Ur arkiven · Föreningen Gamla Båstad

Den röde hanen

9 juni 1870Tidningsarkivet, Hus och öppna platser

Det tog femton minuter. En press i ett färgeri, ett samhälle under halmtak och en vind som växte till storm – och när morgonen kom den 9 juni 1870 stod fyrtiotre hus kvar av hundra. Det här är vad källorna berättar: timme för timme, med de röster som fanns på plats.

1. En köping av trä

För att förstå vad som hände natten mellan onsdagen och torsdagen den 9 juni 1870 måste man först veta vad som fanns.

Båstad var en köping. Inte en stad – det hade man försökt bli, senast 1837, och fått nej. Men inte heller en by: sedan 1644 bar samhället stadsfläcksrättigheter, lydde under Bjäre härads jurisdiktion och hade egen kommunalstyrelse bestående av en förman och sex äldste. Till köpingen hörde 330 tunnland jord. Vid utgången av 1868 räknade Båstads socken 925 invånare.

Bebyggelsen låg terrassformigt uppför sluttningen från Laholmsbukten. Tre större gator löpte parallellt med stranden – man kallade dem övre gatan, nedre gatan och strandgatan, dagens Köpmansgatan, Agardhsgatan och Strandgatan – och fyra tvärgator band ihop dem. Vid kyrkan låg ett prydligt torg. Kyrkan själv, helgad åt Jungfru Maria, var av gråsten och tegel; långhuset från omkring 1460, koret ett par årtionden yngre. Enligt sägnen hade det stått en kyrka här redan 1223.

Ovanför samhället reste sig Pershög med sina skogbekrönta sidor. Därifrån kunde man i klar luft räkna tolv kyrkor ute på den halländska slätten.

Och husen – ungefär hundra stycken – var av trä. Bräderna var i allmänhet tjärade. Taken var av halm.

Det är på de tre raderna som hela berättelsen vilar.

Näringslivet var det man kunde vänta sig av ett kustsamhälle på Bjäre. År 1856 räknade köpingen arton fabrikanter och manufakturister, trettiosex hantverkare och sex handlande. Där fanns garvare, färgare, skomakare, smeder, tunnbindare, en urmakare, en kopparslagare, en hattmakare. Där fanns skeppare och sjökaptener – Fäderneslandet beskrev befolkningen som »trävaruhandlande, fiskare och sjömän«, och tillade att en stor del av dem var borta på sjöresor vid olyckstillfället. Där fanns ett bränneri och en krog vid torget som hette »Skagen« – namnet var ett utslag av sjömanshumor. Där residerade Kjerstin Blixt, allmänt kallad »Kitta på Skagen«, som var både servitris och utkastare.

Postkontor och apotek hade inrättats på 1820-talet. Båstads Sparbank hade sina lokaler i den Schonbergska gården vid övre gatan, där räkenskapsföraren C. A. Nilsson bodde – han var bankens ordförande från 1862 och tillika dess räkenskapsförare. Insättningar mottogs, enligt stadgarna från den tiden, »Lördagen i hvarje wecka kl. emellan 2–4 eftermiddagen«.

Och sedan fanns badinrättningen.

2. Den fashionabla badorten

Femton år efter branden satte sig en korrespondent i Båstad och skrev till Helsingborgs Dagblad. Han inledde med att citera Orvar Odd: »Båstad går framåt, Båstad är redan framme!« Sedan konstaterade han vad som hänt sedan dess:

»Sedan den tiden ha många stormvindar ruskat det gamla Pershögs lummiga bokar, många strider förbittrat sinnena, eldsvådor härjat de gamla halmtäckta trähusen och åtminstone ena hälften af Båstad likt fogeln Fenix uppstått yngre och skönare ur askan.«

Och så, i förbigående, den mening som daterar hela epoken:

»På den tiden och ända till den stora eldsvådan 1870 var Båstad en fashionabel badort, och under hela sommaren svärmade en alldeles ny verld – praktfull, leende och munter, skrattande, fladdrande och koketterande – omkring i den pittoreska köpingen eller beundrade den härliga utsigten från det svalkande Pershög.«

Havsbukten var »uppfyld af lustseglande«, och utflykter företogs till alla de många natursköna platserna i södra Halland och utåt Bjäre härad.

Men – och detta är den kanske viktigaste sociala observationen i hela källmaterialet – köpingens egna invånare deltog inte. För dem var sommaren »ett slags fängelsetid«:

»de voro nemligen allt för blyga och tafatta för att våga sig ut bland de muntra, fria badgästerna och allt för ekonomiska för att på ett par månaders nöjen vilja bortslösa de öfriga månadernas besparingar. De nöjde sig med att bakom fönsterjalusien betrakta de brokiga, moderna toiletterna, de skämtande kavaljererna och de beskäftiga mammorna till giftasvuxna döttrar eller skuldsatta söner, för att sedan vid eftermiddagskaffet låta hagla anmärkningar om ’huru den spökar ut sig’ och ’huru den bär sig åt’.«

De enda i samhället som deltog i badgästernas liv var prästen, doktorn, apotekaren, postmästaren samt »en eller annan mera verserad köpmansfamilj«.

Det var alltså två Båstad som låg bredvid varandra den sommaren: badgästernas och köpingsbornas. Elden skulle skilja dem åt en gång till.

3. Vad som redan hade hänt

Båstad hade brunnit förr.

Den 29 mars 1742 lade en brand inom fyrtiofem minuter »största och bästa delen« av köpingen i aska. Spåren finns kvar i fastighetsarkivet: här bodde fram till 1742 Ola och Bengta Beck med sina barn – huset förstördes troligen i branden, familjen flyttade. Skepparen Bengt Månsson miste sin gård vid branden 1742 och byggde en ny på tomten intill; den blev med tiden Båstads gästgivaregård.

Samhället hade också stått emot fiende. Under 1788 års krig jagade en rysk kapare två handelsfartyg in på Båstads yttre redd. Samma öde som just drabbat Råå fiskläge – att brännas ned – tycktes hota. Men båstadsborna beslöt sig för motstånd. Hela den kvinnliga befolkningen och barnen fördes med den värdefullaste lösegendomen inåt landet. Handlanden Jörgen Agardh – far till den berömde biskopen – förde ned fyra kanoner till sjöstranden. Blykulor göts av en student Andersson, informator i Agardhs hus. Sexton dragoner kallades in och fick rida utefter kusten, än här, än där, så att det skulle se mycket ut.

Under kanoneld från kaparfartyget närmade sig en väl bemannad rysk slup. Båstadsborna avvaktade tills den var inom tjänligt håll och mötte den då »med glatt lag« från de fyra kanonerna. Slupen vände skyndsamt om, med en man död och många svårt sårade. För detta försvar mottog Båstads invånare ett tacksägelsebrev från den dåvarande tillförordnade regeringen.

Det var alltså ett samhälle som visste att organisera sig. Vilket gör nästa uppgift ur källorna desto obehagligare.

Major Sasse, överinspektör för brandsläckningsanstalterna, konstaterade i sin rapport för 1869 – alltså året före branden – att Båstads köping inte hade vidtagit några åtgärder för att avhjälpa de brister som anmärkts i den befintliga eldsläckningsmaterielen.

Det stod svart på vitt, ett år i förväg.

4. Kvällen den 8 juni

Mitt på övre gatan, vid uppgångsvägen till Pershög, låg färgaren H. P. Pommers gård. I den fanns hans bostad och hans färgeri. Där färgades garner och tyger åt folk i trakten – man lämnade in sina vävräckor och hämtade dem färdiga.

Till färgeriet hörde ett presshus. Pressningen gick till så att stora tackjärnsplåtar glödgades och lades mot tyget, med träplattor som mellanlägg. Träplattorna var skyddade endast av vanlig valsad järnplåt.

Klockan sex på kvällen den 8 juni lade gesällen Carl Höjman tyger i pressen. Han gick till väga på vanligt sätt, förklarade han efteråt. Vid tiotiden gick han ut i färgeriet på nytt och skruvade åt pressen ytterligare. Sedan gick han till vila.

Ute hade vinden vridit sig. Uppgifterna om varifrån den kom går isär – ögonvittnet i Öresundsposten talar om en frisk sydostlig vind, kronofogdens protokoll om sydvästlig, brevet via Snällposten om en vind som gick över från västlig till sydlig. Alla är överens om en sak: den ökade. I kronofogdens protokoll heter det att »den wid tillfället rådande sydwestliga blåsten hade emellertid öfwergått till full storm«.

5. Klockan tre

Vid tretiden på morgonen vaknade Carl Höjman. Det brann.

Han väckte genast sin arbetsgivare och de närmaste grannarna. Fastighetsarkivets sammanfattning är kort och tydlig: »Klockan tre på natten vaknade han av rök i huset. Han väckte genast upp sin mästare. Snart var alla i grannskapet på benen, men i den sydvästliga vinden hade elden redan fått fäste i ett flertal hus.«

De vidtog genast »de kraftigaste åtgärder till eldens dämpande«, står det i kronofogdens protokoll. Det spelade ingen roll.

Vad de kraftiga åtgärderna bestod i har Rune Hassby beskrivit i föreningens egen Båstads historia. Panikslagen sprang Höjman, sedan han väckt sin mästare och grannarna, till den lilla brandstationen överst vid Lyckebacken och drog ut en av sprutorna. Folk strömmade till, sprutan drogs till den Pommerska gården och fylldes med vatten, och pumpstängerna gick upp och ner, upp och ner. Strålen var för svag. Medan de pumpade övertändes hela gården.

