Ur arkiven · Föreningen Gamla Båstad

Namnet på huset

1874–1901Tidningsarkivet

Han kom till köpingen med två konkurser bakom sig och tre till framför sig. På åtta år byggde han två badhus, planterade 20 000 träd och buskar, sköt kanon varje söndag klockan fyra och skänkte bort en häst om året. Tre gånger gick han omkull, och tre gånger kom han tillbaka — sista gången som anställd hos en av köpingens änkor. Nio år efter att han lämnat orten stod Ludvig Schweitz namn ändå kvar på huset vid torget.

I. Hotell Schweize

I september 1900 reste bandagisten Schiönning längs västkusten och annonserade var han kunde träffas. Helsingborg på onsdagen, Höganäs på torsdagen, Engelholm på fredagen. Lördagen den 15 september, klockan nio till ett, var han i Båstad — på Hotell Schweize.

Bandagist var den som tillverkade och sålde stöd för kroppen. Schiönnings egen annons räknar upp ryggbandage mot sidokrökning, benbandage för hjulben och kalvknä, bråckbandage, elastiska strumpor mot åderbråck, plattfotssulor. Yrket fanns inte på varje ort, så innehavaren reste — annonsen är en turnélista med hotell och klockslag, ort för ort.

Huset hette inte så. Det hette Hotell Victoria och hade dessförinnan varit gästgivaregård. Den som förestod det den lördagen var en ogift kvinna vid namn Anna Schweitz, och hon hade haft det i tio månader. Hennes bror hade haft det före henne, och deras far före honom. Den förste av dem alla var en farbror.

Farbrodern hade då varit borta ur köpingen i nio år. Ändå var det hans namn bandagisten skrev i sin annons.

II. Bal å härvarande rådhus

Annandag påsk 1874 hölls bal på rådhuset i Laholm. Entrén var två riksdaler för herre och en riksdaler femtio för dam, balen började klockan sju på kvällen, och annonsen var undertecknad L. SCHWEITZ.

Han innehade stadens gästgivaregård och var född i Tyskland. När han kom till Sverige vet vi inte; tjugotre år senare skulle en tidning skriva om hans bror och dennes tvillingbror att de »för flera år sedan inflyttade till Sverige«, och mer säger materialet inte.

Året därpå ordnade han balen igen, nu i kronor. Han hade också en biljard till salu — »i godt stånd, innehållande i längd 10 2/3 fot och i bredd nära 6 fot« — och sålde den till moderat pris.

I september 1876 var det slut. Gästgivaregården hade ropats in på auktion för ett bolags räkning och övertagits av bryggaren Frummerin mot niotusen kronor om året till staden. Tidningen noterade att källarmästaren Schweitz, »som en följd af år innehaft gästgifvaregården, kommer troligen att flytta till Höganäs för att öfvertaga dervarande hotell«.

Han flyttade inte till Höganäs. Han satte in en likvidanmaning — alla som var skyldiga honom pengar hade tjugo dagar på sig, »vid äfventyr, att lagliga åtgärder i annat fall ofördröjligen vidtagas« — och lät sälja sitt bo på auktion i handlanden Anderssons gård. Silver, koppar, glas och porslin. Möbler, sängkläder, linnevaror. En häst, bättre och sämre vagnar, seldon.

Ett år senare gifte han sig. Notisen står bland de vigda i Helsingborgs Tidning: »Källarmästaren Ludwig Schweitz och Hilma Josefina Andersson, å Sembsmölla.«

III. Natten före julafton

Nästa gång vi ser honom driver han Järnvägshotellet i Hässleholm.

Natten före julafton 1878 brann det ner. Tidningen Halland skrev mellan jul och nyår att hotellet »har natten före julafton blifvit genom vådeld i det närmafte fullständigt förstört«, och att det inte var bekant hur elden uppkommit.

Fem veckor senare, den 27 januari 1879, kungjorde Köpmansföreningen i Göteborg att han var i konkurs.

Sedan följer auktionerna på rad genom hela året, och de går att läsa som ett inventarium över vad han byggt upp. I mars ett brunt sto, en liggfjädervagn, tjugotusen bättre och sämre cigarrer, buteljerat portvin, sherry, röda och vita viner, champagne, spritvaror på fat, konserver, schweizerost, porslin, lampor och »mer och mindre skadade möbler«. I juni återstoden: ett pianino, alfenidartiklar, duktyg, lakan. I juli såldes vinlagret ovillkorligen — femtonhundra buteljer.

Mitt i allt detta står hans namn på en annan lista. Bland ansökningarna vid häradsrätten i mars 1879 finns raden »På ansökan af L. Schweitz i Hessleholm om gästgifwerihållning«.

Medan hans eget bo bars ut och klubbades bort ansökte han om att få börja om.

IV. Och hans hustrus konkurs

I november samma år öppnade han hotell i Engelholm. Han annonserade två gånger på en vecka, och den andra gången med allt han hade:

»Undertecknad rekommenderar härmed sitt vid Engelholms bro, nära länslasarettet belägna nyuppförda stora eleganta hotell med sal och angränsande kabinett, rökrum, restaurant, cafè och derjemte en mängd komfortabelt inredda rum för resande, som från härvarande jernvägsstation kostnadsfritt afhemtas till hotellet.«

Fem månader senare kallades borgenärerna till sammanträde hemma hos honom. Kungörelsen i Skånska Posten den 17 april 1880 lyder: »Borgenärerne uti Hotelvärden L. Schweitz och hans hustrus konkurs kallas, att Onsdagen den 28 i denna månad kl. 4 e. m. sammanträda uti gäldenärens bostad …«

Och hans hustrus. Hilma hade varit gift i två och ett halvt år.

Sommaren därpå annonserade han ändå för brunns- och badgäster i Engelholm: full kost fyrtio kronor i månaden, möblerade rum sexton. Och i september 1881 meddelade Helsingborgs Tidning att gästgivaregården i Laholm från den 1 oktober skulle övertas av källarmästare Ludwig Schweitz från Engelholm.

Han var tillbaka där han börjat, fem år och två konkurser senare.

(Kapitel II–IV bygger på tidningsklipp som inte finns i föreningens arkiv. De kommer från John Olav Wesströms egen forskning; se källförteckningen.)

V. De dödas stad

I maj 1883 hyrde badhusbolaget i Båstad ut sitt utvärdshus Pershög till honom. Från den 1 juni till den 16 september, med utskänkningsrättigheterna.

Han bodde fortfarande i Laholm. Men redan när avtalet omtalades visste man vad han tänkte göra: han skulle vidta åtskilliga planteringar och förbättringar för att göra stället fullt comme il faut, »samt ämnar äfwen bygga en dansbana«. Han engagerade Carl Berggrens kapell från Laholm att spela där varje söndag.

Vad han övertog beskrevs samma sommar utan omsvep. Pershög hade »förut legat i lägerwall«; ägarna, grosshandlaren Tiljander och fabrikören Berg, hade dels ordnat själva, dels lämnat över affären till källarmästaren från Laholm, som med sin kända organisationsförmåga nog skulle göra platsen till vad den var värd att vara.

Det tog en sommar.

I juli klagade hans egen hemstad. »De dödas stad« kunde man med skäl kalla Laholm om söndagarna, skrev Laholms Nya Tidning i en text som Båstads Tidning tryckte om, ty dött var det där då i sanning — och orsaken låg en dryg mil bort:

»Riktiga karavaner tåga af mot den wackra köpingen, wäldiga kött och fläsklass rulla i wäg, ja, der sitter pappa och mamma och storbror, mellanbror och lillbror och storsyster, mellansyster och lillsyster med ty åtföljande ammor, barnpigor och kammarjungfrur m. m. Och så giftasfärdiga ungkarlar och giftaslystna ungmör!«

Ett stycke längre ned i samma text hade tidningen en annan sak att säga om honom, och den är värd att stå kvar: att konkurrens vore nyttigt, och att den särskilt skulle ha en ypperlig verkan på källarmästaren Schweitz. Gästerna torde då bli mera humant bemötta, »och fel, som då de nu påpekas renderar klandraren otidigheter, torde då rättas«.

Klaga hos honom, och man fick otidigheter tillbaka. Det stod i tryck sommaren innan han flyttade in.

I augusti tog kommunalstämman i Båstad upp frågan om dansbanan och krogarna skulle hållas stängda om söndagarna, eftersom polisstyrkan inte räckte till för att avstyra oväsen. Stämman förkastade förslaget. I stället skulle fyra polisbetjänter anställas — och deras lön skulle bestridas av källarmästaren Schweitz och gästgiveribolaget gemensamt.

VI. Tre flaskor sodavatten

Sista söndagen på säsongen 1883 blev den största folkfest köpingen dittills sett.

Båstads Tidning räknade efter. Etthundraen kronor hade dansats in på banan, vilket vid fem öre dansen ger tvåtusentjugo par som svängt om under kvällen. Och trots de stora förråden av mat och dryck tog allt slut, så att dagen därpå fanns kvar

»blott 3 flaskor sodawatten, hwilka räddat sig in i ett hörn undan den allmänna förstörelsen.«

Dagen efter höll båstadsborna »afskedets och tacksamhetens middag med skålar för källarmästaren Ludw. Schweitz«. Kapellmästaren Berggren satte in ett öppet brev i tidningen för att på hela sitt kapells vägnar tacka för den vänlighet och godhet de rönt.

Han hade då varit i köpingen i fyra månader.

VII. En dansbana med tillbehör

I april 1884 försattes han i konkurs i Laholm, på borgenärers yrkande och eget medgivande.

