Helsingborgs Dagblad 6/4 1892 (id 5589) · Norra Skåne 19/4 1892 (id 5604).

Platsen och vägporten: Halland 7/7 1885 (id 2967).

Bildarkivet

• FGB0037275 – lantmäterikarta över mark för sandspår vid Båstads station, upprättad 1898. Citatet om Petersberg är avläst ur kartans beskrivning. Maskinläsningen i bildarkivet läser »kulladt«, skanningen »kalladt«.
• FGB0028711 – vykort av Östra Karups kyrka, förlag A/B Almquist & Cöster, Hälsingborg.

Källor utanför föreningens arkiv

Vetseradramat. Två av tidningarna (id 5554 och 5558) jämför händelsen med »ett nytt Vetseradrama« respektive »Vetzeradrama« utan att förklara vad de menar, och uttrycket förekommer ingen annanstans i tidningsarkivet. Anspelningen avser dödsfallen på jaktslottet Mayerling i Österrike den 30 januari 1889. Där hittades kronprins Rudolf och den sjuttonåriga Mary Vetsera döda av skottskador i huvudet, avlossade med revolver, och fallet beskrevs allmänt som ett mord följt av självmord. Uppgiften är hämtad utanför föreningens arkiv. Texten stödjer inget sakförhållande på den, utan noterar bara vilken förlaga tidningarna själva grep efter.

Fotografiet av Jensine Dyrhauge. Visitkortet i kapitel 12 kommer ur Københavns Politi, 2. Politiinspektorat, och albumet »Portrætter af offentlige og andre løsagtige Fruentimmere 1880«. Bilden är äldre än albumet, eftersom polisen samlade in befintliga fotografier, och fotografen är okänd. Kortet har gjorts tillgängligt genom Genealogisk Forlag (genealogisk-forlag.dk), som återger arkivets egen påskrift. Det är den enda bild vi har av henne.

Vem hennes man var. Tidningen Halland återger Köpenhamnspolisens uppgift att hon 1880 gifte sig med »dåvarande läraren vid konstakademien Busch«, som dog 1888 (id 5603). Mannen är identifierad: Johan Frederik Busch (22.1.1825–14.1.1883), målare och fotograf, verksam i Næstved och från 1872 på Frederiksberg. Enligt Dansk Biografisk Leksikon (3:e upplagan 1979–84) gifte han sig andra gången den 25 januari 1882 med »Jensine Johanne Marie Dyrhauge, født 29.4.1853 i Kbh. (Vor Frue)«. Hans första hustru Ane Marie Sørensdatter hade dött 1877. Polisrapportens två årtal är alltså båda fel – vigseln 1882 och inte 1880, änkeståndet från 1883 och inte 1888. Ämbetsuppgiften stämmer däremot i sak: från 1877 till sin död var han lärare vid Tekniska skolan och assistent vid Konstakademiens förberedelseklass. Uppgifterna är hämtade från fotohistorie.com, som återger leksikonartikeln. Därifrån kommer också folkräkningsuppgiften 1880 (Kbh., Frimand Kv., opslag 67) om att hon då bodde i Buschs hushåll, antecknad som släkting.

Var Petersberg låg. Kartan satte till en början ut Petersberg efter dagens ortnamn i OpenStreetMap, som är namnet på ett villaområde i Hemmeslöv nära en kilometer norr om fyndplatsen. Gert-Håkan Eriksson påpekade att Båstads- och Östra Karupsbor skulle reagera på det, och han hade rätt. Gårdens läge är nu avläst ur häradsekonomiska kartans blad Skottorp 1919–1925 (Lantmäteriet, J112-2-72), där byggnaderna står utsatta omedelbart intill banan, söder om den vägport där kroppen hittades. Bladet är georefererat med Östra Karups och Skummeslövs kyrkor som fasta punkter, vilket ger 1,99 meter per bildpunkt. Kontrollen är att banans korsningar med Stensån och med landsvägen faller inom 45 meter från sina uppmätta lägen i dag. Lantmäteriets eget registerläge för byn Petersberg i Östra Karups socken ligger 95 meter från den avlästa punkten. Tidningen Halland sätter samma läge oberoende av kartorna, i en beskrivning av den nybyggda banan (id 2967). Punkten är ändå markerad som ungefärlig: gården finns inte kvar, kartan är från 1920-talet, och osäkerheten är omkring femtio meter.