Här behöver man stanna upp vid fysiken. Ett hundratal trähus, klädda med tjärade bräder, täckta med halm, tätt packade utmed tre parallella gator, i full storm. Det finns inget brandförsvar i 1800-talets Sverige som stoppar det.

Brevet som samma dag skrevs från Båstad och som via Snällposten gick vidare till Kristianstadsbladet och Post- och Inrikes Tidningar formulerar det så:

»inom 15 minuters förlopp stod nära hela köpingen i ljus låga, och all räddning war omöjlig derför att de flesta husen woro af träd och alla försedda med halmtak.«

Femton minuter.

Ögonvittnet som Öresundsposten fick tag i beskriver spridningen: elden spred sig »på alla tre sidorna från huset på en gång« och lade inom en timme omkring sjuttio hus, mer än tre fjärdedelar av hela köpingen, i aska.

Korrespondenten som skrev till Aftonbladet från Båstad den 11 juni ger den geografiska bilden: elden spred sig utåt övre gatan i norr och söder samt till nedre gatan, strandgatan och tvärgatorna däremellan »med så förfärande hastighet, att 61 gårdar nästan samtidigt brunno«.

Det är den detaljen som gör händelsen begriplig och ohygglig på samma gång. Det var inte en brand som vandrade från hus till hus. Det var ett helt samhälle som antändes nästan samtidigt.

Hassbys sammanfattning sätter namn på husen längs vägen. Elden gick över övre gatan och neråt till nedre gatan. Högre folkskolans lokaler antändes, liksom prästgården med stall och ladugård på andra sidan gatan. Därifrån spred den sig till husen vid strandgatan och vidare österut. På samma gång fick den fäste i husen vid torget, och där blev till slut bara kyrkan och skolan kvar, båda nästan helt oskadade.

Alla 37 fastigheterna, med arkivets egen formulering

Köpmansgatan

Köpmansgatan 4 Viktoria 5

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Den svåra branden 1870 ödelägger även denna gård.« Gästgiveriet.

Köpmansgatan 8 Viktoria 32

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Efter branden 1870, då gården förstördes…«

Köpmansgatan 7 Skagen 29

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Branden 1870 ödelade gården.« Tiljanders gård och krogen »Skagen«.

Köpmansgatan 12 Viktoria 9

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Efter den stora branden 1870 uppfördes den nuvarande gården 1872…«

Köpmansgatan 14 Viktoria 33

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Byggnaderna uppfördes strax efter branden 1870.«

Köpmansgatan 11 Skagen 14

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden 1872 sökte Kallenberg lån »för återuppförande av sin nerbrända fastighet«.

Köpmansgatan 18 Viktoria 35

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Samtliga hus förstördes vid den branden 1870.«

Köpmansgatan 20 Evald stg 112

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden Färgare Pommers gård — brandens utgångspunkt. »…huset uppfördes strax efter branden.«

Köpmansgatan 15 Banken 1

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden Graff »ansökte 1872 om lån i Båstads Sparbank för återuppbyggnad«.

Köpmansgatan 22 Evald 2

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »…förstördes i branden 1870.«

Köpmansgatan 24 Evald 3

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Gården förstördes i branden 1870.«

Köpmansgatan 19 Banken 8

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Någon gång efter branden 1870 uppfördes gathuset.«

Köpmansgatan 23 Laxen 9

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Gården, som förstördes i branden 1870…« Schonbergska gården, Sparbankens lokaler.

Köpmansgatan 25 Laxen 8

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »uppförd strax efter branden 1870 av apotekare Olof Emerentius Morén« I övre gatan hejdades elden sedan apotekare Morins hus brunnit ned.

Köpmansgatan 42 Lyckebacken 2

Skonad enligt arkivet »Vid branden 1870 skonades fastigheten.« Pommer fortsatte sitt färgeri här.

Agardhsgatan

Agardhsgatan 13 Svalan 13

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Huset ödelades i branden 1870.«

Agardhsgatan 25 Hyllebäcken 22

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Gården ödelades vid branden 1870.«

Agardhsgatan 28 Bäcken 7

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Gården ödelades vid branden 1870.«

Agardhsgatan 29 Hyllebäcken 6

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Vid branden 1870 ödelades gården, men Hultberg uppförde den igen.«

Agardhsgatan 30 Bäcken 8

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Huset byggdes troligen strax efter branden 1870.«

Agardhsgatan 32 Bäcken 2

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Huset byggdes strax efter branden 1870.«

Agardhsgatan 33 Hyllebäcken 7

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Vid branden 1870 ödelägges gården.«

Agardhsgatan 37 Hyllebäcken 11

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »I branden 1870 förstördes huset.«

Agardhsgatan 38 Bäcken 10

Skonad enligt arkivet Lundell: försvarslinjen — trädgården »begöts med vatten, liksom det brandsegel som spändes över fastigheten«. Försvarslinjen österut: trädgårdens lövträd och brandseglet vid Wesströms hus.

Strandgatan

Strandgatan 4 Turisten 15

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Vid den stora branden 1870 förstödes alla hus längs Strandgatan.«

Strandgatan 14 Turisten 7

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »…huset, som var uppfört efter branden 1870…«

Strandgatan 18 Turisten 5

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Vid den stora branden 1870, som även drabbade husen här vid gatan…«

Strandgatan 21 Hyllebäck 18

Osäker — arkivet tvekar »…samtliga hus i området ha förstörts. Detta hus ska dock ha klarat sig.« Kanske inte helt förstört, »utan att det gick och reparera«.

Hamngatan

Hamngatan 5 Turisten 4

Osäker — arkivet tvekar »Huset klarade sig troligen från branden 1870. (Mörka fläckar på södergaveln ger stöd för detta.)«

Hamngatan 20 Linnea 3

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Gården ödelades i branden 1870, men återuppfördes.«

Hamngatan 13 Skagen stg 30

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »…då huset förstördes i branden«. Högre Folkskolan; »Fastigheten återuppfördes efter branden.«

Hamngatan 17 Skagen stg 31

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Huset uppfördes strax efter branden 1870 av kustvakten Axel Lindvall.«

Kyrkogatan

Kyrkogatan 18 Kyrkan 4

Skonad enligt arkivet Mariakyrkan, av sten. Brevet via Snällposten (id 791) räknar »kyrkan, skolhuset« bland det som stod kvar.

Mr G:s väg

Mr G:s väg 6 Repslagaren 13

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Efter branden redovisas fastigheten som obebyggd.«

Pershögsgatan

Pershögsgatan 9 Banken 3

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Huset är uppfört strax efter branden 1870.«

Pershögsgatan 11 Banken 2

Ödelagd eller återuppbyggd strax efter branden »Huset är byggt strax efter branden 1870.«

Pomonaallén

Pomonaallén 2 Bysten 3

Osäker — arkivet tvekar »Det kan tänkas« att gårdsbyggnaderna »troligen har funnits på prästgården och som förstördes vid branden 1870«.

Tiderna

kl. 3 — Utgångspunkten

Gesällen Carl Höjman vaknar av rök i färgare Pommers gård vid övre gatan. Vid det klockslaget brinner ingen annanstans.

3.15 — Hela köpingen i låga

»inom 15 minuters förlopp stod nära hela köpingen i ljus låga«. Elden tog sig »på alla tre sidorna från huset på en gång«.

4 — Omkring sjuttio hus

Elden går utåt övre gatan i båda riktningar och ned mot nedre gatan, strandgatan och tvärgatorna. Den hejdas vid apotekare Morins hus och vid fru Hööks gård. Kronofogdeförhöret: »Kl. 6 på morgonen hade 60 hus nedbrunnit, af hwilka ett stort antal icke woro brandförsäkrade.«

Klockslagen är räknade från kl. 3 plus källornas egna varaktigheter — ingen källa anger 3.15 eller 4. Starttiden är dessutom omtvistad: telegrammen säger kl. 3, Göteborgspostens enskilda källa 1.30, brevet via Snällposten 3.30, ögonvittnet »mellan kl. 3 och 4« och kronofogdeförhöret »vid tretiden«. Texten har valt kl. 3.

Vinden

1. Sydostlig

Ögonvittnet i Öresundsposten

2. Sydvästlig

Kronofogdeförhöret

3. Västlig → sydlig

Brevet via Snällposten

Källorna är oeniga om varifrån vinden kom. Alla är eniga om att den var stark och avgörande.

6. Inifrån

Från landsbygden kom folk springande. En av de första var August Tiljander, son till handlanden Rudolf Tiljander vars köpmansgård och krogen »Skagen« låg vid torget. Hans egen skildring har bevarats:

»Vi voro de första från landsbygden, som hunno in i samhället, vilket vid norra sidan redan var inhöljt i rök och lågor. Vi rusade då in i färgeriets vid torget annex, där vi slogo ut fönsterrutorna och kastade ner på gatan vävräckor och annat, vi i hast kunde komma över, samt skyndade därifrån in i huvudbyggnaden, därifrån vi med iver och ej utan fara fortsatte vårt räddningsarbete. Tiljander anlände med en vagn, som lastades med de nerkastade varorna, och körde bort dem till ’Lars Backas’ gård, där senare envar fick ta reda på sina till färgeriet inlämnade tygräckor. Vi arbetade med brådskande iver medan elden alltmer bredde ut sig i byggnaden, i vilken det knastrade och knakade innan takstolen med ett brak störtade, måste vi skyndsamt söka oss ut för att rädda livet!«

Två saker är värda att notera i det citatet. Det första är takstolen som störtar – den enda ljudbilden vi har av branden inifrån. Det andra är att de bar ut andras egendom. Vävräckorna som kastades ut genom fönstren var kundernas tyger, inlämnade till färgning. De kördes till en gård utanför faran och där fick var och en sedan leta rätt på sitt.