Boet beedigades följande måndag inför rådhusrätten: skulder 45 235 kronor, tillgångar 27 603. Till gode män utsågs fabrikör Frummerin och handlanden Henriksson — och »för fru Schweitz häradsdomaren Magn. Persson i Hofsmölla«. Hustrun hade egen god man. Det var andra gången.

Auktionsannonsen kom i juni och räknar upp ett hotellbo som vore det ett varulager: alla sorters bättre möbler, gardiner och rullgardiner, golv- och sängmattor, lampor, sängkläder, linne och duktyg. En ny biljard med stenskiva. Ett piano. En bättre mangel, en knivskurningsmaskin, en brödskärningsmaskin. Silver-, koppar-, järn- och trävaror. En droska. Ett betydande lager fina och ordinära cigarrer och viner, ett större isupplag, »3 tunnor fin Sill och en Schweizerost m. m. m. m.«

Och sist, som en egen rad:

»På samma gång försäljes äfven en i Pershög vid Båstad uppsatt massan tillhörig Dansbana med tillbehör, som spekulanter före auktionen böra bese.«

Dansbanan som tvåtusentjugo par dansat på i september tillhörde konkursmassan i Laholm, och spekulanter borde bese den före klubbslaget.

Samma vecka bytte badinrättningen i Båstad ägare. Den såldes den 3 april för 6 000 kronor till en herr Schweitz i Köpenhamn, ägare till danslokalen Figaro, och i köpet ingick paviljongen på Pershög. Vad som skulle hända med föreståndaren stod i notisen: »Det lär vara meningen att hr Ludv. Schweitz skall fortfarande förestå värdshusrörelsen derstädes.«

VIII. Han fick dansa ensam

I september 1884 tog han över gästgiverirörelsen också. Öresundsposten rapporterade övertagandet och dess första följd i en och samma notis:

»Källarmästare L. Schweitz, som i dessa dagar öfvertager gästgifverirörelsen, har redan stött sig med en stor del af samhällets invånare. Så företog han sig att vid en i lördags å Pershög anordnad barnbal utvisa en f. d. danslärare härstädes, hvilken af föräldrarne blifvit anmodad att leda balen. Det gick emellertid ej bättre än att hr S. fick dansa ensam, ty med den utvisade följde alla de närvarande.«

En barnbal. Han körde ut mannen som föräldrarna bett leda den, och alla gick med honom.

IX. Två skott klockan fyra

Varje söndag klockan fyra lät han avfyra två kanonskott från Pershög. Det var tecknet på att nöjena börjat, och det hördes i hela köpingen.

En söndag sommaren 1885 hade den arbetare som laddade dem av okynne lagt sten i den ena. Stenen kom ner på hustaken nere i Båstad.

Öresundspostens meddelare tyckte att sådant okynne borde bestraffas, »då man ej på förhand kan beräkna följderna deraf«, men tillade i samma andetag att »Källarmästarn var ovetande härom, ty ofoget hade eljest helt visst ej fått passera«.

Kanonerna hörde till huset. När trehundra skolbarn från Farhult och Jonstorp kom med extratåg i juni 1886 och marscherade upp till Pershög med en musiksextett i täten, välkomnades de »med tvenne dånande kanonskott« — varefter himmelens fönster öppnades och ett väldigt störtregn drev in hela sällskapet i restaurationslokalen, där värden avgiftsfritt upplät sin stora sal åt ungdomen till dans. När storsimmaren Gustaf Akej skulle ner i vattnet i hamnen inför tvåtusen åskådare gavs signalen med tre skott från Pershög.

X. En tupp med fru

Höstfesterna kommer närmast en beskrivning av mannen.

Programmet den 13 september 1885: kapplöpning i säckar. Klättring på såpad stång. »En kall dusch«. Kapplöpning av fyra pojkar i två par byxor. En mindre amerikansk kapplöpning. Klockan nio, fyrverkeri.

Med varje biljett följde ett löst nummer, och den vars nummer ropades upp fick ett djur — en liten gris, ett får, en gås, en anka, »en tupp med fru« — och skulle själv komma fram och ta emot det.

Båstads Tidning kallade eftermiddagen ett »Köpenhamnskt tivoli, en miniature« och räknade upp vinnarna vid namn: ett välgött får till Sewerin Bernh. Bengtsson från Heljarp, en tupp med fru till handlanden H. P. Kallenberg i Båstad, en anka till Elsa Swensson från Torekow, en tupp till Jan Hanssen från Ystorp, en gås till Per Magnusson från Wranarp, och en halvstor gris till gossen Pål Nilsson från Engelsvik. Lockbetet på den såpade stången var två kronor, och det erövrades efter många misslyckade försök av en liten pojke, son till sjökapten Nilsson.

Året därpå tillkom skönhetstävling — varje besökare fick ett band att ge till den han fann skönast, tio kronor till den som samlat flest — och brottning på dansbanan med »den bekante brottningskungen GUMBO«. Och varje år en häst.

Höganäs Tidning följde 1888 upp vart hästen tagit vägen. En tjänsteande från Laholm hade vunnit den, men bytte bort den mot femtiofem kronor, »såsom icke sportsman på kampryggen«.

Tjänsteande var tidens skämtsamma ord för en tjänare, oftast i hushålls- eller uppassningstjänst. Egentligen betyder det tjänande andeväsen — så kallar Hebreerbrevet änglarna.

Allt var inte gemyt. Efter fyrverkeriet 1885 skrev någon in en insändare under rubriken Oförskämdt öfversitteri: en för sin oförsynthet känd bokhållare hade vägrat betala den avfordrade inträdesavgiften, och »simplare var det af honom att uppmana ett större antal besökare att handla på samma sätt, derför att det var, som han sade, på en allmän plats som fyrverkeriet afbrändes«.

XI. Vad han byggde

Badorten och anläggningarna hör till en annan berättelse i den här serien. Här räcker det med vad som stod på spel.

Han byggde två nya kallbadhus intill de två gamla, med sex avklädningsrum vardera, och gjorde om varmbadhuset invändigt. Han ledde vatten i rör från källor sjuhundra fot uppe i åsen ner till en fontän framför paviljongen, med en stråle på närmare fyrtio fot. Han körde jord över tre tunnland vid stranden och planterade fyratusen unga lövträd; fem år senare var det 20 000 träd och buskar på anläggningen. Han terrasserade den gamla vallen mot sjön till promenad med allé av lönn och kastanj, hägnade in en krocketplan, satte upp en rakstuga bredvid hotellet, och lät en char-à-banc möta varje tåg för tjugofem öre personen.

Sommaren 1887 hade badorten omkring fyrahundra gäster. Professorer från Lund; en dansk länsgreve vars ångyacht låg för ankar i hamnen. Tidskriften Turisten tog upp Båstads badanstalts läsrum i sin förteckning över bad- och brunnsorter, mellan Burtscheid och Karlsbad.

Och ett hundratal båstadsbor höll en tillställning för honom, »dervid hembars honom samhällets erkänsla för allt hvad han gjort och gör för att höja badortens anseende«.

XII. Åtta stämningar på en sommar

Året innan hade han haft åtta stämningar på halsen.

Kronolänsman Aug. Elmlund hade under juli och augusti 1886 tagit ut åtta stämningar mot honom för brott mot ordningsstadgan: dansbanan hade hållits öppen till klockan tio när kommunalnämnden medgett nio. Alla åtta förenades till ett mål. Därtill stämdes han för utskänkning under olaga tid och för att ha avlossat skott.

Referatet visar hur det gick till. Svarandens ombud ville varken medge eller bestrida utan begärde uppskov, och rätten ålade honom vid tio kronors vite att förete sin bevisning till nästa sammanträde. Sedan lägger referenten till en sak han uppenbarligen tyckte behövde sägas:

»anmärkas bör det svar. ej någon gång erhållit del af stämningarna på annat sätt än genom uppläsning af stämningen, ehuru han är part, ja i angifvelserna var å flere ej dag eller år utsatt, då förbrytelserna skulle ha egt rum hvilket först upplystes om då det handlades vid rätten.«

Han hade alltså aldrig fått stämningarna i handen, och flera av dem saknade datum för det han anklagades för.

Danstillställningarna hade dessutom ägt rum på Pershög, som låg utanför köpingens område.

Det slutade inte där. 1888 uteblev han från häradsrätten och dömdes att betala det försuttna vitet på femtio kronor, med hot om hundra nästa gång. I december samma år bötade han trettio kronor för olaga utskänkning. 1890 stämde telegrafstyrelsen honom för en kvartalsavgift på telefonen; han bestred med att han redan överlåtit både rättigheter och skyldigheter på sin efterträdare, och dömdes att betala tvåhundrafemtio kronor plus rättegångskostnader. Samma höst åtalades han igen för utskänkning under torgdagen, och erkände skriftligen.

XIII. Trehundratrettiofem kronor

I november 1886 gick det omkull.

Ett par veckor tidigare hade Grönvall & Comp. i Helsingborg stämt honom på tvåhundrasexton kronor och sjuttiofem öre för en accepterad växel. I januari hölls inställelsen, och Helsingborgs Dagblad noterade utan omsvep: »Tillgångarne utgjorde 335 kr.«

Den 25 februari kallades borgenärerna till gästgivaregården — hans eget hus — »för att besluta om underhåll till gäldenären«.

Han satt alltså i den lokal där han var värd, medan hans borgenärer beslutade hur mycket han skulle få leva på.

XIV. Åsnor i bergen

Tre dagar efter det sammanträdet, den 28 februari 1887, berättade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning vad Båstad hade att vänta sig till sommaren.