Vägporten man inte kunde se igenom. Samma artikel beskriver hur vägen lades om vid bygget för att spara några alnar stenmur. Vägen, »som förut lopp alldeles rak«, fick i stället tre trubbiga vinklar genom vägporten. Följden var att vägfarande från det ena hållet inte kunde se någon som kom från det andra »förrän de äro alldeles inpåhvarandra och just under vägporten« (id 2967). Uppgiften är från 1885 och beskriver alltså platsen sju år före händelsen. Texten stödjer inget sakförhållande i förloppet på den.

Ordförklaringarna. Förklaringarna i löptexten – stationsportier, damkupé, stationsinspektor, muff, statdräng, vägport, kronolänsman, flor, torgnät, boett, öppen grav, provinsialläkare, signalement, banemannen, maskinmästare, manufakturhandel, expressbyrå, landshövding, tillförordnad, stadsfiskal, landsfiskal, rättskemist, mantal, uppränning och befallningshavande – är redaktionens egna. Detsamma gäller översättningen av det danska albumets titel och av påskriften på visitkortet, och uppgiften att polisen i Köpenhamn förde register över prostituerade. Detsamma gäller upplysningarna att Arbetet var en tidning i Malmö, Politiken en tidning i Köpenhamn och Smålands Allehanda en tidning i Jönköping, att Ritzaus byrå var en dansk nyhetsbyrå, och att »olistidningen« i ett citat troligen avser den danska polisens tidning.

Om motsägelser i källmaterialet

Skottets placering ändras två gånger. Laholms nya tidning skriver den 19 mars att ett skott i munnen ändat hennes liv (id 5549). Skånska Aftonbladet och Hallandsposten anger den 21 mars högra tinningen (id 5551, 5552). Göteborgs Aftonblad rättar samma dag: »Man antog till en början att hon skjutit sig i munnen, men nu synes att ett skott inträngt i hufvudet strax ofvan högra örat« (id 5553), och tidningen Halland preciserar »omkring två tum ofvanför örat« (id 5554), alltså omkring fem centimeter. Texten följer den senare uppgiften och redovisar rättelsen, eftersom den visar hur snabbt de första rapporterna trycktes.

Penningsumman anges i fyra versioner. Omkring 10 kronor (id 5551), 10 kr 35 öre (id 5554), 10 kr 37 öre (id 5553, 5558) och 10 kr 95 öre (id 5555). Texten skriver »omkring tio kronor« och undviker att välja.

Vem som fann henne varierar. »Några Bjäreboar, som kommo körande« (id 5549), »en landtman körande från Båstad till Östra Karup« vars hästar skyggade (id 5550), och »några personer från Houfs socken i Skåne, hvilka körde efter bränsle« (id 5552, 5554). Texten följer den sista och utförligaste versionen. Den är den enda där uppgiftslämnaren namnges – statdrängen Johannes Nilsson, som återger vad de körande berättat för honom.

Muffen. Tre tidningar uppger att hon lämnade kvar sin muff i kupén (id 5551, 5554, 5555). Folkets Tidning skriver tvärtom att »offret hade händerna instuckna i en muff«, och gör det till skäl att anta mord (id 5558). Texten följer de tre, eftersom deras uppgift går tillbaka på ett namngivet vittne i samma kupé.

Initialerna på uret läses olika. Fem veckors artiklar skriver I. D. (id 5554, 5555, 5558, 5566). Tidningen Halland skriver den 16 april J. D. och knyter dem till namnet Jensine Dyrhauge (id 5601). Det rör sig om samma graverade bokstäver, lästa på två sätt. Texten redovisar båda, eftersom läsningen I. D. fick praktiska följder: den användes för att avfärda sömmerskan Cecilia och som huvudinvändning mot att den döda var Ida Bengtsson.