Till Tiljanders gård hörde också bränneriet, och till krogen »Skagen« hörde spriten. När »Skagen« hamnade i farozonen rullades spritfaten ut på torget.

Där exploderade de, med väldiga knallar.

7. Femhundra i bara linnet

De officiella telegrammen och breven är märkligt samstämmiga i sitt ordval för hur människor kom ut: »i blotta linnet«. Flera personer undkom endast med livsfara.

Vart de tog vägen står hos Hassby. Många flydde mot vinden, upp till paviljongen vid Pershög. Andra sprang ner till stranden och rodde ut på havet, för där kunde man också vara säker. Och det de flydde från var inte bara lågorna och röken utan djurens skrikande, när de brann inne.

Församlingens pastor undkom med livsfara och kunde inte rädda något av kyrkans böcker och handlingar.

Sparbankens räkenskapsförare C. A. Nilsson bodde i Schonbergska gården vid övre gatan – »ett af de först antända husen«. Han räddade bankens räkenskaper, kassa och säkerhetshandlingar. Sitt eget lät han brinna. Sparbankens protokoll den 26 juni 1870 återger beslutet:

»I anledning av den svåra eldsvåda, som den 9 ds övergick Båstads samhälle och under vilken räkenskapsföraren i härvarande Sparbank C.A. Nilsson med uppoffrande av sina egna tillhörigheter räddade Sparbankens räkenskaper, Kassa och säkerhetshandlingar, med undantag av protokollsboken som uppbrändes, så bevilja vi att till nämnde Nilsson må därför ur bankens enskilda fond genast utbetalas 500 Rd Rmt.«

Vid kronofogde Bruzelius förhör namngavs fyra personer som utmärkt sig särskilt i släckningsarbetet: sjökaptenen Beckman, målaren Murbäck, kustvaktens dotter Charlotta Petersson samt hattmakaren Axel Sommar.

Charlotta Petersson är den enda kvinna som någon av källorna namnger för en insats under branden. Vad hon gjorde står inte.

Ingen människa dog. Det är, med tanke på förloppet, häpnadsväckande. Två personer blev lindrigt brända. I ett tillägg sist i samma rapport står dessutom att garvaren Graff blev illa bränd – samma artikel bär alltså båda uppgifterna, och hur de förhåller sig till varandra sägs inte.

Kreaturen hade sämre tur. De stod bundna i stall och fållor. Uppgifterna om antalet varierar mellan källorna, men kronofogdeprotokollet anger en häst, tolv nötkreatur, sju svin och arton får; Engelholms Tidnings uppgift, som gick vidare till flera tidningar, säger tretton får men lägger till hundar och fjäderfän. Öresundspostens tidiga tillägg talar om en häst, sex kor, fjorton får och tre kalvar.

Göteborgspostens korrespondent skrev en mening som sammanfattar morgonen efter: »En mängd kreatur ligga stekta bland ruinerna.«

8. Där elden stannade

Ingen spruta stoppade branden i Båstad. Det var trädgårdarna.

I övre gatan hejdades elden sedan apotekare Morins hus brunnit ned. I nedre gatan stannade den vid fru Hööks gård – där hade allt väster om huset, på båda sidor av gatan, brunnit. Fastighetsarkivet lägger stoppet i nedre gatan vid nämndeman David Wesströms hus vid Hyllebäck. De två uppgifterna beskriver samma sak på samma gata, med två namn; om det är samma hus går inte att avgöra ur materialet.

Kronofogden noterade sakligt: »Det hus hwareft man lyckades hejda elden, gränsade till en större trädgård med höga träd och buskar, hwilfet naturligtwis i hög grad underlättade släckningen.«

Aftonbladets korrespondent var mer principiell:

»Eldens vidare framfart hejdades af löfrika träd, som här åter, liksom i Gefle och Carlstad, visat sig vara det yppersta värn mot härjande vådeld.«

Jämförelsen var välvald – båda de städerna hade brunnit i mannaminne. Lövverk som hålls vått brinner inte, och det bryter gnistflykten. Det var 1800-talets enda fungerande brandgata.

Men det fanns också en person i den ekvationen. Båstadsbon Axel Lundell har lämnat skildringen av vad som hände uppe vid Hyllebäck:

»Den duktige brandchefen kapten Jakobsson, populärt kallad ’Kinesaren’ efter sina seglatser i ostindiska farvatten, hade lyckats samla köpingsborna till försvar mot den röde hanen på ett strategiskt område. Det var vid Hyllebäck vid nämndeman David Wesströms hus. Väster om denna fanns en stor trädgård med höga buskar och träd, som rikligt begöts med vatten, liksom det brandsegel som spändes över fastigheten.«

Ett brandsegel – en våt duk spänd över taket – och en trädgård som vattnades oavbrutet. Och en sjökapten med öknamn efter Ostindien som fick folk att ställa sig på rätt ställe.

Hassby lägger till hur vattnet kom dit. En kedja av människor langade hinkar upp från havet, och langade och langade, tills lågorna mattades och falnade. Då var östra delen av nedre gatan räddad, och klockan var sex på morgonen. Tre timmar hade kampen mot elden varat.

Det var vid den timmen hoppet vände. Aftonbladets korrespondent skriver att man »kl. omkring 6 f. m. började … hoppas, att branden icke skulle taga större utsträckning, hvilket också besannades«. Vid sjutiden brann det fortfarande, men faran var över.

Vad som stod kvar räknas upp på två ställen, och uppräkningarna stämmer inte överens. Brevet som samma dag gick via Snällposten nämner kyrkan, skolhuset, klockare Pommers gård, fattighuset, badhuset och ett nytt stenhus tillhörande fru Kruse. Postkontoret räddades också. Hassbys uppräkning, gjord i efterhand, har i stället kyrkan, skolbyggnaden, klockarebostället, badhuset, paviljongen vid Pershög och spruthuset – plus fyrtiotre byggnader tillhörande enskilda personer.

Paviljongen och spruthuset saknas i brevet. Fattighuset saknas hos Hassby. Det sistnämnda är inget förbiseende: fattighjonen fick efter branden husrum först i badhuset och sedan i grannkommunerna, och ett nytt fattighus stod färdigt först 1877. Vilken uppgift som är riktig går inte att avgöra ur materialet, och båda är återgivna som de står.

Det var den norra delen av köpingen som låg i aska, skrev korrespondenten.

9. Det som brann upp och inte var hus

De första telegrammen räknade gårdar. Det tog ett par veckor innan man förstod vad mer som var borta.

Pastorsarkivet. Hela. Församlingarnas arkiv, som förvarades i prästgården, gick enligt de samstämmiga uppgifterna »helt och hållet« förlorat. Pastorn hann inte rädda något av kyrkans böcker och handlingar.

Skolkassans räkenskaper med säkerhetshandlingar för 4 000 riksdaler.

Köpingens hantverkskassas räkenskaper med säkerhetshandlingar för 2 000 riksdaler.

Kommunalstyrelsens handlingar.

Handlingar tillhörande tullkammaren och kronolänsmanskontoret.

Räddat blev, tack vare C. A. Nilsson, Båstads Sparbanks räkenskaper och värdepapper. Utom protokollsboken.

Och sedan de enskilda papperen. Emelie Rehnström, född Kruse, fick två gånger under sommaren annonsera i tidningarna om dödade värdehandlingar: dels ett aktiebrev i Halländska ångbåtsaktiebolaget på 750 riksdaler, dels ett skuldebrev från apotekare O. E. Morin på ursprungligen 15 000 riksdaler – ogulden köpeskilling för apoteket i Båstad – varav 6 000 återstod.

Kyrkoväktaren Nils Petter Brask, som också var bagare och »ganska förmögen«, förlorade fastighet och lösöre, däribland fyra amerikanska guldmynt till ett värde av 10 riksdaler.

10. Räkenskapen

När kronofogde Bruzelius höll sitt förhör hade siffrorna satt sig.

Sextio hus hade brunnit ned. Endast fyrtiotre hus stod kvar, och av dessa var »nästan alla små kojor«. Femhundra personer var husvilla, och av dessa var flertalet helt utan medel.

Av de nedbrunna gårdarna var trettioen försäkrade, dels i Skandia, dels i Städernas allmänna brandstodsbolag, dels i Allmänna bolaget för försäkring av byggnader på landet, för sammanlagt 113 480 riksdaler – »hvilket belopp dock ej på långt när motsvarar verkliga värdet«. Alla övriga gårdar var oförsäkrade – de hade, skriver källan, »ganska stort värde«.

Den uppbrunna lösegendomen värderades enligt en försiktig beräkning till 190 476 riksdaler. Av det var 54 500 riksdaler försäkrat.

Alltså: mer än två tredjedelar av all lösegendom i Båstad var oförsäkrad när den brann upp.

Försäkringsbolagens dans

Det blev ett litet drama i pressen om vem som skulle betala.

Redan den 10 juni rapporterade Göteborgsposten att Skandia hade försäkringar i köpingen för 160 000 riksdaler, att bolaget Svea inte var berört, och att den största förlusten antagligen skulle drabba Skånska länsbolaget – »då Städernas allmänna brandstodsbolag icke tecknar några försäkringar i köpingar och byar«.

Den uppgiften spreds till ett dussin tidningar. Den var fel.