Badgäster hade redan börjat anmäla sig och hyra rum, flera av dem från Lunds akademistat. Badhuset skulle förbättras i många avseenden och alla slags bad kunna serveras. Underhandlingar pågick om att engagera någon förfaren i sjukgymnastik och massage. Tillfällen till ridturer i bergen på åsnor skulle också komma att erbjudas.

Och sist: »En framtidsfråga är anskaffandet af en liten ångare för lustturer.«

Den 13 maj 1887 stod hans annons i Öresundsposten. Varm- och kallbadhuset öppet från den 1 juni. Läkare, apotek, artificiella mineralvatten, massage och gymnastik, barberstuga — allt fanns på platsen. Abonnenter togs emot till full kost för 1:75, 2 kronor och 2:50 per dag. Åtta dagar senare annonserade han dansbanan.

Knappt fyra månader efter att hans tillgångar räknats till trehundratrettiofem kronor var allt igång igen.

XV. Kyparen som tog kassan

I juli 1887 rymde hans danske kypare med kassan.

Madsen hette han. Han tog tåget till Halmstad i första klass kupé och tog in på hotell Mårtenson. Men polisen där hade redan fått underrättelse från Båstad, och när han märkte att han var förföljd försökte han undkomma, blev upphunnen och förd till polisvaktkontoret, där han erkände tillgreppet. Han hade ungefär tjugo kronor kvar på sig.

Han skickades tillbaka till Båstad genom polismyndighetens försorg.

Samma år skrev en båstadsbo ett långt och surt brev till Laholms Nya Tidning om livet i köpingen och kom in på källarmästaren. Denne var, menade brevskrivaren, bråkig mot sina målare men »mycket svag för barberare« — han är naturligtvis rädd för knivarna. Året innan hade det varit en dansk barberare som hade mat, rum och allting fritt av Schweitz och ändå sade att källarmästarens mat var rutten, ehuru han åt och söp allt vad krafterna tålde. Den sommaren, skriver han vidare, var det en judisk barberare på arton år som åt vid badgästernas bord och därtill hade femton kronor i veckan.

Brevet slutar med en varning till den som är ute i skymningen:

»går man då ut om dörren blir man öfverfallen af herr S:s hund, men vi skola väl söka sätta munkorg både på hunden och herrn.«

Ett år senare räknade en badgäst hundarna på hotellets gård. Det var tio, varav sex ännu inte uppnått någon mognare ålder.

XVI. Tio år, och sedan hans eget

Våren 1888 sålde den köpenhamnske ägaren badinrättningen och Pershög vidare till ett bolag av ett tiotal båstadsbor. Ludvig stannade som föreståndare.

Och i juni kom beskedet han väntat på i fem år. Pershögs restaurant var, skrev tidningen Norra Skåne, »nyss för en tid af tio år åt honom på vissa vilkor upplåten, och så att den efter denna tid blir hans enskilda egendom«.

Tio år till, och sedan var det hans.

XVII. Fem minuter

Nyårsafton 1888 var han på väg till kyrkan för att höra aftonsången.

På vägen såg han rök tränga ut genom fönstren på övervåningen på Hotell Victoria. Han sprang upp och möttes i korridoren av rökmassor. I ett av resanderummen stod sängen och sängkläderna i ljus låga, och möblerna intill var redan kolade.

Med den hastigt tillskyndade tjänstepersonalens hjälp släcktes elden utan att brandsignal behövde ges. Men det var på högsta tid, skriver en av tidningarna: fem minuter senare hade troligen hela hotellet stått i eld och lågor, och med det en stor del av köpingen.

Ingen kunde förklara hur det börjat. Rummet hade stått tomt i flera dagar. De sista som varit där inne var källarmästarens egna barn, som haft pianoövning — men någon eld hade då inte varit tänd.

Svea betalade ut tvåhundratretton kronor. Det var, enligt meddelaren, betydligt mindre än vad som faktiskt gått förlorat.

Fyra av köpingens invånare, som dittills försummat att försäkra sitt bohag, skyndade sig vid underrättelsen om olyckstillbudet till närmaste försäkringsagent.

XVIII. Blott tvåhundra kronor

Tio veckor efter branden, den 11 mars 1889, försattes Ludvig Schweitz i konkurs för andra gången i Båstad. Sökande var en S. Eliasson i Hishult.

Att ta boet om hand förordnades kronolänsman Aug. Elmlund.

Det var samme Elmlund som tagit ut de åtta stämningarna sommaren 1886, och som samma år åtalat honom för att ha avlossat skott.

Skånska Aftonbladet skrev vid månadsskiftet en betraktelse över de små badorterna i norra Skåne, och kom in på Båstad:

»En kännbar otur för denna sistnämda plats är hotellegaren Schweitz’ ekonomiska obestånd, i det att han nyligen blifvit försatt i konkurs på yrkande af en borgenär, som af honom hade att fordra en jemförelsevis obetydlig penningsumma – blott 200 kronor, har jag hört uppgifvas. Hr S. har visat sig vara en driftig man, och den lilla köpingen samt dess gäster hafva mycket att tacka honom för; men han har kanske icke alltid förstått att rätta utgifterna efter inkomster. Man hoppas emellertid att hr S. innan sommar-säsongen börjar skall vara »på benen« igen.«

Han var på benen igen. I maj annonserade badanstalten som vanligt, »i likhet med föregående åren«.

Tre dagar senare dog Hilma.

XIX. Trettiofem år, en månad och tio dagar

Hon dog i Köpenhamn den 13 maj 1889, klockan elva på förmiddagen, efter vad tidningen Norra Skåne kallade ett svårt lidande. Dödsannonsen är undertecknad av honom själv och stod i Höganäs Tidning dagen därpå:

»Gud den högste efter sitt allvisa råd i dag kl. 11 f. m. i Köpenhamn behagat till sig hemkalla min innerligt älskade maka HILMA JOSEFINA, född Andersson, i en ålder af 35 år 1 månad och 10 dagar, djupt sörjd och begråten af mig, 3 små barn, Föräldrar, Syskon och talrika slägtingar och vänner varder endast på detta sätt tillkännagifvet.«

Hon jordfästes i Båstads kyrka den 21 maj. En talrik skara anhöriga och vänner hade samlats »från både när och fjerran«, och man betygade saknad efter »den pligttrogna och dugande qvinnan«.

Sonen var född den 11 januari 1885, dottern den 8 juli 1886. Det tredje barnet nämns bara i dödsannonsen.

I oktober kungjordes ännu ett ärende, och det gällde henne: borgenärerna i avlidna fru Hilma Josefina Schweitz urarvakonkurs kallades att bevaka sina fordringar. Sammanträdena drog ut över hösten och in i januari.

Att göra sig urarva var att avstå från arvet genom att lämna hela dödsboet till borgenärerna. Arvingarna fick då bara det som blev över sedan skulderna var betalda — men slapp i gengäld svara för dem med egna medel. De tre små barnen ärvde alltså ingenting efter sin mor, och häftade heller inte för något.

Hon hade stått med i konkurskungörelserna i Engelholm 1880 och i Laholm 1884. Efter sin död blev hennes eget dödsbo den tredje.

XX. Tre kollin liar och en ost

Han höll ut ett par år till.

Höstfesterna 1889 gick av stapeln som förut, nu med både en häst och en tjur av Anglerras att skänka bort, orientalisk belysning och fyrverkeri klockan nio, djuren klockan halv sju.

I januari 1890 tryckte Post- och Inrikes Tidningar en förteckning över outlöst gods vid järnvägsstationerna. Under Båstad står tre rader. Ett kolli paket från Laholm till en J. Hansson. Och sedan: tre kollin liar från Helsingborg till L. Schweitz, och en ost från Halmstad till densamme.

Han hämtade inte ut sina liar.

I maj 1891 rapporterade Laholms Nya Tidning två nyheter från Båstad i samma andetag. Handlanden Aug. Tiljander hade övertagit hotell Victoria, och hade sedan tidigare arrenderat Pershög. Och:

»Fru Ekedal har antagit förre källarmästaren Ludvig Schweitz såsom föreståndare för sina bier- och vinrättigheter.«

Förre källarmästaren. Han var anställd hos en av köpingens änkor för att sköta hennes rättigheter.

XXI. Värd ett bättre öde

En månad senare reste en tidningsman till Båstad och skrev om vad som hänt. Tiljanders övertagande sammanfattade han i en rad — »Båstad åt Båstadsborna (och Schweitz åt Schweitzarne!)« — och kom sedan till mannen som byggt stället:

»Den gamle grundaren af det nya riket i Båstad, Ludvig Schweitz, som med en energi, hvilken i och för sig varit värd ett bättre öde och med en esprit d’arrangement, som tycks ligga i blodet, förstått att skapa ett mycket presentabelt etablissemect, har emellertid stannat på sin post och rustar sig, äfven han, till den kommande sommarkampagnen.«

Skribenten kunde inte låta bli en pik åt kanonerna: om också hans arsenal inte hade att bjuda på kanoner, serverade av säker hand, torde den nog räcka till att ta emot en hel hop.

Det är det sista materialet har om Ludvig Schweitz i Båstad.