Efternamnet stavas olika i källorna – och en av formerna var ett läsfel. Tidningsarkivets transkription skrev »född Dyrhange« (id 5600 och 5603) och »född Dyrhuwe« (id 5601). Urklippsbilderna avgör två av de tre:

• Id 5603 läser Dyrhauge i trycket, tre gånger: »född Dyrhauge«, »Hennes moder Maren Dyrhauge« och »Det var såväl fru Dyrhauge som sistnämnda qvinna obekant«. Transkriptionen hade tagit u för n. Felet är rättat i arkivet.
• Id 5601 läser verkligen Dyrhuwe i trycket. Transkriptionen är alltså korrekt, och tidningen Halland stavade namnet på två olika sätt med tre dagars mellanrum.
• Id 5600 går inte att avgöra. Den artikeln har ingen bevarad urklippsbild i arkivet, så det går inte att verifiera om Stockholmstidningen tryckte »Dyrhange« eller om det är ett andra läsfel. Formen står kvar oförändrad i arkivet.

Texten använder Dyrhauge, som är den enda form som är belagd i tryck. Att en dansk kvinnas namn stavas i tre former i svensk press är i sig en del av historien: ingen av tidningarna hade sett henne skriva det.

Föräldrarnas namn skiljer sig mellan källorna. Köpenhamnspolisens rapport kallar modern Maren Dyrhauge (id 5603), och Dansk Biografisk Leksikon skriver likaså Maren Thomsen. Påskriften på visitkortets baksida skriver i stället »Hustr Marie f Thomsen«. Det står två källor mot en, och texten följer rapporten och redovisar påskriftens form i bildtexten. Fadern kallas på kortet »Toldassistent Anders Dyrhauge« men i leksikonet »snedkersvend Andreas Carlsen D.«. Både förnamnsform och yrke skiljer sig, och det går inte att avgöra ur materialet vilken uppgift som är riktig.

Födelsedagen anges olika. Tidningen Halland skriver den 30 april 1853 (id 5601), Dansk Biografisk Leksikon den 29 april. Texten följer tidningen, som är den källa berättelsen bygger på.

Voxtorp stavas på två sätt i källorna. Laholms nya tidning skriver »Voxtorp i Halland« (id 5555), Folkets Tidning »den till Woxtorp väntade sömmerskan« (id 5558). Texten använder Voxtorp i egen text och behåller W-formen inuti citatet.

Revolverns skott går inte ihop. Källorna anger tre avskjutna skott (id 5549, 5550, 5552), »laddad med tre skott« (id 5551), och »tvenne skarpa skott och tre urskjutna patronhylsor« (id 5554). I en revolver för sex skott blir 2 + 3 = 5. Det sjätte läget redovisas inte i någon källa. Texten anger därför inte något antal.

Hennes ålder underskattades genomgående. Tidningarna anger 25–30, 30 eller 25–35 år. Enligt Köpenhamnspolisens uppgift var hon född den 30 april 1853 och alltså 38 år.

Åldern i folkräkningen. 1880 års folkräkning anger Jensine till tjugofyra år. Med födelseåret 1853, som både tidningen Halland och Dansk Biografisk Leksikon ger, skulle hon ha varit tjugosex eller tjugosju. Avvikelsen står oförklarad. Åldrar i folkräkningar är ofta uppgivna, inte kontrollerade.

Vilken bruten form hon talade. Tidningen Halland skriver att hon »på bruten danska« fällde avskedsorden på Helsingborgs station (id 5596). Hon var född i Köpenhamn, så uppgiften är svårförklarlig som den står. Samma artikel säger att hon »fällt yttranden både på danska, och svenska«. Formuleringen är återgiven som tidningen skriver den.

Broschen. Köpenhamnspolisens rapport räknar en brosch bland de föremål modern kände igen (id 5603). Ingen av de svenska rapporterna om fyndet nämner någon brosch i förteckningen över vad hon bar.

Fyndets datum. Alla samtida rapporter anger torsdagen den 17 mars. Två senare artiklar skriver den 19 mars (id 5598, 5601), vilket är dagen då de första tidningsnotiserna trycktes, inte fynddagen. Texten följer den 17 mars.

Hennes uppgivna födelseort. Portieren i Helsingborg uppgav att hon sagt sig vara född i Båstadstrakten (id 5596). Köpenhamnspolisen anger Köpenhamn den 30 april 1853 (id 5601). Texten redovisar båda och pekar på att tidningen Halland själv övervägde att uppgiften kunde vara uppdiktad.