Den 15 juni skrev en insändare signerad W. S. till Dagens Nyheter och rättade: enligt bolagsstyrelsens egen förteckning uppgick Städernas allmänna brandstodsbolags försäkringar i Båstads köping till 87 600 riksdaler. Med två tredjedelar av köpingen nedbrunnen kunde bolagets förlust uppskattas till omkring 60 000 riksdaler.

Sydsvenska Dagbladet publicerade den 5 juli bolagets siffror per den 31 december 1869. De är talande. Försäkringsvärdet i Malmö var 30 150 riksdaler, i Lund 8 000, i Ystad 15 000, i Landskrona 14 000 – och i Båstad 87 600.

Båstad var alltså, i just det bolagets böcker, mer försäkrat än Malmö. Och samtidigt låg mer än två tredjedelar av köpingens egen lösegendom oförsäkrad.

Det säger något om vem försäkringen var till för.

Och den obekväma frågan

Samma insändare i Dagens Nyheter – och en parallell text i Nya Wexjöbladet – drog in major Sasses rapport för 1869 och den försummade brandmaterielen. Tonen är skarp:

»ett nytt, sorgligt bevis på liknöjdhet för en så vigtig angelägenhet. Skola städer och köpingar strafflöst få fortsätta att försumma brandredskapens kompletterande … så torde rätt många af bolagets delegare efter hand finna sig manade att icke vidare tillhöra ett bolag, som tillåter att försäkrad egendom i många fall lemnas utan skydd mot inträffande eldsolyckor«.

Och slutklämmen, som gäller än:

»ett ordnadt brandsläckningsväsende, såväl till materiel som arbetskrafter dock alltid i olyckans stund det tillförlitligaste medlet att inskränka faran till den minsta möjliga.«

11. Sverige svarar

Nödhjälpskommittén bildades samma dag som branden. Dess upprop är daterat »Båstad den 9 Juni 1870« – det skrevs alltså medan det ännu rök.

»Att denna olycka träffat hårdt och att nöden är och blir stor är naturligt, då högst obetydligt kunnat räddas och många menniskor förlorat allt hvad de ega samt måst, med qvarlemnande af allt, söka rädda sina lif.«

Sista raden i uppropet var en instruktion: »Samtlige Tidningsredaktioner behagade benäget införa detta upprop till allmänheten«

Det gjorde de. Uppropet trycktes över hela landet, från Öresundsposten till Carlscronas Weckoblad. Och därmed startade något som liknar en nationell insamlingskampanj, buren av telegraf och postgång.

Först kom maten. Redan den 11 juni skrev korrespondenten: »Lifsförnödenheter ha beredvilligt hitförts från landsbygden här omkring.« Kronofogden bekräftade: befolkningen på omgivande landsbygd hade skänkt livsmedel av alla slag »så att ingen af dem hittils lidit någon egentlig nöd«. Toftarps församling gav 57 riksdaler 15 öre och förband sig därtill att skänka femton tunnor råg.

Och när många av de brandskadade inte kunde baka sitt eget bröd, gav Nödhjälpskommittén i uppdrag åt kyrkoväktaren och bagaren Brask – han som förlorat sina fyra guldmynt – att baka åt dem. Han fick tio riksdaler för arbetet.

Hassby beskriver hur hjälpen organiserades på marken. Kläder, skor, täcken och filtar samlades in och delades ut i färgaren Bergs gård vid den östra infarten till nedre gatan – nödhjälpskommittén hade en färgare bland sina ledamöter, A. B. Berg. Där lagrades också mat och ordnades utspisning. Från grannsocknarna kom hela vagnar med matvaror. Många av de drabbade kunde inkvarteras i de oskadade husen, andra fick bo hos släkt och vänner på landsbygden intill, och en del fick tak över huvudet uppe i det oskadade Pershög. Ett par dagar senare fick jungfru Maria Lundgren ett lån för att ordna servering där – och hon, liksom andra drabbade, fick köpa matvaror av det som skänkts.

Den sista uppgiften är värd att stanna vid: en del av det skänkta delades inte ut utan såldes till de drabbade. Vad det kostade och vem som fick köpa står inte – men det är i just den fördelningen som nästa kapitel har sitt bråk.

Kungen anslog 500 riksdaler genom chefen för civildepartementet.

Studenterna i Lund var snabbast av alla. Redan onsdagen den 15 juni, sex dagar efter branden, gav medlemmar av Lunds Studentsångförening konsert i gamla botaniska trädgården, med sångarna i den så kallade stensalen och fönster och dörrar öppnade så att sången skulle höras ut i trädgården. Man hann också ordna en tombola. Behållningen: 1 488 riksdaler – den enskilt största gåvan under hela sommaren. Redovisningen visar 945 sålda biljetter, 286 riksdaler i överbetalningar och utgifter på bara 17 riksdaler 11 öre, eftersom annonser och program erhållits kostnadsfritt. Skånska Telegrafen skrev om studenterna som samlat in summan att det var ett »raska och menniskovänliga drag« som »förtjenar erkännande«.

I Helsingborg gav Kungliga Skånska Husarregementets musikkår tillsammans med Helsingborgs Sångförening konsert i Helsans park torsdagen den 23 juni. Biljett 50 öre för vuxna, hälften för barn. Netto: 142 riksdaler 15 öre.

Kungliga teaterns turnerande sällskap, som gästade Skåne, gav en föreställning i Helsingborg till förmån för de brandskadade och blev efteråt framropat i sin helhet. Redovisningen är ovanligt detaljerad – 192,50 i biljetter, minus musik 13,50, affischer 4,50, teaterskräddare 2, vaktmästare 2,25, affischering 8,49, dekorering 5, hyra 10, gas 6 – netto 140 riksdaler 76 öre. Sedan reste sällskapet till Landskrona, där ett sällskapsspektakel gav 30 riksdaler.

I Engelholms kyrka hölls konsert söndagen den 3 juli klockan 6 på eftermiddagen. Programmet är bevarat: kör av Vogler, aria av Mozart för bleckinstrument, aria ur Pingstkantaten av Bach, kör av Crusell, aria ur oratoriet »Elias« av Mendelssohn Bartholdy, kör av Haydn. Avgiften var 1 riksdaler, för barn och tjänstefolk 50 öre. Netto 328 riksdaler. En possessionat – en godsägare – betalade 40 riksdaler för tre biljetter; andra gav 15, 12, 10 eller 5 riksdaler för en.

Höganäs Arbetaremusikkorps ordnade musikalisk aftonunderhållning med dans på Danssalongen i Brorsbacke den 14 juli. Hela intäkten gick oavkortat till Båstad.

Bokhandlare, redaktioner och enskilda förde listor. Hjalmar Möllers bokhandel i Kristianstad samlade in i omgångar – 80,50, sedan 220,50, sedan 288,50, sedan 315,50. Löjtnant J. Rosenberg i Helsingborg redovisade till slut 870 riksdaler 97 öre. Konsul Viktor Kronhamn i Landskrona samlade 431,22, med bidrag från Skånska Sockerfabriks-Aktiebolaget (100) och Landskrona Gjuteri-Aktiebolag (10). Öresundspostens egen lista växte vecka för vecka i småbelopp.

Och det är i de listorna man ser vem som gav. »En tjenarinna … 50.« »Ingar Assarsdotter i Erikstorp 50 öre« »Sammanskjutet vid Måns Bengtssons i Ekeby Barns Begrafning den 24/6 1870 4: 50.«

Officerskårerna vid de skånska husarregementena och Norra skånska infanteriregementet gav tillsammans 438 riksdaler 33 öre. Grosshandlaren John Engelau i Stockholm gav 200. Redaktionen för Snällposten i Malmö 579. Från Höja församling kom 173,77, från Förslövs och Grevie 259,09, från Laholm 479,50.

Den 28 juni redovisade Nödhjälpskommittén 5 012 riksdaler 9 öre. I slutet av augusti var summan uppe i omkring 12 000 riksdaler – den 23 augusti, preciserar Hassby – varav 10 000 ännu inte var utdelade. Kommittén kallade då givarna till ett möte i Båstad för att tillsammans bestämma om fördelningen, med motiveringen att utdelningen borde ske nu »att i någon mån bereda sig mot snart instundande vinter«.

Ännu i slutet av oktober kom pengar in. Ännu i november redovisade Skånska Posten nya poster från Järrestad, Hammenhög och Hammar.

12. Den andra sanningen

Men allt var inte vackert.

Den 2 juli tryckte Hallandsposten en lång klagoskrift undertecknad »En brandskadad«. Redaktionen distanserade sig försiktigt – skrivelsen borde »heldre bort införas i Engelholms än i denna tidning« – men publicerade den ändå, »till den kraft och werkan den förmår«.

Berättelsen börjar med brandnatten. En hantverkare lämnade sin säng klockan tre för att motionera vid sjön och upptäckte då elden. Han tänkte på sin hustru och sina fyra hemmavarande barn – men:

»wänner och owänner måste, der faran war störst, räddas från att dö i bålet. Fördenskull ilade han förbi sin egen bostad, utan att berga något derstädes, på det han skulle kunna från elden rädda så många som möjligt war. Hans mening war: gods kan köpas för penningar, men ej så med en menniskas lif!«

Han sprang från hus till hus tills elden hindrade honom, återvände hem, hann bara väcka husets invånare – alla kom undan – och såg sedan att det brann i ett staket ett par famnar från badhuset. Det fanns inget vatten. Han tog sand i händerna och dämpade elden. Badhuset räddades.

Sedan kom utdelningen.