Tre år senare skrev en brevskrivare i tidningen Sydhalland om badorten och kom i förbigående att fälla domen över honom. Det är den hårdaste och den varmaste text som skrevs om mannen, och det är samma text:

»På den tiden fördes rörelsen på köpingens hotell af den bekante tilltagsne och för inga medel väjande källarmästaren Ludvig Schweiz. Med en outtröttlig ifver tog han itu med såväl förskönandet af platsen som och med uppförandet af ett tidsenligt varmbadhus samt kallbasinen. Märkvärdigt nog lyckades mannen göra riktiga underverk trots de stora pekuniära svårigheter han hade att bekämpa.«

Och om vad som hände sedan: »Det oblida ödet ville nu att källarmästare Schweitz ej längre skulle vara med och med hans obestånd tycktes det så hastigt uppblomstrade Båstad taga afsked af alla sina vackra storhetsdrömmar.«

Bolaget som tagit över hade enligt honom inte följt de anvisningar Schweitz gett. I juni månad såg Pershög med sina gångar, terrasser och blomsteranläggningar ut »som vore det dömdt att förfalla«.

XXII. Fjorton syskon

Malmöhus Läns Tidning kallade dem i december 1897 för »tvenne af våra mera bekanta källarmästare«. Det var lågt räknat.

När Carl Schweitz dog på lasarettet i Ljungby i april 1909 skrev Trelleborgstidningen en dödsruna som räknar högre. Där står att han ägnat sig åt hotellverksamheten jämte sju bröder, och att av »13 syskon till S. lefva nu endast gästgifvaren H. W. Schweitz i Höganäs och en syster«. Fjorton syskon alltså, varav åtta i samma yrke. (Meningen om bröderna återges inte som citat: arkivets maskinläsning har tappat ett ord i just den raden.)

Varifrån de kom står i en notis i Göteborgsposten den 29 mars 1866. Kungl. Maj:t hade den våren upptagit tre män till svenska medborgare: två norska undersåtar och »H. W. Schweitz från storhertigdömet Oldenburg«. Fyrtioett år senare, när Ludvig dog, skrev samma tidning att han var »född i Oldenburg i Tyskland«. Det stämmer med vad Köpenhamnspolisen antecknat om hans födelseort — byn Malkwitz låg i furstendömet Lübeck, en av storhertigdömet Oldenburgs två exklaver, fyrtio mil från residensstaden och inklämd i Holstein.

Skånska Aftonbladet hade ett ord för dem. I februari 1885 skrev tidningen om »Schweitzarne, nemligen de medlemmar af den företagsamma familjen Schweitz, hvilka inflyttat till Skandinavien« och kallade dem »mycket verksamma och påpassliga affärskarlar«.

Fyra av bröderna går att följa genom pressen, och de rör sig i samma bransch, ofta i varandras lokaler.

Johan Heinrich var äldst och den ende som blev rik. Han ägde etablissemanget Figaro i Köpenhamn, och när han 1884 drog sig tillbaka skrev Öresundsposten att affären »har gjort mannen till miljonär«. Två år senare sålde han fastigheten Vesterbrogade 30 för 232 000 kronor.

Heinrich Wilhelm och Carl var tvillingar, födda den 10 december 1837. De började tillsammans i Landskrona: H. W. annonserade baler på Festivitetssalongen från 1861, gick i konkurs i juni 1864, och Carl tog över Stora Wärdshuset. H. W. flyttade 1872 till Höganäs gästgivaregård, byggde 1883 en teatersalong för fem-sexhundra åskådare intill hotellet, och tog 1885 över broderns Figaro. Vid avskedskollationen på teatersalongen tackade hundra personer honom »för teater och torg, lyktor och ljus«. Han gick själv i konkurs 1888 — Höganäs Tidning kallade det »ett fallissement af högst sorgligt slag« och noterade att förlusterna följde av »för långt utsträckt hjelpsamhet mot anförvandter« — fick femtio procents ackord året därpå, överlät rörelsen till sonen Axel år 1900 och dog i Köpenhamn 1918, åttio år gammal.

Ferdinand är den som rör sig mest. Han drev Hotel Skandia vid Nyhavn 1879, arrangerade baler i Laholm vintern 1880–81, förestod Höganäs när brodern flyttade, och köpte 1886 utvärdshuset Helsan i Helsingborg. Helsingborgs Dagblad skrev då att han kom tillbaka »efter åtskilliga års vistelse i Nordamerika« och »derifrån medför rik erfarenhet«; han hade ordnat serveringen efter satsen att tid är pengar, med mathiss från källarköket upp i glasverandan. Fyra månader senare var Helsan stängt och han i konkurs. Sedan Ystad, konkurs igen, en tysk ölhall vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm, Furusund, konkurs, Rimbo, Hörby, Borgholms havsbad och till sist Restaurant du Nord i Malmö.

Räknar man konkurserna i pressen blir de elva, fördelade på fyra bröder, mellan 1864 och 1906. Ingen av dem stannade mer än något år efter ett fallissemang; de flyttade, hyrde en ny sal och annonserade ny bal.

Två saker följer av det för Båstads del.

Den ena är att Ludvig inte var ensam. När han 1883 kom till köpingen hade hans bröder drivit hotell i Skåne i tjugotvå år, och när han lämnade den 1891 tog Carl vid.

Den andra stod i vårt eget arkiv hela tiden, i en notis Höganäs Tidning tryckte den 9 juni 1888 och Helsingborgs Dagblad två veckor tidigare. Båstads badinrättning hade det året hållits stängd »i följd af åtskilliga på sista tiden inträffade förvecklingar«, och nu såldes den, jämte paviljongen på Pershög, av ägaren — »hr H. Schweitz i Köpenhamn« — till ett bolag som ett tiotal båstadsbor bildat. Badinrättningen och Pershögspaviljongen låg alltså i släktens ägo, och ägaren satt i Köpenhamn.

Vilken H. det var går inte att avgöra. Initialen passar både Johan Heinrich, som ägt Figaro sedan länge, och Heinrich Wilhelm, som flyttat dit tre år tidigare. Notisen skriver ingen av dem ut.

XXIII. Brodern

Att en Schweitz höll hotellet i Båstad i tretton av arton år berodde inte på Ludvig.

Hans bror Carl kom i november 1889 — medan Ludvigs och Hilmas bon båda låg i konkurs — och arrenderade Båstads hotell på fem år. Han annonserade musik i hotellträdgården varje söndag och skrev att föreningar var välkomna dit utan avgift.

Att de var bröder står i materialet två gånger. Den fylligaste uppgiften är från december 1894, när Carl skulle återvända efter några år i Eksjö och Båstads Tidning presenterade honom för läsarna:

»Herr Schweitz, som för omkring 4 år sedan innehade hotellet, gjorde sig då mycket omtyckt inom samhället och bland badgästeraa. En broder til hr S. har för flere år sedan äfven innehaft detta hotell.«

Den andra gången är avhuggen mitt i satsen. I ett referat om halländingesöndagen i september 1898 börjar en mening: »Men först omkring år 1887, då Ludvig Schweitz (en bror till nuvarande hotellvärden i« — och där tar spalten slut, med parentesen oavslutad. Hotellvärden i Båstad den september var Carl.

Att de var fjorton syskon står i föregående kapitel. Att två av dem var tvillingar skrev Malmöhus Läns Tidning den 13 december 1897, tre dagar efter att de fyllt sextio: »tvillingbröderna H. W. Schweitz, ägare af Schweitz hotell i Höganäs, och C. Schweitz, innehafvare af gästgifvaregården i Båstad«.

Att två Schweitz också kunde stämma varandra framgår av en enda rad i ett rättegångsreferat från Laholms rådstuvurätt den 28 december 1885. Den lyder i sin helhet: »Vexelmål emellan F. Schweitz i Höganäs och L. Schweitz i Båstad förevar. Utslag afkunnas nästa måndag, den 4 Januari.«

Vad utslaget blev står ingenstans.

Carl ärvde också bekymren. I december 1890 bötade han trettio kronor för utskänkning av brännvin under pågående torgdag — samma förseelse som brodern. I Eksjö gick han i konkurs 1893, och stadsfullmäktige där behandlade ännu i oktober 1894 hans konkursmassas uppsägning av arrendet. I juli 1898 blev han omkullkastad inne i danslokalen på gästgivaregården, så illa att han fick blodvite, och begärde tjugofem kronor av mannen som gjort det.

Men han byggde också. Gästgivaregården skulle enligt Engelholms Tidning i december 1897 tillbyggas och förändras »till ett fullt modernt hotell, som värdigt kan möta den stora ström af främlingar, som hvarje år under sommaren drager sig till den« platsen. Och i oktober 1898 arrenderade han det nya stora hotellet i Billesholm för tvåtusen kronor om året.

I slutet av februari 1899 flyttade han dit.

XXIV. Far, son, dotter

Notisen om Carls avflyttning bär nästa besked i samma andetag: »Källarmästaren Joh. Schweitz har i hans ställe öfvertagit hotellrörelsen i Båstad.«

Johan höll det i åtta månader. Den 23 augusti 1899 meddelades att Hotell Victoria från den 1 november var bortarrenderat till »fröken A. Schweitz i Båstad«, och att nuvarande innehavaren var källarmästare Joh. Schweitz.

Far, son, dotter — inom åtta månader.

Vad som sedan hände Johan går att följa i fyra notiser. Den 14 mars 1900, klockan halv fem på eftermiddagen, dog hans hustru utan föregående sjukdom. Dödsannonsen två dagar senare är kort:

»Att min kära hustru Anna Gustafva Schweitz född Andersson afled i Båstad, onsdagen den 14 mars 1900 kl. 4,30 e.m., i en ålder af 36 år, 1 mån, 19 dagar, sörjd och saknad af mig, barn, fader och öfriga anförvandter, är det min smärtsamma plikt tillkännagifva.«

Hallandsposten skrev att hon sörjdes av maken och »tvenne minderåriga barn«. Vid jordfästningen en vecka senare täckte »en rik blomsterskörd« kistan.