Motivet anges i två oförenliga versioner. Politiken och Stockholmstidningen anger ett kärleksförhållande (id 5598, 5600). Köpenhamnspolisens rapport anger en magsvulst hon vägrade låta operera (id 5603). Texten följer polisrapporten, som är den enda som återger namngivna uppgiftslämnare – modern och en väninna – men redovisar att den tidigare versionen stod i tryck först.

Sambandet mellan obduktionsfyndet och magsvulsten är textens egen slutsats. Obduktionen den 22 mars fann »en större växt i lifmodern« om halvannat kilo (id 5557, 5558). Köpenhamnspolisens rapport talar om »en större magsvulst« (id 5603). Ingen källa säger att det är samma sak. Kapitel 14 bygger på att det är det, och skriver ut att det är en slutsats.

Tidningens gissning om hennes liv. Tidningen Halland skrev den 12 april att hon tillhört Köpenhamns prostituerade (id 5596), utan annat stöd än att hon talat danska och rest ensam. Polisrapporten den 19 april säger att hon försörjt sig så från tidig ungdom fram till giftermålet (id 5603). Texten säger därför att rapporten gav tidningen delvis rätt. Om hennes liv efter giftermålet säger rapporten bara att hon underhållits av flera män.

Kroppens skick. Sydsvenska Dagbladet skriver den 1 april att liket var i »stympade skick« när skräddaren från Öringe såg det den 28 mars (id 5566). Tidningen Halland skriver den 12 april att det »ännu är förvånande väl bibehållet« när det fotograferades den 9 april (id 5596). Uppgifterna går inte ihop, och texten återger båda.

Var kroppen fanns. Laholms nya tidning skriver den 22 mars att liket redan den 19 mars »nedsattes … tillsvidare i öppen graf« på Östra Karups kyrkogård (id 5555). Den tidigare versionen av den här texten skrev att kroppen låg obegravd i elva dygn. Det var fel, och det är rättat.

Räkningen av gissningarna. Texten räknar sex gissningar om vem hon var. Fyra kom från anhöriga: familjen i Skummeslöv, brodern Arentzen, skräddaren i Öringe och familjen i Göteborg. Uppgiften om Cecilia kom från en uppgiftslämnare till Helsingborgs Dagblad, inte från hennes familj (id 5555). Den sjätte kom från personer i Halmstad som såg fotografiet (id 5596). En tidigare version sa fem familjer.

Brev i kuvert via Jönköping. Hur Emilie Arentzens brev gick fram och tillbaka över Jönköping återger texten efter Helsingborgsposten 31 mars (id 5564), som i sin tur citerar Smålands Allehanda.

Krutresterna. Doktor Lindvall tillvaratog hudflikar som skulle sändas till rättskemisten i Stockholm (id 5596). Resultatet redovisas inte i något av de tjugofyra urklippen, och frågan om skottet avlossats på nära håll får därför inget svar i föreningens material. Detsamma gäller de blodfläckar som iakttogs på vägövergångens stenpelare och frånvaron av blod på högra handskens och revolverns yta (id 5594, 5596). Invändningarna redovisas i tryck men bemöts aldrig.

Citaten återger arkivets transkription, inte det tryckta originalet. Texterna i tidningsarkivet är omtranskriberade ur urklippsbilderna. Former som »sjefmörderskan«, »sorgligryktbarhet« och »den olyckliges fader« står kvar oförändrade, eftersom det är den form som går att verifiera mot arkiv-id:t. Avstavning vid radbrytning återförenas, och citattecken normaliseras. I övrigt görs inga ingrepp.

Om namnen i den här texten. Fem av de sex kvinnor som felaktigt utpekades namnges här med de namn tidningarna tryckte. De namnen stod i rikstäckande press 1892 och ingår i det som berättelsen handlar om – att de trycktes. Emilie Arentzen levde när hennes påstådda levnadsteckning publicerades. Vad av den som var sant om henne och vad som var påhängt henne av tidningarna går inte att avgöra ur materialet, och inget av det bör läsas som uppgifter om hennes liv.

Texten är skriven av Föreningen Gamla Båstad ur föreningens egna samlingar, med hjälp av AI. En redaktör i föreningen har granskat den, och varje källhänvisning är kontrollerad mot arkivet. Inga händelser, personer, repliker eller sifferuppgifter är hittade på — varje uppgift går att spåra till källorna ovan. Så använder vi AI · Fler texter i Ur arkiven.