»åt den, som ägt rikt bo och hade summor i sparbanken, gafs fläsk, smör, ägg, mjölk, kalf- och lamstekar – under det man åt mindre bemedlade förärade sill, potatis och mögladt bröd i knappt mått.«

Penningutdelningen skedde också »på ett egendomligt sätt«: »unga fruntimmer med oäkta barn« – så skrev man då – fick 15 riksdaler, fiskare till redskap 10, personer oförmögna till arbete 5, medan »åtskilliga fattiga handtwertare till och med fingo åtnöja sig med intet«.

När han protesterade fick han svaret att han var »en dumbom, som ej blef hemma och räddade sina 2 swarfstolar, då han kunnat föda sig sjelf«.

Hans replik är berättelsens vassaste:

»För att få ut werkstaden, som befann sig i ett rum, beläget innanför både förstuga och stuga, hade erfordrats minst 6 timmar, och wid den timade branden dröjde det ej en timma, innan alla 60 husen woro antända. Man får dock förlåta de ärade kommitterades oförstånd; ty den som ej sjelf är arbetare, tror förmodligen, att allting kan wara hastwerk.«

Han räknar upp sina egna ransoner: för tre dygn till sex personer fick han tre ägg, fyra lod smör, sex lod fläsk, två och ett halvt bröd och gryn – medan ensamstående fick över ett skålpund fläsk plus smör och ägg i dubbelt mått.

Två av kommitténs ledamöter namnges. Smeden A. Nordström – en rik man vars hus stod kvar och som ingenting hade förlorat – ska ha svarat en brandskadad arbetare som bad om lite mjölk eller dricka åt sina barn: »Här är intet annat än öl, och det kunna wi sjelfwa dricka, du får intet.« Och stadsförmannen, kapten Pettersson, tillfrågad om lite ved till fattighusets invånare så att de kunde koka sin potatis, ska ha svarat att det ju var sommar och att de fick skaffa bränsle själva. Insändaren tillägger syrligt att om något fattighjon på lagstridigt sätt hade tagit en vedpinne, då hade herr stadsförmannen nog gjort sig besväret att skaffa den brottsligt befunne stackaren till vederbörligt ställe.

Om ordföranden, pastor Tufvesson, säger han däremot bara gott: »en utmärkt ädel man, som med ord och gerningar bidrager till rättwisans befrämjande; men det är swårt att ensam draga en tung börda«

Klagoskriften plockades upp av Jönköpingsbladet den 5 juli och spreds vidare.

Engelholms Tidning lade den 12 juli till en egen observation. Bland Båstads egna invånare hade flera av dem som klarat sig gett villigt: urmakaren Ewanoff 25 riksdaler, smeden Alström 18. Men:

»köpingens rikaste man som lyckades rädda sin wälförsedda kassakista, på hwilken han helt lugn satt i en sädesåker medan köpingen nedbrann, har icke gifwit de nödlidande ens ett öre«

Han namnges inte. Man kan anta att alla i Båstad visste vem det var.

Och i tidningen Förposten stod en notis som ger den nationella temperaturen. Någon stad hade ännu inte samlat in något till Båstad, med motiveringen att de som varit »nog oförsigtige – eller ’snåla’ – att icke assurera sin egendom, få skylla sig sjelfve för följderne af sin oförsigtighet«. Förpostens kommentar: »Hvad betyder väl en dylik undanflykt, blott själen är nöjd.«

Tidningen Arbetaren gick åt andra hållet: »Bara 4,000 rdr ha influtit till de brandskadade i Båstad. De behöfva dock mycket mera. Gif din skärf, om än så ringa! Enkans skärf var ju stor.«

13. Sommaren som inte blev av

En kort annons i Öresundsposten den 18 juni:

»I följd af den timade eldsvådan upplåtes icke badinrättningen härstädes i år. Båstad i Juni 1870. Direktionen.«

Tre dagar senare skrev Dagstelegrafen från Helsingborg att brunns- och badsäsongen börjat, att gäster anlände dagligen och att man räknade med stor frekvens i år – dels tack vare kappridningen, dels »emedan Båstads brand gjort att dervarande badanstalt måst tillsvidare stängas«.

Så flyttade badgästerna. Och den värld som svärmade omkring på Pershög kom inte tillbaka på det sättet.

Apoteket fick lösas provisoriskt: ett tillfälligt apotek »omfattande de vigtigaste och allmännast förekommande läkemedlen« skickades från Kristianstad för att ersätta det Morinska.

Sedan gick livet vidare i sina vanliga former. Den 24 juni dog handlanden Johan Wilhelm Ekedahl på Engelholms lasarett, 42 år, 4 månader och 12 dagar gammal, djupt sörjd av hustrun Gustava och två minderåriga barn. Dödsannonsen stod i samma spalt som Nödhjälpskommitténs redovisning. I juli sökte Amelie Norgren i Båstad plats på hotell – hon hade i flera år förestått värdshusrörelse och restauration och kunde matlagning.

14. Fenix

Och så byggdes Båstad upp igen. Fort.

Redan 1871 uppförde Karström sitt hus vid Strandgatan. Det kostade enligt fastighetsarkivet tusen kronor. Kronan infördes först 1873, så siffran är arkivets egen omräkning. Familjen hade ägt tomten sedan 1793.

1872 byggde handlanden C. M. Johansson den gård vid Köpmansgatan som blev Bokhandlargården. Samma år sökte garvaren A. M. Graff lån i Båstads Sparbank för återuppbyggnad av sina eldhärjade hus – och köpmannen H. P. Kallenberg gjorde detsamma.

C. A. Nilsson, mannen som räddat bankens papper, lät återuppföra den Schonbergska gården – den här gången i tegel, med en vinkelbyggnad längs Ordensgatan som bland annat inrymde brygghus och stor bakugn. Arbetet utfördes av byggmästare Åkesson från Halmstad. Bankens lokaler blev kvar där till 1919.

Apotekare Olof Emerentius Morin, som förlorat sitt apotek, byggde nytt vid Köpmansgatan 25.

Gästgiveriet vid torget, som brunnit, ersattes – och kom med tiden att heta Hotell Viktoria. Gästgivare Thulin, som också var färgare, hade före branden haft ett färgeri där.

I fastighetsarkivet återkommer samma formulering gata efter gata: »Huset är byggt strax efter branden 1870.« Pershögsgatan 9 och 11. Agardhsgatan 30 och 32. Köpmansgatan 8, 14, 20, 24. Hamngatan 17, byggt av kustvakten Axel Lindvall. Agardhsgatan 20, 25. Strandgatan 14.

Man byggde också bort orsaken, om än långsamt. Vid Agardhsgatan 38 – huset vid Hyllebäck där »Kinesaren« gjort sitt strategiska motstånd – sänktes brandförsäkringspremien 1877, sedan halmtaket ersatts med sticketak.

Och av spillrorna byggdes något annat. Vid badhusparken stod ett litet hus som kallades Noaks ark. Engelholms Tidning berättade dess historia 1897:

»Det uppfördes af lemningar från byggena i Båstad efter den stora branden 1870. En arbetare hemmahörande i köpingen bad byggmästaren om dessa lemningar, och med kamraters hjelp byggdes huset på arbetarnes fristunder. Sjelfklart blef det primitivt, men har dock som sagdt kunnat användas.«

Det hade tidvis bebotts av en arbetare som mest kallades Noak – därav namnet. Och det hade, tillägger tidningen, »flera gånger varit ett tacksamt motiv för målande sommargästers penslar«. Med sjön och parken som bakgrund torde tavlan »ha tett sig ganska idyllisk« – men om köpingens byggnadsnämnd hade samma åsikt om huset självt, »in natura«, hade tidningen sig »icke bekant«.

15. Den nya köpingen

De enskilda husen är en sak. Men branden byggde också om Båstad i stort, och den delen av historien är samlad i Rune Hassbys Båstads historia – kapitlet »Återuppbyggnaden«. Det som följer är hämtat ur boken, om inget annat sägs.

När resterna av de brunna husen kommit bort gällde det att snabbt få upp nya. En ny stadsplan gjordes upp med nya och bredare gator. De brandfarliga halmtaken förbjöds av kommunalstämman 1871, och stenhus blev det vanliga.

Redan året efter branden stod följande att läsa. Notisen är undertecknad »(E. T.)« för Engelholms Tidning och lästes vidare i Sydsvenska Dagbladet den 6 juli 1871:

»Köpingen Båstad, som för ett års tid sedan härjades af eldsvåda och till största delen lades i aska, har nu genom ny tomtreglering och företagna nybyggnader fått ett helt annat utseende än före branden. Hela öfra gatan är alldeles rak samt 20 alnar bred och försedd med prydliga stenhus under spån- och skiffertak. Trettiofem tomter äro bebyggda och å de öfriga framskrida byggnadsarbetena så raskt, att man har anledning förmoda det alla husen redan innevarande år äro under tak.«

Trettiofem tomter, ett år efter. Notisen fortsätter med gästgivargården: »Gästgifvaregården, som öfvertagits af ett bolag, är uppförd med två våningar och utmärker sig genom de präktiga arrangementer, som för badgästers och resandes beqvämligheter blifvit vidtagna.« Det var Viktoria – det första bostadshuset i Båstad med två våningar, uppfört av ett bolag som tydligt sett möjligheterna för badorten.

Gatan som rätades

Övre gatan gjordes rak, och två ställen berördes. Vid torget hade gatan svängt in på torghörnan runt Bergska huset; huset byggdes nu upp längre in och i linje med de övriga. Den andra kröken låg ungefär där hotell Båstad ligger i dag. Där gick Tegelugnslyckan – en lycka är en inhägnad åkerlapp – långt upp mot Oxtorget, och man tog därför den översta biten av den till gata.