I juni bröt han vänster ben. I augusti meddelade Söderköpings Tidning att spritbolaget där antagit »hr Johan Schweits, för närvarande innehafvare at hotellet i Båstad, den vackra och mycket besökta västkustbadorten« till föreståndare för stadshotellet, i två år räknat från den 1 oktober.

Han lämnade Båstad sex och en halv månad efter att hans hustru dött.

XXV. Kvar blev Anna

Hon hade varit i branschen längre än man kunde tro. Redan i april 1893 överlät spritvaruförsäljningsbolaget i Eksjö stadshusrörelsen på »fröken Anna Schweitz«, och från januari till april 1895 förestod hon affären i Båstad medan Carl avvecklade i Eksjö.

Från november 1899 står hennes namn under annonserna. Bal på hotellet i januari 1900, entré en krona för herre och femtio öre för dam. Sommarfest i hotellträdgården. En bal där hennes anordningar »förtjena loford«. I augusti skänkte hon en marinkikare till kappseglingens prisbord. I november tog hon initiativ till en insamling som ett tjugofemtal personer tecknade sig för. I maj 1901 sökte hon en flicka som ville lära hushåll.

Och våren 1901 sökte hon vidsträcktare utskänkningsrätt vid gästgivaregården under badtiden. Kommunalstämman biföll — mot kontraktsprosten Olssons reservation, som menade att sprit på halländingesöndagen bara borde få skänkas åt dem som var kända såsom badgäster.

I taxeringslängden för 1901 står hon på en egen rad med en inkomst på 1 500 kronor, och med yrkestiteln förkortad på samma sätt som alla andra i listan:

»Källarmäst Anna Schweitz | 1,500«

Förkortningen slutar just där de två formerna skiljer sig åt: »Källarmäst« kan stå för både källarmästare och källarmästarinna, och trycket avgör inte vilket. Listan gör bådadera. »Handelsidk. Emilia Hansson« döljer på samma sätt om det stod idkare eller idkerska, medan »Fotograf Sigrid« ger en kvinna den manliga yrkesbeteckningen oförkortad och »Mejerskan Josefina Liljedahl« den kvinnliga. Det enda som är säkert är att raden ger henne ett yrke och inte ett civilstånd — som »Fröken« och »Enkefru« gör på raderna omkring.

Där slutar föreningens eget arkiv, i juni 1901. Vad som hände släkten sedan står i andra tidningar, och det är inte en tystnad utan bara en gräns för vad huset i Båstad samlat.

XXVI. Sværtegade 8, kælderen

Föreningens arkiv slutar i juni 1901, och Ludvig Schweitz hade då varit borta ur det i tio år. Vad som hände honom står inte i våra samlingar. Det står i Köpenhamns.

Från 1890 var varje köpenhamnare över tio år skyldig att lämna en registreringsblankett till polisen. Blanketterna finns kvar, och på ett av korten står han: Johan Heinrich Ludvig Schweitz, född den 7 oktober 1845, med yrkena restauratør och værtshusholder. Under födelseort har skrivaren fört in »Sverige« — inte var han föddes, utan varifrån han kom.

Kortet börjar den 1 november 1898. Adressen är Sværtegade 8, kælderen.

Sedan flyttar han, halvår för halvår, som man gjorde när man hyrde. Amagergade 1 den 1 maj 1900. Dronningensgade 60 den 1 maj 1901. Sankt Annæ Gade 41 hos Zernikow den 22 juni samma år. Dronningensgade 51 den 1 november. Overgaden Oven Vandet 44 hos Jensen den 1 maj 1902. Bottenvåningar och en källare, och på slutet rum hos folk vars namn kortet måste skriva ut därför att lägenheten var deras.

Den 14 oktober 1906 för kortet in en sista adress, och den är ingen gata. Det står Almindelig Hospital. Det var en inrättning: Köpenhamns hospital och försörjningsanstalt, dit den kom som inte hade något eget.

Fyra månader senare, den 12 februari 1907, dog han där. Begravningsprotokollet ger honom sextioett år, yrket værtshusholder och civilståndet enkestand — han hade inte gift om sig under de arton år som gått sedan Hilma dog. Dödsorsaken står på latin: emollitio cerebri, hjärnuppmjukning. Han begravdes på Bispebjerg.

Han hade byggt två badhus, lett vatten i rör sjuhundra fot ner från åsen och planterat fyratusen träd vid en strand där det förut legat fiskgarn på tork. Det tog åtta år. Det tog femton att komma härifrån till en säng på fattighospitalet.

En vecka senare stod dödsfallet i Göteborgsposten, och notisen räknar hans orter i tur och ordning — Laholm, Engelholm, Båstad. Den ger honom också ett eftermäle som ingen i Båstad tycks ha skrivit medan han levde: »Schweitz är bekant sedan 1880-talet som den egentliga skaparen af badanstalten Båstad«. Samma notis skriver att han var född i Oldenburg i Tyskland, vilket är det enda stället i materialet där någon svensk tidning säger varifrån han kom.

XXVII. De tre barnen

Dödsannonsen 1889 räknade tre små barn men namngav inget av dem. De står i samma register som fadern.

Henriette Josefine Louise föddes den 17 oktober 1878 i Hässleholm — tolv månader efter vigseln, och två månader innan Järnvägshotellet brann. Hennes mellannamn är moderns. I Köpenhamn är hon tjenestepige och bor där andra bor: hos Aagesen på Amagerbrogade, hos Hansen i en källare i Nyhavn, hos Larsen på Allegade. Den 21 december 1905 gifte hon sig borgerligt med Niels Peder Andersen, eldare, född i Nørbæk i Jylland och son till en husman. Förlovningsmännen var två kypare.

Carl Heinrich Ludvig föddes den 11 januari 1885. Registret skriver födelseorten »Sverige, Bostad«. Hans första adresser är faderns, och kortet säger det rakt ut: Sværtegade 8, kælderen, hos Faderen. Amagergade 1, stuen, hos Faderen. Sedan egna — Lille Strandstræde, Store Regnegade, och Holbergsgade 14, som är Grand Hotel. Yrket är kelner. Kortet för också in två anstalter: Ingeniørkasernen, där han gjorde sin värnplikt, och Sundholm, stadens anstalt för bostadslösa.

Han dog den 9 augusti 1911, tjugosex år gammal och ogift, på Ahrensberggade 17 på Amager. Yrket har då blivit pølsemagersvend. Dödsorsaken är lungtuberkulos. Han ligger på Bispebjerg, som sin far.

Marthe Marie Ingeborg föddes den 8 juli 1886, det datum Båstads Tidning tryckte sex dagar senare. Hon är buffetkassererske och flyttar som de andra: hos Børgesen på Nansensgade, hos Guldbrandt på Blågårdsgade, hos Christoffersen på Nikolajgade, på Nikolaj Plads, hos Gundersen på Ryesgade.

Den 12 februari 1911 dog ett barn på Dronning Louises Børnehospital. Vera Hilma Ingeborg Schweitz, inte fyllda ett år, av engelska sjukan och lunginflammation, med hemadressen Hannovergade 12 på Amager. Hon begravdes på Bispebjerg. Protokollet skriver ut modern: »Mor: Ugift Ingeborg Schweitz«.

Barnet bar sin mormors namn. Hilma Josefina Schweitz hade dött i Köpenhamn tjugoett år tidigare, och jordfästs i Båstads kyrka inför en talrik skara från när och fjärran. Och dagen var densamma som den då flickans morfar dött fyra år innan.

Ahrensberggade 17 återkommer en sista gång. Den 30 juli 1918 dog Heinrich Wilhelm Schweitz i samma hus, åttio år gammal, änkling och restauratör, född i Tyskland den 10 december 1837. Han fördes hem över sundet och ligger på Höganäs kyrkogård under en sten som bär just det datumet. Han var den ene av de tvillingbröder Helsingborgs Dagblad skrev om i december 1897. Den andre var Carl, och Carl var Ludvigs bror.

XXVIII. Vad som blev kvar

Räknar man ihop det blir bilden den här. Mellan 1879 och 1893 gick sex konkurser genom familjen: Ludvig i Hässleholm, i Engelholm tillsammans med sin hustru, i Laholm, i Båstad två gånger — och Carl i Eksjö. Därtill Hilmas urarvakonkurs, som inte var hennes affär utan följden av att hon varit gift med honom.

Och ändå. Badhusen står. Gångarna på Pershög, allén av lönn och kastanj, planteringen vid stranden där det legat fiskgarn på tork — allt det finns kvar när namnet lämnar köpingen.

Bandagisten Schiönnings annons i september 1900 är inte ett misstag. Den skriver bara ut vad orten hade vant sig vid. Huset hette Hotell Schweize därför att en Schweitz hållit det i tretton av arton år, och därför att båstadsborna — som sett honom stämmas åtta gånger på en sommar, skrattat åt honom i tidningen och en lördagskväll lämnat honom ensam på ett barnbalsgolv — ändå inte kunde kalla det något annat.

Källförteckning

Berättelsen bygger på Föreningen Gamla Båstads tidningsarkiv, som omfattar cirka 6 500 artiklar ur svensk dagspress 1762–1901. Varje citerat arkiv-id nedan går att slå upp i arkivet. Uppgifter hämtade utanför arkivet redovisas under egen rubrik.

Efternamnet Schweitz förekommer i 296 av arkivets artiklar, spridda 1877–1901.

Tidningsarkivet

Ankomsten och första sommaren 1883: Laholms Nya Tidning 2/5 1883 (1868) · Hallandsposten 4/5 1883 (1871) · Laholms Nya Tidning 9/5 1883 (1875) · Laholms Nya Tidning 6/6 1883 (1884) · Båstads Tidning 14/6 1883 (1893) · Båstads Tidning 21/6 1883 (1896) · Båstads Tidning 26/7 1883, »De dödas stad« och klandret (1959) · Laholms Nya Tidning 8/8 1883, polisbetjänterna (1965) · Båstads Tidning 30/8 1883 (2061) · Öresundsposten 11/9 1883 (2068) · Båstads Tidning 20/9 1883, sodavattnet och avskedsmiddagen (2087).

Konkursen i Laholm och försäljningen 1884: Båstads Tidning 6/3 1884 (2244) · Båstads Tidning 3/4 1884 (2328) · Norra Skåne 8/4 1884 (2330) · Sydsvenska Dagbladet 9/4 1884 (2331) · Båstads Tidning 10/4 1884, konkursstaten (2332) · Laholms Nya Tidning 21/6 1884, auktionsannonsen (2361).

Gästgiveriet och barnbalen 1884: Båstads Tidning 21/5 1884 (2353) · Laholms Nya Tidning 18/6 1884 (2359) · Båstads Tidning 19/6 1884 (2360) · Laholms Nya Tidning 6/8 1884 (2435) · Båstads Tidning 13/8 1884 (2457) · Båstads Tidning 27/8 1884 (2485) · Öresundsposten 3/9 1884 (2493).

Kanonerna, festerna och djuren: Öresundsposten 4/8 1885, stenen (2981) · Båstads Tidning 9/9 1885, programmet (3089) · Båstads Tidning 16/9 1885, referatet och vinnarna (3100) · Öresundsposten 4/9 1885 (3084) · Helsingborgs Dagblad 21/6 1886 (3515) · Öresundsposten 21/6 1886, skolbarnen (3516) · Båstads Tidning 1/9 1886, simmaren (3689) · Båstads Tidning 8/9 1886, skönhetstävlingen (3692) · Helsingborgstidningen Skånes Allehanda 8/9 1887 (4114) · Norra Skåne 13/9 1887 (4116) · Hallandsposten 14/9 1888 (4444) · Helsingborgs Dagblad 19/9 1888 (4445) · Höganäs Tidning 21/9 1888, hästen (4447) · Öresundsposten 20/9 1889 (4754) · Laholms Nya Tidning 26/9 1889, tjuren (4755).

Anläggningarna: Höganäs Tidning 9/6 1888, badinrättningens försäljning (4381) · Båstads Tidning 27/1 1886 (3339) · Hallandsposten 21/5 1886 (3491) · Malmö Handels- och Sjöfartstidning 30/6 1886 (3545) · Norra Skåne 8/7 1886 (3556) · Skånska Aftonbladet 28/6 1887, fontänen och badhusen (4060) · Öresundsposten 28/7 1887 (4087) · Laholms Nya Tidning 5/1 1888 (4280) · Höganäs Tidning 25/2 1888, de tjugotusen träden (4311) · Öresundsposten 19/4 1888 (4355) · Höganäs Tidning 10/8 1888 (4432) · Helsingborgs Dagblad 18/8 1888, hundarna (4438) · Turisten 11/6 1887, läsrummen (4051).

Kommunen och stranden: Båstads Tidning 26/8 1885 (3079) · Helsingborgs Dagblad 15/11 1887 (4202) · Helsingborgs Dagblad 3/12 1888 (4516) · Öresundsposten 5/12 1888 (4517).

Rättegångarna: Helsingborgs Dagblad 10/9 1886 (3693) · Båstads Tidning 15/9 1886, de åtta stämningarna (3701) · Öresundsposten 15/9 1886 (3703) · Båstads Tidning 29/9 1886, växeln (3711) · Öresundsposten 17/4 1886, isen (3436) · Norra Skåne 12/5 1888, vitet (4364) · Öresundsposten 30/11 1888 (4514) · Norra Skåne 22/12 1888 (4525) · Öresundsposten 3/10 1890, telefonen (5078) · Norra Skåne 28/10 1890 (5089) · Norra Skåne 27/11 1890 (5103) · Båstads Tidning 30/12 1885, växelmålet mellan bröderna (3327).

Konkurserna i Båstad: Helsingborgs Dagblad 20/1 1887, tillgångarna (3916) · Engelholms Tidning 12/2 1887, underhållet (3923) · Engelholms Tidning 25/6 1887 (4058) · Öresundsposten 12/3 1889 (4591) · Ystads Allehanda 14/3 1889, Elmlund (4592) · Exekutiva uppgifter 23/3 1889 (4617) · Engelholms Tidning 28/3 1889 (4623) · Helsingborgs Dagblad 29/3 1889 (4625) · Skånska Aftonbladet 29/3 1889, de tvåhundra kronorna (4626).

Återkomsterna: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 28/2 1887, åsnorna och ångaren (3934) · Öresundsposten 13/5 1887 (4012) · Laholms Nya Tidning 21/5 1887 (4015) · Höganäs Tidning 23/4 1889 (4639) · Höganäs Tidning 10/5 1889 (4654).

Kyparen, barberarna och hunden: Hallandsposten 27/7 1887 (4084) · Laholms Nya Tidning 3/12 1887 (4227).

Bolaget, tioårskontraktet och elden: Helsingborgs Dagblad 28/5 1888 (4370) · Öresundsposten 30/5 1888 (4371) · Höganäs Tidning 2/6 1888, de tio åren (4374) · Öresundsposten 4/1 1889 (4535) · Helsingborgstidningen Skånes Allehanda 5/1 1889, de fem minuterna (4536).

Hilma: Båstads Tidning 14/1 1885, sonens födelse (2664) · Båstads Tidning 14/7 1886, dotterns födelse (3560) · Höganäs Tidning 14/5 1889, dödsannonsen (4656) · Norra Skåne 22/5 1889, jordfästningen (4665) · Post- och Inrikes Tidningar 1/10 1889, urarvakonkursen (4756) · Engelholms Tidning 2/11 1889 (4797) · Norra Skåne 27/12 1889 (4826).

Slutet: Post- och Inrikes Tidningar 27/1 1890, det outlösta godset (4850) · Laholms Nya Tidning 5/5 1891, fru Ekedal (5241) · Norra Skåne 4/6 1891, »värd ett bättre öde« (5303) · Sydhalland 12/6 1894, domen (6244) · Engelholms Tidning 4/7 1899 (10872) · Sydhalland 6/7 1899 (10875).

Carl: Skåne-Halland 9/11 1889 (4801) · Laholms Nya Tidning 17/5 1890 (4923) · Laholms Nya Tidning 22/5 1890 (4926) · Norra Skåne 23/12 1890 (5141) · Helsingborgs Dagblad 16/4 1891 (5224) · Smålands Allehanda 3/6 1891 (5301) · Smålands Allehanda 24/4 1893 (5902) · Östgöta Correspondenten 24/4 1893 (5903) · Eksjötidningen 16/10 1894 (6422) · Eksjötidningen 30/11 1894 (6447) · Båstads Tidning 15/12 1894, »en broder til hr S.« (6455) · Öresundsposten 19/3 1897 (8080) · Hallandsposten 8/4 1897 (8141) · Engelholms Tidning 4/12 1897 (8577) · Helsingborgsposten Skåne-Halland 7/9 1898 (9560) · Båstadsposten 22/10 1898 (9888) · Helsingborgsposten Skåne-Halland 28/2 1899 (10299) · Båstadsposten 8/4 1899 (10500).

Johan: Halland 23/8 1899 (11107) · Hallandsposten 15/3 1900 (20111) · Båstadsposten 17/3 1900 (20113) · Hallandsposten 22/3 1900 (20120) · Båstadsposten 5/6 1900 (20235) · Söderköpings Tidning 10/8 1900 (20360).

Anna: Östgöta Correspondenten 24/4 1893 (5903) · Eksjötidningen 30/11 1894 (6447) · Åby-Åstorpstidningen 22/7 1899 (10967) · Engelholmsposten 11/1 1900 (20016) · Sydhalland 16/1 1900 (20022) · Åby-Klippans Tidning 26/6 1900 (20272) · Halland 2/8 1900, marinkikaren (20346) · Åby-Åstorpstidningen 6/11 1900 (20484) · Åby-Åstorpstidningen 13/5 1901 (22175) · Engelholms Tidning 30/3 1901 (22118) · Sydhalland 2/4 1901, reservationen (22119) · Åstorpsposten Skåne-Småland 4/6 1901, taxeringslängden (22198).

Susanna: Engelholms Tidning 2/11 1895 (7178) · Smålands Allehanda 31/3 1896 (7445) · Båstads Tidning 5/5 1897 (8164) · Båstads Tidning 2/6 1897 (8188) · Engelholmsposten 27/4 1898 (9237) · Helsingborgs Dagblad 30/4 1898 (9243) · Skånska Dagbladet 13/6 1899 (10635).

Namnet på huset: Öresundsposten 3/9 1900, bandagistens annons (20396) · Båstadsposten 15/9 1898, den avhuggna satsen (9568).

Bilderna

Alla sex figurerna är hämtade ur Föreningen Gamla Båstads bildarkiv. Ingen av dem är beskuren — de återges som arkivet har dem, med vykortens marginaler och albumsidornas påskrifter kvar. Fem är rena nedskalningar och byggs om med skriptet foton/bygg_bilder_schweitz.py; den sjätte är sammanställd, se nedan.