Vid torgets andra ände, i korsningen Hamngatan–övre gatan, hade den gamla krogen »Skagen« legat. August Tiljander byggde upp huset igen, nu till ett stort affärs- och bostadshus med en modern ingång i hushörnet. Kanske kunde man kalla det för en bankhörna, skriver Hassby, för just där kom flera banker att efter varandra hyra kontorslokal: Folkbanken, Landtmannabanken och Industribanken.

Nedre gatan breddades där det hade brunnit, men bibehölls i övrigt. Hassby avslutar med en mening som gäller den här berättelsens karta lika mycket som gatan:

»Man får vara ganska observant, om man skall se gränsen mellan det som nyuppfördes och det som skonades av branden.«

Pengarna som inte gick att låna ut

Sparbankens utlåning till drabbade husägare var nästan obefintlig direkt efter branden – trots att kassan var god. Det låter orimligt tills man ser skälet: svårigheten var att ge byggnadskrediter. Ett halvfärdigt hus är ingen säkerhet. Först när husen stod färdiga kunde banken låna ut med husen som pant, och då växte utlåningen kraftigt.

Banken bidrog i stället på annat sätt, och det är ett av de tydligaste spåren branden lämnade i gatubilden: donationer till gatureglering och stensättning, och bidrag till vattenledning, trottoarer och gatubelysning.

För hantverkarna fanns en annan väg. Hantverksföreningens låne- och hjälpkassa, tillkommen i samband med skråväsendets avskaffande 1846, gav lån och bidrag så att hantverkarna snabbt kunde få fram nya verktyg och redskap och åter komma i gång. Vid den tiden fanns mer än trettio hantverkare i samhället, med ungefär lika många arbetare anställda. Det var alltså en stor del av köpingens försörjning som hängde på att verktygen ersattes – och det ger klagoskriftens hantverkare med sina två svarvstolar en ram: en verkstad var inte bara egendom, det var arbetsförmåga.

Skolorna och fattighuset

Skolorna hade fått stora problem. Bara skolhuset vid kyrkan fanns kvar, och där placerades folkskoleavdelningen. Småskolan och högre folkskolan fick tydligen använda Pershög tills det gick att hyra lokaler. Först efter flera års diskuterande enades man om att bygga ett eget nytt skolhus – och då byggde man nästan överdådigt: två våningar vid torgets norra sida, med prydliga trappgavlar som liknade kyrktornets. Skälet till det pampiga var enkelt. När Båstad blev stad skulle det bli ett lämpligt stadshus.

Här kan föreningens eget tidningsarkiv fylla i. Entreprenadauktionen kungjordes i Sydsvenska Dagbladet den 20 oktober 1879: en »tvåvåningars skolhusbyggnad härstädes af tegel under skiffertak 76 fot lång, 36 fot bred och 23 fot hög från grunden till takåsen«, med grunden lagd samma år och hela arbetet färdigt den 15 september 1880. Tidsfristen hölls. Redan den 19 augusti 1880 skrev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, efter Engelholms Tidning, att köpingen »som så successivt höjer sig ur askan efter den förödande branden derstädes för en del år sedan, har nu vid torget uppfört ett rymligt skolhus, som kostat kommunen 16,500 kr«. Huset hade två våningar, och den nedre var avsedd till bostad åt lärarna. Samma notis nämner att en större ångkvarn samtidigt var under byggnad öster om köpingen – köpingen »hoppas snart återvinner sin forna vigör«. I september 1881 höll järnvägskommittén sitt möte i »köpingens vackra och rymliga skolhus«, som då stått färdigt i ett år. Trots storleken blev skolan snart för liten, och 1893 byggdes en ny småskola på sluttningen intill Lyckebacken.

Fattigstugan hade också drabbats av branden. Hjonen inkvarterades tillfälligt i badhuset för att sedan placeras i grannkommunerna tills ett nytt hus byggts. Man köpte snabbt en tomt vid Strandkällan, men sedan gick det långsammare – fonden för huset lånades i stället ut till stensättning av gatorna och till en utvidgning av torget, som blev klar 1875. Först 1877 byggdes fattighuset, i sten, uppdelat i flera rum med kaminer. Om utrustningen beslöts att man skulle köpa in »sådana saker, som oundgängligen erfordras, allt till det mest billiga pris som kan åstadkommas«.

Men på vägen dit hände något annat, och det är brandens kanske mest konkreta arv i Båstads karta. Tomten vid Strandkällan var stenig och buskbeväxt och behövde röjas. Samtidigt hade branden visat något: det var besvärligt att komma ner till havet från den täta bebyggelsen vid nedre gatan. Så beslöt man att på samma gång ordna en väg från nedre gatan ner till stranden. Den kom till och fick efter källan namnet Killebacken.

Vägen ner till vattnet finns alltså därför att langningskedjan en junimorgon 1870 hade för långt att gå.

16. Elden kommer tillbaka

Den 30 september 1879, klockan fyra på morgonen, brann det igen i Båstad.

Fyra hus lades i aska. Vid sjutiden var faran över. Flera familjer blev husvilla. De nedbrunna husen hade antingen spån- eller halmtak, och de flesta var lågt brandförsäkrade.

Tre meningar i den notisen är värda att lägga märke till.

Den första: »Märkvärdigt nog, uppstod elden denna gång just i det hus, vid hvilket densamma vid den stora branden begränsades.« Elden återvände alltså till en av de två punkter där den nio år tidigare hade hejdats – som för att ta igen det den missat.

Den andra: »Lugnt väder rådde och underlättade släckningsarbetet; annars hade troligen hela den del af köpingen, som räddades vid den sista stora branden, förtärts af lågorna.«

Det var alltså inte över. Det var tur.

Men den tredje meningen är den viktigaste, och den är kort:

»Köpingens sprutor serverades väl och arbetade raskt.«

Nio år efter major Sasses anmärkning och kritiken i rikspressen hade Båstad en brandkår som fungerade.

Och sex år senare skrevs det ner. En ny brandstadga kom till 1885 för att minska brandrisken, uppger Hassby, och samma år upprättade kommunalstämman en ordningsstadga. Femton år efter branden hade köpingen alltså gjort det major Sasse efterlyst året före den. Det som krävdes för att komma dit var en nedbränd köping, en offentlig utskällning i rikspressen och ännu en eldsvåda.

17. Efterskrift: Båstad går framåt

År 1893 skrev en korrespondent till Helsingborgsposten från Båstad. Han noterade i förbigående något som säger allt om hur lång skuggan var:

»Allt sedan de närmaste åren efter den stora branden 1870 har icke byggnadsverksamheten inom köpingen varit så stor som i år.«

Tjugotre år efter branden. Så lång tid gick innan Båstad byggde lika mycket på ett år som under återuppbyggnaden.

Nu byggde man i en annan stil. Kapten Baumgardt, nyinflyttad och »en framtidsman«, uppförde den första byggnaden i samhället »i mera proper, ledig stil« – en tornprydd villa. Handlanden Helge Nilsson byggde ett trevåningshus med tilltalande yttre.

Och den fashionabla badorten? Den kom tillbaka, men först en generation senare och i en annan form – med villabebyggelse och till slut, 1907, med tennisbanor anlagda av Ludvig Nobel vid Kyrkogatan.

Det Båstad som brann natten till den 9 juni 1870 – köpingen av tjärade trähus under halmtak, med sina skeppare och garvare och sin krog vid torget där Kitta på Skagen både serverade och kastade ut – det Båstad kom aldrig tillbaka.

Det brann upp på ungefär tre timmar. Femton minuter av dem var avgörande.

Källförteckning

Berättelsen bygger uteslutande på källor tillgängliga i Föreningen Gamla Båstads samlingar. Inga händelser, personer, repliker eller sifferuppgifter är hittade på.

Tidningsarkivet

113 artiklar om branden och dess följder finns i Föreningen Gamla Båstads tidningsarkiv (digitaliserad svensk dagspress från Kungliga biblioteket), arkiv-id 769–881 för perioden juni–november 1870. De centrala är:

Telegram och första rapporter (9–11 juni): Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 9/6 (id 770) · Göteborgs Annonsblad 10/6 (771) · Norrlandsposten 10/6 (772) · Post- och Inrikes Tidningar 10/6 (773) · Göteborgsposten 10/6 (774) · Aftonbladet 10/6 (775) · Helsingborgs Tidning 11/6 (776) · Skånska Telegrafen 11/6 (783) · Malmö Allehanda 11/6 (789) · Fäderneslandet 11/6 (788) · Förposten 11/6 (781).

Nödhjälpskommitténs upprop, daterat Båstad 9 juni 1870: Öresundsposten 11/6 (777) · Jönköpingsbladet 14/6 (802) · Carlscronas Weckoblad 15/6 (809) · Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 4/7 (844, det senare uppropet riktat till Göteborg).

Enskilt brev från Båstad daterat 9 juni, förmedlat via Snällposten: Kristianstadsbladet 13/6 (791) · Post- och Inrikes Tidningar 13/6 (793).

Ögonvittnesskildring insamlad av Öresundsposten från »en person som själv varit närvarande vid brandstället«: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 13/6 (795) · Göteborgsposten 13/6 (794) · Jönköpingsbladet 14/6 (802). Härifrån kommer uppgiften om presshusets tackjärnsplåtar, gårdsräkningen ~70 hus och tillägget om garvaren Graff samt de innebrända kreaturen.