Fyra av bilderna har helt tomma arkivposter — titel, år, fotograf och anteckning saknas, vilket är det normala i arkivet. Motiven är därför avgjorda ur bilderna själva och ur deras egna påskrifter, och varje datering som anges är maskinellt uppskattad och osäker. Det står i respektive bildtext.

Kapitel I, Hotell Viktoria (FGB0023834). Arkivposten är tom på år och fotograf; dateringen 1890–1915 är maskinellt uppskattad och osäker, vilket bildtexten säger. Två snarlika bilder av samma hus och samma trafik finns i arkivet (FGB0023021 och FGB0024037) — ingen av dem är daterad heller.

Kapitel V, Pershög över åkrarna (FGB0046537) och kapitel XVI, Pershög med flaggstången (FGB0020607). Två fotografier av samma anläggning, det ena på håll och det andra nära. Byggnaden är densamma i båda — den låga längan med PERSHÖG på gaveln — vilket är hur den fjärran bilden går att identifiera trots att skylten där bara är några bildpunkter hög. Ingen av dem går att datera ur arkivet.

Kapitel VI, dansbanan (FGB0019009). Ett vykort, alltså ett tryck och inte ett fotografi: titeln och utgivaren är tryckta på kortet och citeras därför som källuppgifter i bildtexten. Kortet är minst ett decennium yngre än scenen kapitlet beskriver, och bildtexten säger det.

Kapitel XI, varmbadhuset (FGB0018329). Den enda av bilderna som bär ett påstående utöver sitt motiv, och det påståendet är att huset inte är Schweitz. Identifieringen vilar inte på likhet utan på tre uppgifter i tidningsarkivet som var för sig stämmer med byggnaden på bilden: att det gamla varmbadhuset brann ned i juli 1894 — Helsingborgs Dagblad 10/7 1894 (6268) — att grunden till ett större badhus av tegel med frontespiser och verandor lades i september samma år, Hallandsposten 10/9 1894 (6392), och att det invigda huset hade fem uthyrningsrum med balkonger i andra våningen, Stockholms Dagblad 20/6 1895 (6867). Bilden visar tegel, frontespis, veranda, balkong och andra våning. Två andra skanningar i arkivet visar samma byggnad från andra håll (FGB0019919 och FGB0022456), den senare ett vykort med den tryckta titeln »Båstad. Warmbadhuset.«

Att branden ligger tre år efter att Schweitz lämnat köpingen betyder att den hör till badortens historia och inte till hans. Den står här därför att den avgör vad bilden föreställer — och därför att brandnotisens formulering är den enda beskrivning vi har av det badhus han rustade upp.

Kapitel XXII, de tre dokumenten (FGB0017840, FGB0017347, FGB0017346), sammanställda till en bild för den här texten; var och en går att slå upp för sig i arkivet. Att kortbrevet och det handskrivna brevet är utsida och insida av samma försändelse framgår inte av arkivposterna utan av innehållet: samma datum, samma avsändare, och beloppet 19:75 i brevet är det efterkrav fraktsedeln begär. De ligger dessutom som två på varandra följande skanningar. Maskinläsningen av brevet stavar mottagaren »Schweditz«, vilket är fel — brevet läser tydligt Schweitz — och det är skälet till att just den skanningen inte kommer upp vid en sökning på namnet.

Sökning på efternamnet i bildarkivets 23 368 bilder ger tre träffar, alla tre dessa dokument. Något porträtt av någon i den här berättelsen finns inte — varken i bildarkivet eller i vykortsarkivets 6 521 kort, och inte heller i DigitaltMuseum eller Kulturarvsdata. Förbehållet är att arkivets personfält är tomt på samtliga bilder, så ett omärkt porträtt skulle vara osynligt för varje sökning.

Bilagor: släkten Schweitz på andra orter

Klippen nedan ingår inte i Båstadsarkivet. De handlar om Landskrona, Trelleborg, Höganäs, Helsingborg, Malmö, Ystad, Furusund, Hörby, Karlshamn, Marstrand och Köpenhamn — orter utanför Bjäre härad, som är arkivets geografiska gräns. Materialet är sammanställt av John Olav Wesström ur Kungliga bibliotekets dagstidningssamling och omfattar 168 klipp 1861–1918. Det är sparat som en bilaga till den här berättelsen: klippen syns inte i arkivets lista, sökning eller tidningsval, men går att öppna på länkarna nedan, med bild och avskrift som arkivets övriga artiklar.

Vad släkten var: Trelleborgstidningen 21/4 1909, Carls dödsruna med syskonräkningen (28163) · Skånska Aftonbladet 10/2 1885, »Schweitzarne« (28074) · Göteborgsposten 29/3 1866, naturaliseringen från Oldenburg (28012) · Malmöhus Läns Tidning 13/12 1897, tvillingarnas sextioårsdag (28132).

Johan Heinrich, Köpenhamn: Öresundsposten 23/12 1884, Figaro och miljonen (28070) · Öresundsposten 8/12 1887 (28099).

Heinrich Wilhelm — Landskrona, Höganäs, Figaro: Korrespondenten från Landskrona 10/12 1861, den första balen (28001) · Post- och Inrikes Tidningar 15/6 1864, konkursen (28010) · Sydkusten 10/1 1883 (28051) · Skånska Aftonbladet 29/7 1884 (28066) · Öresundsposten 2/2 1885, avskedskollationen (28073) · Höganäs Tidning 3/8 1888, fallissemanget (28108) · Höganäs Tidning 18/6 1889, ackordet (28111) · Höganäsposten 5/4 1900, överlåtelsen till sonen Axel (28136) · Göteborgsposten 31/7 1918, dödsnotisen (28168).

Carl — Landskrona, Trelleborg, Malmö: Trelleborg Tidning 26/2 1869, maskeradbalen (28018) · Sydsvenska Dagbladet 26/4 1880, Bökebergs skog (28043).

Ferdinand: Laholms Nya Tidning 30/12 1880 och 22/1 1881, balerna i Laholm (28046, 28047) · Öresundsposten 4/2 1886, Helsan (28085) · Helsingborgs Dagblad 29/4 1886, åren i Nordamerika (28088) · Helsingborgs Dagblad 10/9 1886, konkursen (28095) · Norra Skåne 20/12 1887, Ystad (28100) · Skåningen Eslöfs Tidning 1/2 1902, Borgholm (28143) · Barometern 29/11 1902, du Nord (28147).

Ludvig: Göteborgsposten 19/2 1907, dödsrunan med födelseorten och eftermälet (28162).

Källor utanför föreningens arkiv

Kapitel II–IV vilar på tidningsklipp som inte finns i föreningens tidningsarkiv. De har sammanställts av John Olav Wesström ur svensk dagspress och överlämnats till föreningen i augusti 2026 i dokumentet Ludwig Schweitz före Båstad (24 klipp med skärmbilder, 1874–1884). Uppgifterna har inte kunnat prövas mot vårt eget material, eftersom arkivet inte når den här personens tidiga år — det äldsta omnämnandet där är från 1877 och gäller en annan sak.

De klipp som citeras eller refereras är: Hallandsposten 28/3 1874 och 19/3 1875 (balerna) · Öresundsposten 13/2 1875 (biljarden) · Halland 2/9 1876 (avflyttningen) · Hallandsposten 13/9 och 4/10 1876 (likvidanmaningen, lösöreauktionen) · Helsingborgs Tidning 13/10 1877 (vigseln) · Halland 28/12 1878 (branden i Hässleholm) · Göteborgsposten 28/1 1879 (konkurskungörelsen) · Skånska Posten 11/2, 11/3, 29/3 och 17/6 1879 · Post- och Inrikes Tidningar 10/5 1879 · Kristianstadsbladet 12/7 1879 · Öresundsposten 21/11 1879 och Engelholms Tidning 28/11 1879 (hotellet i Engelholm) · Skånska Posten 17/4 1880 (konkursen) · Sydsvenska Dagbladet 12/6 1880 · Helsingborgs Tidning 20/9 1881 (återkomsten till Laholm) · Laholms Nya Tidning 11/2 1882 och 25/7 1883 · Hallandsposten 2/4 1884 · Laholms Nya Tidning 9/4 1884 · Post- och Inrikes Tidningar 12/4 1884.

Ett släktträd på webbplatsen Geneanet, med Kenneth Mossberg angiven som upphovsman, har använts för att veta vad som borde prövas mot arkivet — inte som belägg. Se nästa avsnitt.

Kapitlen XXV och XXVI bygger på Københavns Stadsarkivs indtastede kilder (kbharkiv.dk, lästa 20 augusti 2026) — polisens registerblad 1890–1923, begravningsprotokollen och de borgerliga vigslarna, transkriberade ur originalen av arkivets frivilliga och sökbara i arkivets egen databas. De poster som använts är:

Politiets registerblade: Johan Heinrich Ludvig Schweitz, f. 7/10 1845 (person 1628342) · Carl Heinrich Ludvig Schweitz, f. 11/1 1885 i »Sverige, Bostad« · Marta Maria Ingeborg Schweitz och Marthe Marie Ingeborg Schweitz, f. 8/7 1886 · Henriette Josefine Louise Schweitz, f. 17/10 1878 i »Sverige, Hässleholm« · Heinrich Vilhelm Schweitz, f. 10/12 1837 · Johan Schweitz, f. 19/2 1866 · Anna Gustafva Schweitz, f. 25/11 1864.