Korrespondentbrev från Båstad den 11 juni till Aftonbladet: Stockholmsposten 15/6 (806) · Nya Wexjöbladet 18/6 (818). Härifrån kommer uppgifterna om 61 samtidigt brinnande gårdar, lövträden som brandgata, pastorns flykt, C. A. Nilssons räddning av sparbankens handlingar och de 4–500 husvilla.

Kronofogde Bruzelius förhör: Kristianstadsbladet 15/6 (808). Härifrån kommer gesällen Carl Höjmans vittnesmål, stormen, de 60 nedbrunna och 43 kvarstående husen, lösegendomsvärdet 190 476 rdr, de fyra namngivna hjältarna och trädgården som hejdade elden.

Skade-, arkiv- och försäkringsuppgifter: Göteborgsposten 17/6 (811, refererar Engelholms Tidning) · Post- och Inrikes Tidningar 18/6 (820) · Arbetaren 18/6 (812) · Fäderneslandet 22/6 (828) · Nora Stads och Bergslags Tidning 22/6 (824) · Jönköpingsbladet 30/6 (836) · Sydsvenska Dagbladet 5/7 (846, bolagets försäkringsvärden per 31/12 1869).

Kritiken av brandförsvaret: Dagens Nyheter 15/6 (807, insändare sign. W. S. om major Sasses rapport) · Nya Wexjöbladet 18/6 (818).

Båstad före branden, historik och 1788 års kaparanfall: Aftonbladet 14/6 (797) · Blekingsposten 14/6 (801) · Askersunds Tidning 18/6 (815).

Badorten och det sociala livet: Helsingborgs Dagblad 12/12 1885 (3137, »Brev från Båstad«).

Nödhjälpskommitténs sammansättning: Dagstelegrafen 22/6 (826, efter Engelholms Tidning).

Insamlingar och konserter: Lunds Weckoblad 14/6, 18/6, 16/7 (796, 798, 814, 860) · Sydsvenska Dagbladet 14/6, 4/7, 14/7, 26/10 (803, 845, 857, 879) · Skånska Telegrafen 22/6 (823) · Jönköpings Tidning 22/6 (825) · Öresundsposten 13/6–11/8 (792, 799, 816, 829, 831, 834, 839, 843, 850, 853, 861, 867, 869, 871, 872) · Helsingborgs Tidning 16/6, 25/6, 30/6, 2/7, 13/8 (810, 830, 835, 838, 870) · Engelholms Tidning 28/6, 1/7, 15/7, 19/7 (832, 837, 858, 863) · Skånska Posten 15/6, 22/6, 29/6, 23/7, 29/10 (805, 827, 833, 866, 880) · Kristianstadsbladet 18/6 (817) · Korrespondenten 18/6, 16/7 (819, 862) · Malmö Allehanda 2/7, 9/7 (842, 852) · Nya Landskrona Tidning 9/7 (851) · Dagens Nyheter 12/7 (855) · Dagstelegrafen 22/7 (865).

Kungens anslag 500 rdr: Göteborgsposten 13/6 (794) · Amerikabladet 14/6 (804) · Carlscronas Weckoblad 15/6 (809).

Kritiken mot utdelningen: Hallandsposten 2/7 (840, »En brandskadad«) · Jönköpingsbladet 5/7 (848) · Engelholms Tidning 12/7 (854) · Förposten 2/7 (841) · Arbetaren 16/7 (859).

Följdverkningar: Öresundsposten 18/6 (813, badinrättningen stängd) · Öresundsposten 7/7 (849, badinrättningens bolagsstämma i paviljongen i Pershög) · Dagstelegrafen 21/6 (821, Helsingborgs säsong) · Sydsvenska Dagbladet 21/6 (822, provisoriskt apotek) · Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 13/7 (856, dödat aktiebrev) · Post- och Inrikes Tidningar 11/8 (868, dödat skuldebrev) · Öresundsposten 30/6 (834, Ekedahls dödsannons) · Hallandsposten 20/7 (864, Amelie Norgren).

Senare år: Sydsvenska Dagbladet 6/7 1871 (930, den nya köpingen ett år efter branden, efter Engelholms Tidning) · Sydsvenska Dagbladet 6/10 1879 (1431, branden 1879) · Sydsvenska Dagbladet 20/10 1879 (1432, entreprenadauktionen för det nya skolhuset) · Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 19/8 1880 (1497, det färdiga skolhuset, kostnaden och ångkvarnen) · Öresundsposten 16/9 1881 (1571, järnvägsmötet i »köpingens vackra och rymliga skolhus«) · Helsingborgsposten 26/10 1893 (6070, byggnadsverksamheten) · Engelholms Tidning 14/12 1897 (8759, Noaks ark).

Fastighetsarkivet »Hus och öppna platser«

Byggnadshistoriska uppgifter, ögonvittnesskildringar och citat ur bevarade protokoll är hämtade ur Föreningen Gamla Båstads fastighetsarkiv. Ett femtiotal fastighetsposter berör branden 1870. De som citeras eller används här:

• Evald stg 112, Köpmansgatan 20 – färgare H. P. Pommers gård, brandens utgångspunkt; gesällens vittnesmål.
• Skagen 29, Köpmansgatan 7 – Tiljanders gård och krogen »Skagen«; August Tiljanders ögonvittnesskildring; spritfaten på torget; Kitta på Skagen.
• Laxen 9, Köpmansgatan 23 – Schonbergska gården; Båstads Sparbanks lokaler; protokollet den 26 juni 1870 om C. A. Nilssons belöning; återuppbyggnaden i tegel.
• Bäcken 10, Agardhsgatan 38 – Axel Lundells skildring av brandchefen kapten Jakobsson »Kinesaren« vid Hyllebäck; halmtaket ersatt med sticketak 1877.
• Kyrkan 4, Mariakyrkan – kyrkobyggnadens historia; kyrkoväktaren Nils Petter Brask, de fyra amerikanska guldmynten och bakuppdraget från Nödhjälpskommittén.
• Banken 1, Köpmansgatan 15 – garvaren A. M. Graff, lånet 1872.
• Skagen 14, Köpmansgatan 11 – köpman H. P. Kallenberg, lånet 1872.
• Viktoria 5, Köpmansgatan 4 – gästgiveriet/Hotell Viktoria; branden 1742.
• Viktoria 9, Köpmansgatan 12 – Bokhandlargården, uppförd 1872.
• Viktoria 32 och 33, Köpmansgatan 8 och 14 – postmästargården; återuppbyggnad.
• Turisten 12, Strandgatan – Karströms hus 1871 för tusen kronor.
• Turisten 5 och 7, Strandgatan 18 och 14 – Strandgatans bebyggelse.
• Laxen 8, Köpmansgatan 25 – apotekare Morins nya hus.
• Repslagaren 16 / Tegelugnslyckan 14 – branden 1742.
• Därtill Banken 2 och 3, Bäcken 2 och 8, Hyllebäcken 7, 11, 18 och 22, Evald 2 och 3, Skagen stg 31, Staren stg 89 m.fl. för byggnadsdateringar »strax efter branden 1870«.

Kartan bygger på samma poster och på fastighetsarkivets egna koordinater. Varje fastighet är klassad efter den formulering arkivet självt använder: »ödelades« och »förstördes« ger ödelagd, liksom de poster där huset sägs vara uppfört strax efter branden; »skonades« ger skonad; och där arkivet tvekar – »klarade sig troligen«, »skulle samtliga hus i området ha förstörts«, »det kan tänkas« – står punkten som osäker i stället för att tvekan skrivs bort. Uteslutna är de poster där ordet brand gäller ett annat år: branden 1742 och mordbranden på villa Svea 1911.

En fastighet är klassad men inte utsatt: Skagen stg 32, Hamngatan 23. Dess koordinat i fastighetsarkivet delas av fyra orelaterade fastigheter och ligger 125 meter från Hamngatan – ett uppslagningsfel, inte ett läge. Hellre en punkt mindre än en punkt på fel plats.

Kartan visar därmed var elden är belagd i fastighetsarkivet, inte hela brandområdet. Trettioen utsatta fastigheter mot det femtiotal hus tidningarna uppger försvann – arkivet är skrivet fastighet för fastighet under lång tid, och nämner inte branden i varje post där den måste ha härjat. Två ytterligare förbehåll: de klassade punkterna är dagens fastigheter på platsen, inte 1870 års tomtgränser, och en gård som brann kan i dag motsvara mer än en fastighet.

Om citaten

Citaten återger tidningsarkivets transkription, inte det tryckta originalet. Texterna i arkivet är omtranskriberade ur urklippsbilderna, och former som »hwareft« och »hwilfet« i kronofogdeförhöret står kvar oförändrade, eftersom det är den form som går att verifiera mot arkiv-id:t. Avstavning vid radbrytning återförenas, och citattecken och tankstreck normaliseras; i övrigt görs inga ingrepp. Citat ur fastighetsarkivet och ur Hassbys bok återges som de står där, vilket är skälet till att de är skrivna i modern stavning medan tidningscitaten inte är det.

Bilden

Fotografiet i kapitel 1 är hämtat ur Föreningen Gamla Båstads bildarkiv, filen 00414-b-m-vu-sid80 (arkivpost FGB0023812). Det är ingen originalkopia utan en skanning av en tryckt kliché på sidan 80 i en bok – vilken framgår inte av arkivposten. Bildtexten i trycket lyder »Torget före branden 1870«.

Arkivposten bär varken årtal, fotograf eller anteckning, så dateringen vilar helt på den tryckta bildtexten. Den är inte orimlig: halmtaken, den obebyggda torgytan och kyrkan hör hemma i den köping som beskrivs här, och alltsammans såg annorlunda ut efter 1870. Men den är inte heller belagd. Håller den, är bilden det äldsta kända fotografiet av Båstad i föreningens samlingar – de daterade bilderna i bildarkivet börjar först 1877, sju år efter branden.

Källor utanför de digitaliserade arkiven

Rune Hassby, Båstads historia, utgiven av Föreningen Gamla Båstad 1999 (ISBN 91-630-8937-8), avsnitten »Stora branden i Båstad 1870« och »Återuppbyggnaden«, s. 143–151.

Boken är föreningens egen, men den är inte en av de digitaliserade samlingarna. Den är en sammanställning gjord 1999 ur material som delvis är detsamma som här och delvis annat – kommunala protokoll, sparbankshandlingar, muntlig tradition – och den redovisar inte sina källor uppgift för uppgift. Den behandlas därför som en särskild källa och skrivs ut i brödtexten varje gång något kommer därifrån, i stället för att vävas in som om den vore belagd i tidningarna.

Härifrån kommer: brandstationens läge överst vid Lyckebacken och sprutan som drogs till den Pommerska gården; spridningsvägen över högre folkskolan och prästgården; flykten till paviljongen och ut på havet; langningskedjan från havet; uppräkningen av oskadade byggnader; nödhjälpens organisation i färgaren Bergs gård och lånet till jungfrun Maria Lundgren; datumet 23 augusti för de 12 000 riksdalerna; hela kapitel 15 om den nya köpingen; samt brandstadgan och ordningsstadgan 1885.

Citatet om den räta öfra gatan citerar Hassby ur Engelholms Tidning 1871. Det har gått att kontrollera, men inte där man först letade: föreningens arkiv har åtta artiklar ur Engelholms Tidning från 1871 och alla är konkurskungörelser och auktioner. Notisen finns i stället som id 930, Sydsvenska Dagbladet 6/7 1871, undertecknad »(E. T.)« – alltså efter Engelholms Tidning. Texten följer den samtida notisen, och den skiljer sig från bokens återgivning på fyra ställen: källan skriver öfra gatan och inte Öfvre, företagna och inte företagne, präktiga och inte präktige, vidtagna och inte vidtagne. Notisen inleds dessutom med en bisats om branden som bokens citat utelämnar; den står med här.

Om motsägelser i källmaterialet

»Vi voro« eller »Vi vore«. Fastighetsarkivets avskrift av August Tiljanders skildring (Skagen 29) inleds »Vi vore de första från landsbygden«. Resten av stycket står i indikativ preteritum – »som hunno in«, »vi slogo ut«, »vi rusade« – och »vore« är konjunktiv, som inte passar i satsen. Texten läser det som ett skrivfel i avskriften och citerar »voro«. Det är den enda avvikelsen från avskriften i citatet.

Materialet är samtida journalistik under snabbt förlopp, och uppgifterna spretar. De viktigaste avvikelserna, redovisade öppet:

Klockslag. Telegrammen anger kl. 3. Göteborgspostens enskilda källa anger kl. 1.30. Brevet via Snällposten anger kl. 3.30. Ögonvittnet i Öresundsposten anger »mellan kl. 3 och 4«. Kronofogdeförhöret, den mest formella källan, låter gesällen vakna »vid tretiden«. Här har kl. 3 använts.

Vindriktning. Sydostlig (ögonvittnet i Öresundsposten), sydvästlig (kronofogdeförhöret), växlande från västlig till sydlig (brevet via Snällposten). Alla är eniga om att vinden var stark och avgörande.

Antal nedbrunna gårdar. 63 i de första telegrammen och i Nödhjälpskommitténs upprop; omkring 70 enligt ögonvittnet; 60 enligt kronofogdeförhöret; 61 samtidigt brinnande enligt korrespondenten den 11 juni. Andelen av köpingen anges som två tredjedelar (de flesta) eller tre fjärdedelar (ögonvittnet, Nora Stads Tidning).

Innebrända får. 14 (Öresundspostens tidiga tillägg), 13 (Engelholms Tidning-uppgiften som spreds vidare) eller 18 (kronofogdeförhöret).

Fattighuset. Brevet via Snällposten (791) räknar fattighuset bland de hus som stod kvar. Hassbys Båstads historia säger tvärtom att fattigstugan drabbades av branden, att hjonen först inkvarterades i badhuset och sedan placerades i grannkommunerna, och att ett nytt fattighus stod färdigt först 1877 – vilket vore svårförklarligt om det gamla stått kvar. Brevet skrevs samma dag och i hast; Hassbys uppgift bygger på händelseförloppet efteråt. Ingen av dem har valts bort.

Vad som mer stod kvar. De två uppräkningarna skiljer sig också åt så att Hassby har med paviljongen vid Pershög och spruthuset, som brevet inte nämner. Att paviljongen klarade sig stöds oberoende av att badinrättningens delägare kallades till bolagsstämma just där den 21 juli samma sommar – Öresundsposten 7/7 (849).

Skolhusets årtal. Hassby anger att det nya skolhuset vid torget blev färdigt 1881. Det motsägs av samtida press. Entreprenadauktionen, kungjord i Sydsvenska Dagbladet 20/10 1879 (1432), krävde att hela arbetet skulle vara färdigt den 15 september 1880 – och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 19/8 1880 (1497) återger Engelholms Tidnings uppgift att köpingen då redan »har nu vid torget uppfört ett rymligt skolhus«. Huset stod alltså färdigt sommaren 1880, en månad före tidsfristen. Järnvägsmötet i »köpingens vackra och rymliga skolhus« i september 1881 – Öresundsposten 16/9 1881 (1571) – hölls i ett hus som då stått ett år. Texten följer den samtida notisen. Hassbys 1881 kan avse invigning eller en senare etapp, men någon sådan uppgift finns inte i materialet.

Färgarens namn. Skrivs Bommer i Kristianstadsbladet 13/6 och Pommer i övriga källor samt i fastighetsarkivet (H. P. Pommer). Pommer har använts. Notera att en klockare Pommer nämns bland dem vars gård klarade sig – en annan person.

Var elden stannade i nedre gatan. Brevet via Snällposten (791) säger fru Hööks gård. Fastighetsarkivets post för Bäcken 10, Agardhsgatan 38, återger i stället Axel Lundells skildring av försvaret vid nämndeman David Wesströms hus vid Hyllebäck. Båda beskriver samma sak – en trädgård väster om huset, elden hejdad där – men med två ägarnamn, och materialet räcker inte för att avgöra om det är samma hus. Båda är återgivna.

De brända. Öresundspostens ögonvittnesskildring (794, 795, 802) säger att två personer blev lindrigt brända, och i ett tillägg sist i samma artikel att garvaren Graff blev illa bränd. Om Graff är en av de två eller en tredje står inte. Ingen av uppgifterna har valts bort.

Antalet oförsäkrade gårdar. Brevet i Engelholms Tidning, återgivet i Post- och Inrikes Tidningar 18/6 (820), säger att 31 av de nedbrunna gårdarna var försäkrade för sammanlagt 113 480 riksdaler och att »alla öfriga egendomar, som hade ganska stort värde, voro ej assurerade« – utan att ange hur många de var. Kronofogdeförhöret räknar 60 nedbrunna hus. Texten anger därför inget antal för de oförsäkrade; hus och gårdar är inte samma räkneenhet i källorna, och en subtraktion hade sett exaktare ut än underlaget är.

Antalet husvilla. Kronofogdeförhöret (808) säger 500 personer. Aftonbladets korrespondent (806) skriver »4-500 personer äro husvilla«. Texten följer kronofogden, som är den mer formella källan, men spannet finns i den andra.

Den tidigare storbranden. Carlscronas Weckoblad 15/6 (809) anger 29 mars 1792. Detta är fel: Aftonbladet 14/6 (797) anger 29 mars 1742, och fastighetsarkivets oberoende uppgifter om familjer som flyttade och gårdar som byggdes om bekräftar 1742.

Försäkringsuppgifterna. Den första uppgiften – att Städernas allmänna brandstodsbolag inte tecknade försäkringar i köpingar och därför inte berördes – spreds via Göteborgsposten till ett stort antal tidningar och visade sig felaktig. Rättelsen kom i Dagens Nyheter 15/6 (807) och bekräftades av bolagets egna siffror i Sydsvenska Dagbladet 5/7 (846).

Apotekarens namn. Tidningarna skriver genomgående Morin; fastighetsarkivet skriver på ett ställe Morén. Morin har använts.

Petersson, Petterson, Pettersson. Tre stavningar förekommer, och de gäller inte samma person. Kustvaktens dotter Charlotta Petersson, som utmärkte sig i släckningsarbetet, stavas så i kronofogdeförhöret. Stadsförmannen skrivs J. E. Petterson i Engelholms Tidnings uppräkning av nödhjälpskommittén men kapten Pettersson i klagoskriften i Hallandsposten – samma man, stavad på två sätt av två redaktioner. Varje form är återgiven som källan skriver den.

Nödhjälpskommitténs ordförande skrivs Tufvesson, Thuvesson, Thuvesen och Tufwesson i olika källor och undertecknar själv på flera sätt. Samma person.

Texten är skriven av Föreningen Gamla Båstad ur föreningens egna samlingar, med hjälp av AI. En redaktör i föreningen har granskat den, och varje källhänvisning är kontrollerad mot arkivet. Inga händelser, personer, repliker eller sifferuppgifter är hittade på — varje uppgift går att spåra till källorna ovan. Så använder vi AI · Fler texter i Ur arkiven.