Begravelsesprotokoller: Johan Heinrick Ludvig Schweitz, d. 12/2 1907 (lb.nr 7190) · Carl Henrik Ludvig Schweitz, d. 9/8 1911 (lb.nr 3148) · Vera Hilma Ingeborg Schweitz, d. 12/2 1911 (lb.nr 7259) · Heinrich Wilhelm Schweitz, d. 30/7 1918.

Borgerlige vielser: vigseln 21/12 1905 mellan Niels Peder Andersen, född Mortensen, och Henriette Josefina Louise Schweitz (lb.nr 601/1905).

Att Almindelig Hospital var Köpenhamns försörjningsanstalt och hospital, från 1892 vid Nørre Allé, är hämtat ur Københavns Stadsarkivs egen beskrivning av institutionen och ur uppslagsverket lex.dk.

Ludvigs födelseort Malkwitz i Holstein och hustruns födelsedatum är hämtade ur Båstad-projektet, en släktdatabas som underhålls av Bjäre Släktring och där uppgifterna är sammanställda av Kenneth Mossberg. Den är sekundär, men de två uppgifter som använts är kontrollerbara mot vårt eget material och stämmer: Hilmas födelsedag den 3 april 1854 ger, räknat mot dödsdagen den 13 maj 1889, exakt de »35 år 1 månad och 10 dagar« som dödsannonsen anger. Uppgifterna om tvillingbrödernas födelseort i Neukirchen kommer från sidan Gravstenar – en kulturskatt (hembygdshistoria.se), som återger gravstenen i Höganäs jämte kyrkboksuppgifter. Notera att det finns två orter med det namnet i Ostholstein: en by i Malente, 2,6 km från Malkwitz, och en egen kommun i Oldenburg-Land, 30,5 km därifrån. Vilken av dem som avses är inte avgjort.

Ordet tjänsteande förklaras aldrig i föreningens arkiv — det står där en enda gång, i det citerade klippet. Betydelsen är därför hämtad ur Svenska Akademiens ordbok (saob.se, uppslagsordet TJÄNSTE-ANDE, läst 20 augusti 2026), som ger »tjänande andeväsen (särsk. om ängel)« och därtill den vardagliga och skämtsamma användningen om en tjänare i hushålls- eller uppassningstjänst. Belägget för änglarna är Hebreerbrevet 1:14.

Innebörden av att göra sig urarva är hämtad ur en uppsats i Svensk Juristtidning 1916 (s. 225) om stärbhusdelägares skyldighet att göra sig urarva, alltså ur tidens egen rättsuppfattning och inte ur dagens: arvingarna vann »rätt endast till det överskott, som uppstod, sedan den dödes skulder betalts«.

Om motsägelser i källmaterialet

Namnformerna. Av arkivets 296 artiklar med efternamnet stavar 289 det Schweitz och 11 Schweiz. Texten använder Schweitz utom inuti citat, där källans egen form står kvar. Formen Schmeitz förekommer inte i arkivet alls, bara i två av de klipp John Olav Wesström tillfört. Förnamnet skrivs Ludvig och Ludwig om vartannat; texten använder Ludvig.

Höganäsbroderns initial. Tre olika initialer förekommer för samme man: H. W. när tvillingarna fyller sextio, H. C. när hans dotter gifter sig, och F. i växelmålet 1885. Vilken som är rätt går inte att avgöra ur materialet, och texten skriver därför aldrig ut hans initial annat än i citat.

Släktskapen. Att Ludvig och Carl var bröder står i arkivet två gånger och behandlas därför som belagt. Att Carl hade en tvillingbror i Höganäs står en gång. Att Ludvig hörde till samma syskonskara som tvillingarna står ingenstans — det följer bara om man antar att Carl hade just två bröder, och det antagandet vilar inte på någon källa. Texten säger därför »minst tre bröder« och inget mer.

Att Johan och Anna var Carls barn framgår inte av arkivet. Släktträdet på Geneanet uppger det, och den uppgiften stämmer med två saker som är belagda hos oss: att de tre höll samma hus i följd under nio månader 1899, och att Johans hustru hette Anna Gustafva född Andersson, var 36 år och 1 månad vid sin död och efterlämnade två minderåriga barn — vilket träffar trädets uppgifter på fem punkter. Men samstämmighet är inte belägg. Kapitelrubriken »Far, son, dotter« beskriver den belagda kedjan i huset; att de också var far, son och dotter i släktled är inte belagt hos oss och avgörs i kyrkboken, inte här.

De två Annorna. Fru Anna Gustafva Schweitz, som dog den 14 mars 1900, och fröken Anna Schweitz, som arrenderade hotellet från den 1 november 1899 och drev det ännu 1901, är två personer. Att båda är födda 1864 och kallas Anna Schweitz gör förväxlingen lätt; att den ena är gift och den andra genomgående kallas fröken skiljer dem åt i varje enskilt klipp.

Fastighetsarkivet har fel om Anna. Föreningens fastighetsarkiv skriver på Hotell Viktoria att Anna Schweitz var Ludvigs dotter. Det kan hon inte ha varit: Ludvig vigdes i oktober 1877, hans son föddes i januari 1885 och hans dotter i juli 1886, och vid hustruns död i maj 1889 fanns tre små barn. Fröken Anna Schweitz förestod redan i april 1893 stadshusrörelsen i Eksjö. Ludvigs dotter var då sex år gammal. Uppgiften i fastighetsarkivet är alltså inte bara obelagd utan motsagd av vårt eget tidningsmaterial.

Tretton av arton år. Räkningen 1883–1901 vilar på husets egna innehavarskiften i materialet. Ludvig tog gästgiverirörelsen i september 1884; Carl arrenderade huset från november 1889; Tiljander övertog det i maj 1891 och höll det tills Carl kom tillbaka i januari 1895; sedan följde Johan från februari 1899 och Anna från november samma år. Åren utan en Schweitz i huset är alltså maj 1883–september 1884 och maj 1891–januari 1895, tillsammans drygt fem av arton.

Konkursernas antal. Texten säger sex konkurser 1879–1893. Fyra är belagda i arkivet (Laholm 1884, Båstad 1886 och 1889, Eksjö 1893) och två i klippen utanför (Hässleholm 1879, Engelholm 1880). Hilmas urarvakonkurs 1889 räknas inte med, eftersom den gäller ett dödsbo och inte en rörelse. Om Ludvig gick omkull fler gånger på orter vi saknar material från vet vi inte.

Eksjökonkursens år. Två klipp från den 24 april 1893 skriver initialen E. Schweitz om den som avträtt sin egendom till konkurs i Eksjö, medan Eksjötidningen i oktober 1894 kallar samma konkursmassa Carls. Att det rör samme man följer av att det är samma bo och samma arrende; initialen i de tidigare klippen är sannolikt en läsning av ett C, men det går inte att avgöra, och därför citeras den inte i texten.

Den köpenhamnske Schweitz. Han kallas H. Schweitz i Båstads Tidning och bara hr Schweitz i de två övriga notiserna. Att han bär samma efternamn och köper i samma vecka som Ludvig går omkull i Laholm är påfallande, men ingen källa säger att de var släkt, och texten påstår det inte.

Henriette Josefina Lovisa Schweitz. I november 1898 krävde Göteborgs fattigvårdsstyrelse Båstads kommun på ersättning för fattigunderstöd åt en Henriette Josefina Lovisa Schweitz, som enligt Båstads svar flyttat därifrån till Helsingborg den 25 april 1893 (9969). Vem hon var, och om hon hörde till familjen, säger arkivet ingenting om. Hon är därför utelämnad ur berättelsen och nämns bara här.

Citaten är arkivets läsning. Tidningstexterna är maskinlästa och därefter granskade; enstaka ord bär digitaliseringens läsfel snarare än 1800-talets sättning — »badgästeraa«, »etablissemect«. Citaten återges ordagrant som arkivet har dem, eftersom det är den form som går att kontrollera mot arkiv-id:t; enda ingreppet är normaliserade citattecken. Den som vill till det tryckta originalet får utgå från id:t.

Ett citat är rättat mot klippbilden. Taxeringslängdens rad löd i arkivets läsning »Källarinäst Anna Schweitz«. Ordet finns inte, och det står så på ett enda ställe i hela arkivet; förkortningen »Källarmäst« står på tvåhundrasex. Klippet självt är otvetydigt: där står Källarmäst, och maskinen har läst m som in. Texten citerar därför trycket och inte läsningen. Att avvikelsen är rättad — och inte tyst utjämnad — är skälet till att den redovisas här. Artikeln (22198) saknar dessutom den granskade läsningen helt, så den enda text som finns är den äldsta maskinläsningen.

Vad texten inte säger. Ludvig Schweitz försvinner ur föreningens material efter maj 1891, och kapitlen XXV och XXVI bygger därför inte på våra samlingar utan på danska register. Var han var mellan maj 1891 och november 1898 vet vi fortfarande inte; registerkortet börjar först då. Vilka hans föräldrar var står inte i någon källa vi nått, och därmed inte heller om han och tvillingarna i Höganäs hade samma far — bara att han och Carl var bröder, vilket arkivet säger två gånger. Att Henriette var hans dotter är starkt indicerat men inte belagt: födelseår, födelseort och moderns namn pekar åt samma håll, men inget av de danska registren namnger hennes far. Vad som blev av Henriette och Marthe efter 1911 har vi inte följt.

Texten är skriven av Föreningen Gamla Båstad ur föreningens egna samlingar. Inga händelser, personer, repliker eller sifferuppgifter är hittade på — varje uppgift går att spåra till källorna ovan. Fler texter i Ur arkiven.